Bönor

Bondbönor har odlats i Sverige sedan stenåldern och varit något av en basföda. Trädgårdsbönor, till exempel bruna bönor, kom till Europa från Amerika och började odlas i stor skala i Sverige först på 1800-talet.

"Gulli, Brita och Tora spritar bönor i portlidret". Bild från Altuna socken, Uppland år 1921. Foto: John Alinder/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Bondbönor

Redan under yngre stenåldern, Neolitikum (4100–1700 f.Kr.) odlades bondbönor (Vicia faba) i det nuvarande Sverige. Den kallades också välsk böna, vilket betyder utländsk eller sydländsk. Bondbönan är en åkerböna och har i många fall varit en basföda. Den går att odla något längre norrut än andra bönor, men det är ändå tydligt i våra uppteckningar, att bönorna blir mer och mer sällsynta ju längre norrut i landet man kommer. Inte heller i Dalarna och Värmland har bondbönor haft samma stora betydelse som söderut.

Bondbönor används vanligen fullmogna och spritas, men kan också ätas späda och hela. I många fall har de torkats för att användas under vintern och kanske malas till mjöl. I "Den svenske kocken" från 1837 beskrivs hur bondbönor som ska torkas bör spritas, delas och skalas innan de bres ut på ett bord eller ett rent golv.

Bondbönor användes till soppa, eller välling, som den oftast kallas. Ibland tillsammans med morötter och andra grönsaker, men ofta med persilja som enda tillsats. Den kunde kokas tjockare till en stuvning, eller gröt och ätas tillsammans med fläsk. Överbliven böngröt kunde stekas upp nästa dag.

Stuvade bondbönor och fläsk. Foto: Tommy Arvidson/Upplandsmuseet

Trädgårdsbönor

Övriga bönor, (Phaseolus vulgaris), som också kallas trädgårdsbönor, även om de odlas på åker, delas in i kokbönor och i brytbönor. Kokbönorna låter man bli fullmogna innan man äter dem och brytbönor äts omogna med hela baljor. Den allmänt använda bruna kokbönan kom till Europa på 1500-talet från Amerika. Under 1800-talet började bruna bönor odlas i stor skala, framför allt i södra Sverige och särskilt på Öland. Trädgårdsbönor är värmekrävande och är därför svåra att odla norrut. De förbättrade kommunikationerna under 1800-talet hjälpte till att sprida bruna bönan över hela landet, där den först blev en populär festmat, ofta tillsammans med stekt fläsk, och sedan en vanlig vardagsrätt.

Stång- eller störbönor åts färska eller konserverades genom att saltas in. De kallades förr också för turkiska eller turska bönor.

Bönsådd på Bedadagen

Bondbönorna skulle av tradition sås på Bedadagen, ofta tillsammans med potatisen. Bruna bönor såddes på åker och tång- och skärbönor växte i kålgården eller trädgårdslandet.

För att inte drabbas av olika sjukdomar, bör bönor inte odlas oftare i samma jord än med 5–6 års mellanrum.

Röster från arkivet

Bohuslän

Klockan 12 var det middag som de flesta måndagar bestod av sill tagen direkt ur tunnan skuren i 3 à 4 tärningar mulebönor och mjölk--- Mulebönerna voro bondbönor som en gång i veckan koktes i köttspad och vatten slogs upp i ett stort såll. Första dagen åtos de varma till mjölken voro mycket goda då, vilket de däremot sällan voro på måndagarna då de åtos kalla till mjölken.--- På onsdagarna var det färsk eller salt fisk, mulebönor och mjölk. Torsdagarna korv, potatis, vita ärter efter. Fredag färsk eller salt fisk muleböner mjölk eller det som var kvar av torsdagens ärter. Lördagen sill muleböner.

Plats: Valla, Bohuslän
Upptecknat: 1943 av Maria Nordström (Göteborg, VFF2222:9-10)

Fler röster från Bohuslän

Om de fann en mulloxe när de sådde bönor, då räknade de efter på benen hur skörden skulle bli. Var bakbenen långa fick de långa bönor, var de korta då blev bönorna korta. Fick de inte sått bönorna i april värderade de det inte nåt.

