Blåbär och odon

Blåbär beskrivs idag ofta som ett superbär med många hälsosamma effekter. Men förr i tiden hade blåbär liten betydelse och sågs mest som ett komplement till lingon.

Vanlig i skogen, ovanlig på matbordet

Trots att tillgången på blåbär är stor i nästan hela landet, var de i äldre tid mer som ett komplement till lingon. Den främsta anledningen är att de är svåra att konservera och man torkade därför i allmänhet bären. De användes också som magmedicin och som färgämne i efterrätter.

Man hade en föreställning att det gick mask i blåbär om man inte plockade dem direkt de var mogna. Vissa blåbär saknar den ljusblå vaxhinnan och har därför en mörkare, nästan svart, färg. Dessa kallades ibland för skomakarbär, men hade också olika dialektala benämningar. De undveks ofta förr eftersom folktron sade att korna eller räven "pissat på dem".

svartvitt fotografi med människor som plockar blåbär i skog

Blåbärsplockning i Almby 1920. Foto: Samuel Lindskog/Örebro läns museum (CC BY-NC)

Bärbulla, soppa och gröt

När det var säsong var färska blåbär och mjölk en vanlig rätt. Då det var bakningsdags bakade man ofta bärbulla/blåbärstårta/ blåbärskaka, en bit deg formades som en paj eller pirog och i den la man blåbär, gräddade i ugnen och åt direkt. Resten av året användes de torkade bären eller sursaft som hällts på flaska. Av dem anrättades soppa eller kräm. Man kunde också laga blåbärsgröt eller blåbärspannkaka, där man blandade blåbär med råg- eller kornmjöl och vatten.

tallrik med blåbär och mjölk

Sockret ökade användningen

När socker blev vanligare gjordes kompott och sylt, något som var mycket uppskattat, särskilt till pannkakor, och ofta ansågs godare än lingonsylt. Med hjälp av socker gjordes också blåbärsvin/solvin/fönstervin, som jästes med socker, något som var särskilt vanligt i norra Sverige.

Socker och modernare konserveringsmetoder bidrog till att öka blåbärets popularitet och idag betraktas det som ett hälsobär. Det är dock inte så många som plockar blåbär för egen konsumtion.

De blåbär som numera odlas i Sverige är en annan art än de blåbär som växer vilt. Den heter amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum), men kallas även blueberry, högväxande blåbär eller trädgårdsblåbär.

Blåbärsrensning anno 1947. Foto: Uppsala-Bild/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Nödfödande släkting

Odon liknar blåbär, men har en mer vattnig smak. De har främst plockats i brist på blåbär och använts på ett liknande sätt som gröt och till saft eller vin. Tidigare har bären ofta ansetts giftiga men förmodligen kommer det av att man kan bli yr och illamående av att äta större mängder svampangripna bär.

Odon betraktades mer eller mindre som nödföda.

I dialekterna

Blåbär

  • skvallerbär (eftersom läpparna skvallrar om vad man ätit)
  • slinnon, slinner, slynnon, slyndron (Skåne, Blekinge, Småland, Halland, Dalsland, Västergötland, Östergötland)
  • svälon, sväler (Blekinge, Småland, Västergötland, Östergötland, Närke)
  • svalon, svalbär (Västergötland, Närke)

Odon

  • blåbukar (Blekinge, Halland, Närke, Skåne, Småland, Västergötland, Öland, Östergötland)
  • böljon (Skåne, Blekinge, Småland)
  • hundballar (Gotland, Västergötland, Östergötland, Närke, Värmland, Västmanland, Dalarna, Jämtland, Medelpad och norrut.)
  • hundkukar (Västmanland, Värmland)
  • odbär, olbär, orbär, orrbär mfl (Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland, Västerbotten)
  • svålon (Uppland)
  • tuvblåbär (Hälsingland)
  • uddbär (Gästrikland, Hälsingland, Ångermanland)
  • utterbär (Medelpad, Ångermanland, Västerbotten, Lappland, Norrbotten)
  • ödbär (Bohuslän, Dalsland, Värmland, Västmanland, Härjedalen)

