”Hur väl minns jag inte dessa lingondagar”

Vivi Wendin (född 1912) berättar om hur lingon och andra bär plockades i Valbo i Gästrikland på 1920-talet.

En umgängesform där man förenade nytta med nöje, var bärplockning. Den kunde man visserligen utföra ensam, men helst gjorde man det i sällskap.

Man plockade både till det egna hushållet och till avsalu. Detta gäller framför allt lingon och blåbär. Smultron var det ont om, så det var mest barn, som plockade dem och trädde på strå. Man var rädd om sina bärställen och lärde inte gärna ut dem till vem som helst.

Lingontiden var en härlig tid. Först kom råglingonen, som var fasta och hårda och mognade samtidigt med rågen. Man gav sig ut några stycken för att plocka dem. Av dem plockade man inte några större mängder. Sedan samlades familjens kvinnor och barn i köket och man pickade varje lingon med en nål, la dem på rengjorda literflaskor, slog på friskt vatten, korkade och harzade. La dem sedan kallt i källaren och tog fram dem och åt dem som förfriskning vid helger och kalas. Det var på 1920-talet och framåt. De åts med litet mindre strösocker och var en mycket uppskattad förfriskning.

Den egentliga lingonplockningen skedde någon gång i september då bären var ordentligt mogna. Då kom man överens med några grannar eller bekanta, att var det vackert väder den och den dagen, skulle man till skogs och plocka lingon. Kaffe och matsäck skulle man ha med sig. Hur väl minns jag inte dessa lingondagar. Vi kokade gott kaffe och fyllde på termos, bredde smörgås med ost, stoppade med några ägg, klädde oss varmt och tog stövlar på fötterna, ty vi måste räkna med att gå i myrmark och att det fanns orm. Ofta tog vi cykel och cyklade upp till den skog, som vi trodde det skulle finnas bär. Jag hade ofta sällskap med min syster och en grannkvinna och hennes dotter. (Det var mest kvinnor och barn som plockade bär. Det var ingenting för män. Knappast pojkar ville göra det. Men visst hände det att en eller annan man eller pojke kunde plocka bär, mest lingon, och då skulle det vara med bärplockare.)

När vi kom fram till skogen (Mest gick vi på Bäckskogarn eller Kronoparksskogarn) ställde vi ifrån oss cyklarna och gick in i skogen. Matsäck och plockverktyg tog vi med oss. Vi försökte nu leta upp ett ”ställe” dvs en plats där det var mycket gott om bär. Ibland kunde vi bli en smula oense, om vi skulle stanna och plocka, fastän det inte var så mycket bär. Vi kunde då börja plocka och kom så småningom på ett ”ställe”. Då kom vi överens att stanna och letade upp en torr och bra plats där vi satte ifrån oss matsäcken och de större kärlen för bär. Så begav vi oss ut i terrängen för att plocka. En del hade bärplockare en del plockade för hand. Vi kunde gå två och två för att kunna prata med varandra, men vi gick också en och en och vi kunde komma ganska långt ifrån varandra. Men vi skulle ju tillbaka till matplatsen för att tömma lingonen i de större kärlen. Saknade vi någon ”tjoade” vi högt, så det skallade i hela skogen. Vi ville inte tappa bort någon. Det var lätt att gå vilse och man var nog också en smula rädd att bli överfallen.

Vi träffades där vi hade vår matsäck och våra kärl, då vi skulle tömma lingonen emellanåt. Vi växlade några ord, var vi funnit något bra bärställe. Hade den ena inte gjort det, sa ofta den andra, var hon funnit en bra plats: ”Följ mig, där jag är finns så mycket som helst.” Så följdes vi åt och satt på varsin tuva och plockade och pratade med varandra. Man blev mycket förtrolig i skogen.