Kommentar: Mulloxe = gammalt ord i södra Sverige för ollonborre

Berättat av: Man född 1866
Plats: Spekeröd, Bohuslän
Upptecknat: 1928 av Viola Gustafsson (Göteborg, VFF1659:10)

 

När de kraga bönor då samla de ihop så mycket folk de kunde få. Bönekrakninga skulle gå med fart och glamman, men det var också det sista skördearbetet.

Plats: Torsby, Bohuslän
Upptecknat: 1926 (Göteborg, VFF1472:25)

 

Till ombyte med potatisen och dess många olika sovel åt man ofta bönor = vita hästbönor, samt gråärter, dels en sort grågröna, dels gråbruna s.k. ”raber”, båda betydligt större än de senare vanliga vitärterna. Bönor såväl som ärter kokades antingen i kött eller fläskspad, då de kallades ”söböner” eller –ärter, eller de kokades i lätt saltat vatten, som efter kokningen avhälldes, då de åts tillsammans med mjölk, då rätten kallades ”mjölk å böner, mjölk å ärter”. Bönorna voro ej så smakliga som ärtena, och ersattes så småningom helt av dessa, men både bönor och ärter voro länge högt värderade bland allmogen. I synnerhet ansågs att man varade mätt länge av denna kost, ex. ”de ä mad som stöttar”, eller ”böna ä e stöa”.

Berättat av: Män födda 1857 respektive 1879
Plats: Ytterby, Bohuslän
Upptecknat: 1956 av Anders Carlson (Göteborg, IFGH5914:21-22)


I hun (ett torp under Tofta) hade de ingen annan mat, än de koka nässelkål. En dag hade pojken varit uppe i Lycke och bett och kom hem med en slank bönor, då sa modern: Nu ger ja mig inte för bröd, när vi har bönor, och så koka hon bönor i näslera och det var deras förnämsta mat hela försommarn---.

 

Cecilia på Ryr hon sa: De förslår så bra, när en får förvält en balj bönor, å ge tiggare e slev bönor var. Bröd förslår inte, en fjärdepart var och kakan är snart gådd. En annan gumma berättar, att hennes mor koka svarta bönor (koka bönor i vatten utan något sugel) en fick aldrig taga mer än tre bönor i skeden, när man åt---, fick en mjölk på bönorna var det kalas. När tiggare kom till Tofta, gav K dem bönor och sa: I ska mala bönor å ha till bröd, de blir stor tugga av bönebröd, och brödet blir drygt.

Berättat av: Kvinna född 1855
Plats: Lycke, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Selma Johansson (Göteborg, VFF1255:17-18)

Dalarna

Alla slag av bönor voro alldeles okända, ända tills bruna bönor kommo i handeln.--- Sålunda fanns inga trädgårdsärter utan endast en grå åkerärt, rätt besk i smaken, men som användes uteslutande som människoföda som soppa, bröd, klimp, pannkaka.

Berättat av: Anton Segerström
Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9615)

Fler röster från Dalarna

I något enstaka fall sattes bondbönor som även under gynnsamma somrar gåvo någon liten skörd. Dessa kokades i vatten med tillsats av något mjöl som åts som välling.

Berättat av: Johan Frost
Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8770)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.6 MB)

Dalsland

Bondbönor voro förr rätt vanliga. De kokades till soppa tillsammans med feta ben.

Berättat av: Agnes Olsson
Plats: Lerdal, Dalsland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8834)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.5 MB)

Gotland

Bönor har varit för många dagar, bondbönor och gula bönor, som var kallade för krökbönor: gula bönor och fläsk, det var kalasmat förr i tiden och bondbönor de åt man för det mesta medan de var färska, eller gröna, ibland blev de stuvade bönor, och så bönsoppa, kokt på bönor och ärter (gröna) och några pärer och några morötter och så rädes de att hälla av med några kannor mjöl och mjölk och så ibland när det fanns, skar de i äppelbitar; och det blir en god soppa. Ibland när man hade mer bönor än som gick åt, då tog de vara på och torka till vintern.

