Det språkpolitiska året 2021

Demokrati och pandemi, förslag om språkkrav, SAOB:s framtid och stor satsning på de nationella minoritetsspråken. Isofs utredare Jennie Spetz tittar tillbaka på det språkpolitiska året 2021

För svensk inrikespolitik var året 2021 präglat av flera regeringskriser. Men på plussidan fanns naturligtvis det faktum att Sverige, hundra år efter att den kvinnliga rösträtten genomfördes, fick sin första kvinnliga statsminister.

Var då språkpolitiken lika händelserik under 2021? Nja, kanske inte på samma sätt som inrikespolitiken i stort. Visst har det tagits beslut under 2021 som väntas få betydelse för den svenska språkpolitiken, men några tydliga avvikelser från tidigare fastslagna linjer går det kanske inte att peka ut. Den inriktning som tidigare slagits an via utredningar och beslut vad gäller det svenska språket, och de nationella minoritetsspråken ligger fast. Vad gäller beslut som rör övriga språk i Sverige har året varit mindre händelserikt.

Den språkpolitiska årskrönikan för 2020 avslutades med en förhoppning om att nästa år skulle innebära mindre skärmtid och fler fysiska möten mellan människor. Det fanns kanske en förväntan på att nästa års språkliga innovationer skulle ha mindre med corona och covid-19 att göra än året därpå. Riktigt så blev det inte, och det syns i språket. Även nyordslistan för 2021 är tydligt präglad av pandemin. Ungefär hälften av orden i Språkrådets nyordslista 2021 kan kopplas till just covid-19, men många av orden beskriver också en ny vardag med delvis förändrade levnadsvanor, till exempel fomo (förkortning av engelskans fear of normal, det vill säga rädslan att gå tillbaka till det normala livet som det var innan pandemin), eller maskne (finnar och andra hudbesvär som orsakas av att bära munskydd eller visir). En annan trend i 2021 års nyordslista är de ord som kan kopplas till klimatet, vilket väl också säger en del om vilka samhällsfrågor som fortsatt att vara i fokus under 2021. I Språkrådsbloggen redde Språkrådets språkvårdare och andra skribenter under året ut betydelsen och analyserade användningen av flera av dessa klimatord, till exempel resiliens, återförvildande och tippningspunkt. Fler tankar om nyorden 2021 sammanfattas i Språkrådets nyordskrönika.

Ett annat begrepp som aktualiserades under hösten 2021 var blåbrunt. Under en partiledardebatt i SVT:s Agenda beskrev Miljöpartiets språkrör Per Bolund oppositionen som blåbrun – något som Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, reagerade starkt på. Åkesson menade att Bolund i och med detta kallade honom för nazist, något som Bolund nekade till. Diskussionen om hur begreppet bör tolkas togs upp av flera medier efter debatten. En av Språkrådets experter deltog bland annat i ett inslag i Sveriges radios program Nordenström och Epstein Länk till annan webbplats.. I programmet påpekade hen att båda debattörerna kan ha rätt, i och med att begreppet används på olika sätt; dels med en stark koppling till nazism, dels i en mer urvattnad betydelse för att beteckna en högerkonservativ gruppering eller politiskt parti.

Demokratins jubileumsår

Det var, som tur var, inte bara pandemin och begreppsdefinitioner som stod i fokus 2021. Under året fyllde nämligen den svenska demokratin 100 år. Regeringen har tillsatt ett kommittee som under åren 2018–2021 genom olika insatser uppmärksammar hundraårsjubileet. Jubileumsåret har märkts av i myndighetens arbete på olika sätt under året. Språkrådets bulletin Klarspråk hade i september ett temanummer som uppmärksammade betydelsen av klarspråk i ett demokratiskt perspektiv via olika skribenters erfarenheter. Språkpolitikens dag som anordnades i december 2021 hade demokrati som tema. Där talade bland annat Karin Milles (professor vid Södertörns högskola) om betydelsen av erövrandet av demokratins språk för den kvinnliga rösträtten, samt Sebastian Embacher och Tommy Lyxell (språkvårdare på Isof) om teckenspråkigas delaktighet i samhällslivet.

