Brödets år

Brödets år går hand i hand med bondens år. Året runt pågick arbetet med att så, skörda och bereda spannmålet för matbordet.

Sådd i Hjärtum år 1908. Foto: Olof Jonsson/Vänersborgs museum (CC BY-SA)

Sådd, skörd, tröskning, malning och bakning – ett bröd är slutresultatet av en lång process som pågick året runt.

Från vårand till slåttanna

Åkrarna skulle plöjas, gödslas, harvas. Oftast låg delar av jorden i träda för att hämta kraft och trädan skulle också bearbetas. Åkrarna skulle dikas och jordbruket var en kretsgång och ett sampel mellan människa, natur och djur. ”Äng är åkers moder”, innebär att djuren som betar på ängen lämnar gödsel till åkrarna, förutsättningen för spannmålsodlingen.

Det fornsvenska ordet and användes långt fram i tiden för brådskande arbete, som vårand och skördeand eller slåttanna.

Tecken i naturen

För att inte misslyckas med odlingen, tolkade man olika tecken och iakttog försiktighet. Först och främst noterade man tecken i naturen: När bokträden började grönska, var det tid att så havre och när eklöven voro stora som råttöron var det tid att så korn (Skåne). ”När harven ryker och dyngvagnen dryper” (Västergötland).

Eftersom landet är långt och förutsättningarna för odling varierar, går det naturligtvis inte att så och skörda vid samma tidpunkt överallt. Det är olika tecken som iakttas. I Skåne tittar man på bokens lövsprickning och i norra Sverige på björkens, till exempel.

Märkesdagar under året

Men det fanns också folkliga förställningar kring olika märkesdagar, då man kunde ta tydor om kommande skörd tex. Ett av de mest kända, fortfarande levande i muntlig tradition är ”om Erik ger ax ger Olof kaka”. Flera av märkesdagarna finns med i Bondepraktikan, den skrift som tillsammans med almanackan, var till vägledning för bönderna. I Bondepraktikan fanns också råd och regler som byggde på astrologi, månens faser och signaturlära (lika åstadkommer lika). Därför förordades att man skulle så när månen när månen växer, då skulle sådden växa bättre.

Många av våra märkesdagar härstammar från det katolska kyrkoåret, men en del kommer från namn som införts i almanackan under 17- och 1800-talen. Ibland är själva namnet upphov till en regel som kunde passa i tiden, till exempel att man inte skulle bryna liten efter Brynolf 16 augusti eller att potatisen skulle sättas på Potentia, 19 maj.

Vissa veckodagar, särskilt fredagar, ansågs också bättre än andra när det gällde att påbörja ett stort viktigt arbete som sådd eller skörd.

Röster från arkivet

Småland

Järnnätterna var man mycket rädd för. Åtta dagar före och åtta dagar efter midsommar var och är ännu järnnätterna. Då dessa nätter gått, är intet att befara för frostens vidkommande, säden har då satt sig och står sig.

Då årdret eller plogen, särskilt årdret, sattes i jorden på våren, trakterades dragarna, de skulle ha lite var av såkakan, julosten och julölet. Detta innan de började sitt arbete. Ett julljus var med, att dermed smörja årdret. Meraftonsmålet tog sin början den dag då årdret sattes i jorden. Är kornet mycket ljust, då du kommer för att så, gå då in igen och vänta någon dag, så blir det mörkare, då är såningsdagen kommen. Så inte åt samma håll som harven gått, utan tvärtom.

På våren uppstår ett slags kärleksförhållande mellan solstrålarna och jorden. Det vimlar, glindrar och tindrar, jorden blir dragen och lämplig för sådd. (Spindelnät på jorden) Locke har harvat och solen har gjort jorden fruktsam, nu passa vi på att så.

Ett gott tecken är när bonden har vantar på sig då han går ut om våren för att beså sin åker, ty det händer att man får så vårrågen innan veckotalet gått in, alltså innan 6 april.

Den första torbaggen (tordyveln) du får se om våren, fånga den och se efter om hon har lus under buken, har hon det skall säden sås tidigt.

Flyger den första torbaggen, som du får se på våren, högt, så blir säden lång, flyger han lågt blir säden kort.

Så högt som torbaggen flyger, så hög blir säden.

Kryper humlan på marken om våren, blir dålig gröda.

Delar av såkakan lades i såmåttet.

Man steg högt med fötterna då man sådde, så blev säden hög.

Stål lades i såmåttet, eller bar man det på sig.

Askan efter julbrasan förvarades för att strös över linsådden.

För att barnen inte skulle springa i säden skrämdes dessa för åkergubben.

Då såningsmannen bandt på sig såskäppan, tog han ett sädeskorn i munnen och behöll det tills han sått åkern, varefter han spottade ut det. Detta för att inte fåglarna skulle äta säden.

Fettisdagen var man tidigt uppe, ty den som var uppe längst den dagen, fick det längsta kornet.

Så djupt som pingstregnet tar, tar midsommartorkan.

Mycket dun på madarna betyder dålig kornskörd.

Tidig åska kör bort grödan.

Berättat av: August Strömberg
Plats: Jät, Småland
Upptecknat: 1934 (Uppsala, 7054)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.8 MB)

Västergötland

Alla viktigare företag skulle påbörjas en fredag. Detta gällde särskilt slått och skörd liksom vårbruket. Någon gång kunde det väl hända att de börja en tisdag, men det var mera sällan. Det betraktades rent av som nödfallsarbete. Och se, någon annan veckodag än dessa två, kunde det inte bli tal om en. Även om det bråttade aldrig så.

Men för att inte låta rätta tiden gå sig ur händer, började man arbetet en fredag, hurudan väderleken än var. Om våren kunde man tex börja lite vackert i kåltäppan. Man gjorde några kast, och därmed var vårarbetet påbörjat. Sedan kunde man fortsätta vilken dag som helst.

När slåttertiden var inne, bar gubbarna sina liar och brynen till ängen på en fredag även om det regnade. – Ja, vi sa bara se um lia biter å hur pass gräser förslår, hette det. Och så slog de så pass stor fläck att de kunde sätta sig ner och bryna lien på den. Sen stack de liarna i en buske och gick hem. Nu var arbetet emellertid påbörjat, och de kunde fortsätta vilken dag som helst utan att oroa sig för att de inte begynt arbetet på rätter dag. Och likadant gick det till i skörden. Men som sagt, hände aldrig att de började ett så viktigt företag på annan dag än en fredag, om säden också stod så hon gapade.

Berättat av: Adolf Gustafsson (född 1863), Verner Karlsson (1870), Johan Björkegren (1870), Emil Svensson (1871), Alfred Karlsson (1863), Adolf Johansson (1863), Emil Andersson (1859), Georg Olsson (1886), Kristina Johansson (1851) och Levin Gustafsson (1859)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1939 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 12404)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 28 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se