Berättat av: Lars Petter E Rosenqvist (född 1866)
Plats: När, Gotland
Upptecknat: 1938 (Uppsala, 11861)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.6 MB)

Fler röster från Gotland

Bönor var fordom kända i bygden. Bondbönor var nog de äldsta och kastades utfyllnad när de satte pärer i åkern på landet.

 

Så bondbönssäng var mycket vanligt. Och de bad när de ännu var gröna som de ju skulle vara men ej blant kunde di koka på gamla och hårda, men det var ej så gott.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1965–66 (Uppsala, 27681)


Bönor är av mycket gammalt ursprung på Gotland. Av bondbönor kokades mest soppa på bönor, morötter, palsternackor med salt och litet socker eller sirap, påredd med mjölk och mjöl, men kunde även ha surt i, ex äpplen eller körsbär.

 

Gulbönor, eller bruna bönor är också av gammalt. De kokades, dels som soppa med päron (piggar), påredd med mjölk och mjöl, men mest som kalasmat och till legofolk vid slåtter, räfsning och alla stora arbeten, de kokas på vatten med kanel, sirap och ättika och var de gamlas kalasmat med kokt fläsk och korv.

Berättat av: Magda Thomsson
Plats: När, Gotland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19340)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

Hälsingland

De bönor man kände till voro bondbönor och senare även bruna bönor. Bondbönorna har man av gammalt odlat och bruna bönor köptes. Bondbönorna användes till sk bondbönsvälling. Detta kallades för ”stuvade bondbönor och fläsk”.

Bruna bönor och fläsk
Åts till kalas. Det var troligen senare, när lutfisken började upphöra. Dock har man även berättat om kalas, vid vilka man ätit både lutfisk och bruna bönor med fläsk. (Erik Eriksson)

Bönvälling
Man kokade bondbönor i vatten och hade i en liten smörsmula, så att det blev smak på. Så redde man av med mjölk och kornmjöl.

Bondbönsmjöl
När man fick mycket bondbönor, torkade man dem och malde dem. Mjölet hade man till röra åt fäkräk och svin. Det blev mycket kraftig röra. (Anna Vid)

Berättat av: Erik Eriksson (född 1855), Anna Vid (född 1849)
Plats: Österfärnebo, Gästrikland
Upptecknat: 1935–1936 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9306)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.4 MB)

Fler röster från Hälsingland

Bönvälling
Man kokar bondbönor i vatten, smälter på med gomjölk och mjöl. Det var mat som dög när man var hungrig.

 

Bönstuv
Man kokar bondbönor i vatten, smälter på med mjölk och mjöl. Skall vara tjockt. Sånt äter man nu också, när man har bönor.

Berättat av: Hans Larsson (född 1856)
Plats: Järbo, Gästrikland
Upptecknat: Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9297)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2 MB)


Rätter på bönor voro ganska vanliga.

 

”Efter gammalt stuvade dom bondbönor och dom koka dom riktigt tjockt och redde av dom och åt dom till fläsk. Hä va riktet gött o så mättsamt senn.”

 

Senare började man även äta bruna bönor, som blev en vanlig rätt på gravöl och andra kalas.

 

”Bönstamp åt vi. Vi koka bondbönor och tog en stamp och stampa dom och så åt vi det med fläsk”

Berättat av: Olof Östlund (född 1866), Lena Frisk (född 1860), Per Nordström (född 1860), Stina Jönsson (född 1865), Stina Olsson (född 1860), A Andersson (född 1866), Erik Selin (född 1863), Lena Rask (född 1864), Karl Uggla (född 1872), Britta Boström (född 1867), Anders Liif (1881)
Plats: Hedesunda, Gästrikland
Upptecknat: 1950 av Vivi Wendin (Uppsala, 20843)

 

Bönor lärde de att så sent, för de fick inte komma upp förrän i början av juni. De var ömtåliga för frost.