I nationella minoritetsspråken

Blåbär

  • mustikka (finska)
  • mustikka (meänkieli)
  • sare (lulesamiska)
  • sarridat (nordsamiska)
  • sirrieh (sydsamiska)
  • טשערניצע / tshernitse (jiddisch)

Odon

  • juolukka (finska)
  • juolikka, juonukka, juopukka, juovukka, juolukka, hevosenmarja (meänkieli)

Fakta

Blåbär

Blåbär (Vacciniums myrtillus) är en ljungväxt som finns i hela Sverige. Växten blommar i maj/juni och bären mognar i juli/augusti.

Odon

Odon (Vaccinium uliginosum) är en blåbärsliknande ljungväxt som växer i stora delar av landet. De ätbara bären är blå, smaklösa och har en mer oval form än de runda blåbären.

Släktingar

Lästips

Klintberg, Bengt af (1999). Blåbär. I: Gastronomisk kalender 2000. Stockholm: Gastronomiska Akademien, Prisma.

Möller, Lotte (2015). Blåbärsboken. Malmö: Arena.

Rattfelt, Anette, Pihl, Simon Lunöe & Nyblom, Peter (2008). Blåbär: minnen, mat och smak. Stockholm: Balkong

Okärt barn har många namn. Om bär i dialekterna.

Den virtuella floran: Blåbärlänk till annan webbplats

Den virtuella floran: Odonlänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Dalsland

Av blåbär, färska, kokades blåbärsgröt. Man kokade bären väl, så silades soppan så att kärnor och skal kom ur och så avredes det med potatismjöl. Tog man litet mjöl så att det endast blev simmigt kallades det blåbärssoppa med mera mjöl blev det blåbärsgröt.---

Blåbär torkades för att de skulle vara så bra för magplågor. De torkades helst i solen men de kunde även torkas i ugnen i synnerhet sedan man fått järnspisar så man torkat dem på plåtar och i senare tid även torkållor.

---

Odon åts inte. Vi barn tyckte allt om dem, men det ansågs skamligt att förtära dem så det var endast i smyg vi åt.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1942 (Uppsala, 15979)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.5 MB)

Härjedalen

Mor hon hämtade mycket slika och blandade i lingonen, så det skulle bli mindre surt. Det fanns ju aldrig nåt socker då till att ha i bären. Så var det ju fattigt hos oss också.

Hon kokade lingonen för sig och kokade dem hårt, och så hade hon dem i en kagge. Och blåbär kokade hon för sig, kokade dem också hårt, och så slog hon dem i lingonkaggen och rota ihop det. Vi fick äta bärmos till päran (potatisen) då vi inte hade något annat. Och hade vi lite mjölk, fick vi äta surt bärmos till gröten. Hon hade mycket myrbär (hjortron) också på vintern, kokade dem och hade dem i kagge. Och myrbärsmoset höll sig från den ena sommaren till den andra, fast det inte var något socker i. De åt flötmjölk (gräddmjölk) till myrbärsmoset, de som hade, annars fick man väl äta på olika vis. Det brukade aldrig bli några riktiga bär på myrbären förrän efter Per och Karin (1 och 2 augusti).

Berättat av: Kristina Paulusdotter Forslund (född 1874)
Plats: Linsell, Härjedalen
Upptecknat: 1950 av Ella Odstedt (Uppsala, 39722)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 300 kB)

Jämtland

Vi kokade mos av odon en sommar. Den liknade blåbär, men var ej lika god.---

Berättat av: Hanna Sandberg (född 1908)
Plats: Näs, Jämtland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25238)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.2 MB)

Lappland

Minns att man trodde att blåbärssylt inte kunde förvaras osockrad, varför denna sylt oftast var sockrad. Denna sylt åts till pannkakor så länge denna sylt räckte varje vinter. Då denna sylt var begärligare än lingonsylt, minns jag så brukade förrådet av denna taga slut vid nyårstiden.

