• Huvudmeny

Môgebullen

I uppteckningar från 1800-talet hittar vi visor och ramsor om môgebullen, eller mökebullen. Dessa sjöngs i samband med Staffansfärder på annandagen.

handskrivet kort med uppteckning

Uppteckning om môkevisor. Klicka på bilden för att se den i större format. Arkivuppteckning: IFGH 2094 044

Under julen är det ofta stämningsfullt med pynt, saffransdoft och julklappar under granen. Så kunde det också vara förr, och i det gamla bondesamhället var juldagen helig, man fick inte arbeta och absolut inte mocka gödsel i ladugården. Annat var det på annandagen, då gick ungdomarna omkring på gårdarna och förde oväsen för att ta igen det man missat på juldagen.

Staffansfärder på annandagen

Enligt Jan-Öjwind Swahn i Den svenska julboken hängde detta också ihop med att ungdomen på den tiden inte hade några pengar till egna kalas och för att få ta del av julens mat och dryck kunde man gå omkring i gårdarna och tigga. Att tigga har alltid känts motigt, men om man bjuder på en motprestation som ersättning blir det trevligare för båda parter. En motprestation kunde vara att sjunga, en annan att mocka gödsel i granngårdarnas ladugårdar.

Den tradition som ungdomarna ägnade sig åt på annandag jul, Sankt Stefanus dag, kallades också Staffansfärd och omfattade kappridning. Den Staffan som omnämns i Bibelns Apostlagärningar 6-7 var en martyr som sägs ha dödats just på annandagen. Staffan har blivit hästarnas skyddshelgon på grund av en sammanblandning med en äldre folklig legend enligt vilken han var stalldräng hos Herodes.

Môgebullen/mökebullen

I Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg finns några uppteckningar från norra Halland som beskriver dessa seder under andra hälften av 1800-talet. I några av texterna nämns môgebullen, eller mökebullen. Det framgår inte exakt vad detta är. På vissa platser var det benämningen på spriten som dracks, men i Västergötland kunde det också vara en S-formad bulle. Ordet bulle kan jämföras med det äldre bolle som betyder skål. Samma ord som engelskans ord för skål, alltså bowl. Ordet bulle, som i lussebulle, betyder ’något uppsvällt’ och har samma ursprung som ordet boll, som i fotboll.

Som med så många andra gamla visor i arkivet saknar denna melodiangivelse. Man kan tänka sig att denna skiljde sig mycket från gård till gård och från socken till socken, precis som det finns väldigt många lokala varianter av Staffansvisan. Här handlar det ju dessutom om en ramsa som kanske mer skrålades än sjöngs, något som också antyds i en av uppteckningarna.

Om môkevisor i arkivet

kort med handskriven uppteckning

Uppteckning om môkevisor. Klicka på bilden för att se den i större format. Arkivuppteckning: IFGH 2803 028

”På Annandagen var di ute och ’möka’ i lagårn. Det var pojkar, som gick från ställe till ställe under natten. Di kunde ibland ge kreaturen vedträn och allt möjligt. Så knacka di på för att få komma in och få nåt för besväret. Di sjöng: ’Nu har vi mögat och nu har vi gett, och ingen brännevinstår har vi sett.’ Det var natten mellan juldan och annandan di gick.” (Arkivuppteckning: IFGH 943. Birger och Britta Karlsson f. 1893, 1850 Älvsåker, Halland).

”En môkevisa. Vi har môkat och vi har gett, men ingen môkebulle har vi sett." (Arkivuppteckning: IFGH 943 Hilda Karlsson f. 1885 i Älvsåker, Halland.)

”Annandag jul. På juldagen skulle man inte måka i stan och fähus, utan gödseln fick ligga till annandan. Men då brukade ungdomarna slå sig ihop några lag och ge sig ut ytterst tidigt på morgonen och smya sig in i grannarnas fähus och måka där. Och ibland kunde de göra det ordentligt, så att det blev nytta med det. Men för det mästa gjorde ont vad galet var, så det blev bara till förargelse. De kastade in gödsel från dynghögen, vräkte för kreaturen alldeles bort i tok med foder och sånt.

