Kaffebröd och kalasbröd

Kaffe med dopp? Kakbakandet i Sverige tog fart under andra halvan av 1800-talet och på ett bättre kalas dukades ofta sju sorters kakor upp.

svartvitt fotografi med finklädda män och kvinnor runt ett kaffebord

Kakfatet var ett självklart inslag på kaffebordet. Här en kaffebjudning i Örebro år 1890. Foto: Alfred Vikström/Örebro läns museum (CC Public Domain)

Kalasbröd före järnspisen

Tidigare hade man mest bakat småbröd som kokats i fett, som klenäter och struvor, men också kringlor och anisbröd. Eller också användes speciella redskap för att baka över öppen eld, som rånjärn, våffeljärn och munkpanna. Det var mycket vanligt att storbaken i de murade bakugnarna avslutades med att man bakade bärtårta eller bärbulla. Då kavlade man ut den vanliga bröddegen, vek upp kanterna och bredde på äpplen eller osötat bärmos av lingon eller blåbär. Allra sist torkades skorpor i eftervärmen.

Vete, socker och järnspis

I slutet av 1800-talet började våra dagars kaffebröd och kakor ta form i Sverige. Det hörde ihop med att tillgången på vetemjöl, pressjäst och socker blev större och att järnspisar blev vanliga.

Vete är idag världens mest odlade sädesslag, men var i Sverige länge förbehållet högtiderna och de rika. Först under andra halvan av 1800-talet blev vete ett mjöl i var mans bröd, något som berodde på att stora mängder billigt vete importerades under den pågående spannmålsbristen.

På 1870-talet ökade tillgången på socker, då betsocker började framställas och den inhemska odlingen av sockerbetor tog fart. Det var också nu som järnspisarna fick sitt genombrott. På 1870/80-talen hade fotogenlampan blivit allmän och den öppna elden behövdes inte längre som belysning inomhus. Järnspisen kallades också för mörksugga. Ugnen i järnspisen var inte så lämplig för storbak av matbröd, utan den gamla murade bakugnen fortsatte att användas ännu några decennier. Järnspisens lilla ugn passade däremot bra till att baka kakor i. Det är nu de flesta av våra kakrecept uppstår.

gulnat arkivkort med teckningar på kakor i olika former

I en arkivuppteckning om brödbakning i Värmland hittar vi teckningar över olika sorters småbröd (Uppsala, 20564).

Kaffe och kaka

Vetebrödet är starkt kopplat till den ökade kaffekonsumtionen i Sverige. Vetebröd åts till att börja med enbart som ett tilltugg till kaffe. Kaffet var ofta helt eller delvis gjort på kaffesurrogat eller kokat på sump. Surrogatet  kunde bestå av spannmål, ärter, cikoriarot eller hårda små rågbröd, knallar (på Gotland kallade avkokar), som bakades, rostades och krossades och kanske blandades upp med några kaffebönor. Ofta användes ett klarskinn i kaffet för att klarna det. Klarskinnet var en bit torkat fiskskinn, som drog åt sig grumlig sump och surr. Kaffegrädde, eller tunngrädde, var något som blev vanligt att använda i kaffet i början av 1900-talet.

Det fanns många anledningar till kaffekalas, förutom att det var söndag, till exempel namnsdagskalas, eller som avslutning på ett gemensamt arbete. Vid större kalas anlitades ofta en kalaskokerska som också bakade finare bröd (här kan du läsa mer om en av dem, kalaskokerskan Anna Ewerdahl).

I arkivet finns mängder av recept på småbröd eller kakor. Det finns också utförliga beskrivningar av vad som trakterades på ett kalas. Vid förra sekelskiftet kunde ett kalas pågå en hel dag, med mellan fyra och fem sittningar. På ett bättre kalas fanns redan då sju sorters kakor till kaffet.

Kaffebordet i centrum

I takt med att kaffe och kakor blev vanligare hamnade kaffebordet mer i centrum på kalas och sammankomster. En sökning på "kafferep", "kaffekalas" och "kaffebjudning" ger många träffar i kulturarvsinstitutionernas arkiv. Nedan har vi samlat några bilder från förra sekelskiftet.

Kaffe med pirrvittar?