Minns från vårt hem från det vi var endast tre personer, efter omkr 1908-10, så kokade mor in ca 40 flaskor av blåbärssylt. Blåbärssylt förvarades i en torr källare och då höll den sig bättre.

Berättat av: Almar Nilsson (född 1896)
Plats: Fredrika, Lappland
Upptecknat: 1976 (Uppsala, 30320)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.7 MB)

Norrbotten

Sedan gammalt har man i våra trakter tillvaratagit många vilda bärsorter bla följande: línbera=lingon, blóbera=blåbär, snòtren=hjortron, jólbera=jordbär eller smultron, bránbera= hallon, ókerbera=åkerbär, stékelbera=stickelbär eller havtorn, óterbera=odon, jénbera=enbär, rórnbera=rönnbär, nypon, vinbär, krusbär.

Nästan alla de här uppräknade bären användes i stort sett än idag. Ett undantag tro jag mig ha funnit, och det är odon. Åtminstone hör man aldrig talas om någon som brukar ta vara på dessa bär nu. Gammalt tillbaka däremot, var det en och annan, som använde odon på ungefär samma sätt som man nu använder blåbär. Förresten så finns det stora likheter mellan dessa två bärsorter. Båda ha blå färg, storleken är ganska lika, och vissa likheter i växternas utseende, växtsätt etc kan påvisas. Jämför man dock smaken på dessa två bärsorter, så finner man genast att odonen inte alls kan jämställas med blåbären. Men när man gammalt tillbaka någon sommar konstaterade att blåbären nästan lyste med sin frånvaro, så fick man nog nöja sig med odon, om dessa just då funnos i relativt stor mängd. En annan orsak till att en del använde sej av odon, var, om man hade det så uselt ställt med ekonomin att man nödvändigt måste sälja mesta delen av de blåbär, som man plockade. Då fick man kanske för egen del nöja sig med odon.---

Av färska blåbär kokar man ofta blåbärsgröt, som ätes som vanlig gröt, alltså med socker på och mjölk till. Vidare kokar man av blåbär blåbärssylt för vinterbruk. Denna sylt ätes till pannkaka, plättar, palt mm.---

Blåbärsvin: Ett glas blåbär lägges i en litersflaska, fylld med vatten. Några russin kan också läggas i. Flera sådana flaskor ställes i ett soligt fönster och får stå så i 3 veckor. Sedan silas bären och russinen bort. Och till varje liter blandar man i ett glas socker. Flaskorna kan förvaras i en källare. Detta blåbärsvin kan variera i smak, antagligen beroende på kvaliten av bären eller också på väderleken.---En gammal tant hade också berättat för länge sedan om att hon brukade blanda 1 msk konjak i en flaska blåbärsvin.

Berättat av: Isa Fjellström (född 1894), Hildur Spångberg (född 1893), Henny Holmlund (född 1895), Ellida Lundgren (född 1896), Elna Risberg (född 1899), Bengt Risberg (född 1902), Jenny Lundberg (född 1905), Siri Lundberg (född 1911)
Plats: Munksund, Norrfjärden, Pite-Långnäs och Piteå, Norrbotten
Upptecknat: 1975 av Egon Lundberg (Uppsala, 29520)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 17.3 MB)

Närke

De vilda bärsorter som man har av gammalt brukat tillvarataga på orten äro: odon (vaccin. Uligin), som här kallas blåbär, namnet odon är visserligen bekant, men det användes nästan aldrig. Numera vet jag ingen som tillvaratager denna bärsort, men förr brukade den fattigare befolkningen plocka ”blåbär”, av vilka kokades ett slags gröt, ”blåbärsgröt”, vilken slogs upp i stora fat, och den slukades begärligt av de hungriga barnen.

Blåbär (v. myrtillus) kallas här ”svätrer” (”för di svärter å-säj”) och äro mycket eftersökta, och används vanligen till saft eller kräm, dvs man bereder saft och kräm av dem.