Språk och demokrati kan också bli en högst konkret fråga. Under 2021 blev Västerås stad anmäld till JO mot bakgrund av språklagens (SFS 2009:600) paragraf om myndigheternas skyldighet att använda klarspråk (§11). Anmälaren menade att Västerås stad använt en alltför krånglig formulering på en valsedel när stadens invånare skulle rösta om huruvida Västerås flygplats bör vara kvar eller inte. Ärendet beskrivs närmare i ett inlägg på Språkpolitikbloggen. JO valde dock att inte pröva ärendet, såsom varit fallet för de flesta ärenden som anmälts med språklagen som grund. Någon motivering till att ärendet inte togs upp gjordes inte. JO kan själv välja vilka ärenden man tar upp för prövning och behöver inte motivera sina beslut. Troligen fanns det goda skäl att inte pröva ärendet, men från ett språkpolitiskt perspektiv hade det förstås varit spännande att se hur JO resonerat om en text som ändå får sägas utgöra en så central del av demokratins praktik. För även om inte JO:s beslut leder till några sanktioner så finns det flera exempel på att den kan leda till nyttiga offentliga diskussioner som gynnar språksamhället. I det här fallet om begriplighet, perspektiv och myndigheters klarspråkskompetens.

Det flerspråkiga samhället under debatt

Det har sagts många gånger i olika språkpolitiska sammanhang att betydelsen av kunskaper i det svenska språket ofta bara omnämns i relation till migration och integration, och utifrån det perspektivet var 2021 inget undantag. I november 2021 blossade en debatt upp som bland annat handlade om en nyutkommen bok av Mustafa Panshiri: Sju råd till Mustapha. Boken innehåller råd till personer som invandrar till Sverige om hur de ska bli så ”svenska” som möjligt. Ett av råden var att använda så kallad omvänd ordföljd (enligt V2-regeln) – ett språkligt drag som är typiskt för svenskan och som är svårt att behärska för den som lär sig språket i vuxen ålder. Som en replik på bokens budskap menade statsvetaren och författaren Qaisar Mahmood i artikeln Sju råd till Ove Länk till annan webbplats. i Dagens Nyheter att en annan lösning vore att infödda svenskar anpassade sig bättre till det flerspråkiga samhället, och att dessa är i minst lika stort behov av råd. Debatten fördes också i Sveriges radios nyhetsprogram Studio Ett, där Språkrådets språkvårdare medverkade. I samband med debatten publicerade Språkrådet ett inlägg om V2-regeln i Språkrådsbloggen, där språkvårdarna konstaterade att det för begriplighetens skull faktiskt inte är så viktigt att använda V2-regeln perfekt, utan att det snarare handlar om ett symbolvärde; att behärska en korrekt verbföljd i svenskan signalerar svenskhet.

Flera av de rapporter som Språkrådet publicerade under året hade anknytning till temat svenskan i ett flerspråkigt samhälle och flerspråkighet. Rapporten Flerspråkighet i arbete publicerades under året. Syftet med rapporten är att ge vägledning till flerspråkiga arbetsplatser – främst till de medarbetare och chefer som har svenska som förstaspråk. I rapporten ges information om hur det går till att lära sig ett nytt språk och ger råd om hur förstaspråkstalare av svenska kan bemöta och underlätta för den som håller på att lära sig svenska. Under året publicerades också två andra rapporter som tog upp flerspråkighet, men då i förhållande till andra språk än svenskan. Den ena rapporten: Ökad förståelse eller symbolvärde? Hur finska och svenskt teckenspråk används på myndigheters webbplatser presenterar resultatet från en undersökning av hur några olika myndigheters (Försäkringskassan, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Polisen) webbinformation på finska och svenskt teckenspråk används av personer som talar språken. Undersökningen visar att översättningarna har olika funktioner för olika individer. För en del handlar det om att bättre förstå informationen på myndigheternas webbplatser, för andra handlar det snarare om att få ett erkännande som minoritet eller språkgrupp. Många av användarna tar del av både de svenska texterna och de på finska respektive svenskt teckenspråk. Att få texter på minoritetsspråket verkar alltså fylla flera behov; dels att känna sig sedd och bekräftad som tillhörande en särskild språkgrupp, dels att få fördjupad förståelse för myndigheters information. Däremot är det nödvändigt att förstå svenska för att tillgodogöra sig information hos myndigheterna, eftersom bara en bråkdel av informationen finns översatt till finska respektive svenskt teckenspråk.