Den som åker till Gotland kan bli bjuden på kaffe och pirrvittar. Det är inte lätt att gissa att det betyder kaffe med småkakor. Pirrvitt är samma ord som piruett och var egentligen en rund kaka. Det har blivit ett alltmer vanligt begrepp på Gotland och idag betyder pirrvitt alla slags småkakor. I våra arkiv finns inga belägg för att ordet använts i äldre tid, men småkakor med socker och fett som viktiga ingredienser, är ju också ganska sentida.

Sju sorters kakor

Sju (ibland nio) sorters kakor är en gammal tradition om hur många olika småkakor som bör serveras på en kaffebjudning. 1945 lanserades bakboken "Sju sorters kakor" som är Sveriges mest sålda bok med 3,8 miljoner exemplar. Senaste upplagan kom 2017.

Läs mer


Matkartan.se

Språkochfolkminnen.se

Dialektord: Kejsarkronor, polynéer och lärkor från Leipzig

Dialektord: När kaffetanden värkeröppnas i nytt fönster

Dialektord: Otendag och ötonöppnas i nytt fönster

Levande traditioner: Fika

Lästips

Conradson, Birgitta & Cia (1992). Änglar och andra pepparkakor. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Harrison, Dick & Ulvros, Eva Helen (2004). Historiebok för kakälskare. Lund: Historiska media.

Historiebagarna - tretton historiska bakverk med recept från Riksarkivet Landsarkivet i Göteborg (2018)

Torell, Ulrika (2015). Socker och söta saker: en kulturhistorisk studie av sockerkonsumtionen i Sverige. Stockholm: Nordiska Museets förlag.

Kulturdelen: Kafferepet – trugandets värdskaplänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster (12 december 2011)

Smaka Sverige: Vetelänk till annan webbplats

Smaka Sverige: Sockerbetalänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Dalarna

 

Högtidsbröd – särskilt fint tunnbröd har aldrig bakats. ”Tjinnstyssbulln” – kärnmjölksbulle, av vetebröd och kärnmjölk som spad. Brukade bakas till söndagar. Gräddades i stekpanna över glöden beströddes med grovt krossat socker. Andra av vetebröd bakade bullar påströdda med socker kallades ”sockerbulln”.

Berättat av: Rombo Filip Eriksson
Plats: Bonäs, Mora, Dalarna
Upptecknat: 1931 (Uppsala, 3337:2)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.6 MB)

Gotland

De lagda bullarna synas vara typiska för Gotland. Degen skall vara fast och mycket arbetad för att de skall hålla formen. Det finns en fem, sex olika läggningar till vanliga vetebullar. Förfaringssättet vid läggning av bullarna är olika. En del skär av degslingan på mitten och lägger bitarna på kors. En del bullar, särskilt saffransbullar, var liksom vridna och avlånga till formen.

En särskilt förnämlig kaka var sk mandelkaka. Den förekom alltid vid bröllop, då den togs in hel på bordet och skars där av bruttöverskan. (Den kvinna som klädde bruden och såg till att faten fylldes på) Recept: 30 ägg, varav dock tio vitor tagits bort, vispades med socker en timme, så tillsattes 425 gram mandel, varav några bittermandlar och en matsked mjöl. Lades i räfflad kopparform med pip och bakades i ugnen efter limpbaket. Den var särskilt god, denna mandelkaka.

Berättat av: Anna Österberg (född 1886)
Plats: Lokrume, Gotland
Upptecknat: 1942 av Herbert Gustavson (Uppsala, 15394)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.1 MB)

Fler röster från Gotland

 

Torkade skorpor av sönderskurna bullar, långa skorpor av vetekakor.

 

Äppelkaka bakad av rivet rågbröd, något vetebröd, skalade och söndermosade äpplen, sirap och sönderstötta nejlikor. Bakades i ugn i stora räfflade kopparformar. Mycket god. Stark fyllig smak.

 

Risgrynspannkaka, även saffranspannkaka.

 

På Gotland bakades på adertonhundratalet en sorts tunnbröd som användes som kaffesurrogat. Dessa bröd bakades av kli, rågmjöl, malt och potatis. Bröden plattades till med händerna, rutades med en kniv och stacks kors och tvärs med en gaffel. Sattes in i ugnen och togs inte ut förrän de var lika hårda som kaffebönor. Kallades avkokarbröd.

