• Huvudmeny

12 februari 2017

Blåmåndagen

På fastlagens andra dag kläs kyrkorummet i svart. Seden med risning under fastlagen har försvunnit men lever kvar i våra påskris.

Vanligaste benämningarna på måndagen i fastlagen är blåmåndag, blå måndag och svart måndag. Det har troligen att göra med att kyrkorummet denna dag kläddes i svart, sorgens färg. I äldre tid kunde benämningen blå nämligen avse den färg som vi idag kallar svart. Med tiden kom blåmåndag också att användas som beteckning för måndagen i själva påskveckan.

Lekfull risning

 Att slå eller daska sig själv och andra med riskvistar har varit ett sätt att symboliskt uppmärksamma behovet av bot och bättring, och denna sed ingick förr i tiden som ett lekfullt inslag i fastlagssammanhang.

Det gällde att komma åt att daska varandra på morgonen, helst utan att bli upptäckt, för om man blev fasttagen av den man tänkte slå så kunde man bli tvungen att bjuda på kaffe och bullar.

Med tiden började man pynta riset – med fjädrar i kunde det pryda hemmet i brist på gröna blad och blommor som ännu inte slagit ut. Detta är enligt etnologen Bringeus ursprunget till våra dagars påskris (källa: ”Årets festdagar” av Nils Arvid Bringeus).

Fridag för fest

Liksom resten av fastlagen handlade blåmåndagen i katolsk tid mycket om mat och dryck och ibland ser man även benämningar som köttmåndag och fläskmåndag.

Eftersom man festade på måndagen, kanske så mycket att man inte kunde arbeta, kom blåmåndag även att betyda ’fridag’, en betydelse som ordet fortfarande har i danska och norska.

Uppdaterad 15 januari 2018