Rågbröd

Rågen har en central plats i Sveriges brödhistoria. Vid mitten av 1800-talet var en tredjedel av allt spannmål i Sverige råg och i brödform åts ungefär 60 kilo per person och år.

Rågbrödsbak i Rasbo socken, Uppland, år 1960. Foto: Wolter Ehn (Uppsala, 27607)

Viktigt spannmål

Råg har odlats i Sverige sedan 1000-talet för att slå igenom helt i de södra och östra delarna av landet under medeltiden. Rågodlingen fortsatte att expandera kraftigt fram till mitten av 1800-talet då så mycket som en tredjedel av all odlad spannmål i Sverige var råg.

Rågens centrala betydelse runt Östersjön markerar kulturförbindelser österut och söderut. Rågen har länge odlats här i sammanhängande odlingsbygder, inordnade på inägojorden enligt två- eller tresäde, dvs man hade träda varannat eller vart tredje år.

Mjukt i söder, hårt i öster

I Skåne, Blekinge, Halland, de södra delarna av Småland och på Öland och Gotland, dominerade de jästa limporna. Här fanns större väderkvarnar som möjliggjorde malning året runt, vilket innebar att man kunde baka oftare.

I det norra rågområdet, norra Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Västmanland och längs södra Norrlandskusten, var skvaltkvarnar vanliga. Det var små vattenkvarnar som bara kunde köras vår och höst och det var också då årets två stora förrådsbak gjordes av hårt rågbröd. Bröden hängdes till tork på spett eller tenar, mellan stängerna i taket. De kallades därför på sina håll för ten-bröd och var en föregångare till våra tiders knäckebröd.

Ugnarna såg också olika ut i östra och södra området och till viss del även bakredskapen.

Surbröd är basen

Basen i allt rågbröd var surdegen, som bevarades på olika sätt. Det vanliga var i torkad form. Till de mjuka rågbröden användes ofta både surdeg och drickajäst. Mjölet skållades och sattes på jäsning ett dygn innan. Man bakade ungefär varannan månad, eller oftare om det var ett stort hushåll.

Så bakade de då surbröd på resten av rågen

I det här ljudklippet (bd04157:a) berättar fiskaren Birger Larsson (född 1914) på Fårö om råg och drickabrygd.

Översättning

BL: Ja, de bryggde vanligt dricka, ja. För det hade de ju rågen till, som de mältade här uppe, och kölnor (särskilda torkstugor) och … Och så bryggde de.

Intervjuare: De mältade i kölna?
BL: Ja, mältade då … ja, det … Man slår vatten på det, va…
I: Jo.
BL: så det kom att gro. Sen torkas det i kölnan, va. För det var ju en stor stenhäll, som de eldade under. Och sen … sen fick det då … Sen skulle det malas, va, till malt och mer … Så det hade de sådana där handkvarnar, de hade själva, såna där hemgjorda. Två runda kalkstenar som de hade, som de vevade för hand alltså. För det fanns ju ingenting annat (på) den tiden, som de… Och så bakade de då surbröd på resten av rågen. Så vi hade inte annat. När vi gick i skolan, då hade vi ju surbröd. Och så ibland fick vi ju smör på, när vi hade kor. Men annars hade man ju istret av grisen, som man fick lägga på brödet. Och så sen så hade man salt strömming på det, till pålägg. Det fanns ingen korv. Och de som hade får och kalvar och sånt där, det måste de sälja för att köpa socker och vete för. Så att det fick de … Det fick de inte det. Det fick vi inte äta, det, nej, som barn. Så det var potatis och … potatis och fisk, två gånger om dagen. På morgonen var det potatis och fisk, på kvällen var det fisk och potatis, som man fick … som … Och så var det då lingon till … till sås, ser du. Man hade lingon och mjölk. Och ibland var det socker i, men ibland fick man då äta de där lingonen så sura som de var. Och då hade de inte råd att köpa socker.

Transkription

Birger Larsson: ja di bryggde vanlit dricka ja / för de hade di jeo rygen till / som dom melta här oppe o köylnor o (..) o så bryggde di
Intervjuare: de mälta i kölna
BL: nja melta då ja de man slår vatten pa de va
I: jao
BL: så de kåm till gråo / sen tårkas de ei köylna va / för de va jeo a ståor stainhell som dom elda onder / o sene (..) sen fick de då (..) sen skodde de malas va / ti malt o mair / så de hade dåm sån där(a) handkvärnar dåm hade sjelva sån dära (..) haimgärda / två ronda kalkstainar som dom hade (..) som dom vaivde för hand alltså / för de fanns jeo ingenting annat den teiden / som dom / o så bakte di da seorbröyd pa rästen a rågen / så vi hade inte annat / när vi gick i skåola da hade vi jeo (..) seorbröyd o så ibland fick vi jeo smör på när vi hade kåor / men anna(r)s hade man jeo istre a(v) greisen / som man fick legga pa bröyde / o så sen så hade man salt strömming pa de / ti pålegg / e fanns ingen kårv / å da(i)m såm hade lamm o kalvar o sånt där de måste dom selja / för o kaopa såcker o vaite för / så att de fick dom (..) de fick dom aldri de / de fick vi inte jeita de naj / som barn / så de va päror o päror o fisk / två gånger om dagen / på mårgonen var e päror o fisk pa kvellen var e fisk o päror / som man fick (..) som (..) o så var de da lingon till till sås se(i)r deo / man hade lingon o mjölk / o iblant var e såcker ei men iblant fick man då (..) jeita de dära lingonen som seora dom var / å då hade dåm inte råd o kaopa såcker

