Högtidsbröd

Inför såväl årets som livets stora högtider, bakades finare bröd som skiljde sig från vardagens hårda och torra bröd. Högtidsperioderna kallades också för sötebrödsdagar.

Julbak i Grimstorp år 1903. Foto: Gustaf Ewald/Vänersborgs museum (CC BY-SA)

Sötebröd för livets och årets högtider

Det var framför allt till jul, påsk, bröllop och begravning, men även till fastlagen och andra tillfällen, som man bakade sötebröd. Högtidsbröden var ofta dekorerade på olika vis och smaksatta med kryddor, sirap eller vört. Eftersom det bryggdes öl till de stora högtiderna, särskilt till jul, hade man då också tillgång till vört, som blandades i de finare rågbröden. Julbaken var stora, eftersom bröden skulle räcka till många. Det var särskilt viktigt att under julen dela med sig till tiggare och fattiga.

Julbröd i julhög

En del av bröden åts mjuka och färska, men en vanlig jultradition var att alla kring bordet fick en egen hög med bröd, att äta över hela helgen, en så kallade julhög. En del bröd var skådebröd och åts först efter helgen eller sparades för att sedan tas fram och ätas vid tiden för den första sådden, som såkakan, eller vårkakan. Även hästen kunde få en del av såkakan, och de sista bitarna kunde spridas ut över åkern, allt i syfte att få en god skörd.

I bullhögen från Leksand ligger missubullar, bakade med messmör, ärtbulla, bakat på ärtmjöl. Överst ligger en smörklimp som kröns av en tupp bakad av vetedeg. Under smöret ligger ett julkors och en äggstjärna, en färskost (Uppsala, 2174:1).

Vörtbröd och julknäcke

De bröd vi förknippar med jul, som saffransbröd och pepparkakor, kunde också i äldre tid förekomma till jul, eller vid andra högtider. Vörtbröd är fortfarande vanligt till jul, trots att det inte längre finns något samband med brygd av julöl.

Det ljusa julknäckebrödet av vetemjöl och rågsikt, som ännu finns att köpa på vissa platser och även bakas, går tillbaka på en något äldre tradition i de områden där hårt rågbröd var vardagsbröd. Till jul bakade man där ibland ett ljusare knäcke av finare mjöl.

Träformar för julbröd och mjuka pepparkakor från 1700- och 1800-tal. Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Lussekatten

Våra dagars lussekatt (även kallad lussebulle, lussekuse, saffranskuse eller julkuse) är en kvarleva från den äldre traditionen med figurbröd till högtider. Idag förknippas saffransbröd med julen i allmänhet och luciafirandet i synnerhet, men förr var de vanliga vid alla högtider. Lussekatten kan bakas i flera olika former, till exempel julgalt, julvagn och julbock.

Förning till bröllop och begravning

Det gällde att inte komma tomhänt till ett bröllop eller ett gravöl. Alla gäster förväntades ha förning med sig, ofta i form av en särskild förningskaka. Alla fick också förning med sig hem, till dem som inte varit med på festen.

Till begravningar bakades speciella bröd, t ex stora kringlor som gästerna kunde ta med sig hem. Det förekom också särskilt dekorerade bakverk och begravningskonfekt.

Två olika kakor som bakades till begravningar enligt en uppteckning från Dalhem i Småland (Uppsala, 25820).

Begravningskonfekt från 1899. Foto: Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Kamdekorerade bröd

Vissa högtidsbröd har troligtvis varit vanligare i äldre tid, men i uppteckningsmaterialet dyker de upp sporadiskt, som ”skrivbrödet” i västra delen av landet, ett tunt kornbröd med påpenslad smet som dekorerades med en särskild kam. Det bakades ursprungligen till såväl jul som till andra kalas, men flera uppteckningar vittnar om att det i senare tid endast bakades till fastlagen. Från norra Jämtland finns ett liknande högtidsbröd dokumenterat, ”Kliningsbrödet”. Det var också ett tunt kornbröd som glaserades med råmjölk och dekorerades med en kam.

Läs mer


Matkult.se

Språkochfolkminnen.se

Lästips

Liby, Håkan & Fjellström, Christina (2003): Det svenska julbordet. Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000. Stockholm: Carlssons förlag.

