”Att spotta tre gånger för god bärskörd var vanligt”

Ingenjören Gunnar Skogsmark (född 1904) i småländska Misterhult berättar om skörd, bär- och fruktberedning, tillagning och folktro.

På Gässhults gods i Misterhult – mitt föräldrahem – förekommo två stycken trädgårdar, ”den nedre” och ”den övre”, men min far anlade en tredje med fruktträd. I de båda förstnämnda funnos redan allehanda fruktträd, äpplen av flera olika sorter, likaså päron samt bigarrå och halvbigarrå samt körsbär. Inte minst förekommo också allehanda bärbuskar i de två förstnämnda trädgårdarna – krusbär, sticklabär, vinbär, särskilt röda och svarta, men även, vill jag minnas, vita, hallon röda och gula. Där funnos plommon och krikon. Ävenså jordgubbar.

Det säger sig självt att min mor måste vara mycket insatt i tillvaratagandet och beredningen till saft och sylt mm – kompotter och mos av så många olika sorters bär och frukter. Eftersom min morfar före min far var ägare till godset, och min mormor var skicklig i bär- och fruktberedning, så fick min mor delvis sitt kunnande från henne. Min mormor var född 1831 och dog 1900. Min mor var född 1870 och 1929 dog hon vid 58 års ålder. Varje höst sedan hon vid 30 års ålder gift sig, tillvaratog och beredde hon alla de bär- och fruktsorter jag i det föregående omnämnt.

Dessutom hade hon att tillvarataga och bereda alla de sorters bär, som växte i skogen. Huvudsakligast var det blåbär och lingon, som i Misterhult kallas krösa. Men så fanns det vildhallon, björnbär, odon, som i Misterhult kallas oa. Det finns också i kärrmarkerna tranbär, som jag minns att mor gärna ville plocka egenhändigt, och jag kommer särskilt ihåg, att jag som liten fick följa med henne på denna sorts bärplockning i oktober och november. Bären lyste röda i kärren som små runda lyktor.

Enbär var ett särskilt kapitel för sig. De repades på hösten från enbuskarna och sedan bryggde mor till jul ett enbärsdricka så gott, att jag varken förr eller senare druckit en så ljuvlig dryck. En stack på tunga och gom som tusen små nålar och den drycken är ej att likna vid vår tids fabriksbryggda, fadda drycker. Enbären maldes först på hemmakvarn. På sådan kvarn maldes tidigare huvudsakligast säd, men när de större, mera mekaniska kvarnarna kommo till, användes dessa gamla kvarnar huvudsakligast till enbärsmalning och benämndes därför rätt och slätt enbärskvarn.

Slånbär plockades frostbitna sent på hösten och bereddes till saft.

Nypon plockades innan frosten kom, torkades sedan de blivit urtagna och användes till nyponsoppa.

Oxelbär åtos, frostbitna, särskilt av oss barn, men också av de vuxna.

Måbär kunde ej användas i hushållet, men åtos med smak av barn, fastän dessa bär egentligen voro helt smaklösa.

Suräpplen och sötäpplen växte vilda i skogarna och en del gårdar tillvaratogo även dessa frukter.

De förut nämna odonen kallades även galnebär, eftersom de ansågs frambringa svagsinthet om de åtos i någorlunda stor mängd. Därför var det inte många som vågade tillvarataga dem. Jag minns att jag som barn åt mängder oa, för att se hur det stämde med folktron, men blev ganska besviken, ty jag var lika klar i huvudet som förut. Jag hörde dock gamla personer tala om, att de aldrig vågat ens smaka på bären och inte hade en aning om, hur de smakade. Men de trodde och förstodo att smaken skulle vara lik blåbärs.

Många ansågo, att om man åt blåbär frampå höstkanten, fick man mask i magen. Därför torkade man vid denna tid mestadels blåbären på en plåt och förvarade dem sedan i linnepåsar för kommande behov till blåbärssoppa samt som medicin mot diarré.