Ytterligare en rapport som släpptes av Språkrådet under året är Teckenspråkiga förskolor 2020. Rapporten presenterar resultatet av en kartläggning av antalet förskolor i Sverige som erbjuder en teckenspråkig miljö, och är en uppföljning av en liknande inventering som gjordes 2010. Resultatet visar att det bara är ett fåtal förskolor som kan sägas erbjuda regelrätta teckenspråkiga miljöer. Många av de förskolor som tar emot döva och hörselskadade barn och där svenskt teckenspråk används, använder också talad svenska med teckenstöd parallellt med det svenska teckenspråket. Teckenspråkiga miljöer är viktiga för barn som olika skäl behöver lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.

Fråga i långbänk – utredningen om sfi

I december lades slutligen ett betänkande fram till regeringen om förändringar inom svenska för invandrare (sfi) fram: Samverkande krafter – för stärkt kvalitet och likvärdighet inom Komvux för elever med svenska som andraspråk (Kliva), SOU 2020:66 Länk till annan webbplats.. Utredningen fick sitt direktiv redan 2018, men uppdraget har förlängts och delvis förändrats under arbetets gång. Utredningens förslag handlar om att öka genomströmningen av sfi-elever (antalet som slutför utbildningen) genom att till exempel tidsbegränsa sfi-studierna till fyra år och genom att introducera krav på individuella studieplaner och progressionsplanering. Men förslagen tar också sikte på en tydligare styrning av sfi-verksamheten genom regelbunden granskning och statistikinsamling, samt genom att erbjuda bättre stöd till lärare som vill kompetensutveckla sig. Utredningen föreslår också att det inrättas en forskarskola där det avsätts medel för ämnesdidaktisk forskning om vuxnas lärande av svenska som andraspråk inom Komvux. En proposition (prop. 2021/22:51 Länk till annan webbplats.) lades fram i november 2021 i vilken regeringen föreslår att kommunerna ska vara skyldiga att tillhandahålla en mer sammanhållen kommunal vuxenutbildning för nyanlända med kort utbildning. Bakgrunden är att en allt större andel av Komvux elever är nyanlända och saknar utbildning motsvarande gymnasienivå, och att Komvux inte i nuläget är anpassat till detta. Hur det blir med de övriga förslag som Kliva-utredningen lagt fram återstår dock att se, eftersom de inte tas upp i propositionen.

Språktest för medborgarskap

Språkkrav för medborgarskap har varit en av de mest omdebatterade språkpolitiska frågorna genom åren. Under riksdagsvalet 2018 valet stod frågor om migration och integration i centrum för valdebatten. Invandrares svenskkunskaper har varit ett livligt diskuterat ämne sedan dess. Under 2021 aktualiserades frågan om språkkrav igen, men det är inte säkert att språktest blir en diskussionsfråga i den kommande valrörelsen eftersom ett införande av språkkrav för medborgarskap redan beslutats om inom ramen för januariöverenskommelsen. Under 2021 lade en utredning lagt fram förslag om hur ett inrättande av språkkrav ska ske (SOU 2021:2 Länk till annan webbplats.) samt, i en separat utredning, att samma språkkrav ska införas också för permanent uppehållstillstånd (SOU 2020:54 Länk till annan webbplats.).