Röster från arkivet

Bohuslän

Meddelarens mor bakade Luciabröd av denna fason. De kallades katteben eller julemagar.--- För omkring tjugo år sedan var bruket med julhögar vanligt. I synnerhet gav man sådana åt barnen. Ofta bakade de sig själva en julebone med namn på. Den var också försedd med en flätad krans som lagts ovanpå.---

Man skulle gömma något av julbrödet till tjugondagen. Det var en ära ju längre ens bröd räckte. Men måste man baka emellan, så var det dock nödvändigt att se till att en julkaka gömdes till denna dag. Två kakor av julbaket gömdes även till våren. Den dagen man började plöjningen slogs dessa sönder med en hammare och doppades i kaffet av husets folk.

Berättat av: Kvinna född 1852
Plats: Lur, Bohuslän
Upptecknat: 1929 av Ingrid Settergren (Göteborg, VFF1783:20-22)
Se uppteckningenPDF (pdf, 1.3 MB)

Fler röster från Bohuslän

Till julhögtiden bakades många degar och baket pågick oavbrutet i ett par dygn. Det tillreddes då också många slags bakverk av ädel säd såsom vört- och vetebröd i runda, avlånga, flätade och vridna former med benämningar som vi kanske nog lite var känna till. Vem har väl inte hört talas om eller smakat, en Lusse-katt, ett vagnshjul, en fläta o.s.v.?

 

Vörtbrödet var ett verkligt Julbröd, enär det ej brukade bakas vid någon annan tidpunkt av året. Den något egendomliga benämningen kommer därav att till ”knöspad” användes mjölk, sirup och nybryggd, ojäst svagdricka (vört kallas sådan). Detta bröd ”knäckades”, antingen med tvenne linjer i triangelform eller och med tumsvida mellanrum på tvären. Vörtbrödet tillreddes mestadels i halvtjocka kakor vilka såväl före som något efter gräddningen gyllades med vört och sirup. Av nästan samma slags mjöl som vörtbrödet bakades även sporrebrödet, men detta gjordes något tunnare. Själva ”sporrningen” företogs så att säga å kakornas baksida. De kubistiska figurerna blevo då mycket vackrare än om ”sporrningen” utfördes å översidan. Detta slags bröd gyllades lika som gästabudskakorna d.v.s. med äggula och vatten. Gästabudskakorna tillreddes naturligtvis endast utan det bästa vetemjölet, som erhållits av den mest välbärgade veten. Dessa väldiga kakor, med en tjocklek av 5-6 tum voro ej genomgräddade i brådrasket.

 

Råg- korn- och havrebrödet var ju för övrigt det allmännaste. Kornbrödet var ej fullt så välsmakligt och lättätet, som havrebrödet. Detta, som även kallades tunnbröd enär det var tunt som papper, bakades av ojäst deg. Av detta slags bröd kunde bakas huru mycket som hälst enär det ej tog någon skada om det än gömdes uti åratal. Ett gammalt besynnerligt ordstäv säger: ”Det haver ’de’ nog ihop som Lusegårds och Gadegårds med tunnkaka”. Ja, tyd det, den som kan! Antagligen var väl bägge gårdarna ett och samma ställe. När husfolket i Gategården åt tunnbröd så svalt väl ej ohyran där heller. Kavring eller kavrång var även ett slags bröd om ej precis så allmänt. Det bakades av någon ädel säd med inblandning av förmalet malt. När kavrången var bakt liknade den våra dagars avlånga skorpor och gräddades i ugnen på ungefär samma sätt som dessa d.v.s. den torkades efteråt.

 

Ett annat slags besynnerligt bröd, som brukades vid mycket högtidliga tillfällen, var skrivbrödet. Detta bestod av en mycket tunn kaka av ädlare säd på vilken utbreddes en hoprörd smet av ägg och vetemjöl vilken under gräddningen utristades med ett tandat trästyck. Detta skulle väl föreställa någon slags ”skrivning”. Brödet, skulle i sig själv, vara särdeles välsmakligt

 

Av det till Julen bakade vört- och sporrebrödet skulle åtminstone någon kaka gömmas till vårbruket. Den dag, som bonden satte för plogen, skulle så husmodern undfägna honom ute på gärdet med detta Julbröd samt fläskpannkaka. Allra hälst borde bonden sitta på plogen medan han förtärde sin ”vårmat” eller ”såkaka” som det även hette.

