Gustaf Ericsson

Under 1830- och 40-talen gjorde Gustaf Ericsson ett stort antal uppteckningar från Åkers och Rekarne härader i Södermanland. Här berättar han om ärter och bönor i bygden.

Texten innehåller en del dialektala och ålderdomliga ord och uttryck. Kursiverade ord förklaras under rubriken Ordförklaringar.

Ärter

Detta sädesslag var vid den här ifrågavarande tiden ett allmännare och ganska kraftfullt födoämne både för folk och kreatur och såddes alltid på den åker där rofvor föregående året vuxit. De borde sås på vintertalet, eller innan den 14 April.

(Sås icke i nordanväder bli då hårdkokta. Bör sås glest att tacka med lam kan ligga emellan varje ärt.)

Nedmyllningen skedde med årder eller harf. Efter det åkern varit höstkörd eller uppkörd om våren så sådde man i s:k: öppen får och så sladdades eller harfvades och öfverfors med välten att jorden måtte bli väl tillpackad om dem. Risning brukades förr allmänt, och hade tallriset företrädet men man ville äfven påstå att tallriset uppdrager leran, ty man sade att mask icke då angrep ärterna; nu i brist därpå så antogs gran och enris.

Man började så småningom plöja ned ärterna och men kom underfund med att de blefvo säkrast nedmyllade och bevarade för foglarna hvilka gärna infunno sig på ärtlanden. De såddes på ett skogshemmans ¼ mantal en half tunna. Man hade då afseende på två slag: Rågärter som voro små men gaf mycket i spann och voro mogna vid samma tid som rågen, samt en annan art som voro större och kallades stufärter, men man hade äfven grönärter och s:k: harlortärter som voro stora och gråspräkliga till färgen. Man hade äfven Kapuciner [1] och flera arter som voro tillkomna genom utsädens vexlingar mellan aflägsnare orter.

Missöden på ärterna voro vanligast mask och var den farligaste deraf löss. Men om mask förmärktes så gick man till en qvinna som gaf di och bad henne gå omkring på åkern och meddelst tryckdragning på bröstvårtorna sprida mjölkstrålarna utåt åkern, och borde detta ske på Söndagen emellan Anngången [2] och sammanringningen, så blef säker bot. (För att afhålla mask så upphängde man ormar omkring ärtåkern, uti klykor. Ormen skulle lefva.)

Ärter voro goda att ha vid Olsmässkrokens [3] annalkande, i synnerhet de tidiga, rågärterna, ty man plockade ärtpungar som kokades hela och kallades släpärter, och så spritades de till välling, som var en välsmakande och helsosam föda.

Tiden kom att de skulle upptagas, som kallas ryskäs [4]. Detta göra gick igenom några qvinnors sammankallande och var mera nöje än arbete. Man uppryckte så många som kunde rymmas i handen och två sådana näfvar sammanbundos medelst veck af rotändarna till en knorra [5]. Dessa knorror lades på åkern tills man fick slut och då upprestes af risruskorna en sockertoppformig kur som kallades galge och hvarå de upphängdes till torkning. Men man hade äfven ärtgalgar af virke, som endera voro som hustak, med högbom och rafter, hvarpå de upphängdes, eller ock nedsattes starka pålar i marken hvari pinnar voro iborrade och hvarpå raftstängerna hvilade, och hvilket uppfyllde samma ändamål. Riskurarna voro likväl de äldsta och enklaste, samt minst kostsamma.

Som sällan ärterna kunde hvarken på åkerstånd eller i galge bli fullt jemt torra och mogna så de kunde tröskas genast så upplades de alltid på logranden eller skånn [6], som man kallar den. De buros oftast in på häflar [7] för att varsammare kunna handteras, emedan man vid pålassningen på vagn skulle trampa i dem och mycket därvid förkomma. De fingo sedan ligga på randen tills de fingo genomgå en viss svettning och eftertorkning till tröskfärdighet. Man började nog inse olämpligheten af detta läge ty råttorna tog sin dryga del hvilken inbars af dem i halmtaket, men som bruket var gammalt, så kunde ingen ändring ske, och man påstod att råttorna ändå skulle hafva sin bergning. Man hade väl sina märken på förhand på goda ärtår: såsom att om det dryper ur takfötterna påskdagen så blir godt ärtår, m:fl: Men gamla märken stå icke numera!

Efter den mekaniska följd som ärterna fick intaga efter rofskörd så trifdes de tämligen bara tills man försökte göra omvexlingar och om sådant var orsaken må vara men nog af så blef flera år å rad misär på ärterna och man förlorade lusten för dess odlande så att nu sås icke mer än en och annan kappe däraf eller oftast intet. Den alsmägtiga hafran [8] såsom mera lönande har ock gjort sitt till att uttränga ärterna såväl som andra säden.

