Päron

Päron dök upp i trädgårdarna ungefär samtidigt som äpplet. Användningsområdena är ungefär desamma, men päronet har inte fått lika stort genomslag.

päron på träd

Ovanlig i förvildat tillstånd

Päron är ganska ovanliga i förvildat tillstånd och förekommer i södra Sverige, från Skåne till Uppland. De växer i skogsbryn, lövängar och strandsnår på näringsrik mark. Det är för det mesta frösådder från odlade päronträd, men anses kunna vara spontant vildväxande i sydligaste Sverige. Arten är känd sedan medeltiden.

Mindre populär än äpplen

Päron började odlas mer allmänt ungefär samtidigt som äpplen och kunskapen om odlingsmetoder spreds på samma vägar. De har dock inte alls varit lika vanliga som äpplen. Päron är ännu svårare att odla i norra delen av landet och har inte heller haft ett lika brett användningsområde som äpplen.

I nationella minoritetsspråken

  • päärynä (finska)
  • päärynä, pääruna, pääruni (meänkieli)
  • באַרנע / barne (jiddisch)

Fakta om päron

Päron (Pyrus communis) är ofta ett storvuxet träd, men särskilt den vilda sorten kan vara mer busklik. Päronet blommar med vita blommor och frukterna skiftar i färg från grågrönt till gulgrönt. Vilda päronfrukter är små, hårda och saftfattiga, medan de odlade är saftiga och större.

Lästips

Den virtuella floran: Päronlänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Gotland

Vildpäron, piggar, stainpiggar

Vid alla gamla gårdar och gamla gårdstomter, utom vid järnåldershusgrunder, brukar det finnas ”piggträ”. En större sort, som små päron, som sent på hösten var ganska goda fast hårda, jag vill minnas att man kallade dem ibland för ”pärar”. Vid Strandridargården å Kyllaj är några sådana trän i en gammal trädgård som kallas ”pärgärde”.

Pärar eller piggar brukade man koka eller ibland steka i askan eller ”hyren” i spisen. Somliga torkade dem i ugn, efter att ha skurit ett kors i, eller kluvna i kors, då man på vintern lade dem i vällingkoket eller barnen åt dem torra, ”pärgottar”.

En annan sort fanns som man kallade ”stainpiggar” som jag ej sett mer än ett träd som finns vid Hellvi skola å Viflings gårdsplan. Dessa fruckter är ej större än körsbär, i form av bergamotter, men så till den milda grad hårda och beska. Jag vet ej vad sådana använts till, men barn kunde gnaga dessa i sig sent på hösten, då de voro frosttagna.

Berättat av: Carl Franzén (född 1881)
Plats: Hellvi, Gotland
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20452)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 9.9 MB)

Fler röster från Gotland

Äpplen och päron, särskilt ”piggar” (små runda päron) torkades; de skuros i klyftor, men skalades ej, såvitt jag vet, och torkades i ugn. Förvarades i tyg- eller papperspåsar.

Den torkade frukten kallades ”äppelgottar” resp pärgottar och användes i fruktsoppa. Pärgottar användes även i korngrynsvälling, vilket var mycket gott.

Berättat av: Herbert Gustavson (född 1895)
Plats: Bro, Gotland
Upptecknat: 1963 (Uppsala, 25177)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.2 MB)

Närke

Äpplen och päron har man av gammalt brukat torka här på orten. Frukten skalades, kärnhuset togs ur, varefter eller vid att den skars i klyftor och torkningen och förvaringen försiggick på samma sätt, som ovan sagts om bärtorkningen. Den torkade frukten användes till äppelsoppa, päronsoppa, kräm mm.

Berättat av: Carl Otto Hall (född 1862)
Plats: Kräklinge, Närke,
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 12568)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.1 MB)

Småland

klicka på bilden för att se den i större format

Skörden av äpplen och päron skedde i regel bara genom nedskakning från trädet. De finaste frukterna plockades ned i förväg och buros upp på vinden för vinterförvaring, men inte alltid var det tid till sådan noggrannhet som plockning i korg. Skulle man vara riktigt noggranna använde man stege och korg eller också tog man ner frukt med fruktnedtagare, en liten rund brädbit med långa tänder av järn runt kanterna och snett fastgjord i änden av en lång stång.---

Följande sorters frukt har man av gammalt brukat torka: äpplen, päron, plommon, krikon. Frukten skulle rensas före torkningen. Äpplena dessutom skalas och befrias från kärnhuset, som man i Misterhult kallar ”busen” samt skäras antingen i klyftor eller ringar. Plommon och krikon kärnades inte ur. Frukten torkades i ugnen på pappersbeklädda plåtar. Den torkade frukten förvarades i linnepåsar, laggade eller urholkade eller svarvade träkärl, såsom byttor, tinor, äskor, ävenså i stenkärl, såsom krus o dyl. När man gjorde iordning päron, skar man korssnitt uppifrån toppen vid fnaset och lät klyftorna hänga samman nedtill vid skaftet, som också fick sitta kvar. (se bilden)

I gammal tid brukade ungdom från orten bjudas till gården för att bereda frukten till torkning och då trakterades den, medan man samtidigt roade sig med sittlekar, gåtgissning o dyl, ungefär som vid bykläskning, potatisrivning etc.

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24323)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 26.2 MB)

Uppland

Stora eller medelstora päron, som voro hårda i köttet, sk syltpäron, lämpade sig mycket väl, att inkoka i lingonsaft. Äpplen och päron som inkoktes i lingonsaft måste förstås skalas. På äpplena skulle kärnhuset borttagas, men på päronen skulle kärnhuset sitta kvar, ävenså skaften. Skaften skulle skrapas fria från det gröna. Frukten skulle koka tills den blev mjuk. Ibland kunde även läggas en bit kanel i sockerlagen.

Lingonpäron och lingonäpplen åtos som efterrätt tillsammans med vispgrädde och smörbakelse. (Börje socken)

Ett annat sätt att konservera syltpäron var, att inkoka dem i sockerlag med tillsats av ingefära. Päronen skulle skalas, skaften skrapas, blomfnaset borttagas. Sist skulle ett kryss skäras i päronet. Sedan skulle päronen kokas i sockerlagen med ingefära i, tills päronen blevo mjuka. De upphälles sedan i syltkrukor. Dagen efter, då päronen kallnat, överbundos krukorna och ställdes i källare eller matbod. Om förvaringsplatsen var bra, kunde de förvaras i åratal. Päronen åtos sedan som efterrätt med tjock grädde och kakor till.

Berättat av: Eva Limburg (född 1891)
Plats: Bälinge, Börje, Jumkil, Vendel, Uppland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24264)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.9 MB)

 

Uppdaterad 27 augusti 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se