Plats: Jörlanda, Solberga, Bohuslän
Upptecknat: 1925 av Karl G Larsson (Göteborg, VFF1062:25-35)
Se uppteckningenPDF (pdf, 9.1 MB)

Dalarna

Till julen skulle varje person i hushållet ha varsin brödhög, innehållande bröd av varje brödsort som bakats, eller fanns i huset. Det bästa låg alltid överst. Högens storlek var anpassad efter förmögenhet, så att i fattiga hem var den minst, alltid lika stor för varje person, tjänare som husbonde. Alltid bakades en julkaka. Den bakades av samma deg som det andra julbrödet och ungefär 25 cm i diam, 1-2 tum tjock, smord med vört, krusad i kanten med fingrarna, pålagda krokar av degen här och var att jäsa fast. Kakan förvarades i sädeslåren, till våren, men den skulle stå i skåphylla över julen. Den gavs vid såningstiden åt hästarna.

Vid begravningar hade man och har fortfarande kringlor av saffransdeg. Förr var brukligt att dessa delades ut åt begravningsgästerna, för att tagas hem och förvaras, som minne. Numera serveras de till kaffet.

Till kvinnor som fött barn skulle man så fort man hann med baka bröd, så fint man kunde och bära till dem, ”barnkäringbröd” (nyligen förlöst kvinna hette så) jämte annan mat.

Berättat av: Anna Thomsson (född 1896)
Plats: Järna, Dalarna
Upptecknat: 1932 (Uppsala, 4810)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.6 MB)

Fler röster från Dalarna

Högtidsbröd – Till jul bakades bullar av rågmjöl, de krusades före gräddningen med en liten trästans i ena änden försedd med i fors gjorda skåror, eller också användes en mässingskam att krusa med. Efter gräddningen smordes bullarna med starkt hopkokad vört. Anis har använts som krydda.

Berättat av: By Anders Andersson (född 1874)
Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1933 (Uppsala, 6662)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

Gotland

Hetväggar

Man lade en kakdeg (vetedeg) med mindre socker eller utan och utan kardemumma.

Den rullades upp till stora ovala bullar, ungefär 2½ dm långa, mindre för barnen. Inuti lades det lätt stekt orökt salt fläsk och två sorters korv, lätt bräckt: dels medvurst, dels potatiskorv. Bullarna jästes och baktes i ugn.

Åts som enda maträtt med varm ”mandelmjölk” (mjölk med socker och mandel) till middagsmålet kl 12 på fastlagsmåndag. Om man inte orkade hela hetväggen, så sparades resten till kaffet kl 4 (otendag).

Berättat av: Ingrid Tiberg (född 1912)
Plats: Endre, Gotland
Upptecknat: 1944 av Nils Tiberg (Uppsala, 16786)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.4 MB)

Gästrikland

Den festliga kanelkakan krävde dock lite extra omsorg. För det första var den oftast så stor och tung. Hela 5 kg vetemjöl gick åt till en kaka. Den skulle vara något av ögonfägnad också på kaffeborden samt naturligtvis smaka läckert. Kanelkakan klipptes på alla möjliga sätt och sirades med flätor, rutor och snurror för att sen penslas med en i äggula doppad hönsfjäder och så beströs med sötmandel och kanelsocker. Det fanns särskilda stora plåtar med 12 cm höga kanter att grädda kanelkakor i. Två sådana formar fick plats i den bakugn jag var och tittade på. Kanelkaka ingick alltid i gåvorna vid barnafödslar, bröllop, begravningar och andra festligheter. Seden att grannar, så fort de fått veta att det av en eller annan anledning skulle ställas till med kalas i en gård, gick till den gården med gåvor i form av matvaror fanns länge kvar. Den som kom med förningen skulle dock ha en fjärdedel av det givna med sig hem igen.