Här brukar man breda nyplockade ”svätror” på utkavlade kakor av rågdeg före gräddningen, varvid man vek upp en kant kring bären, eller också lade man dem mellan tvänne tunnare kakor. Beteckn för sådant bröd: svätrokakä. Detta slags bröd, förekom endast under den tid som bärn voro mogna och kunde tillvaratagas för nämnda ändamål, och det var mycket omtyckt.

Berättat av: Carl Otto Hall (född 1862)
Plats: Kräklinge, Närke
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 12568)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.1 MB)

Småland

De förut nämna odonen kallades även galnebär, eftersom de ansågs frambringa svagsinthet om de åtos i någorlunda stor mängd. Därför var det inte många som vågade tillvarataga dem. Jag minns att jag som barn åt mängder, för att se hur det stämde med folktron, men blev ganska besviken, ty jag var lika klar i huvudet som förut. Jag hörde dock gamla personer tala om, att de aldrig vågat ens smaka på bären och inte hade en aning om, hur de smakade. Men de trodde och förstodo att smaken skulle vara lik blåbärs.

Många ansågo, att om man åt blåbär frampå höstkanten, fick man mask i magen. Därför torkade man vid denna tid mestadels blåbären på en plåt och förvarade dem sedan i linnepåsar för kommande behov till blåbärssoppa samt som medicin mot diarré.

”Kommer frost i maj, kommer inga blåbär”

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24323)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 26.2 MB)

Fler röster från Småland

Blåbären, som här kallades ”slennen”, plockades och rensades samt användes färska i mjölk.--- Någon gång, kanske på en söndag, brukade mor koka blåbärskräm eller soppa, men de som hade bättre lottade en del bönder m fl minns jag man kunde bliva bjuden på blåbärssoppa om man gjort någon tjänst åt dom, annars på Landsbygden var inte blåbären något vidare i ropet, jag hörde talas om att en del kokte mos av bären, sk ”slennamos”, men hur det lagades till vet jag ej.--- I mitt hem förkom ingen moskokning, däremot brukade mor torka blåbär på en bakplåt i ugnen då hon hade bakat, så det kunde bliva blåbärssoppa på vintern också.--- Då bären eller frukten torkat lades den i en linnepåse och upphängdes på en vägg eller i ett skåp eller en takbjälke, påsen måste hängas fritt, så att inga råttor kom åt påsen och smakade på innehållet.---

Berättat av: Gösta Johansson (född 1897)
Plats: Moheda, Småland
Upptecknat: 1964 (Uppsala, 25599)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.7 MB)

Södermanland

Blåbär---plockades och torkades till att lägga i välling, till att färga brännvin, och färske utnyttjades de till mos eller crème. De hade äfven ett godt rum bland husmedicinens förråder såsom stillande diarrhè och buksjukä. Priset var billigt nog i förhållande till tillgången och nyttan.

Odon---växa uteslutande i dy eller torfmossar och äro vissa år så talrika att man, så att säga, kan ösa korgfattals. Bären i sig själfva äro icke obehagliga att äta men äro föga värderade. Man säger: det kan vara att äta en gång. Man har säkerligen en gammal ärfarenhet att de, förtärda i mängd, förorsaka svindel och nära nog galenskap. Men tordehända att skväkram (skvattram) hvilken växer bland odonbuskarna kan medvärka härtill. Emedlertid så tillreder man medelst kokning mos af dem som ätes med sked som mål, och så gör man af dem pannkaka. Ingen köper dem, hvarken i stad eller land, men om en fattig gumma plockar och går till någon som icke sett dem växa eller vet af odonmossars tillvaro så får hon hederlig betalning i matvärde.