Smultron plockades under sommaren och åtos med socker och mjölk men bereddes aldrig till varken saft eller sylt. Fattiga barn plockade smultron och sålde till herrgårdarna eller till annat besuttet folk på landet.

Mig veterligt har det aldrig varit lag på, att endast markägaren haft rätt till skogsbären, utan var och en har fått plocka fritt, men detta utesluter inte att markägare velat förbjuda andra att plocka bär på deras marker och alldeles inpå knutarna har jag en bonde, som blir rasande om han får se någon plocka bär på hans mark. På Horns herrgård vid Västervik måste förr i världen torparna plocka bär till gårdens behov först och främst. Fanns det sedan något kvar att plocka, kunde de få det. På byallmänning hade backstugusittare samma rätt som markägarna att plocka bär, men sågos, som sagt, med sneda ögon.

Gamla och barn voro de egentliga bärplockarna förr, men även kvinnor i andra åldrar deltogo. Däremot ansågs det som ett omanligt arbete att plocka bär. Mannen hade varken tid eller lust därtill och det var lätt att utsätta sig för andra karlars spe om mannen gick med åt bärskogen. ”Har du inte anne jöre?” kunde han då få höra. Det var ju också så, att det var mitt i skördetiden, som bären voro mogna och då hade mannen minst gott om tid, då han måste hänga ifrån morgon till kväll med att bärga skörden.

I gammal tid offrades för nästan allt, som skulle företagas – om man skulle påbörja eller avsluta ett arbete, man offrade för sådd för att få god skörd och när skörden var bärgad, offrade man tackoffer. Så var det också beträffande bärplockningen. – Man offrade när den skulle påbörjas och gav tackoffer för bärskörden när den var plockad. Sådant offer kunde bestå i en näve bär, som slängdes ut på bärstället. I kartsättningen kunde bärplockerskan gå ut till ett ställe i skogen, där hon t ex visste att det fanns gott om blåbärsris, lyfta händerna över området och mumla: ”Förvare da så inte masken tar da.”

Att spotta tre gånger för god bärskörd var vanligt. Skogstippa troddes vara ett kvinnligt väsen, skön som en gudinna och med en lockande, klar röst. Jag har hört några gamla säga, att de blivit lockade av skogstippa under bärplockning, och att de följt henne oemotståndligt djupt in i skogen så att de sedan haft svårt att hitta hem igen. Mången gång fingo de lämna bärskörden i skogen, för att mera obehindrat kunna leta sig till rätta. De blevo som yra i huvudet. När skogstippa kommit tillräckligt långt in i skogen med bärplockaren, slog hon till ett flatskratt och vände ryggen till, och då befanns det, att hon var ihålig i bakkroppen som ett tråg eller en ho.

”Kommer frost i maj, kommer inga blåbär” och ”blir det frost i midsommartid, de sk järnnätterna, kommer inga lingon, ej heller om det blir frost i början av juli.”---

Vi barn brukade koka hårda päron i vatten och det ansågo vi barn vara en läckerhet. Likaså att steka äpple i smör och med socker och grädde till. Vintertid stekte vi äpplen genom att hänga dem i en björntråd mitt i kakelugnsöppningen, och så fick det hänga där och snurra fram och tillbaka, tills det började vilja spricka. Då var det färdigt att äta med socker.

Skörden av äpplen och päron skedde i regel bara genom nedskakning från trädet. De finaste frukterna plockades ned i förväg och buros upp på vinden för vinterförvaring, men inte alltid var det tid till sådan noggrannhet som plockning i korg. Skulle man vara riktigt noggrann använde man stege och korg eller också tog man ner frukt med fruktnedtagare, en liten rund brädbit med långa tänder av järn runt kanterna och snett fastgjord i änden av en lång stång.

Till bärkalas kunde det bjudas på vissa gårdar en viss söndag, när körsbären voro väl mogna. Man ansåg kanske, att man inte hade tid att bärga den stora skörden, men för att den ej skulle förkomma, menade man att det var bättre att låta andra få kalasa på den, sådana som kanske inte ägde några bärträd, utan måste köpa bär. Ibland blev det vid sådana tillfällen dans i det gröna, om någon spelman kom tillstädes.