Berättat av: Britta Andersdotter (född 1824)
Plats: Berg, Torsåker, Gästrikland
Upptecknat: 1967 av hennes barnbarn William Eriksson (Uppsala, 26629)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 9.5 MB)

Halland

Vid julbakningen hade mor bakat pepparnötter, som vi fingo julafton att nöttra med och spela tärning om. De voro av vetemjölsdeg med tillsats av någon pepparsort. Degen kavlades ut i långa stänger, och så skars den ut med kniv. Sedan sattes bitarna i ugnen och bakades. Nötterna voro något bruna och dugde både till att äta och leka jullekar med. Man fick julafton sin ranson, som avsågs att räcka julen ut, men tog den för någon slut genom förluster med nöttring eller genom att bli uppäten, så var det ej omöjligt att av mor få ett nytt förråd.

Berättat av: Man född 1865
Plats: Veinge, Halland

Jämtland

Kliningsbröd. Detta är en särskild form av helgdagsbröd som funnits så långt tillbaka som traditionen går. Till de stora helgerna skall man nödvändigt ha haft klining, huru fattigt det än varit i huset, och fortfarande är en jul utan klining nästan otänkbar i de flesta hem ovanför Gäddede. Kliningsbrödet i gamla tider bakades av det bästa kornmjöl, som man kunde åstadkomma. Det skall vara något tjockare än det vanliga helgbrödet och får ej naggas mera än på ena sidan. Med gräddningen får man vara mycket försiktig. Råkar kakan bli sprödgräddad är den oduglig att framställa klining av. Detta bröd vikes ej utan lägges att kallna på halm, utbredd å golvet, sedan det är färdigbehandlat. Bakandet av kliningsbröd förläggs till en tid då man har tillgång till råmjölk, ty kakorna skola å ena sidan likasom glaseras, smörjas med råmjölken. På den tiden, då inga bakugnar funnos, och alltfort där sådana saknas, tillgick, och tillgår smörjningen av kliningsbrödet sålunda: På den öppna spisen gör man en stor, ej sprakande eld. Råmjölken vispas, tills den bildar ett skum. Med hjälp av en hartass bestrykes kakans onaggade sida med smörjningen. Skulle den visa sig vara tunn, invispar man en smula vetemjöl. Är smorningen ganska mjölstark, brukar man efter dess påstrykande mönstra kakan genom att likasom kamma den med den fintandade smörspaden, som kallas smörkammen. Av så behandlat bröd blir det kammad klining, som förr ansågs vara synnerligen fin, åtminstone tillseendes. Förf erinrar sig från sin barndom, att han såg kammad klining, vars mönstring tydligt visade att den var åstadkommen med grovsidan av mässing – dvs luskammen! Den insmorda brödkakan hålles hängande över en käpp – kliningsbrödet framför elden, tills smorningen blivit väl torr, helst litet brunsvedd. Då halva kakan är färdigtorkad, lämpas den andra halvan över mot elden. Då även den är klar, lägges kakan tillbaka på halmen, varvid man tillser, att underlaget är jämnt, ty i annat fall buktar sig kakan. Sedan hela partiet är färdigbehandlat och har kallnat, staplas de nu styva kakorna samman och bäras i häbbaret för att sedan i mån av behov förarbetas till färdig klining.----

Att göra kliningen färdig kallas till att klina. Kliningsbrödkakorna bestänkas först med vatten och läggs sedan samman för att bli mjuka. Med hjälp av smörkammen bredes ett ganska tjockt lager av smör å brödkakans hela osmorda sida. Man brukar ha mycket lensaltat smör, om man så vill kan man strö över lite socker. Fordom strök man gärna sirap över brödet. Den sötade kliningen skattades då för tiden mycket högt för att numera knappast gillas av någon, vilket beror därpå, att gamla tidens människor lider permanent sockerbrist, vilket nu icke förfinnes. Kakan vikes nu dubbel med smör mot smör och sammantryckes. Med en sax avlägsnas kakans ojämna rundkant. De avklippta strimlorna kallas kliningsskrädet eller mera skämtsamt tröskslagans remmar, emedan de till utseendet påminner om dessa. Från mitten av kakans raka kant kan man nu dela den radialt på två sätt: antingen i två halvor eller i fyra lika delar.

Varje hus ägde en trekantig lockask till kliningens förvarande både hemma och på resor.

