• Huvudmeny

Röster från frågelistorna

Hur ska svaren till frågelistorna se ut? Det är upp till dig!

Det finns inga regler om hur frågelistsvaren ska se ut. Frågorna är avsedda som hjälpmedel och inspiration. Du behöver inte svara på alla frågor, och du får gärna skriva om sådant som vi inte frågar efter.

Du kan skriva långa eller korta svar på frågorna, berätta om minnen och erfarenheter eller tankar och reflektioner. Du kan berätta om hur det var förr, hur det är nu eller hur du vill eller tror att det ska bli i framtiden. Du kan välja att vara anonym eller skriva under med namn. Du kan skriva för hand eller använda dator och du kan skicka din berättelse via webbformuläret, e-post eller till postadress.

Du bestämmer själv hur din berättelse utformas!

Röster från tidigare frågelistor

Alla hjärtans dag

Bland mina vänner börjar också 'den stora depressionen' runt denna tid, då är det mest önskan om en pojkvän som diskuteras och om hur tråkigt och ensamt de kommer vara på alla hjärtans dag. Jag har själv också känt den känslan tidigare år, känslan att man är helt ensam på denna dag och alla andra har pojkvänner/flickvänner att gulla med. I år slapp jag denna depression, jag brydde mig inte alls om att jag inte hade pojkvän. Istället gick jag och min bästa vän till macken, köpte lite choklad och gjorde rent hennes akvarium. Så romantiskt hade jag det i år. Missförstå mig inte, jag har aldrig haft en sådan mysig alla hjärtans dag som jag hade med min bästa vän i år.

Berättat av: Tjej, född år 2000

Att säga samma sak

I Söderhamn på 1980-talet brukade min syster och jag alltid ropa ’lyckan är min’ om vi sa samma sak samtidigt. Jag tror inte att det var så att man fick önska sig något, utan mer att det handlade om att vinna lyckan. Min syster hade lärt sig det där av sina kompisar. Efter en tid införde hon en ny regel. Om vi sade ’lyckan är min’ precis samtidigt skulle man köra in handen i den andras mage. Den som först gjorde det vann.

Berättat av: Man, född 1974, Sverige

Berätta med bilder

Damen till vänster är min nyfriserade farmor Alice, född 1914, med en vit virkad schal som numera min dotter Anna har. Till höger sitter min käre farfar, Gunnar Zetterberg, född 1904. Fotografiet är monterat i ett album från 1980 och under fotot har jag skrivit ”stundens allvar”. Det är taget vid mitt och Tords bröllop i Leksbergs kyrka den 16 augusti 1980. (…) Nu satt de i kyrkan och var förstås gripna av högtid. Kanske tänkte de på när de själva träffades en gång. Farmor var bara 16 år och farfar 26 år. När farmor blev gravid med pappa gifte de sig, annandag jul 1933. Hon hade ännu inte fyllt 20.

Berättat av: Inga Kajsa, född 1958

Begravningar och minnesmärken

Den första var efter farfar (…) Den var olik alla andra, därför att hela akten tilldrog sig på kyrkogården. Där fanns ett kors en katafalk samt en klockstapel. Kistan placerades på katafalken och prästen utförde begravningsritualen, kan inte minnas vara sig blommor eller prestaver, bara den svarta kistan, kanske beroende på att farfar var ateist. Någon filosof lär ha sagt att det går att leva som ateist men inte dö som sådan, men farfar gjorde tydligen det. När morfar gick ur tiden var det helt annorlunda (…) Släkt och vänner byggde kors och kransar av granris som placerades mitt i vägen där liktåget drog fram allt för att hedra den döde, vid kyrkans port var granar med brutna toppar vackert placerade. Två fd. arbetskamrater var prestaverande, mycket blommor och som en sista hälsning till en gammal järnvägare, signalerade ett passerande tåg lagom när kistan sänktes. Efteråt bjöds det på traktering i sonens hem. Mors och fars begravningar var enklare, men svårare helt klart, nu vilar de kära på var sin sida om min syster. (…) Fars begravning var mäktigare än mors, varför vet jag inte, vet bara att på fars begravning kom många arbetskamrater och grannar, så där var inget bekymmer med bärare. Däremot på mors begravning var vi så få närvarande att jag själv och prästen fick hjälpa till med att bära. (…) Den svåraste begravningen, så här långt, var när min älskade hustru Sara gick ur tiden efter en längre tids sjukdom. (…) Det var egentligen en mycket vacker akt. Sara där framme i koret i sin vita kista, vacker dekorerad med massor av hennes älsklingsblommor, gula rosor. (…) Här fanns inga prestaver inga brutna granar, det är gammalt bruk som upphört i vår församling för många år sedan. Men minnestal hölls och dikter lästes. Trots att det var jordbegravning skingrades vi efter avslutad akt, var och en till sitt, allt efter min hustrus önskan. På vår gravsten står det ”tillsammans i evighet”. Så är det och så blir det.