När vi så plockat ganska mycket gick vi tillbaka för att äta. Vi hoade på de övriga. De svarade. Men vi kunde få vänta en stund, ty de ville plocka fullt i de kärl de hade med sig. Vi dukade upp vårt kaffe och smörgås och de övriga anslöt sig till oss. Vi åt och drack kaffe pratade och talade om, hur roligt det var i skogen och sådant fint lingonväder det var. Vi berättade historier. Någon hade sett en orm och då sa en annan, att det betydde tur, och att hon skulle få mycket bär. Vi gav varandra smaka av varandras smörgåsar och jämförde hur mycket bär vi fått. Slutligen sträckte vi ut oss en stund i ljungen för att vila ryggen. Det hela kändes underbart. Lång stund fick det inte bli, ty vi ville ha mera bär. Efter en och en halv timme skulle vi träffas igen för att dricka en kopp kaffe. Vi delade åter på oss och om vi varit på ett bra ”ställe”, gick vi tillbaka dit, annars sökte vi upp ett nytt och fortsatte vårt plockande. Efter utsatt tid återvände alla till rastplatsen och drack kaffe och vilade en stund. Var det gott om bär kunde vi sedan fortsätta att plocka, men det blev endast en liten stund och sedan drack man ur resten av kaffet och åt up resten av matsäcken. Blev det något bröd över, kunde vi lämna det till fåglarna.

Så var det dags att gå hem. Nu gällde det att hitta riktningen. Vi hade tung börda och vi skulle fram till våra cyklar. Det hände ett par gånger, att vi gick vilse men inte värre än att vi kom hem till slut. Då kunde vi strida väldigt åt vilket håll vi skulle gå. Vi kunde ha direkt motsatta uppfattningar. Gick man vilse skulle man sätta sig ned en stund och lägga sig och blunda, då visste man sedan hur man skulle gå. Man trodde att man stigit på ”villgräs", när man gick vilse. Vi tittade på myrstackar och trädkronor och solen, för att inte bara gå runt utan behålla en riktning, ty då måste vi ju komma fram någonstans. Men skogarna var djupa och vi visste, att vi kunde komma långt in i dem. Vi fick inte släppa kontakten med varandra. En gång kom vi fram så långt borta från våra cyklar, så vi fick gå hem och gå och hämta våra cyklar dagen efter.

Var det ett bra lingonår, kunde en person plocka omkring fyrtio liter på en dag. Var det ett dåligt år, kunde hon skrapa ihop tio. Då fick man gå flera dagar för att få ihop vad man behövde. Man räknade med 40-50 liter till ett hushåll. I brist på annat kunde man använda ”bärmos” (lingonsylt) som sovel till potatisen. Man kunde också tillreda lingondricka.

Lingonen skulle ju också rensas. Då samlades gårdens kvinnor och barn (sällan män) på alla lediga stunder och satt tillsammans och rensade lingon. En del hade bärränne. En rensade på bricka och en del i handen. Under tiden pratade man och det hände även, att man satte åt pannan och tog sig en tår kaffe. Man plockade också till avsalu. Man fick åtta till tio öre litern för rensade bär i min barndom. (1920-talet)

Även blåbärsplockningen gick till på ungefär samma sätt. Men i mindre utsträckning. Men 10-20 liter blåbär ville man ha. Mest kokade man sur saft. Den användes till soppa och kräm. Men mest brukades den i medicinskt hänseende. Blev någon magsjuk, skulle man ha sur blåbärssaft. Hade man inte själv i huset, gick man till en granne och bad att få eller få låna, och det fick man i regel. Men blåbärsplockningen var inte alls samma folknöje som lingonplockningen faktiskt var.

Hallonfall fanns ju också. Men de, som kände till ett hallonfall, förrådde inte sitt fynd. Hallonen var lyxbär, som fordrade socker och plockades mest till avsalu. Odon eller uddbär plockades också. På dem kokade man uddbärsgröt. Även tranbär plockades, då ett par riktiga frostnätter infallit. Men det var inte så vanligt.

Plats: Valbo, Gästrikland
Upptecknat: 1977 (Uppsala, 30634)
Se hela uppteckningen

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se