Berättat av: Levi Johansson (född 1880)
Plats: Frostviken, Jämtland
Upptecknat: 1930–31 (Uppsala, 3145:3)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 16.7 MB)

Närke

Av vetedeg bakade man julbröd i form av både människor och djur. Då bakade man ett julbröd som kallades ”Nisse-Lasse-hårdrass” (teckning fig 6) vilket föreställde ett par människor, som med var sin ena hand höll den andres huvud, medan de höllo den andra handen stödd mot var sin sida, och ett stycke nedifrån och uppåt voro de liksom sammanväxta.

Berättat av: Carl Otto Hall (född 1862)
Plats: Kräcklinge, Närke
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9276)
Se hela uppteckningenöppnas i nytt fönster

Småland

Stinnkakor: Bakades vita tisdag, stinnkaketisdag (Samma dag som fettisdagen i Fastlagen.) Till denna togs mjölk och siktat kornmjöl, socker, lite salt och potatismjöl, detta vispades till en tämligen tjock smet, stekflott lades på ett pannjärn, ett långskaftat järn, en stekplåt av järnbleck. Smeten lades på pannan så att den skylde hela pannans botten. Då kakan blivit bakad på undersidan vändes den och bakades på andra sidan, sedan lades den upp på en tallrik, så fortsattes så länge smeten räckte. Dessa åtos med smör på till middag vita tisdag. Bruna pepparkakor: (andra slag av pepparkakor brukades icke på detta ställe) Till smeten togs 1 kvarter mörk sirap, 1 kaffekopp söt grädde, ½ kaffekopp ljust socker, lite smör, en äggula, 1 ½ tesked bikarbonat, 2 teskedar siktad ingefära, en tesked väl stött kryddpeppar. Detta ältades samman med vetemjöl, degen lades upp på ett stort fat och fick stå der i 3 timmar på svalt ställe, sedan lades degen på bakbordet, kavlades med brödkavel så att degen blev utkavlad tunn. En kaffekopp, upp och nervänd, användes till form varmed kakorna uttogos ur degen och lades på bakpannan. Även en del andra typer av former användes. De sattes nu ini ugnen, som var lagom uppvärmd. De fingo inte stå längre i ugnen än 3 minuter, då voro de bruna och färdiga, togos från pannan med kniv och lades på stort porslinsfat. 

Det vita knäckebrödet med smak av kummin, bakades av rågsikt i spad av mjölk, behandlades som det torra brödet och räknades som julbröd eftersom det sällan bakades annat än till julen.

Berättat av: August Strömberg (född 1864)
Plats: Jät, Småland
Upptecknat: 1931 (Uppsala, 3595)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 23.7 MB)

Fler röster från Småland

I början av 1900-talet började vete odlas i trakten. Till julbaket hörde då också ett stort bak vetebröd av hemmavete och ett av köpevete.

 

Av hemmavetet gjordes det mesta som långa levar, som skars och torkades till skorpor på eftervärmen. Av det litet lättare köpmjölet gjordes bullar, snäckor och flätade levar. Lena rullade ut bitar av deg och lade ihop som en länk. Det var pojkar. Andra gjorde små flätor av deg. Det var flickor.

 

Saffransbröd bakades av en och annan till julen.

 

Julbröd i form av julagubbar och käringar, med korinter till ögon, och julbockar var bageribröd, som köptes och gavs åt barnen.

 

Fastlagsbullar var inte så vanligt men bakades i en del hem som rätt stora bullar, garnerade med ett russin.

Berättat av: Selma Karlsson
Plats: Berg, Småland
Upptecknat: 1964 (Lund, 8387)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.3 MB)

 

 

Fastlagsbullar eller fettisdagsbullar, som på 1900-talet kom att benämnas semlor, bakades till fettisdagen så man även ”bakade” (kokade) kroppkakor. Bullen, som var mycket stor, var ej försedd med mandelmassa o dyl, men åts till het mandelmjölk med kanel på.