Sedan i januari 2021 ligger alltså två betänkanden på Kulturdepartementets bord: ett som föreslår att språkkrav för medborgarskap införs och ett som föreslår att språkkrav på samma nivå införs för permanent uppehållstillstånd. Ännu har ingen proposition i dessa frågor lagts. Förslaget om ett språkkrav för medborgarskap fick stark kritik av remissinstanserna utifrån två huvudsakliga argument. Det ena var att flera remissinstanser menade att utredningen inte på ett övertygande sätt kunnat argumentera för att språkkrav kommer att leda till det utredningen menade var målet med förslagen: att stärka medborgarskapets status och att främja ett inkluderande samhälle. Den forskning utredningen åberopar visar snarare på motsatsen. Det här argumentet fördes fram av bland annat Akademikerförbundet, Delegationen för migrationsstudier och Svenska kyrkan. Den andra delen av kritiken handlade om genomförandet, och kom från universitet och högskolor som enligt utredningen bör ha ansvaret för att genomföra språktesterna (Lunds- Uppsala, Stockholms universitet m.fl.). Utöver att lärosätena anslöt sig till de som var kritiska mot själva inrättandet av språkkravet, menade de att om lärosätena blev ansvariga för att utföra testerna skulle den rollen och uppgiften gå emot lärosätenas huvuduppdrag. Sveriges högskole- och universitetsförbund (SULF) skriver i sitt remissvar att

Just detta förslag skulle dessutom vara särskilt skadligt för lärosätenas trovärdighet och legitimitet. Att ge universitet och högskolor i uppgift att i praktiken sortera vilka som ska bli svenska medborgare eller inte och därmed städslas som en del av statens maktutövning, vore helt oförenligt med lärosätenas roll som självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen.

I Isofs remissvar skrev Isof att myndigheten ser positivt på utredningens grundföresats; att stärka medborgarskapets status och att främja ett inkluderande samhälle, men att inrättandet av ett språkkrav på en så hög nivå som den utredningen föreslår, riskerar att bli exkluderande. Särskilt hög risk att exkluderas löper de med kort utbildning, vilket bekräftas av migrationsforskning och statistik från sfi som visar att genomströmning att elever med kort utbildningsbakgrund klarar utbildningens språkkrav i lägre grad.

Olika infallsvinklar om språkkravet

På Språkrådets Språkpolitikbloggen har frågan om språkkrav under det gångna året lyfts av två skribenter med olika ingång i ämnet. Migrationsforskaren Pieter Bevelander som satt med som expert i språkkravsutredningen menade i sitt blogginlägg i september 2021 att språktest för medborgarskap inte lett till större integration i de länder där de införts utan snarare resulterat i att kvinnor och lågutbildade diskriminerats. I ett annat inlägg i december 2021 skrev Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholm universitet, att argumenten i diskussionerna om språkkravets vara eller icke-vara är förvirrade och behöver redas ut. Forsberg Lundells tes är att empiriska fakta blandas med normativa, och frågan om huruvida ett språkkrav kan vara till fördel eller nackdel för demokratin ytterst beror på vilken syn på demokrati man har och vad man faktiskt talar om när man talar om det demokratiska samhället. En annan aspekt som Forsberg Lundell lyfte är att samtalet om ett språkkrav skulle behöva föras av forskare från olika discipliner för att skapa en bredare diskussionsyta.

Inspelet är intressant, man kan konstatera att det ända sedan frågan åter blev aktuell är det mest språkvetare som uttalat sig. Frågor om hur språkkunskaper i svenska bör testas, vad det är för kunskaper som behöver testas och på vilket sätt ett språktest kan utföras är onekligen relevanta frågor att ställa till experter i svenska språket och provkonstruktörer. Men frågan om hur vi ska se på medborgarskapet som sådant, huruvida medborgarskapet alls bör villkoras, hur samhället påverkas långsiktigt av sådana villkor samt hur Sveriges migrationspolitik ska utformas borde beröra fler än språkvetarna.

