”Upp ’möllaren’, nu är det inte tid att sova!”

I en uppteckning från 1912 berättar Ebba Cedervall om ett besök hos mjölnaren Petter Pettersson på Gropmöllan, Östra Karup, Halland.

På vår vandring kommer vi till det idylliska Gropmöllan, där det ligger inbäddat i den stora furuskogen. Var och en som något känner till Skånedialekten gissar säkert av namnet att här finnes en kvarn. Så är ock fallet. Kommer man till Gropmöllan från vägen ser man inte mycket av själva kvarnen. En röd gavel alldeles inbäddad i vildvin i en liten inhägnad trädgård men ståtliga Gladiolus och stockrosor är det enda man ser. Kommer man däremot skogsvägen har man framför sig hela den gamla kvarnen. Hur gammaldags och trevlig den ser ut! Det växer taklök, mossa och kärleksört på taket. När man går över bron ser man de stora kvarnhjulen rotera och vattnet skummar och när man kommer närmare synas de små blyinfattade rutorna. Det hela verkar mycket ålderdomligt och vi gissar att ”möllan” har gamla anor. Vår förmodan bekräftas av ”möllaren” som berättar att den äldsta delen av kvarnen härstammar från 1600-talet.

Vi bådo om nattlogis vilket med nöje beviljades av de vänliga människorna. Familjen var ej stor: den bestod av mjölnaren hans unga hustru samt lille Gösta. Dessutom sågs i gården ännu en person, nämligen ”möllesvennen” Otto.

Tidigt följande morgon klockan var inte mer än fem, väcktes vi av att en vagn skramlande rullade in på den knaggliga kullerstensbelagda gården. Kort därefter hördes ett rop: ”Upp ’möllaren’, nu är det inte tid att sova!” åtföljt av en högljudd knackning. Det var den första ”möllekunden” för dagen som på detta sätt tillkännagav sin ankomst. Ännu en stund och vi kände huset skakas i sina grundvalar. Kvarnhjulen som sattes i rörelse när stora kvarndämmet öppnades. Snart nog hörde vi med välbehag det trevliga ljudet av en kaffekvarns surrande. Det hör nämligen till gammal plägsed i Gropmöllan att ”möllekunderna” skola trakteras med kaffegök.

Klockan åtta ätes frukosten som består av sill och potatis rågbröd smör och svagdricka samt havrevälling åt lille Gösta. Alla deltaga utom ”möllesvennen” som måste passa på kvarnen. Så snart unga mor städat och diskat undan ställer hon till med en liten handtvätt. Under tiden har mjölnaren gått upp till kvarndämmet för att undersöka ålkistan. Vi förvånas över den som vi tycka rika skörden men mjölnaren förklarar den vara dålig på grund av blixtrandet kvällen förut vilket driver ålen ner i dyn. Annan fångst blir det fram på senhösten. Då kunna de få 600 kg ål på en enda natt. Han väljer ut sex av de största bedövar dem genom att slå dem mot ålkistan och flår dem med stor skicklighet och går sedan och lämnar dem till mor som till middag skall laga hans älsklingsrätt, ålsoppa. Allt under det ålsoppan står på elden mal hon senapen. Det är en mycket omständlig procedur: hon lägger litet senap i ett stenfat häller på något vatten och sätter sedan igång en stor järnkula som genom jämna roterande rörelser så småningom krossar sönder senapskornen, sätter så till socker och litet salt och senapen är färdig.

I middagen som serverades halv ett deltogo alla ty som det var rätt stor vattenbrist stannade man kvarnen ett par timmar medan vatten samlade sig i dämmet. Nu fingo vi se hur man äter skånsk ålsoppa. I de djupa tallrikarna serverades den heta soppan med potatis och morötter och på en tallrik bredvid har man ål och senap, Man doppar en bit ål i senapen och sväljer ned detta med ett skedblad soppa.

Medan mjölnaren sover hugger Otto ved och fru Ester diskar. Sedan hämtar hon in sin lilla tvätt och stryker den.

Kvarnen är åter igång. Där nere yr mjölet så att ”möllarna” bliva vitpudrade i ansiktet och på kläderna. För tillfället är sikten igång och det är intressant att se hur kliet samlas i en säck medan mjölet samlas i en annan.

Hela dagen har det varit en jämn ström av ”möllekunder”. Dessa göra sig ej bråttom. ”Möllan” är en omtyckt samlingsplats där man under väntans tider med hög och ljudlig röst diskuterar dagens frågor, skördeutsikterna, sista marknaden, den stundande mobiliseringen och annat. Men somliga skilja sig från de övriga. Här står t ex en som högljutt knotar över att det nu är tredje gången han är i ”möllan” för att hämta sin ”mell”, men ”möllaren” försäkrar att allt måste gå i tur och ordning.

”Möllaren” berättade för oss att han tar inte betalt i reda pengar för malningen utan tar tull på varje säck beräknad efter dennas vikt.

Klockan halv fem bjudes på kaffe med sötbrödskaka och smör samt hembakat vetebröd. Nu gå männen åter ut i kvarnen och unga mor går ut att vila litet dvs hon sätter sig ute på kvisten och stoppa stumpor och lappa. Sedan kommer de sista matbekymren för dagen. Det är mjölgröten som skall på elden.

Den tillagar hon på så sätt att hon vispar det grova rågmjölet i det kokande vattnet. Klockan halv åtta är gröten framsatt på bordet jämte sirap, mjölk, smör och bröd. Var och en tager en sked sirap och lägger i mitten av grötportionen.

Kvällen var vacker och man samlades i almbersån. Fladdermössen, de ljusskygga djuren som i massor höllo till på de övre ”loften” i kvarnen kröpo fram ur sina hål och svärmade över vattnet och susade obehagligt nära förbi våra öron. En kväll som denna kan man förstå gångna tiders vidskepelse. När vi gå över bäcken tycka vi oss tom med en rysning se den vita Bäckahästen där han ligger fin och sammetslen för att locka människorna ned i djupet.

Berättat av: Ebba Cedervall
Plats: Gropmöllan, Östra Karup, Halland

Upptecknat: 9 aug 1912 (Uppsala, 29403:7)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se