Hämtat från: Folklivet i Åkers och Rekarne härader Södermanland, del 1. Arbete och redskap
Av: Gustaf Ericsson, utg av Magdalena Hellquist, Dialekt och folkminnesarkivet 1989
Läs boken som pdf

Fler röster från Södermanland

Blåbär, lingon, hallon, enbär, samt odon, om det var brist på blåbär. Blåbären torka di mest i solen, eller i svag ugnsverme, på ålla, en trälåda med låga kanter, med tunna ribbor till botten, så att det var springor mellan ribbo, sockertuppapapper eller garnpapper lades under bären, när di var torra, blåstes di torra baden bort, masken kanske också var torr å följde med löven, sen förvarades di torra blåbären i tygpåsar.

 

Av blåbären baka di blåbärskakor; rågdeg kavlas ut i små kakor, kanterna viktes opp, bären lades på sen bladen plockats bort, inget socker ströddes på, en tunnare kaka lades på bären, sen trycktes kanterna till så inte saften kunde sippra ut, di greddas som annat bröd sen di jäst. Det var mycket modärnt med Blåbärskaka.

 

Berättat av: Johanna Lundström (född 1864)
Plats: Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1938 (Uppsala, 11580)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.9 MB)

Uppland

Mycket blåbär plockades till hushållen förr. Men de syltades i allmänhet inte. Bären åts färska med mjölk och bröd istället för någon kokt sopprätt. Familjer, som bodde nära blåbärsskogar, åto blåbär, mjölk och bröd varje kväll, så länge blåbärstiden varade, istället för den annars vanliga kvällsgröten.

Massor av blåbär torkades och förvarades i påsar av tyg, hängandes i matbodens tak, för att inte råttor skulle äta upp dem. De torkade blåbären användes sedan under vintern till soppor och krämer. Det sades, att torkade blåbär var så nyttiga för magen och blodet. Var gång någon under vintern klagade över, att ha ont i magen, fick den torkade blåbär av min mor. Far åt mycket gärna torkade blåbär.

Blåbärskompott koktes mycket och hälldes på buteljer. Kompotten fordrade mindre socker än sylten.--- Blåbärskompotten åts till plättar, pannkakor och puddingar. Massor av sur saft av blåbär kokades och hälldes på buteljer, som hartsades. Saften användes till soppor och krämer, och sötades då den skulle användas.

Det ansågs också nyttigt, att dricka sur blåbärsaft vid olika magåkommor. Blåbärssaften ansågs ha blodrenande inverkan på kroppen.

Vad jag nu sagt om blåbären är en beskrivning från mitt barndomshem, en medelstor bondgård, Skäggesta i Börje socken.

I statbyggnaden i Skäggesta såg jag ju, att man även använde blåbären på annat sätt. Man gjorde något som statbarnen kallade för ”bärbulla”. Man gjorde en deg av rågmjöl, vatten och jäst. Sedan degen jäst bakades runda, platta kakor, vilka övertäcktes av blåbär. Intet socker ströddes på. Kakan veks sedan ihop, så att den bildade en halvmåne. Efter jäsningen gräddades den som annat bröd. Den åts utan smör och ansågs som en läckerhet bland barnen.---

Blåbär och mjölk åts mycket i alla hem där det fanns bärskog i närheten.---

Berättat av: Eva Limburg (född 1891)
Plats: Bälinge, Börje, Jumkil, Vendel, Uppland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24264)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.9 MB)

Fler röster från Uppland

Odon användes mest till sursaft.

Berättat av: Simon Eriksson (född 1889)
Plats: Östervåla, Uppland
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 12566)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.9 MB)

Värmland

Detta har min mor Ester Danielsson (f 1901) berättat, hon minns det från sin barndom--- att hennes mor förbjöd barnen äta odon, men eftersom de tyckte dessa ej smakade gott, så var det ingen risk att de skulle äta av dem. En skolkamrat mor hade, Harald på Åkertorpa i Stenbyn, kom försent till skolan ibland. Han hade då gått i hagen och ätit ”tyttebär”=odon för han fick dåligt med mat hemma.---

Berättat av: Sylvia Olsson (född 1931)
Plats: Långserud, Värmland
Upptecknat: 1981 (Uppsala, 32092)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.6 MB)

Uppdaterad 27 augusti 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se