Björnbär, eller som de även kallades, björnhallon eller svarthallon, användes uteslutande till sylt, om man inte åt dem råa. Blåbär åtos råa med socker och mjölk eller bakades in i grovt bröd. Ävenså gjorde man saft av dem och sylt. Mest torkades de till blåbärssoppa att ha till vintern. Blåbärspannkaka gjordes.

Lingon koktes i gammal tid tillsammans med honung till sk honungsmos. Ävenså koktes de osötade, eftersom socker var både dyrt och svåranskaffbart. De åtos med potatis, som sovel, eller om de voro något sötade, med potatis och mjölk. Av lingon gjordes också saft och sylt, sk krösamos och detta blandades alltid ut till måltiderna med mjölk till lila färg. Bla åt man sådan mjölkblandad mos till grynkorv och blodpalt, vilket benämndes korv å palt å krösamos. Detta åts i slaktetid. Det åts även till spickesill och potatis och f.ö. användes krösa dagligen till många olika rätter. Lingonsaft kallades mestadels för lingondricka eller krösadrecke. Lingon koktes också tillsammans med sötäpplen och användes då till efterrätter. Likaså kokte man lingon tillsammans med päron och även det var en efterrätt. Lingon råstöttes också ibland och lades osockrade i träkärl och utgjorde vinterbehov, men då måste de vara välmogna för att icke jäsa.

Odon använde man inte så gärna, men inne i Småland användes de till kräm.

Enbär användes mest till dricka, men i gammal tid använde man också enbären ihopkokta med honung. Till efterrätt. Ävenså ihopkoktes enbären med det förut omnämnda honungsmoset. Sådant kunde utgöra sovel, men även efterrätt.

Av slånbär gjordes endast saft och det blev en utmärkt uppfriskande dryck, som ofta bjöds på under den värsta sommarhettan.

Av hjortron, om sådana fanns, gjordes sylt.

För fattigt folk, backstusittare och dylika, utgjorde lingonmoset det huvudsakligaste sovlet till potatisen, ja, det överträffar nog tom sillen som sådant. Många familjer funnos, som veckorna igenom knappast konsumerade annan mat än krösa å pära. Detta har jag hört från så många gamla, att man till sist måste tro det vara sant. Tom bröd kunde saknas ofta, särskilt under de tre hungeråren 1867, 68 och 69.

Följande sorters frukt har man av gammalt brukat torka: äpplen, päron, plommon, krikon. Frukten skulle rensas före torkningen. Äpplena dessutom skalas och befrias från kärnhuset, som man i Misterhult kallar ”busen” samt skäras antingen i klyftor eller ringar. Plommon och krikon kärnades inte ur. Frukten torkades i ugnen på pappersbeklädda plåtar. Den torkade frukten förvarades i linnepåsar, laggade eller urholkade eller svarvade träkärl, såsom byttor, tinor, äskor, ävenså i stenkärl, såsom krus o dyl. När man gjorde iordning päron, skar man korssnitt uppifrån toppen vid fnaset och lät klyftorna hänga samman nedtill vid skaftet, som också fick sitta kvar. (se bilden)

Före äpplepipans tid fick man skära äpplena i klyftor eller lagom stora bitar, men när denna pipa av plåt kom till, körde man den igenom äpplet från fnaset till skaftet och fick på så sätt ut hela kärnhuset, varefter man lätt kunde skära äpplena i ringar. Men redan i min barndom (född 1904) kom äppelskalningsmaskinen till---apparaten var helt enkelt universell därigenom att den inte endast skalade äpplet, utan även tog ur kärnhuset och sedan skar äpplet i spiral, så att detta hängde ihop.---

I gammal tid brukade ungdom från orten bjudas till gården för att bereda frukten till torkning och då trakterades den, medan man samtidigt roade sig med sittlekar, gåtgissning o dyl, ungefär som vid bykläskning, potatisrivning etc.---

Som förning vid bröllop o dyl användes följande recept enl förutnämnda 82-åring Erika Andersson:

¼ kg risgryn, ¼ kg torkade plommon, 1 näve bitsocker (förr hade man toppsocker), 3 bitar kanel. Skulle kokas i vatten till alltsammans var fullständigt mosat. Åts som kallgröt tillsammans med kall mjölk och detta utgjorde en sorts efterrätt på bröllopet eller kalaset.