Berättat av: Josefina Myrström (född 1873), Alina Hejdenberg (född 1868), Teresia Hansson (född 1882)
Plats: Garde, Gotland
Upptecknat: 1948 av Alma Nyström (Uppsala, 19245)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Jämtland

”Krusbakstra” sa man förr om de kvinnor som bakade småbröd till kalas och till större helger. Det var många bondmoror som liksom inte tordes baka småkakor, de var rädd att de inte fick till dem, men det var en och annan som tagit sig för med det och då lejde man henne. Förr bakade man inte kakor när som helst, det var som sagt till storhelgerna och till kalasen.

Rån är speciellt för Jämtland, alla sorters rån, ungsrån beströdda med socker och rån som gräddades i järn de blev stora och ”krusiga”. Järnet hade långa skalmar så man kunde sticka det in i glöden och grädda rånet, de var sinksamma att grädda, det blev bara ett i taget. Längre fram fanns det rånjärn som stod uppe på järnspisen. De ser ut som ett litet våffeljärn, men rånen blir tunnare och strax de var färdiggräddade skulle de rullas och de kallas därför rullrån.---

Här säger vi krusa om alla slags kakor. Till begravningar och kalas gjorde man förr smörbakelser som stora ringar som man kallade krokan. De skulle glaseras med färgat socker utrört i vatten. Dessa krus var fina. De brukade spara dem (ta med sig hem från kalasen) i något skrin tills de var härskna. Faktiskt nändes de inte äta upp dem.

Berättat av: Julia Göransson (född 1874)
Plats: Oviken, Jämtland

Upptecknat: 1964 av Märta Sandberg (Uppsala, 25723)
Se hela uppteckningen PDF (pdf, 2.7 MB)

Lappland

Sedan gammalt hava vofflor varit i bruk inom socknen. Man har tyckt att det har varit så bekvämt när en främmande har kommit till gården och man velat giva den något att äta till kaffe, att kasta vofflan i en hast på glöden och grädda några vofflor att bjuda den främmande på. Voffeljärn ha funnits i gårdarna. Åtminstone har man i någon gård inom byn varit ägare till ett sådant, och detta har fått utlånas, från den ena gården till den andra. ---

När man ska grädda vofflor så reder man till voffelsmeten, i en skål eller ett tråg och sätter detta nära kanten av spiselhällen och gräver fram glöd ur brasan samt murar upp en liten ugn av vedträn över glödhögen till ett litet valv, som snart börjar brinna. Men under vedträna har man fått en liten ugn. Invid spiseln ställer man en stol med hög karm och bredvid denna en annan stol med ett tomtråg på stolssitsen. Man sticker in voffeljärnet i den lilla ugnen av vedträn och låter det ligga en stund på glöden för att bliva hett. Man lyfter då järnet från glöden och lägger det på stolskarmen och låter dess ena skalm falla mot golvet, då järnet öppnas. Nu smörjer man järnet med fett, som man har inlindat i ett tygstycke och öser sedan med en sked voffeldeg i järnet, sluter det genom att föra den nedåt hängande skalmen mot den andra och sticker in voffeljärnet på glöden i den lilla vedugnen uti spiseln. Efter en kort stund vänder man järnet, och om några ögonblick flyttar man järnet över till stolkarmen, öppnar det och tager ur den gräddade vofflan med knivuddens hjälp och lägger den i det tomma tråget bredvid, varefter man smörjar järnet inuti, fyller det med deg och börjar steka en andra voffla och fortsätter att steka till dess att degen i tråget på spishällan är förbrukad.

Man stekte olika slag av vofflor. Mest var det kornmjölsvofflan man tillverkade. Degen till dessa tillredde man av skummjölk och kornmjöl av sämre sort. Dessa vofflor voro tjock, sega och torra till smaken. Det var vofflor för arbetsdagarna, som man åt till mjölk.--- Man stekte även bättre kornmjölsvofflor än dessa av sötmjölk och finaste kornmjöl. Dessa vofflor använde man såsom kaffebröd då man bjöd kaffe åt främmande personer, och gårdsfolket kunde en och annan gång få smaka av dessa vofflor. Vetemjölsvofflor av vetemjöl och sötmjölk gräddade man i välbärgade gårdar en och annan gång under året vid några högtidliga tillfällen gräddvofflor av grädde och vetemjöl kunde man vid något särskilt tillfälle grädda någon enstaka gång.

