Tio tips till folkminnessamlingarnas användare

Det sena 1800-talets Sverige skilde sig på många sätt från nutidens. Många av upptecknarna som samlade in materialet var själva födda på 1800-talet. Eller så hade åtminstone deras föräldrar varit en del av det samhälle som beskrivs i samlingarna. I dag – när ytterligare 100 år har gått – kan vi i arkivsamlingarna sakna uppgifter om sammanhangen och samhället som ”folkminnena” levde i. Materialet måste därför i viss mån återkontextualiseras. Det är alltså viktigt att som en del av forskningsprocessen försöka förstå och ”sätta in berättelserna” i dåtidens samhälle – annars finns risken att de mest uppfattas som kuriositeter. Ett tips är att undersöka andra delar av folkminnessamlingarna än de som rör ”ditt” ämne, ett annat är att läsa tidigare forskning om den tid och den plats som du undersöker.

Långa indiciekedjor bör undvikas, särskilt om de rör sig över tid och rum. Att det till exempel finns belägg för en företeelse i antikens Grekland eller Eddadikterna och andra uppgifter om ”samma” företeelse i folkminnesarkivens samlingar tyder inte nödvändigtvis på kontinuitet!

Bara för att någon kunde berätta om jättar, maror och tomtar innebar det inte att de faktiskt trodde att väsendena faktiskt existerade. Även om arkivens samlingar går att använda för studier av vitt skilda slag tillkom de ursprungligen med folkloristisk forskning i åtanke. Eller folkminnesforskning, som ämnet kallades då. Därmed togs det för givet att användarna skulle ha vissa grundkunskaper, till exempel att brukarna av samlingarna visste skillnaden på sagor, sägner, memorat, ritbeskrivningar och trosutsagor. Isofs bibliotek är här en bra utgångspunkt – där finns läromedel, metodböcker och speciallitteratur med anknytning till arkivens samlingar. För den som är intresserad av sägner rekommenderas särskilt Bengt af Klintbergs bok The Types of the Swedish Folk Legend Länk till annan webbplats. (2018) – där förtecknas och klassificeras många av de sägner som finns i arkivens äldre samlingar.

Folkminnesarkivens samlingar består av enskilda människors berättelser. De ger ibland utryck för idéer och åsikter som känns förlegade, och ibland kan uppteckningarna numera te sig nästintill komiska. När det gäller de äldre samlingarna är visserligen meddelarna i de allra flesta fall avlidna sedan länge. Samtidigt bör man alltid ha i åtanke att det trots allt finns människor bakom texterna – kanske är berättaren rentav någon nu levande persons farmor eller morfar? Behandla därför alltid upptecknarna och meddelarna med respekt, även i de fall då du inte delar deras värderingar. Ibland kan det till och med vara befogat att anonymisera materialet. Tillför verkligen identiteten på meddelarna något för din studie? Om inte, är det då befogat att publicera deras namn? Ett tips är att ta del av God forskningssed, Länk till annan webbplats. som finns att ladda ned från Vetenskapsrådets webbplats – även om deras etiska riktlinjer inte primärt rör arkivmaterial kan de med fördel användas som stöd för arbetet också med folkminnesarkivens äldre samlingar.

Ofta är det en fördel att använda olika sorters källor. Framför allt kan olika källor ge skilda perspektiv på en företeelse. Firandet av årshögtider kan nämnas som ett exempel. Folkminnesuppteckningarna är här oftast en mycket viktig källa. Samtidigt kan exempelvis tidningsmaterial beskriva samma årshögtider fast ur andra perspektiv. Dessutom skulle studiet av ordningsföreskrifter och rättegångsprotokoll sannolikt ge ytterligare (och annan) kunskap. Undersök alltså alltid om det kan finnas flera olika sorters källor, gärna tillkomna med olika syften, om ämnet som du är intresserad av! Detta är viktigt att känna till även om du i slutändan skulle välja att avgränsa din studie till att ”bara” omfatta samlingar från ett arkiv.

Materialet i Göteborgsarkivets samlingar rör framför allt Väst- och Sydsverige. Andra folkminnesarkiv har huvudsakligen material från andra delar av Sverige, men också från exempelvis Väst- och Sydsverige. Kontakta därför alltid olika folkminnesarkiv och fråga om de har material om ”ditt” ämne eller från ”ditt” område. Observera dock att de olika arkiven i regel har använt olika insamlingsmetoder – detta är särskilt viktigt att tänka på om du intresserar dig för regionala skillnader.

För forskare är det självklart att inte bara hänvisa till tidigare forskning utan också till arkivmaterial och andra källor. Med hjälp av hänvisningarna kan andra kontrollera en undersöknings resultat. De möjliggör också för intresserade att hitta och läsa originalkällorna, kanske kan deras innehåll ny- eller omtolkas? Hänvisa alltså alltid till Isof om du citerar, refererar eller på andra sätt bygger dina resonemang på uppteckningar ur arkivens samlingar.

Exakt hur en hänvisning ska se ut beror på vilket referenssystem du använder, ibland också på mängden material. I käll- och litteraturlistan bör dock alltid arkivets namn och ort anges, alltså ”Institutet för språk och folkminnen (Isof), Göteborg” eller ”Institutet för språk och folkminnen (Isof), Uppsala”. När det gäller Göteborg bör också uppgifter om vilka samlingar du använt material från anges, till exempel ”Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (Ifgh)”, ”Västsvenska folkminnesföreningen (Vff)” eller ”Liungmanssamlingen (Liu)”. På motsvarande sätt bör det – när det gäller Uppsala – anges om materialet till exempel tillhört ”Landsm. Upps.” (Landsmålsarkivet i Uppsala), ”ULMA” (Uppsala landsmålsarkiv) eller ”SOFI” (Språk- och folkminnesinstitutet), vilket i regel står stämplat på materialet. I anslutning till referat eller citat ska arkivets och eventuell samlings förkortning, accessions- och sidnummer anges, till exempel ”Isof, Uppsala, ULMA 29292, s. 2” eller ”Isof, Göteborg, Ifgh 2293, s. 3”. Kontakta arkivens personal om du är osäker på hur du ska hänvisa till ett visst material.