Mylingen

Låter benämningen myling bekant? I så fall kanske det kan vara på grund av att du tänker på de återkommande spökhistorierna i Astrid Lindgrens barnböcker. Jag själv minns hur olika väsen var återkommande inslag i böckerna och filmerna om Emil i Lönneberga. Där berättar Krösa-Maja spökhistorier om alla möjliga väsen för att skrämma upp barnen, däribland nämner hon mylingen.

Under tio veckor har jag min praktikplats i folkminnesarkivet i Uppsala. Jag läser just nu programmet i kulturentreprenörskap med inriktning etnologi på Uppsala universitet och har med hjälp av samlingarna här på ISOF skrivit min kandidatuppsats. Redan som liten hade jag ett intresse för det övernaturliga och okända. Inom ämnena etnologi och folkloristik studeras hur sägner om olika väsen användes förut och vad de kan säga oss om bondesamhället och människorna som levde då. Väsen och sägner från bondesamhället reflekterar en samhällssyn från en svunnen tid, trots att det bara är ungefär 100–150 år sedan man talade om dessa. För att titta närmare på den tidens föreställningar har jag använt mig av en frågelista, M3: Gengångare och myling. Frågelistan är från 1931 och är författad av Åke Campbell. 163 kuvert med varierande antal svar och omfattning har inkommit från runtom i landet.

Varifrån kommer mylingen?

Föreställningar om mylingen som ett av folktrons väsen härstammar från en tid där ogifta mödrar betraktades som en skam för samhället. I dåtidens samhälle hade kvinnan en underordnad ställning, där alla aspekter av hennes liv kontrollerades av mannen och manliga perspektiv. Lagar och normer reglerade kvinnan och bestämde hur hon skulle vara och bete sig. Kvinnor som valde att leva sitt liv med ett utomäktenskapligt barn ledde till ett liv i utanförskap och offentlig förnedring. Detta ledde i sin tur till att många kvinnor inte hade något annat val än att ta livet av sitt nyfödda oäkta barn. Barnamord blev ett samhällsproblem och även straffbart enligt lagen. Trots att det var ett fruktansvärt brott med hårda konsekvenser, var barnamord ett rimligt alternativ för kvinnorna som levde i en tid och kultur som dömde ut både modern och det oäkta barnet. Alternativet att behålla barnet betraktades som än värre. Mylingen sägs vara just gengångaren av det barn som har mördats av sin moder vid födseln, innan det har döpts, och som sedan gömts undan på en plats där man trodde att det aldrig skulle hittas. Den fick inte begravas i vigd jord vilket gjorde att en del försökte smuggla in byltet med det döda barnet i kyrkomurar eller rent av inne i kyrkan. Mylingen är kanske inget väsen vi tror på idag, men vi finner fortfarande bevis på att barn har mördats och gömts undan i samband med att till exempel äldre hus eller kyrkomurar renoveras.

Mylingen har flera olika benämningar beroende på var man befinner sig i landet. Benämningar såsom utkasting, utböling, gast och mölklack kan man stöta på i arkivmaterialet. En mer allmänt känd benämning är just myling. Den allra vanligaste sägnen om mylingen, som återkommer i olika former över hela landet, handlar om hur mylingen ger sig till känna för att man ska hitta den plats den en gång gömts undan på och moderns brott uppdagas.

Dom säjer, att de finns en mjöling under ett loggolv här i Bälinge. En gång va de ungdomar där och skulle dansa. Då va den jäntan där, som hade grävi ner barne under loggolve. Hon tänkte vara me och dansa. Men då feck dom höra en röst under loggolve, som skrek: ’Om inte sassa, sasse, vore, så skulle ja opp och dassa, dassa me mor min’. Hon hade lagt en sax över barnlike, så han inte skulle gå igen.

Detta frågelistsvar är upptecknat i Bälinge i Uppland, där mylingen kallas för mjöling.

”Bena är lång, bytta är trång…”

En vandringssägen, som den ovan, är en sägen som återfinns på flera olika platser. Den har berättats från en ort och spridit sig till en annan. Hur de berättas varierar, men innehållsmönstret är oftast snarlikt. I detta fall handlar sägnerna om att mylingen ger sig till känna, att den hittas och att brottet uppdagas. Dessa vandringssägner om mylingen kom till för att skrämma ogifta kvinnor, för att sprida vetskapen om att ett barnamord alltid kommer att uppdagas och att kvinnan i fråga kommer att få sitt straff, antingen av mylingen själv eller av samhällets lagar. Som sägnen ovan beskriver är ett återkommande fenomen att det mördade barnet har begravts med en sax över sig. Järn sades nämligen hindra den döde från att gå igen. En uppfälld sax påminner också om ett kristet kors vilket då ansågs vara ett ännu effektivare skyddsmedel. Sägnerna pekar dock mot att sådana åtgärder inte alltid var till någon nytta, eftersom brottet uppdagades i vilket fall. Sägnen nedan är från Dorotea i Lappland och är av en typ som finns i olika former från många delar av landet. Den handlar om barnliket i byttan och liknar den sägen som vi stötte på ovan:

[…] En piga hade dödat ett barn och lagt det under golvet i en bytta. En gång var det bal i den där gården. Under dansen fick de höra en röst under golvet. Rösten sade: “Bena är lang, och bytta är trang. Släpp opp mej, jag får dans en låt”. De bröt upp golvet och då kom ett barn upp. Det gick runt golvet och satte sig i knäet på var och en. Men då han hade setat i moderns knä, steg han upp och vred huvudet av henne […]

(ULMA 7526a). Dorotea sn, Lappland

Det finns regionala varianter på en del sägentyper. Ett motiv som påträffas i Norrbotten är att det döda barnet ber om strumpor och skor eftersom granriset sticker det under fötterna.

Hur dessa sägner slutar varierar. Mylingen sägs få ro antingen när det tillges ett namn, eller när den får hämnas sin död. Mylingen hämnas i flera exempel genom att dansa sin mor till döds, eller att dia henne tills hon tömts på blod.

Att mylingen skulle få ro när det tilldelas ett namn och döps kan kopplas till den kristna tron och kyrkans dominerande ställning i samhället. Barnet blir genom dopet en del av den kristna gemenskapen. Det faktum att barnet dog innan det blivit döpt tycks spela en stor roll i bondesamhällets sägner och berättelser om detta väsen. Ett barn som avlidit innan dopet sägs nämligen vara förtappat.

Utseende och uppträdande

Berättelser om hur mylingen ser ut varierar också. Vissa menar att den visar sig som det spädbarn det var när det mördades och har då ett rött märke runt halsen eller är blodigt, vilket reflekterar hur barnet i fråga hade blivit mördat. Andra källor menar att den visar sig som en jätte, som växer sig större och större tills den når över trädtopparna. En del källor hävdar att mylingen uppenbarar sig som en stor svart fågel som attackerar sin moder och klöser henne i ansiktet. Många menar dock att man inte kan se den alls, utan att man bara kan höra den. När mylingen hörs är det i form av jämmer och skrik från ett spädbarn, och ljudet sägs höras vid platser där man trodde att ett barn hade kunnat bli begravt. Vid en bäck, ett stenrös, i skogen eller under golvet på logen. Berättelser om vilka som kan se eller höra mylingen varierar också, men de flesta påstår att det är släktingar till mylingen som hemsöks. När mylingen kommer på besök vittnar många om att de känner en tyngd. Antingen så tynger den det last som hästen drar, eller så sätter den sig på ryggen. Att denna tyngd känns av tillhör folkliga traditioner om gastar, ofta anonyma döda som plågar de levande. Mylingens skrik och jämmer är också ett återkommande motiv för gastar i allmänhet. Gast är något vi idag använder synonymt med gengångare, och med det syftar vi alltså inte på något specifikt väsen. Men i vissa delar av landet har mylingen gått under namnet gast. Det kan ses i följande svar:

Dom talar om, att de finnas gastar i somliga backar. Sånt där ska man ju inte tro på. Men nog ser det underligt ut allti. De måste ja säja. För här i Svista finns de en backe, där de gråter, som små, små barn om kvällarna. Jag har själv hört de många, många gånger. I början undra ja så dant, va de va fälla, som ja hörde om kvällarna, men sen tala dom om för mej att de va gastar. Dom har grävi ner oäkta barn där förr i tiden.

(ULMA 5165 s 36). Bälinge, Uppland.

Berättelser om att mylingen uppenbarar sig som ett ljus, ett nystan eller som en grisgestalt, finns också. Vittnesmålen tycks komma i oändligt många versioner. Nedan finner ni en karta över mylingens utseende och uppträdande och dess spridning i Sverige.

Det är inte bara i Sverige som folkliga traditioner om mylingar dyker upp, det är även något som man talat om i andra länder, men allt från mylingens utseende till hur den uppträder varierar beroende på var man befinner sig. Grunden till föreställningarna om mylingen tycks vara detsamma. Det är gengångaren efter ett oäkta, odöpt och mördat barn.

Även idag inträffar det tyvärr att barn mördas av sina mödrar. Då och då dyker det upp artiklar om att man funnit nyfödda barn som lämnats ensamma att dö. Trots att synen på den ogifta modern har förändrats sedan bondesamhällets dagar så finns det fortfarande en skam kvar bland unga ogifta kvinnor som föder barn. Sägnerna om mylingen visar dock att vi kommit en lång väg när det kommer till synen på kvinnan och hennes möjlighet att ta egna beslut, och att en ogift kvinna inte längre behöver se barnamord som sin enda utväg. Mylingen är inte heller ett väsen vi pratar om i samband med dessa händelser i våra dagar utan nu är det istället något vi stöter på i böcker och film.

/Edvina Lindberg