Berättat av: OP Pettersson
Plats: Sorsele, Lappland
Upptecknat:
1931 (
Uppsala, 4213)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 40.2 MB)

Norrbotten

Högtidsbröd. Anisbröd, eller som de också kallas Peipojka, Pitepojkar (av stadnamnet Piteå). Anisbröd är rätt så typiskt för Pitebygden. Degen var en vanlig vetebrödsdeg, kanske lite extra påkostad i fråga om smör, gräddmjölk etc. Vid utbakningen kavlade man degen till en rätt så tjock kaka. Och ur den ursporrade man med en särskild sporre den rätta formen för anisbröd. Hade man ingen sporre kunde man med en kniv få fram den rätta formen--- Ett rätt format anisbröd skulle alltså bestå av 3 knorrar, eller flikar. Sedan fick anisbröden stå och jäsa, tills de uppnått lagom storlek, och då började kokningen av dem. De skulle alltså inte gräddas utan kokas. Man lade då kokosfett i en kastrull och lät detta smälta, sedan kastrullen satts på en het spis. Detta att smälta fett kallades att klucka upp fettet. När det var gjort, lade man försiktigt ned 2-3-4 anisbröd i flottet. När dessa på en liten stund syntes vackert bruna, vände man dem i flottet och brynade dem på andra sidan. Med en gaffel eller hålslev tog man upp anisbröden och lät dem kallna. Stora anisbröd serverades också på begravningar och togs med hem.

Lingonkaka. I en del gamla bakverk har lingon ingått i smeten. Å tex har det funnits en sorts lingonkaka, där ingredienserna bestått av socker, mjöl, bikarbonat, kanel, nejlikor, mjölk eller gräddmjölk och lingonsylt, vilket alltsammans noga blandats och gräddats i långpannan i ugnen eller i någon slags form.

Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat:
1965 av Egon Lundberg
(Uppsala, 25853)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 28.5 MB)

Småland

Illustrationer från uppteckningen. Bläddra med pilarna för att se fler bilder.

Kalasbröd. Struvorna var lövtunna och bakades på så sätt att ett sk struvjärn doppades i färdiggjord smet och hölls sedan ner i kokande flottyr, tills struvan blev guldbrun, då man lyfte järnet och genom att smått knacka till det med skaftet mot någon metallkant e dyl fick struvan att släppa järnet. Järnet hade någon ”omringad stjärnfigur” som sedan blev struvans form. Struvan sockrades i varmt tillstånd efteråt med vanligt socker. Den åts som förrätt till het buljong (helst vintertid) på kalas, begravningar och bröllop. Barn var alltid intresserade av detta bak, och runt spisen stod vi och såg på, hur mor gjorde. Vi ”spekulerade” alltid på, att en och annan av struvorna skulle falla sönder, ty de var mycket spröda och de trasiga fick vi äta upp. Någon gång användes struvor också som småbröd till kaffe eller te.

Även kokta kringlor sa man att man bakade. Det var ett slags bättre vetebröd med ägg och grädde i, och de bakades till jul, ingick liksom struvorna i förning. Kokta kringlor skulle vara knapriga och blanka samt smala i sina slingor. Min mor bakade kokta kringlor och hade lärt sig konsten av mormor, men den sista jag såg baka kokta kringlor var numera avlidna Ellen Lundbäck. Hon var vid sin död för 5 år sedan 78 år och kunde allt av gammaldags bakning. I yngre dagar hade hon varit mycket skicklig kokerska. Hennes dotter – Malin – har lärt denna bakning och bakar därför än idag denna gammaldags sort. Först gjordes en vanlig vetebrödsdeg, vilken fick ”jäsa upp” i vanlig ordning. Så rullades långa, smala rullar, vilka omformades till kringla. Kringlorna lades sedan i kokande vatten och fick ligga där tills de flöt upp. Därefter placerades de på en plåt och gräddades i ej alltför varm ugn (Min mors och fru Lundbäcks recept).