En annan fråga som kan vara värd att ställa sig är varför diskussionen handlat så mycket om språkkrav för medborgarskap och så lite om språkkrav för permanent uppehållstillstånd. Förklaringen ligger troligen i att det tidigare i diskussionen varit just medborgarskapet som lyfts fram och debatterats inom svensk politik, ända sedan Liberalerna lyfte fram förslaget 2002. Samtidigt kan man konstatera att det förslag som ligger på regeringens bord just nu, och som rör kraven för permanent uppehållstillstånd, är betydligt mer ingripande för individen än förslaget som rör medborgarskapet. Om förslaget om villkorat permanent uppehållstillstånd genomförs blir kunskaper i svenska helt avgörande för om man får stanna i Sverige eller inte. Det går att leva utan medborgarskap i Sverige, men det går inte att stanna i landet på längre sikt utan ett permanent uppehållstillstånd. Sverige skulle gå från att bli en av de länder med lägst krav på språkkunskaper för att få stanna till ett av de länder med högst krav.

Språkkravet tydligt skifte för språkpolitiken

Oavsett vilken inställning man själv har till inrättandet av ett språktest för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap och vilka förhoppningar och farhågor man knyter till ett sådant, kan man alltså slå fast att införandet av språkkrav kommer att bli ett abrupt skifte i svensk språkpolitik, och i svensk politik överhuvudtaget.

Det räcker att göra ett besök på Demokratikommitténs webbplats för att få detta skifte illustrerat för sig. Som tidigare nämnts fyllde den svenska demokratin 100 år under 2021. Regeringen har tillsatt en kommitté som under åren 2018–2021 genom olika insatser uppmärksammat hundraårsjubileet. Det var ju hundra år sedan vi fick allmän rösträtt för alla, även för kvinnor. Men var det verkligen alla som fick rösträtt 1921?

Om man går in på Demokratikommitténs webbplats kan man besöka deras digitala valstuga, en plattform där man kan lära sig mer om demokratin i Sverige, både ur ett historiskt och ett nutida perspektiv. Inne i valstugan finns det en interaktiv ”kortlek” där man kan klicka på spelkort med bilder på olika personer som också visar personernas namn och ålder. Tanken är att man ska titta på bilderna och gissa när man tror att de skulle ha fått rösträtt om de hade levt 1921 när den allmänna rösträtten infördes. När man gjort sin gissning så klickar man på bilderna och kommer då till kortets baksida, där svaret finns. För det var ju inte så att alla fick rösträtt 1921. En av personerna på bilderna är en hemlös man som av den anledningen inte fick rösta förrän 1945 eftersom han var inskriven på dåtidens fattigvård. På baksidan av ett annat kort med en ung kvinna står att läsa att personen ifråga är diagnosticerad med en psykiatrisk sjukdom och därför inte fick rösta, en annan är rom och har ingen folkbokföringsadress, och så vidare.

Kortleken är effektiv. Man får lära mig saker om den svenska rösträtten som man kanske inte visste tidigare. Kanske får idén om den allomfattande allmänna rösträtten sig en törn. Det är antagligen också det budskap kommittén vill att besökaren ska ta med sig. Att de demokratiska rättigheterna inte är självklara, att vi kan lära oss av historien. Att alla personer på korten som då fick sina demokratiska rättigheter beskurna har rösträtt idag och att vi firar jubileet för att uppmärksamma bland annat detta. Valstugans interaktiva övning är välvillig och begriplig, men blir ändå lite märklig sedd i ljuset av diskussionen om språkkrav. Om förslagen går igenom kommer kanske inte kortlekarna i framtida valstugor kännas lika självklara. Oavsett om man menar att det är rimligt att inrätta språkkrav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap eller inte, så kommer förändringen innebära ett brott i berättelsen om ett allt mer inkluderande medborgarskap.

Svenska språket – den tysta eleven i klassen

Som nämnts ovan blir svenska språket ofta uppmärksammats i relation till migration och integration i svensk politik. Men i december 2021 kom en nyhet som riktade ljuset direkt mot svenskan och dess infrastruktur, eller kanske snarare bristen på en sådan.