 

De hade mycket bondbönor och kokade bondbönvälling. Och de var måna om att ta vara på jorden. De kunde ta och sätta ett par rader bondbönor i fårorna mellan potatisen.

Berättat av: Johan Andersson (född 1871), Anna Greta Andersson (född 1876), Olov Vestin (född 1857), Gustav Persson (född 1866), Anna-Lisa Persson (född 1863), Karin Lindström (född 1863), Erik Boström (född 1863)
Plats: Mackmyra, Valbo, Gästrikland
Upptecknat: 1945 av Vivi Wendin (Uppsala, 17501)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.2 MB)

Halland

Bönor ska sås på Beda. Då blir de bäst. Bönor var ingen dålig mat, fastän de nu äro rent bortlagda. Bäst äro de, om de få stå en dag och sen ätas med surmjölk slagen ovanpå i bönfatet.--- Bönor (bondbönor) odlades mycket. De skulle sås tidigt. ”Får vi inte så bönera i april, så ä dä inte möe värt å bry seg om att så”. Bönan ska ha tre blad gamle korsmässeda.

Berättat av: Män födda 1847 respektive 1851
Plats: Landa, Halland
Upptecknat: 1932 (Göteborg, IFGH2301:3-4)

Hälsingland

Bondbönor (stuvade)
Man kokade bondbönor, gjorde smältning (redning), tillsatte ättika och åt dem till kött.

Berättat av: Britta Olsson (född 1835)
Plats: Arbrå, Hälsingland
Upptecknat: 1935 av Ingeborg Nordin-Grip (Uppsala, 9309)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5 MB)

Jämtland

Bönor, och då bondbönor, började odlas i min hemby i samband med första världskriget, dessa stuvades och var då enda brukade tillredningssättet.---

Berättat av: Erik Jonas Lindberg (född 1905)
Plats: Ragunda, Jämtland
Upptecknat: 1969 (Uppsala, 27433)

Lappland

Om bruna bönor fanns här att köpa i mitten av 1800-talet vet ingen här nu, men när jag var liten, alltså i början av 1900-talet, då kunde man bli bjuden på bruna bönor och stekt fläsk. Den enda här då kända maträtten med bönor. Ibland utbyttes stekt fläsk mot kokt renkött. Det var söndags-middagsmat.

Inga slag av ärter odlades här eller voro kända av folket här i forna tider.

Berättat av: Göta Vikberg (född 1900)
Plats: Arjeplog, Lappland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25367)

Norrbotten

Den enda rätten av bönor var bruna bönor, som man så småningom började kunna köpa i handeln.

Bönorna kokades i vatten, tills de blev mjuka. De sötades med litet sirap och fick mot slutet av kokningen ett mjölavrede. Till bönorna åt man helst stekt fläsk.

Berättat av: Egon Lundberg (född 1903)
Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat: 1961 (Uppsala, 24771)

Fler röster från Norrbotten

Bönor har av gammalt funnits, men endast i den mån de förts in i handeln.

Man kallade dem bruna bönor. Endast en anrättningsform är känd. Man kokade bönorna i vatten till en tjock gröt och öste flott och fläsk på.

Berättat av: Katarina Karlsson (född 1874), Jenny Sundkvist (född 1888), Charlotta Nordin (född 1865), Erika Nilsson (född 1862), Alida Nordin (född 1902), Hilda Nilsson (född 1889)
Plats: Nederkalix-Töre, Norrbotten
Upptecknat: 1939 av Otto Carlsson (Uppsala, 12536)

Småland

Bruna bönor äro kända sedan första hälften av 1800-talet enligt min mor f 1834 och mormor f 1803. Men de voro gillesmat eller jula-mat.

Bondbönor däremot voro vardagsrätt och minst lika gamla som de förra. De gamla bondbönorna hade ett enklare växtsätt än de som tillkommit på senare tid. Men bara i min barndom på tex 1880-talet, hade bondbönan endast en stängel som växte rakt upp och på denna sutto sedan baljorna. Vid sekelskiftet eller möjligen tidigare, fick vi en ny böntyp med grenar på den långa stängeln och på dessa växte i sin tur böne-baljor, alltså mångdubblades skörden.