Smörbakelsen var 1800-talets förnings- bröllops- och begravningsbröd, men den förekom som sådant bröd ett gott stycke inpå 1900-talet, vilket jag minns från min barn- och ungdom. Denna sort var inget kaffebröd utan ett buljongbröd, liksom struvorna.----En sorts smörbakelse var den, som man kallade bagghorn eller häst, emedan den – stort sett – kunde liknas vid dels en vädurs horn – dels den krumma, manprydda nacken på en häst. I mitt hem benämndes dessa bakverk ”hästar”, men min farmor – född 1846 och död 1934 – född i Döderhult (grannsocken till Misterhult) kallade dem för ”bagghorn”. Denna bakelse beströddes med kristallsocker, sedan den smorts med äggvita. Då fastnade sockret. Den var mycket god och spröd. Sporrades ut.

Skorpor bakades av vetemjöl och mjölk antingen av bullar som klövs eller av vetelev, som man skar i skivor efter uttagningen ur ugnen och sedan klöv man skivorna i en överskorpa och en underskorpa, så att två sk långskorpor uppkom. Därefter lades ”skorpämnena” på plåt och fick en andra bakning i ugnen, vilket kallades att torka skorpor. Kryddskorpor fick en extra tillsats av fänkål, anis, pomerans (pomeransskorpor) eller kardemumma. De vanliga skorporna räknades inte till ”småbröd”, men det gjorde nästan kryddskorporna, vilka kom till mycket senare i tiden. Skorpan hade stor betydelse i hushållet och det baket lade sig husmodern stor vinn om.

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats:
Misterhult, Småland
Upptecknat
: 1961 (Uppsala,
24694)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 51.6 MB)

Södermanland

Det vanliga spisbrödet åts både till vardag och fest. Mjukbröd som kaffebröd till vardags var bakat av för- och eftermjöl till långbullar eller skorpor. De senare gjordes också av rågsikt eller råg. Hade man gott om råmjölk använde man den till skorpor, de blev mörare då. Endast på söndagarna bjöds bröd till kaffet. Slätt kaffe de övriga dagarna. Skördetiden undantagen, då mathållningen var mera generös.

Berättat av: Signe Gustafsson
Plats:
Stenkvista, Södermanland
Upptecknat:
1967 (
Uppsala, 26623:2)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8 MB)

Fler röster från Södermanland

Det var minsann inte små degar hon (mor Lisen på småbruket Tageberg) hade att göra med. Mor Lisens gamla syster och hennes gubbe skulle komma på besök till Tageberg och därför bakades denna gång även mycket småbröd, för att bjuda de gamla på. Lisa bakade förstås vanligt vetebröd i stora kransar, och flätor, skorpor, rågbröd, pepparkakor, runda kakor, och formkakor. Genast efter 5-kaffet på morgonen gick Lisa ned i bagarstugan för att börja med sitt bak.

Berättat av: Uppgifter kring hushållning och levnadssätt i stad och på landet,
insamlade genom elever vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala
Plats:
Tyresö, Södermanland
Upptecknat:
1915 av Inga Westberg
(Uppsala, 29403:16)

Uppland

Vid slutet av 1880-talet köptes de första järnspisarna, sedan gräddades åtminstone vetebröd i dessa ugnar. Kalvdanser, puddingar etc. Rågbröd också ifall degen ej var så stor. Det blev aldrig så bra hålbröd i järnspisen, som det blev i storugnen. Vi fingo järnspis år 1896 – den är i bruk ännu. Mormors fick sin några år tidigare. 1893 tror jag, det var. Hagas och några andra hade då redan skaffat sig järnspis.

I gamla tider såddes ej vete på ön. Under 1880-talet började en i byn inflyttad så vete. Det var höstvete. Sedan började flera så vete, sedan man sett att det gick att få vetet bra. Vetemjöl köptes tidigare till bröd till julhögtiden och andra högtider.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat:
1945
(Uppsala, 17697)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Munkar bereddes av vanlig vetedeg och kokades i flott i munkpanna, med höga kanter.