I början av december 2021 blev det känt att Svenska Akademin överväger att lägga ner Svenska Akademiens Ordbok, SAOB. Frågan uppmärksammades i flera artiklar där det framfördes kritik mot ett sådant beslut. I en debattartikel i Dagens nyheter Länk till annan webbplats. beskrev Språktidningens chefredaktör Anders Svensson SAOB som en ovärderlig kunskapskälla. Svensson menade också att ordbokens existens är en stor del i att svenskan numera är ett av de mest väldokumenterade språken i världen, eftersom SAOB också innehåller en historisk kartläggning av svenska språkets ordförråd och befolkningens språkbruk. Anledningen till att akademin överväger nedläggningen är att ordboksarbetet under lång tid i huvudsak finansierats genom intäkter från Post- och inrikestidningar – en finansiering som dragits in, vilket medfört att det ekonomiska utrymmet minskat. I ett pressmeddelande på Isofs webbplats lyfte myndigheten fram betydelsen av SAOB när det gäller Språkrådets rådgivning, både till allmänheten och till professionella som har språk som huvudsakligt arbetsredskap, till exempel journalister och kommunikatörer. SAOB är också en del av den nödvändiga infrastrukturen för det svenska språket, och utgör ofta en grund i utarbetandet av andra ordböcker och lexikon. I en artikel i Sydsvenska dagbladet Länk till annan webbplats. föreslår Patrik Hadenius, förlagschef på Norstedts, att staten borde ta över ansvaret för SAOB.

Mats Malm svarade, i en replik Länk till annan webbplats. till Anders Svensson i Dagens nyheter, att den nuvarande ordboksredaktion har den erfarenhet och expertis som krävs att för att fortsätta driva arbetet framåt, men att de gamla intäkterna inte finns kvar. Om akademien ska fortsätta att finansiera ordboken så kommer alltså stödet till annan kulturverksamhet att behöva prioriteras ner. Mats Malm påpekade dock att Svenska akademien för närvarande håller på att leta efter andra finansiärer så att arbetet med att uppdatera SAOB efter 2023 kan fortgå. I ett mejl till kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter i slutet av december 2021 lyfte Kulturnyheterna på Sveriges television också möjligheterna för staten att ta över ansvaret för SAOB.

Frågan om SAOB:s framtida finansiering sätter fingret på ett intressant om än inte obekant fenomen, nämligen svenska språket som en undanskuffad språkpolitisk fråga. De senaste två decennierna har språkpolitiken haft stort fokus på åtgärder för bevarandet av de nationella minoritetsspråken och när svenska språket har stått i centrum för åtgärdsförslagen så har det, som sagt, nästan uteslutande handlat om svenskan som ett verktyg för integration. Det är som att svenskan sätts i förarsätet endast om det finns ett vagt hot från andra språk. Svenska språket, vare sig det gäller den nutida eller den historiska svenskan, verkar däremot vara svår att göra politik av. Dokumentationen, beforskandet och kunskapsspridningen av det svenska språket förutsätts sköta sig självt. Hälsan tiger still som det heter. Kanske har svenska språket och arbetet med det länge varit bäst i klassen, den där tysta, lågmälda eleven som jobbat på men sällan fått den uppmärksamhet den förtjänat. Alla runt omkring bara förutsätter att arbetet ska fortgå med samma kvalité men utan utvecklingssamtal, uppmuntran eller strategi.

Kanske är det därför på sätt och vis bra att det blir kris med finansieringen då och då, och att ansvaret för utgivningen av en produkt som SAOB blir föremål för en diskussion om finansiering. Det diskussionen om pengar kan sätta ljuset på är att det idag saknas en överblick över och en långsiktig strategi och planering för hur viktiga funktioner som gäller det svenska språket ska finansieras och vem som ska ha ansvaret. Att ordböcker och lexikon behövs mer än någonsin i det flerspråkiga samhället i vilket fler och fler vill, och förväntas, lära sig svenska är uppenbart. Men digitaliseringen har samtidigt gjort att det inte är lönsamt för de kommersiella förlagen att ge ut ordböcker och andra typer av språkhjälpmedel. Att diskussionen om finansieringen av SAOB når både kulturministern och offentligheten kan förhoppningsvis skapa ny energi och politisk medvetenhet om värnandet av svenska språket.

