Havrebröd

Havre har framför allt odlats i Västsverige och använts som både djurfoder och människoföda.

svartvit bild av man som ställer upp en havrekärv

Havrekärvar i Bjurbäcken, Värmland 1912. Foto: Nils Keyland/Nordiska museet (CC Public Domain)

Trivs i karg jordmån

Havre har odlats i flera tusen år, men i Sverige fick den inte någon större utbredning förrän på 1700-talet. Den har framför allt odlats i Västsverige, i områden med särskilt karg jordmån, som inte lämpat sig för råg eller korn.

Uppsving på 1800-talet

Havre kom att långt fram i tiden odlas som brödsäd framför allt av skogsbygdernas torpare och nybyggare, men under 1830-talet ökade havreodlingen i Västergötland. Anledningen var att havre nu exporterades i stora mängder till England, där den blev drivmedel till Londons alla hästspårvagnar.

Samtidigt hade vi en ökad efterfrågan i landet på grund av den snabba befolkningsökningen. Nu började man även odla havre på bördiga åkrar. Det kom att bli en ensidig odling som resulterade i utarmning av jorden.

Viktig föda även för människor

Även om havren mest användes som kreatursfoder, var den också viktig som människoföda. Bröd, gröt, välling, kakor, kex, havregryn och havremjöl kunde användas till det mesta och blev ett dominerande inslag i kosthållet i de västra delarna av landet.

Idag känner vi kanske främst till det värmländska ”skrädmjölet”, malt på rostad havre, som har en speciell, söt smak och förknippas med nävgröt eller motti. Det är en skrädmjölsgröt som kokas så den blir så torr att den kan ätas med nävarna, oftast tillsammans med fläsk och lingon. Motti har sitt ursprung i hela det mellansvenska område som från 1600-talet hade en finsk invandring.

"Spisning av nävgröt och stekt fläsk i en värmländsk-finsk rökstuga 1919". Foto: Nils Keyland/Nordiska museet (CC Public Domain)

Fakta om havre

Havre eller vipphavre (Aveʹna satiʹva) är en ettårig stråväxt som blir ungefär 70 cm hög. Den skiljer sig från övriga svenska sädesslag genom att småaxen är skaftade och bildar en vippa.

Lästips

Smaka Sverige: Havrelänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Dalsland

Det bröd som sålunda mäst användes i vardagslag var tunt havrebröd. Det kallades också antingen ”tunnbröd” eller ”havrebröd” och det bakades en, två eller flera dagar om hösten för att det skulle räcka till våren och om våren för att ha till sommarföda. När det skulle bakas steg man upp vid tvåtiden på morgonen och så höll man på till elvatiden på kvällen. Det var en lång arbetsdag och jag vill lova att den kändes i både armar och ögon.

Det var gott att ha bra jäst och den bästa som fanns att få var färsk drickajäst. När mor tunnade drickat skulle hon hoppa och sjunga. Om man var till grannmor och fick jäst skulle hon släppa ett eldkol i jästen och så skulle man springa hem så fort att eldkolet inte hann slockna på vägen, så skulle jästen bli rask att ”gå” = jäsa. Den första gång jag såg pressjäst var 1887, men det dröjde många år innan den kom i allmänt bruk.

Bröd skulle man vara mycket rädd om. Släpptes en smula på golvet skulle den noga plockas upp. Man fick inte kasta det vårdslöst ifrån sig eller äta utan att läsa till maten eller med mössan på för då blev man aldrig mätt. Min gamle farfar sa: ”Bryt inte brödet ifrån dig! Då får du aldri nå´t bröd” Man skulle inte lämna några smålemningar efter sig för den sista biten var ”maktbiten”. Jag minnes att vi barn höll armarne fast över bröstet på varandra och frågade: ”War har du din makt?” Då skulle svaras: ”I fars brödkorg och mors smörask.”

Hade man något rågmjöl och krossad potatis att blanda i degen så kallades kakorna ”läffsor”

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats:
Råggärd, Dalsland

Upptecknat: 1946 (Uppsala, 17784)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6 MB)

Värmland

Vardagsbröd användes om det grova, torkade tunnbrödet av sammalet havremjöl. Detta jämte det tjocka mjukbrödet av sammalet rågmjöl, var den huvudsakliga brödfödan i äldre tid för arbetare och tjänstefolk på de större gårdarna och voro de brödsorter som bakades mest. Övriga förekommande brödsorter, som bakades vid sidan därav, betraktades som ”finare” bröd och framtogos sällan i vardagslag.

Vid bakning av det tunna mjuka brödet av råg, korn och havre, blandades alltid kokt potatis i degen, ty eljest blev brödet segt. Även i tjockt mjukt bröd blandades ibland något potatis.

Berättat av: Karl L:son Bergkvist  (född 1899)
Plats: Dalby, Värmland,
Upptecknat: 1950 (Uppsala, 20564)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 16 MB)

I vardagslag användes rågbröd eller havrebröd. Till havrebröd sattes degen av bara vatten och det jästes ej. Det bakades mycket tunt. Blandbrödet gjordes av rågmjöl, skrämjöl och potatis. Potatisen kokades, skalades och maldes dagen före bakningen på en särskild kvarn och degen sattes på kvällen i baktråget. På kvällen hade man också i jästen och då saltades även degen. På morgonen gjorde man opp degen, vred om den och lät den stå att jäsa. Därpå skulle den bakas ut. Man delade då upp den stora degen i mindre delar och med hjälp av degspaden skar man bitar som var lagom stora för en kaka. Dessa kallades brödämnen. Brödämnena klappades ut med händerna och kavlades i samma slags mjöl, som degen var gjord av. Man kavlade fram och tillbaka över den blivande kakan allt under det man med handen lät den glida runt så att den skulle bli jämn och fin i kanten och rund i formen. De mjuka kakorna gjordes ungefär halvtums tjocka och så vida att de voro lagoma för bakugnsbottnen. Kakorna pickades eller behandlades med den förut omtalade kneken (Ett redskap som bestod av ett taggigt stålblad försett med handtag. Delade in brödet i rutor.) Hålet i kakan gjordes med ett brödhorn och vanligen mitt i kakan. När det gällde rågbrödet kunde det dock hända att man gjorde hålet i kanten, och det mjuka brödet som behandlades med kneken hade inget hål alls.

Verbet grädda användes knappast i Värmland. Man säger att man steker både bröd och pannkaka. Brödet gräddades blott på en sida. Värmen från lyckhålet gjorde det vackert brunt på översidan. Det tunna brödet placerades på ett sk takhjäll i kökstaket för att torka och sedan hängdes brödspetten ut i stolpboden. Ofta fyllde brödet en fem-sex spett. Det mjuka brödet förvarades i ett övertäckt brödtåg.

Plats: Arvika, Värmland
Upptecknat: 1927 av Dagny Nilsson (Uppsala, 1481:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.9 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 23 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se