Berättat av: Klara Blomqvist (född 1852)
Plats: Bondkyrka, Uppland

Upptecknat: 1933 av Julius Ejdestam (Uppsala, 5496)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 16.4 MB)

Västerbotten

Våffeljärn och rånjärn användes förr vid högtider, och när främmande väntades skulle alltid en hög med gräddvofflor finnas i huset. Det var kalasmat, och doften av de i den öppna spiseln gräddade våfflorna kunde narra in i köket vem som helst, som drog förbi. Degsmeten, som bestod av potatismjöl och grädde, hälldes i järnet, sedan det var väl smörjt, varefter man klämde ihop ”skaklarna” och hakade ihop dem. Därpå lades järnet i stark glöd, vändes en gång och våfflan eller våfflorna voro färdiga.

Plats: Norsjö, Västerbotten
Upptecknat:
1931 av Emmy Bergström (
Uppsala, 3052)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.4 MB)

Östergötland

Dagsverkskakorna fingo torparna ibland då de på kvällen efter slutat arbete lämnade gården. Dessa kakor voro vanliga, då arbetaren hade mathållning hos husbonden, men det förekom även att dagsverkstorpare i egen kost kunde få en kaka rågbröd med sig hem, då de på kvällen gingo hem till torpet.

Likaså bör även nämnas flyttkakorna. Dessa voro vanligen stora skålkakor (vetebrödkransar) som man den 24 oktober lämnade till drängen eller pigan. Kakan medfördes till föräldrahemmet, där tjänarna vistades under friveckan.

Helgdagsbröd. Som denna lista väl i huvudsak avser äldre förhållanden behandlas vanligt vetebröd som helgdagsbröd. Numera är dock så knappast fallet, ty vetebrödet förkommer även allmänt i vardagslag. Ävenså förekommer veteodling i bygden, vilket aldrig var fallet förr. Användandet av vetebröd hör på sätt och vis samman med kaffets användning. Under kaffets första tid dracks kaffe knappast mer än varje söndagsmorgon. Då brukade man i allmänhet ta fram en vetebulle, om man hade så att man kunde. Även nu hör vetebrödet uteslutande kaffedrickandet till. Till andra måltider äter man aldrig vetebröd. Så snart kaffet kommit i allmän användning brukade man bjuda främmande på kaffe och då satte man också i första hand fram vetebröd.

Av de olika vetebrödssorterna märkes först och främst den vanliga leven.--- Leven är hushållets vanligaste vetebröd. Av den kan skäras skivor som kunna ätas utan vidare. Av skivorna kunna skäras skorpor, som sedan torkas.--- Vidare märkes den flätade leven eller som vi också kalla den flätkusen. Denna är bakad av tre var för sig utrullade och sedan ihopflätade rullar. Längden anpassas efter plåtens storlek. Om leven blir för lång kan även den skäras av ett stycke. Leven skäres i skivor eller trekantiga bitar. Skorpor torkas aldrig av dessa levar.

Skålkakan hör egentligen till den förning som skulle medföras till ett bröllop eller en begravning. Då skulle en tårta medföras till själva kalaset samt en skålkaka till kokerskan och en till diskerskan. Detta gäller givetvis bondfolk. Var det fråga om mindre bemedlade var det inte sagt att man skulle medföra så mycket förning. Skålkakan bakades på samma sätt som flätkusen, med den skillnaden att den ihopflätade leven lades i ring, så att ändarna fogades samman. Även skålkakan skars i trekantiga bitar. Av de mindre bröden var kringlan den vanligaste.

En bulle är en liten slät vetekaka 6-7 cm i diameter. Denna kan givetvis ätas sådan den är, men den kan också klyvas och torkas till skorpor. Här såväl som av leven blir det underskorpa och en överskorpa. På en del ställen torkar man dock enbart överskorporna, som i så fall tagas något tjockare än annars. Underskorporna tas i så fall direkt som kaffebröd.

Plats: Västra Harg, Mjölby, Östergötland och Ulrika, Linköping, Östergötland
Upptecknat:
1939 av Axel Karlsson (Uppsala, 13308)
Se hela uppteckningen:

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 04 juli 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se