Befolkningens kännedom om minoriteterna fortfarande låg

I början av 2021 publicerade Isof rapporten Nationella minoriteter 2020, som visade resultatet från en undersökning av befolkningens kännedom om och attityder till de nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken. Sveriges Radio Finska Länk till annan webbplats., liksom Ekot, uppmärksammade rapporten. Mätningen, som genomfördes med hjälp av Kantar-Sifo, visade att kännedomen om vilka de nationella minoriteterna och minoritetsspråken är ligger kvar på ungefär samma nivå som i tidigare mätningar 2010 och 2015. Kännedomen om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken har, trots tjugo år av svensk minoritetspolitik, alltså inte ökat nämnvärt. Det är visserligen något fler som känner till både de nationella minoriteterna och minoritetsspråken 2020 än 2010, men ökningen är liten och rör sig i de flesta fall om några få procentenheter.

Det är värt att fundera över varför det ser ut så. Även om det är mycket kvar att göra för att revitalisera de nationella minoritetsspråken, har en hel del minoritetspolitiska åtgärder ändå tagits. Kanske är det bara så att det tar tid för minoritetspolitiken att slå igenom hos den breda allmänheten. Kantar-Sifos mätning visade dock samtidigt att befolkningen blir alltmer positiv till bevarandet av de nationella minoriteternas språk och kulturer. Den andel som är ganska, eller mycket positiv, till att de nationella minoritetsspråken aktivt revitaliseras har blivit större för varje mätning. I undersökningen 2020 var så många som 83 procent positiva, och bland unga hela 89 procent. Ett annat mönster som varit tydligt i alla tre mätningar är att de som är positiva till minoritetsspråkens bevarande oftare är de som också bor i ett förvaltningsområde för ett eller flera av språken. Det är också i dessa områden kännedomen om minoriteterna och språken är som störst. Kunskap verkar alltså kunna kopplas ihop med en positiv attityd. Så även om de nationella minoriteterna fortfarande är okända för en relativt stor del av befolkningen så finns det goda skäl att fortsätta arbetet med att synliggöra och informera om de nationella minoriteterna, även bland barn och unga.

Regeringen aviserar satsning på revitalisering

I september 2021 aviserade dåvarande kulturminister Amanda Lind att regeringen planerade en stor satsning om 90 miljoner kronor Länk till annan webbplats. på revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken. Kulturministern gav också besked om att nationella språkcentrum ska etableras för de fyra nationella minoritetsspråken, i enlighet med det förslag Isof presenterade 2019. I december fick Isof således regeringens uppdrag att etablera nationella språkcentrum Länk till annan webbplats. för finska, meänkieli, jiddisch och romska under perioden 2022–2024. I uppdraget ingår också att ta fram indikatorer som gör det möjligt att följa språkens utveckling över tid. Exakt vilken uppgift språkcentrumen ska ha och hur de ska arbeta är alltså något som Isof, i samråd med de nationella minoriteterna och andra lämpliga aktörer, ska utreda under 2022.

Den stora satsning som regeringen gör på de nationella minoritetsspråkens revitalisering ska ses i ljuset av det fördjupade handlingsprogrammet Länk till annan webbplats. för bevarandet av de nationella minoritetsspråken. Handlingsprogrammet innehåller åtgärdsförslag för revitaliseringen av de fyra nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, romska och meänkieli. Uppdraget var en fortsättning på det ursprungliga handlingsprogram som Isof lämnade 2020. Det tidigare handlingsprogrammet innehöll 81 förslag på åtgärder för att stärka språken.

Det nya uppdraget, som Isof fick i maj 2021 och som lades fram till regeringen i september samma år, innehöll ett urval av de ursprungliga 81 förslagen. Det nya handlingsprogrammet innehöll sex förslag för var och ett av språken finska, meänkieli, jiddisch och romska. Samtliga åtgärdsförslag bedöms kunna genomföras inom 1–2 år. Flera av förslagen handlar om att skapa fler utbildningsvägar för den som vill lära sig språken eller utveckla kunskaper man redan har. Ett av förslagen är därför att ge riktade bidrag till folkhögskolor och studieförbund som vill anordna kurser i språken, ett annat att genom uppdragsutbildningar etablera översättarutbildningar i meänkieli, jiddisch och romska (i finska finns redan kurser). För finska har Isof föreslagit en extra satsning genom att det möjliggörs korttidsstudier och kurser inom yrkesvuxenutbildningen, eftersom det är stor efterfrågan på finsktalande inom omsorgsyrkena.