Skärbönor funnes ej allmänt i kålgårdarna förrän framåt sekelskiftet.

Kokta sk torrkokta bonnabönor, voro en mycket gammal rätt. I slutet av julhelgen eller senare på vintern togs alla de förut avkokta ben som fanns efter julmaten och löstes sönder något samt koktes igen tillsammans med bondbönor. När de blev mjuka östes de upp i stora fat som ställdes fram på mattavlan (bordsstolen) och alla åt ur det gemensamma fatet under det att man fiskade upp ett och annat ben som man sög på eller gnagde, och möjligen någon liten köttsmula eller lite brosk fanns.

Färska bondbönor användes kokta i mjölk till sk bönevälling och till denna åts oftast rå salt sill och bröd. Färska bondbönor stuvades i mjölk och avreddes med lite kokemjöl och en nypa salt.

Hade bönorna mognat lite och skalet om själva bönan kändes hårt, spräckte man dem före kokningen = när bönorna förvällts i vatten, skar man med en liten kniv ett snitt i själva skalet, höll en böna i sänder i nypan och lät själva bönan fara ut – i ett fat eller kärl, under det att man behöll själva skalet i nypan, för att sedan slänga bort det i slobba-spannen = böttan, eller så att man slapp den.

Sedan detta inre skal avlägsnats blev vällingen eller stuvningen betydlligt bättre. Dock var det icke alla husmödrar som gjorde sig besvär med detta. Och då var anrättningen mindre god.

Berättat av: Alma Nilsson (född 1875)
Plats: Torsås, Småland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19182)
Se hela uppteckningen:
Del 1PDF (pdf, 15.3 MB)
Del 2PDF (pdf, 14.8 MB)

Fler röster från Småland

Bönor sattes på Blendadagen (den 27 maj).

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24089)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 13.9 MB)

 

Bedadagen (= den 27 maj), detta namn fanns i gamla almanackan, nu heter dagen Blenda – denna dag var ju två dagar senare (än Urbanus), men var välkänd som den dag frostnätterna upphört, och på vilken man borde sätta bruna bönor. Hade rågen inte gått i ax då, så blev det ingen nye = nytt mjöl av årets skörd.

Berättat av: Alma Nilsson (född 1875)
Plats: Västra Torsås, Småland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 18881)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.3 MB)

Var det något kalas, såsom julkalas eller barndop så vankades det bruna bönor med stekta isterband eller kokta revbensspjäll till.

Berättat av: Kvinna född 1889
Plats: Hovmantorp, Småland
Upptecknat: 1963 av Signe Karlsson (Göteborg, IFGH6146:17)

 

Bondbönor och skärbönor (stångbönor) voro kända i bygden. Stångbönorna skars mittöver i tunna skivor och saltades ned. Då de skulle användas vattnades de ur, kokades mjuka och avreddes med mjölk och mjöl.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24423)

 

Ärter och bönor var mycket använda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, ärtvälling var en vanlig rätt nästan alla tider på året. Det koktes på fläsk- eller köttben och köttbenen var ibland både gamla och härskna. Det gjorde ingenting, det gick ned ändå, hungern var den bästa kryddan. Av bönor var nog bondbönan den mest anlitade här på orten. Den användes mest på höstarna, man kokte bönor och potatis ihop med ett köttben så mosades det sönder tillsammans. Det kallades för bönestua. Söderut kallades det för bönegröd.

 

Men så gott som detta bönemoset var, får man sällan smaka nuförtiden: Själv odlar jag bondbönor bara för den goda smakens skull.

 

Ärter var dom vanliga, stora gula som odlades och koktes mest som ärtsoppa. Någon stuvning av ärter minns jag ej från den tiden.