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1961 (Uppsala, 24694)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 51.6 MB)

Uppland

Surbulldegen fick stå och sötna. Man rörde ihop varmt vatten – rätt så varmt – och rågmjöl med en träspade med alnslångt skaft. Salt var i degspadet. När man brukat degen nog, lades något över den. Det kunde vara en dyna och en vepa. Man kunde bädda ned tråget i en säng i sängkläderna. Den fick inte bli kall degen. Dagen efter brukades degen upp, och nu lades jäst i. Den fick jäsa i vanlig ordning. Finhackad pomerans och anis hade lagts i degspadet. Eller blott pomerans. När degen jäst tillräckligt, bakade man ut den till runda bullar. Dessa pickades, när de jäst en stund, med en rätt grov trästicka. De smordes med vatten, och i det låg sirap. Man smorde bullarna med en rå fläsksvål. När de jäst tillräckligt, gräddades de. Det bakades så många bullar, att de räckte helgen över, och skivor av surbulle förekom vid varje mål i julhelgen. De voro goda dessa surbullar. De hade en sötsur smak ungefär som ”ankarstockarna” – mörka stora sötsura limpor, som finns att köpa även nu.

Vörtbullarna gjordes av vört och siktat mjöl. De bakades runda och pickades som surbullarna. Vi tyckte, att dess bullar voro så goda – söta i smaken.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1945 (Uppsala, 17697)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Fler röster från Uppland

Till högtiderna bakades knäckebröd av rågsikt och vetemjöl, vörtbröd och surlimpor eller limpbullar, bakades på följande sätt: Man rörde ihop hett vatten, rågmjöl och kokta potatisar och slog i en smula rågmalt, för att degen skulle bli söt. Under natten fick degen stå i spisen och sötna. På morgonen la man i jäst och lät degen stå och jäsa hela dagen och brukade den ofta. Den bakades ut till runda bullar, som pickades med en rullsticka, som användes till att träda upp rullen på spinnrocken på. Bruket av rullstickan vid surlimpsbakning belagt vid två gårdar. Sedan bullarna jäst, gräddades de i svag värme. De smordes med sirapsvatten före och efter gräddningen.

Berättat av: Erik Mattsson (född 1848), August Jansson (född 1857), J A Lundmark (född 1874), K A Eriksson (född 1864), Johanna Mattsson (född 1850)
Plats: Alunda, Uppland
Upptecknat: 1933 av Julius Ejdestam (Uppsala, 5607)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.8 MB)

Värmland

Det speciella begravningsbrödet var ”klengås”. En ”grannkaka” beströks med smör till sin halva tjocklek och ovanpå smöret lades nästan lika tjockt med finriven, hård mesost, kallad sannost. Kakan klövs sedan (delades) i fyra delar och åts med kniv utan sovel. När den åts rök den torra mesosten omkring de ätande. Klengås serverades även vid bröllop och andra kalas, obligatorisk vid begravning, gravöl. Seden förkommer ännu trots smörbrist.

När sandosten kommit på kakan tog man ett litet såll, som använts vid siktning av potatismjöl, plattade till med sållet och kakan fick ett rutigt mönster. Detta var särskilt fint och noga.

Ursprungligen var klengås namn på den smörgås, som bjöds på, då man kärnade. Medan moran ältade smöret i fatet tog hon smöret med träskeden och klenade på brödet med skeden.

Berättat av: Linus Brodin (född 1889)
Plats: V Emtervik, Värmland
Upptecknat: 1946–47 (Uppsala, 18494)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.5 MB)

Fler röster från Värmland

Vörtbröd: Man kokade ihop ”vörtra”, omkring tre kannor, tils det blev tjockt som en gröt. Sedan satte man till nysilad mjölk, pomeransskal och sirap. Av denna sats kunde det bli ända till 40 limpor.

 

Bakning: Julbaket ägde rum i själva julveckan. Vetebröd förekom aldrig längre tillbaka i tiden och ytterst sällan ens i min barndom. Det var ingen som odlade vete och att köpa sådant var för dyrt. Rågbröd och havrebröd och s.k. tunnbröd samt de goda vörtlimporna var det vanligaste brödet. Vörtlimporna bakades med vört från brygden. Någon gång kunde man även, om hemmet hade tillgång till att köpa sirap, baka bruna pepparkakor. Man kunde även baka ett slags kakor utan sirap och som voro vita. De voro av vetedeg som vanligt vetebröd, men man kallade alla småkakor för pepparkakor.