Berättat av: Lars, född 1932

Hantverksöl

När jag smakade en ipa och insåg att det fanns öl som faktiskt smakade nåt till skillnad från masstillverkad lager. Min första drink med öl i, några väldigt lyckade dejter, första gången jag prövade suröl och många reseminnen är några ahaupplevelser.

Berättat av: Kvinna, född 1979

Husdjur

Jag skulle nu ha ett sorgeår innan någon ny fyrbent kattvän skulle komma till mig, det var jag så bestämd över! En dag i juli hörde en god vän av sig och berättade att det fanns en äldre katt på ett jourhem som behövde ett nytt hem där han kunde vara ute i friheten. Nej, nej jag skulle vänta! Hon var envis, skickade bilder på honom. Han hade tidigare farit illa, varit en skogsluffare och svultit. (…) Vad hade han haft för öde tidigare innan han fått ett hem hos en man i ett dalsländskt samhälle, där han dykt upp med sin brutna svans och förfrusna öron? (…) Han kom till jourhemmet, vem vill ha en äldre katt cirka 10 år med kort svans och kapade öron? Det ville jag, Maj-Lis, och nu har det varit han och jag i tre år. 9 augusti hade vi treårskalas med pärontårta inhandlad på konditori! Vi är de bästa vänner men det är han som bestämmer och jag rättar mig efter det.

Berättat av: Maj-Lis, född 1942

Mitt liv i Västsverige

Hönsen rekryterades genom att 'ligghöner' ruvade på äggen, 12-14 stycken i 21 dagar till kläckningen. Hur kläckningen lyckades berodde på om hönan låg kvar tiden ut och om tuppen gjort sitt så att det inte blev rötägg. Som regel var hälften tuppkycklingar, därför behövdes flera kullar för att få fram 20-30 hönskycklingar. (…) Före gården fick elektiskt ljus 1942, fick hönsen vistas för mycket i mörker under vinterhalvåret, de blev inaktiva, 'ruggade' (fällde fjäderdräkten) och slutade värpa. När våren kom med ljus och värme och vistelse ute kom värpningen igång på nytt, men samtidigt ville många ruva i stället, det blev ligghöner.

Berättat av: Ragnar, född 1930

Samlande

Min första fingerborg fick jag på min 25-årsdag 1954. Den är av guld och gjord 1885. Mamma har i sin tur fått den av någon som hittat den. Hur man nu kan gå ute och tappa guldfingerborgar kan man undra. Jag har 187 stycken. Materialet är förutom guld – silver, jade, glas, trä, plast, plåt, ben och naturligtvis porslin. Har köpt när vi varit ute och rest. I England finns alla upptänkliga. Men släkt och vänner har också köpt till mig när de har varit ute i världen. En bekant har gjort ett väggskåp till mig med fem hyllor. Varje hylla har tre trappor och där står fingerborgarna. Nu för tiden reser jag inte så mycket så det blir inte några nya. Begränsningen har varit priserna, finns hur dyra som helst i England. Tänker i stället på vad jag skall göra av dem innan jag dör. Flera är ju i guld och silver och har lite värde men de andra är nog inte något nämnvärt värde i. Skulle vara om man träffade på en samlare som ville ha alla och lägga till sin samling. Men så långt har jag inte kommit i min 'döstädning' har haft mycket att göra med vykort och frimärken. Delar dessutom ut porslin, husgeråd och smycken till barn och barnbarn.

Berättat av: Britta född 1929

Uppdaterad 25 september 2017