Berättat av: Gösta Johansson (född 1897)
Plats: Moheda, Småland
Upptecknat: 1973 (Uppsala, 28877)


Säkert är dock att bondbönorna är den äldsta och därnäst bruna bönan. Bondbönan har helt försvunnit från denna bygd, medan däremot bruna bönor finnas kvar.

 

Bondbönan koktes ihop med potatis, kött eller fläsk, mest dock det senare. Denna rätt var i regel frukostmat. Rätten benämndes fläsk och bonnböner eller vice versa.

 

Mosade bondbönor hades som gröt och åts med sirapsvatten, även med kokt eller stekt fläsk.---

Bondbönorna höllo i sig i denna bygd tills strax efter sekelskiftet.---

 

Bruna bönor höllos till att börja med som kalasmat och blev obligatoriskt vid alla julkalas till köttbullar och revbensspjäll. Senare övergick det till vardagsrätt med stekt fläsk.

Berättat av: Anna Olivia Larsson (född 1875)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1959 av Gunnar Skogsmark (Uppsala, 24002:2)


Uppland

Bönor ha varit kända i bygden så långt tillbaka någon minns. De anrättades som stuvning, dels som bönvälling, kokt på vatten och avredda med mjöl samt kryddad med persilja.

Berättat av: Simon Eriksson (född 1889)
Plats: Östervåla, Uppland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9159)

Fler röster från Uppland

Bondbönor sattes på samma sätt som potatis ofta i tomfårorna på en bit av potatislandet eller på en egen bit närmast renen av ett potatisland. Man sade ”sätta bönor”.

Berättat av: Johan Viktor Westin (född 1867), J P Österberg (född 1853), Arvid Andersson (född 1870)
Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1933–34 av John Westin (Uppsala, 6815)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.6 MB)

Värmland

Bönor och matärter har ej odlats i bygden, frånsett ytterst små kvantiteter som odlats i trädgårdstäppan av sockerärter, spritärter och bondbönor.---

Ärter och bönor har dock efter handelsbodarnas ankomst funnits att köpa och i synnerhet ärter har använts ganska mycket i hushållet i form av ärtsoppa och bruna bönor.

Berättat av: Karl L:son Bergkvist (född 1899)
Plats: Dalby, Värmland
Upptecknat: 1951 (Uppsala, 21285)

Fler röster från Värmland

När de satte böner på ett lanne, så skrevade de över varje böna som sattes, och bad att hon skulle växa å bli så stor som den de hade mellan benen. Jag vet inte om det är skoj de ha haft för sig, men så talade gammalt folk om.

Berättat av: Person född 1885
Plats: Bro, Värmland
Upptecknat: 1934 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH3291:9)

 

Bondbönvälling eller bondbönsoppa då den kokas på fläsk. Inte mosade bönor.

Berättat av: Anton Sandberg
Plats: Långserud, Värmland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 19115)

 

Böner sätte de mycke vart år, men de var dyrbara. Flickorna bad mycke om bönsö (soppa). Då tog hon ett par näver i spa (avkoket av salt kött) å koke. Men så var hon när sin dotter en månad. Då bad pojken att de skulle stuve böner, men tänk hur best (bäskt) dä var. Men de fick äta sig mätt den gången. Men tänk när mor kom hem, då ble det larm i lägret ”Vart har bönerna tagit vägen”. Å pojken gav sig inte förrän han fick stuva.

Berättat av: Britta Eriksson
Plats: Brunskog, Värmland
Upptecknat: 1944 av J H Lindahl (Göteborg, VFF2283:32)

 

På ett bättre ställe, så hade di allt en viss matordning för veckan. På torsdag ex. skulle det vara ärter och fläsk.

Berättat av: Kvinna född 1869
Plats: Kristinehamn, Värmland
Upptecknat: 1939 (Göteborg, IFGH4323:38)

Västergötland

De odlade så mycket bönor förr. De hade en krakemärr. Här fanns en kyrkeväktare, som var överallt och kraka och ”la åsen”. Det fick alltid vara en särskild karl till det, och honom kallade de bönaso. De hade en sån i var by. Då var det ett ordentligt kalas. Det var i slutet på augusti, när kornet var inbärgat eller i början på september, när all säden var inne. De måste ha många till hjälp då, och det var aldrig fråga om någon betalning, utan det var kalas för allihopa. Det var lika mycket fruntimmer som karlar. Karlarna stod på två stegar och tog emot vasarna (”vasa”), som fruntimmerna lagade till, och lade dem på krakorna. Kalaset kallades bönekalas. Det blev så gott mjöl av böner.