Andra förslag handlar om att stärka språkens infrastruktur genom ökade satsningar på den språkvård som bedrivs på Isof samt på språkteknologi för att öka språkens digitala tillgänglighet och användbarhet. Isof föreslår också att det etableras regionala eller lokala språkresurscentrum för språken, enligt en modell som finns i Norge för samiskan. Idén med de regionala eller lokala centrumen är att regioner eller kommuner ska kunna ansöka om ekonomiska medel för att etablera en verksamhet som utformas efter de behov som finns regionalt eller lokalt. Verksamheten kan då också förhoppningsvis samarbeta med och få stöd från det nationella centrumet.

Förslagen i Isofs handlingsprogram, som alltså lämnades till regeringen i september 2021, har det dock ännu inte fattats beslut om. Det återstår alltså att se om alla förslag, eller bara vissa, genomförs och i så fall när. Parallellt med Isofs uppdrag fick Skolverket i uppdrag att föreslå hur undervisningen i nationella minoritetsspråk i grundskolan och gymnasiet ska organiseras. Skolverkets förslag Länk till annan webbplats. var att öka möjligheterna till fjärrundervisning för att bättre ta tillvara på de lärare som finns att tillgå och att minska effekten av de långa avstånden. Inga regeringsbeslut är ännu fattade vad gäller Skolverkets förslag.

Offentlig debatt om forskningsstöd

Samtidigt som satsningar görs på revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken i syfte att förbättra förutsättningarna för språkens besvarande, har det under året också funnits motgångar. I slutet av året blev det känt att Uppsala universitet lagt ett förslag om att lägga ner enheten för minoritetsstudier vid Hugo Valentin-centrum. I november publicerades en debattinlägg Länk till annan webbplats. i Upsala Nya Tidning signerat 21 forskare som protesterade mot beslutet. Forskarna skrev bland annat att enheten för minoritetsstudier etablerades som en följd av Sveriges åtaganden under Europarådets konventioner, och att det är särskilt olyckligt att lägga ner den enda enheten i Sverige för övergripande minoritetsstudier i en tid då antisemitism och antiziganism ökar.

Enligt ett nyhetsinslag på Sveriges televisions Uutiset Länk till annan webbplats. menade en företrädare för den aktuella fakultetsnämnden att de två miljoner kronor årligen som finansierat enheten, utgjort en strategisk men tillfällig satsning på forskning om de nationella minoriteterna. Man poängterade också att den övriga forskningen om folkmord och Förintelsen inte påverkas, och att förslaget om att avsluta satsningen har lagts fram eftersom det numera inte finns någon lärare eller kurser i ämnet. Leena Huss, professor emerita vid Uppsala universitet, sa i samma inslag att forskningen om nationella minoriteter är viktig eftersom den möjliggör studier av dessa grupper i en svensk kontext, och att det istället borde göras större satsningar.

Med sikte på ett händelserikt 2022

Med 2021 i ryggen kan man redan nu förutspå att 2022 inte kommer att bli mindre händelserikt. Många kluriga frågor återstår att lösa för den regering som tar vid efter valet i september 2022. Frågan om inrättandet av språkkravet är förstås ett av dem, men det finns också andra förslag som lagts fram från olika utredningar de senaste åren och som fortfarande väntar på sin lösning. Flera av dem gäller de nationella minoritetsspråken, till exempel hur undervisningen i och på språken ska kunna underlättas i grundskola och gymnasium, men också frågan om vilken myndighet som ska ha uppdraget att följa upp minoritetspolitiken framöver. Det ligger också utredningar om förbättrade villkor för modersmålsundervisningen och för sfi som väntar på beslut. Oavsett villa beslut det blir under nästa år så hoppas nog alla på ett lugnare inrikespolitiskt läge så att energin och uppmärksamheten kan riktas mot de språkpolitiska sakfrågorna.

/Jennie Spetz