Kvinnorna kom med barnsängsmat till sin grannkvinna, när denna fått barn. Det var havresoppa med sviskon. Havregrynen skulle då koka för sig själva, tills de blevo simmiga i vattnet. Detta passerades sedan genom sil. Plommonen (sviskonen) hade då kokats i annat kärl och lades nu i soppan och så blandade man i mjölk och alltsammans fick ett uppkok, varefter det saltades och sockrades. Denna barnsängsmat ansågs allmänt mycket närande och stärkande.

Samma slags soppa användes också till åpphjälperevälling, när någon varit svårt sjuk och skulle stiga upp från sjuksängen. Sjuklingen ansågs bliva stärkt av soppan eller vällingen.

På Gässhult var det så från gammal tid, att statarna fingo taga all frukt av gårdens närliggande träd, som inte stodo inom trädgårdens inhägnad.

Följande bär och frukter har man av gammalt berett saft utav: blåbär, lingon, vildhallon, röda trädgårdshallon, körsbär, moreller, röda vinbär, slånbär, jordgubbar. Även klarbär. Av följande frukter bereddes saft: äpplen, suräpplen.

Följande bär och frukter har man av gammalt berett vin utav: lingon (någon gång), körsbär, klarbär, vinbär både svarta, röda och vita, slånbär. Av följande frukter beredes vin: äpplen, plommon.

Beredning av saft:

Vatten och bär eller frukt fick koka, tills man var säker på att bären eller frukten var fullständigt urkokta. Sedan sattes en handduk upp och denna skulle vara så tunn i vävnaden att den utgjorde för sil. Genom denna sil slog man nu frukt- eller bärmassan, och det fick stå så och rinna, tills det var tillfyllest genomrunnet. Därefter slogs den avrunna saften i syltkittel tillsammans med erforderlig mängd socker. Alltsammans fick nu ett uppkok under 10 till 15 minuter, varefter det skummades av. När saften var klar, östes den i varma flaskor, korkades (korken skulle först kokas för erforderlig mjukhet), hartsades, fick svalna och nedbars i källaren för kommande behov. Under vissa år, tex dåliga bärår, kunde bärmassan kokas om till sk eftersaft, som var sämre. En gammal historia, som belyser detta är följande:

En familj blev inbjuden till en annan på saft. Värdinnan satte fram en serveringsbricka med en flaska saft, en tillbringare vatten och glas. De gästande fingo se etiketten på flaskan. Där stod prydligt präntat: ”Saft för enklare främmande”.

Vid beredning av vin begagnades säkerligen inte jäst, utan själva frukt- eller bärsaften fick självjäsa. Senare tillkom vinjäst. Körsbärsvin var det vanligaste och det bjöds på särskilt vid begravningar.

Av saften i vissa trädslag, särskilt lönnsav, har fordomdags beretts sirap genom att man borrade hål genom barken och ett stycke in i stammen. Man kokade den uppsamlade saven till sirap. Vid beredning av lönnsocker har jag hört att man hade upphettade stenar i saven, som man hällt i en träho eller ett tråg.

Av en händelse har jag råkat på ett gammalt arrendekontrakt mellan godsherren till Misterhults gods, MJ Hammarskjöld och dennes torpare Anders Peter Nilsson. ---”Strömmingstorpet” hette torpet och enligt kontraktets §3, skulle torparen leverera olika sorters bär: ”3:0 Utom denna skatt skall torparen till mig årligen leverera 3 kappar aska, sex kappar enbär, 3 kannor lingon, en kanna smultron, 1 kanna hallon och 2 kannor blåbär.”

Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24323)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 26.2 MB)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se