Ärthalmen var hästföda och nyttjades mycket till betsfoder vid utfärder emedan den var följsam. Ärthalm fick alldeles icke gifvas åt tunga kor ty de troddes däraf kasta, eller för tidigt framföra sina foster.

Bönor

Detta säde begagnades ovillkorligen vid både större och mindre ställen och kunde en medelmåttig bonde sätta intill två kappar om man lyckats bevara så mycket utsäde. Bönorna voro av två slag: s:k: välska bönor, som voro större, och bondbönor som voro en mindre art [9].

Bondbönorna voro pungrikare [10] och mera spanngifvande. De slogos i stöp [11] till gronings så att grodden syntes innan de sattes. Jorden var tillredd lös och fin och nedsättningen gick med årder sån att de lades i hvarje får med 1 à 1 ½ qvarters mellanrum och vanligen parvis eller två på hvarje ställe. Detta var det s:k: bönlandet; men man satte dem äfven radvis emellan potatisen såsom i hvar 4,5 eller 6 får ty då togo de icke något rum ville man påstå. Så sattes de i landfårningen och vid renarna i potateslanden; och därtill nyttjades de som skiljemärken emellan de särskiljda potatesland, som dräng, piga, pojkar och barn skulle ha såsom till lön, om dessa voro på samma åker. De sattes vanligen i flera tärminer för att de icke skulle mogna på samma gång, ty färsk bönvälling var en allmän och omtyckt föda. Då de började komma upp så afjemnades åkern med sladd eller harka [12]. Men under växttiden fingo de icke vidröras med redskap för ogräsets bortskaffande, ty man sade: ”ogräs gör pungär”.

Var Olsmässkroken i faggorna så började man temligen tidigt att dels använda bladen som spenat eller de färska skidorna helt till stufning; men så snart dessa voro för sträfva därtill så spritades bönorna till välling och nog tidigt. Bönvällingskokningen pågick sedan tills de blefvo för mycket mogna och osmakliga därtill.

Då de voro allmänt mogna så uppskars de med skära och bans i små kärfvar hvilka uppsattes vid någon vägg inne på gården och hvarest icke nötskrikorna skulle våga angripa dem. Men de hade ändå sina påhälsningar, dels af okynniga barn, hvilka gärna fratade [13] och åt sådana och dels af råttorna som gärna gömde däraf till sitt vinterförråd. Ehuru man alltför väl såg och kände detta förhållande så fingo de ändå qvarsitta på sina platser tills nog långt lidet på hösten innan de intogos till urspritning, och detta var ett manligt qvällsgöra. Man fick härvidlag skatta sig lycklig om man fick tillräckligt utsäde för sig själf och var så att man fick något mera så var alltid någon annan som behöfde ett stop, kanna, eller blott ett qvarter. Men fick man något mycket i öfverskott, så maldes de bland ärter eller säd till bröd eller pannkaksmjöl och var därtill godt.

Från: Boken Folklivet i Åkers och Rekarne härader
av Gustaf Ericsson del 1 Arbete och redskap.
Anteckningar för 1830-40-talen
(utgiven 1989 av Magdalena Hellquist
och Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala)

Ordförklaringar

[1] Kapuciner var ett namn på gråärter. Namnet anspelar på Kapucinermunkarnas grå kåpor.

[2] Andra ringningen till gudstjänst

[3] Tiden kring Olsmässan (29/7), en svår tid då livsmedlen förr ofta var tömda och den nya skörden ännu inte bärgad.

[4] Ryska, rycka, ”dra upp med rötterna” det normala sättet att rycka lin, hampa, ärter mm.

[5] Cirkelrund eller spiralformig krökning eller vindling, spiral

[6] Skulle av stänger vanför logen.

[7] Bärträn/stänger för hö.

[8] Havren

[9] Välska bönor avser vanligen bondbönor, välsk betyder utländsk. Möjligen kan man ha odlat bondbönor av olika storlek.

[10] Fler bönor i samma skida.

[11] Blötlades

[12] Harv

[13] Snaskade på

Mer om Gustaf Ericsson

Gustaf Ericsson (1820-1894) var metallarbetare och torpare i Härads socken, Södermanland. Han var son till en indelt soldat och var en flitig upptecknare av dialekter och folkminnen.

Gustaf Ericsson lämnade efter sig över 7000 handskrivna sidor och Dialekt- och Folkminnesarkivet i Uppsala har gett ut fem fristående delar med hans anteckningar.

Publikationen Folklivet i Åkers och Rekarne härader av Gustaf Ericsson finns som pdf. Ladda ner och läs boken här

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 23 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se