Berättat av: Man född 1848
Plats: Skepplanda, Västergötland
Upptecknat: 1934 av Carl-Martin Bergstrand

Kommentar: En krakemärr var en torkställning för ärter och bönor. Se avsnittet om ärter.

Fler röster från Västergötland

Bondbönor odlades allmänt i bygden. Ibland sattes bönorna i potatisfårorna mellan potatisstånden.

 

Bönorna kokades med vatten och mjölk till bönvälling. Somliga ha även bitar av kålrötter i denna välling.

 

Råa bönor krossades och därav bakades bönpannkaka. Liksom ärterna maldes bönorna till mjöl, varav bakades bröd.

Berättat av: S P Blomberg (född 1848), Hedda Gustafsson (född 1877)
Plats: Ugglum, Västergötland
Upptecknat: 1935 av Assar Blomberg (Uppsala, 9030)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

 

Bönor voro fordom kända i bygden, såsom tex bondböna, skärböna, bruna bönor, turska bönor.---

 

Anna Larsson: Gråärterna var stora och di koka dem ofta tillsammans med bondbönor och stuvning. På de gröna ärterna kunde de ta hela skidorna och koka.---

Berättat av: Anna Larsson (född 1871)
Plats: Hömb, Västergötland
Upptecknat: 1938 av Thomas Larsson (Uppsala, 11597)

Västmanland

Bonnbönor odlades rätt mycket av i min hemsocken, nästan lite ”ve var stuga”, en del stack ner bönorna ”ihop mä potatisen”, och en del odlade bönorna för sig.

Så fort man kunde plåcka man bönor å koka bonnbönssoppan, som man koka på bara vatten å så redde man av med lite åvrening, mjölk och mjöl.

Bondbönssoppa räknades till den sk stagg maten, stadig mat som man inte gick på knä av. Man åt nåra mål, men resten stod och växte, bönstånden tog man in i stugan å la upp på brödspetten i taket, torkade och spritade ur till vintern, till nån enda bönsoppa och resten till nästa års utsäde.

Berättat av: Carl Erik Färngren (född 1841), Myrberg (född 1864), G Ljung (född 1869), Carl Alfred Johansson (född 1861), "Gubben" Eriksson (född 1827)
Plats: Kumla, Västmanland
Upptecknat: 1935 av Axel Larsson (Uppsala, 8547)

Fler röster från Västmanland

Bönor sattes på så sätt att man först gjorde hål med en pinne eller med fingrarna, sängarna skulle gödslas.---

 

När man satte potatis då bruka man sätta bönor här och där i fororna och även kring kanterna på åkern.---

Plats: Ljusnarsberg, Västmanland
Upptecknat: 1931 av Fredrik Andersson-Vester (Uppsala, 3059)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.1 MB)

 

Bondbönor, annat namn svenskbönor, sattes antingen bland potatisen eller i några särskilda fåror i kanten av potatislandet .---

Berättat av: K G Öhman (född 1855), K J Lundqvist (född 1858), K E Hellgren (född 1860), Sofia Nilsson
Plats: Medåker, Västmanland
Upptecknat: 1939 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 13363)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.4 MB)

Ångermanland

Bondbönan planterades som krukväxt. Den växte ju så fort. Bruna bönor kom först med järnvägen. Vi barn förstodo ej att bönorna behöfvde kokas för att magen skulle tåla dem, utan vi tuggade bönorna och åto dem som vi brukade med ärterna med den påföljd att vi fingo svåra kräkningar.---

Berättat av: Hedvig Johansson
Plats: Bjurholm, Ångermanland
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7867)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 28 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se