Berättat av: Kvinna född 1858
Plats: Sunnemo, Värmland
Upptecknat: 1927 av E G Fröding (Göteborg, IFGH3395)

 

Mor brukade ha en ”julhög” liggande mitt på bordet. Först lade hon en slät rågmjölskaka på bordet. Kanterna på den kakan voro uddiga. D.v.s. kakan var uddig runt omkring. På denna lade hon två limpor bakade av handsiktat rågmjöl. Sedan den s.k. ”julkakan”, som bestod av ringar och kors. Allra överst en ost ”julosten”. Denna julhög skulle vara så länge julen varade, den fick inte röras. Den kallades även för ”julkosten”. Det var inte fattigt så länge den stod på bordet. Den kakan som låg underst skulle ställas på fönsterhyllan och så där till 1 maj. Då skulle det bli lyckligt. Första maj skulle man äta upp den. Då värmde man upp dricka och blandade sirap i den och doppade i av kakan och åt. Man åt det med sked. Benämning: ”1-majskål”. Ölet serverades i koppar. Inga andra julhögar fanns på bordet. Julosten och det övriga ”körde man ut julen med”. D.v.s. man tog till det när julen var slut. Korn eller ax förekom inte på julbordet. Brödet på bordet skulle ligga till efter 20-helgen. Jag minns att en del kunde gömma lite av vart och ett som fanns i ”julkorgen” till våren. Då hade de det i såkorgen när de började så. Det gömdes långt ner i sädesbingen.

Berättat av: Kvinna född 1847
Plats: Stora Kil, Värmland
Upptecknat: 1931 av Ragnar Nilsson (Göteborg, IFGH2468)
Se uppteckningenPDF (pdf, 1.1 MB)

 

Julbaket: Bröd af hafvremjöl i så stor mängd att det skulle räcka till midsommar följande år. Hafvrebrödet hängdes på stänger under tacket och kallades ”brödspett”. Af det öfriga matbrödet som bakades skulle hvar och en hushållsmedlem hafva särskildt tre ”stompar”, runda bröd som skulle ligga på julbordet från julafton till och med tjugonde dagen, då de skulle nedgräfvas i en sädesbinge och förvaras där till ”stampanedagen”, första onsdagen i fastan.

Berättat av: Lisa Mossberg (född 1815)
Plats: Västra Fogelvik, Värmland
Upptecknat: 1919 av hennes son Emil Mossberg (Göteborg, VFF372)
Se uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Västergötland

Vårkakan bakades om julen av vörtdeg samt pryddes med årtal och dato. Den förseddes med hål i mitten samt sex andra, mindre hål runt kanterna, men den var ej taggad runt om. Kakan bröts före första betan man gjorde på våren, den åts inne i stugan. Djuren därute fingo dock även smaka på den samma. En gumma i Törestorp, V Kleva, född 1836, död 1923, hade sin vårkaka stående på spiselskullen tills den var väl torkad, sedan lade hon ned den i en kista. En del hade för sig att översidan på kakan ej fick komma nedåt, sedan man tagit den ur ugnen.

Plats: Ugglum, Västergötland
Upptecknat: 1929 av Assar Blomberg (Uppsala, 2007)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.4 MB)

Fler röster från Västergötland

Julbaket pågick vanligtvis i två dagar. Första dagen bakade man vanligt vardagsbröd, den andra dagen bakade man sektebrö och vörtabrö samt de speciella julbröden, alltså det finare bröd som hörde samman med julfirandet. Längre tillbaka måste man även tänka på de många fattiga, som gick omkring och tiggde bröd och sovel i dagarna före jul. På herrgårdar och större bondgårdar gjorde man ett särskilt bak för att kunna ge en kaka till var och en som kom och bad. Baket pågick då i tre dagar. På 1880-talet hade emigrationen, järnvägsbyggandet och andra arbetstillfällen minskat på antalet behövande. Men det fanns många ålderstigna och krymplingar, vilka på grund av arbetsoförmåga måste tigga sitt bröd.