När de hade slutat, gingo de fram till ett fönster och bankade på, till dess husets folk vaknade. Och då skulle desse måkarna in och ha fägnad. När de bankade på fönstret brukade de skrika: ’Nu är det färdigt’. En enda gång, som jag minns, voro de inne här och fingo brännvin. Här hade de varit snälla och gjort ordentligt rent i lagården. Men sen satte far ett redigt lås för lagårdsdörren, så de kommo inte in.”(Arkivuppteckning: IFGH 2094 Britta Andersson, ’Hoslars’ (hovslagarns), f. 1856 i Väröbacka, Halland)

”Annandag jul. En enda gång i min ungdom var jag med och ’måkade’ i andras lagårdar. Men det förlovade jag, att det aldrig skulle ske mer. Och det skedde heller aldrig. Men det var det jag skulle tala om, att när vi då hade gjort så mycke dumheter och spratt i lagårn, som vi kunde och ville hitta på, så gick vi fram till ett av stugans fönster och ställde oss och gapade och sjöng: Ja, vi ha mögat å vi ha gett*, å vi ha sobat, å vi ha strött. Men vi ha ingen mögebulle fått, *foder åt kreaturen. Här som på andra ställe. Och det höll vi på att gasta till någon kom och bad oss att stiga in. Och så fick vi oss några rediga supar.” (Arkivuppteckning: IFGH 2094 Joh. Classon, Jönses, f. 1868 i Väröbacka, Halland)

”Annandag jul. Hur ungdomen bar sig åt, när de gick omkring och måkade i grannarnas lagårdar på annandags ottan, har ju andra berättat. Men det hörde till, att när de hade gjort färdigt och gingo fram till boningshuset och talade om detta, så skulle bonden själv gå ut till dem och bjuda dem stiga in. Annars dugde det inte. Jag var med en gång. Vi gingo till en gubbe som inte hade några andra djur än höns. Nogot ont gjorde vi inte. Sen gick vi till stugan och bankade på fönstret och ropade: - Nu ha vi mögat. – Kom in, ropade gubben. – I ska komma in å bea oss gå in, svarade vår taleman. Och verkligen, kom inte gubben ut och bad oss vara så goda och stiga in. Då gingo vi in och gubben bjöd på brännvin.” (Arkivuppteckning: IFGH 2094 Aug. Larsson, f. 1860 Holmas, Väröbacka, Halland.)

”Annandag jul. ’Måkevisan’ känner vi till även här. Den sjöngs i denna socknen så: Nu ha vi môgat å nu ha vi gett, å nu ha vi strött, Inte en brännvinstår ha vi sett.” (Arkivuppteckning: IFGH 2803 Petter Johansson, f. 1852, Stråvalla, Halland.)

”Å inte gick di åt lagårn till kreaturen annat än gav dem vatten å dricka. Di hyfsa inte eller hov ut gödseln på juledan, utan det var en del ungdomar som gick från den ene gårn å till den andre å ’tog môgebullen’. När di hade môgat gick di till fönstret å sjongde: ’Ja môgebullen har vi tatt, men ingen sup har vi fått. Far han sitter på kista. Å kallar upp det sista’. Å så på di ställa som di inte fick nåt eller det var en ful bonde tog di å hävde in gödseln i stället för di hävde ut det, sela korna å gav gresera halm, å såna där puts gjorde di.” (Arkivuppteckning: IFGH 1024 Johan Berntson, f. 1848, Älvsåker, Halland.)

Källor

Hilding Celander 1950: Stjärngossarna. Deras visor och julspel. Stockholm: Nordiska museets handlingar 38.

Nils Keyland 1919: Julbröd, Julbockar och Staffanssång. Nordiska Museet/ Svenska Teknologföreningens Förlag.

Jan-Öjvind Swahn 1993: Den svenska julboken. Förlags AB Wiken.

Elof Hellquist 1948: Svensk etymologisk ordbok. C.W.K. Gleerups förlag.

Uppdaterad 12 december 2014