 

Av bröd som hörde samman med årets högtider, märkes först och främst vårkakan, även såkaka kallad. Den bakades större än någon annan kaka samt pryddes med i deg utskurna eller för hand formade bilder av häst, oxe, gris och gås. Förmodligen kunde även andra djurbilder ingå i kakans prydande, i så fall dylika djur som husbondefolket önskade sig god tur till. Vidare berättas att vårkakan pryddes med rundlar och krusiduller runt kanten. Enligt en sagesman skulle vårkakan ha lika många rundlar, som man hade oxar eller andra dragare på gården, ty vid vårbrukets början skulle de ha varsin trulle. Då dessa rundlar erinrade om spiralvridna horn, kallades kakan på en del orter julabock.---

 

Såkakan var ett skådebröd, ty den låg framme på julbordet under hela julhelgen. Detta var givetvis en bidragande orsak till att man nedlade särskild omsorg på utsmyckningen. När helgen var över, stack man ned kakan i ett sädeskar, och där fick den stå intill dess att man började det strävsamma tunga vårarbetet. Vårkakan troddes förläna kraft åt både människor och djur liksom den jord, som i vårens dagar bereddes till sådd och ny skörd.

Berättat av: Ida Svensson (född 1865), Anna Lyrén (född 1878), Adolf Gustafsson (född ca 1880)
Plats: Larv, Västergötland
Upptecknat: 1950 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 20646)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.4 MB)

 

Till jul bakades fina tunna vetekakor, som torkades och lades ned i fjärdingar, och så stora vetebullar med russin i, och Klenäter, en stor bytta full, det skulle räcka över hela julen. Pepparkakor kunde de inte baka då de hade bara öppna spisar. Så köpte vi alltid de skånska limporna de kom från Halland (!) och var så goda. Bagarna gjorde alltid stora pepparkaksfigurer till jul. Det var hästar, en 25 cm långa och gubbar och gummor, bockar etc. på gubbarna målades näsa, mun, ögon med färg, på hästarna målades seldon. Barna var så glada när de fick såna pepparkakor.

Berättat av: Kvinna född 1857
Plats: Göteborg, Västergötland
Upptecknat: 1941 av Elsie Thurén (Göteborg, IFGH4604)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.6 MB)

 

Hos finare folk hade de ”Petter och Sara”, det var en pojk och en tös som stod arm i arm, var av pepparkaksdeg. Barnen hade i sina julhögar tre brödkakor: rågkaka, sirapskaka och vetebulle samt hästar, gubbar och gummor av pepparkaksdeg. En pinne sattes genom kakorna. I dess topp sattes ett äpple. Barnen begynte strax smaka på sina högar.

Plats: Nödinge, Västergötland
Upptecknat: 1926 av Carl-Martin Bergstrand (Göteborg, IFGH750)
Se uppteckningenPDF (pdf, 5 MB)

 

Begravningsbröd: Begravningstårta med ornering av svarta punkter eller ord; ibland utgjordes den av en slags krokan, bakad av flera bottnar, en större underst och flera mindre ovanpå, så att kakan fick pyramidform. Utom tårta bakades smörbakelser, med svart pärlsocker på, ringar och kringlor som voro så stora, att de kunde trädas över armen. Om det kom en person i något ärende till ett ställe, där det var begravning, skulle han ha en sådan ring på armen.Om inte folket i begravningsgården särskilt undanbett sig förning, hade man med sig sådan. Särskilt tog man med sig smörbakelser. De lades upp på en tallrik, kring vilken man svepte en servett. Snipparna fästs tillsammans med en nål och i toppen satte man krösaris, sedan sattes dessa knyten, sådana de voro, på kalasbordet i rader, allt eftersom gästerna kommo.

Berättat av: Aina Maijel
Plats: Hova, Västergötland

Upptecknat: 1933 (Uppsala, 6841)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 15.1 MB)

Östergötland

Skålkakan hör egentligen till den förning som skulle medföras till ett bröllop eller en begravning. Då skulle en tårta medföras till själva kalaset samt en skålkaka till kokerskan och en till diskerskan. Detta gäller givetvis bondfolk. Var det fråga om mindre bemedlade var det inte sagt att man skulle medföra så mycket förning. Skålkakan bakades på samma sätt som flätkusen, med den skillnaden att den ihopflätade leven lades i ring, så att ändarna fogades samman. Även skålkakan skars i trekantiga bitar. Av de mindre bröden var kringlan den vanligaste.

Berättat av: Axel Karlsson
Plats: V Harg, Östergötland

Upptecknat: 1939 (Uppsala, 13308)
Se hela uppteckningen

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 12 december 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se