Rågbrödsbak år 1913. Foto: Sjöhistoriska museet (CC Public Domain)

Fakta om råg

Råg (Secale cerale) är en ettårig stråväxt som blir runt en meter hög och känns igen på de jämnlånga borsten som sticker ut från småaxen. Råg är ett vanligt spannmål i framför allt norra Europa och används mest till bröd.

I Sverige har rågen odlats sedan 1000-talet och på andra halvan av 1800-talet konsumerade svenskarna ungefär 60 kilo råg per person och år. Under 1900-talet har rågen tappat i betydelse och idag ligger konsumtionen på runt 8 kilo per år.

Läs mer

Upplandskubb

Lästips

Nationalencyklopedin: Råglänk till annan webbplats

Smaka Sverige: Svedjeråg

Smaka Sverige: Råglänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Gotland

När stora ugnen i brygghuset eldades upp hade man lagat i ordning till storbak. Ugnen rymde vanligtvis tjugo rågbröd jämte en hel del vetebröd.

När man gjorde surbrödeg som vi ännu gör för vi kan inte leva utan surbröd så gjordes och gör vi ännu den så. Först har vi en gryta med kokande vatten ungefär vid fyratiden på eftermiddagen så tar vi ned (brötruga u bröslagu) så slår jag i en sinkbalja med sammalet rågmjöl i förr när man hade kummen fick det koka tillsammans med vattnet män nu använder vi pomeransskal eller apelsinskal som vi kokar och malar och kokar in dem i sirap då tål de stå länge så lägger man i mjölet en näve salt, sen häller man på vattnet litet i sänder och rör kvickt ikring så mjölet icke bränns, tills allt mjöl är vått sen får man slå degen fram och tillbaka en fem eller sex gånger i tråget, från den ena änden till den andra. Samma behandling av limpa av rågsikt. Sen strör man över lite mjöl lägger över en dajgklädå så får den jäsa till andra dagens morgon. Så gör man med surdegen, men limpdegen knådar man på kvällen också även på morgonen, men surbrödegen endast på morgonen då sättes jästen till och mera mjöl nu på senare tider lägger vi socker eller sötmedel i men förr hade man inget socker i utan bröden var bara sura men nu har vi dem sötsura som limpor.

Berättat av: Josefina Myrström (född 1873), Alina Hejdenberg (född 1868) och Teresia Hansson (född 1882)
Plats: Garde, Gotland
Upptecknat: 1948 av Alma Nyström
(Uppsala, 19245)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Skåne

Bagapys eller pysekaga

En gammal metod att nödtorftigt ordna brödfrågan i väntan på att ett nytt bak hann bli färdigt. Man tog en liten klump av den redan jästa grovbrödsdegen, kavlade ut den till en tunn kaka, naggade den med en strumpsticka och ställde den att jäsa ännu något. Detta skedde medan bakugnen eldades varm. En plätt mitt i ugnen sopades ren för glöd och bränder och där placerades ”pysen”. Man kunde se hur det pyste och bubblade i den tunna kakan, som på några röda 2 minuter var färdigbakade, omvärvd som den var av heta lågor.

Berättat av: Daniel Hellbring (född 1899)
Plats: Vinslöv, Skåne
Upptecknat: 1959 (Lund, 23687)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 934.2 kB)

Fler röster från Skåne

Hvardagsbröd om egentl namn eller benämning förekom ej, så vidt jag vet, men det ”grofva”, ”sura” brödet var dock ett sådant. När man talade om en kaka bröd för 50 år sedan, tänkte ingen på något annat än en grof kaka. ---

 

Kavring, namnet så äfven i ortens dialekt, man sade också ofta ”brökavring”, hvarför vet jag ej; bakades af samma deg som det mjuka grofbrödet, tunnare kakor än detta, före insättandet i ugnen ”sattes” eller lads en kaka på en annan och fingo stå i ugnen tills de voro lätt bakade, hvarefter de skiljdes åt för att åter insättas och torkas; de skulle endast halftorka, segtorka. Så hade man ”ovankavring” och ”ongekavring”, den förre var bäst, ett omtyckt bröd förresten. ”Kavring och drickablandning det duger för tröskemän” – till kvällsmat förstås.

 

Kornkavring ett annat slags bröd af kornmjöl, ej siktat men ”skalad och maled”. Degen formades till långa rullar af ca 12 cm genomskärning, därefter skar man dessa med en tråd i bitar af ca 8 cm längd, sedan sattes de på plåt och gräddades intill segtorkning, mycket goda och hållbara.

Plats: Kvidinge, Skåne
Upptecknat: 1931 av W E Wilhelmsson (Lund, 1110)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 13.8 MB)

Småland

Den säd som användes till bröd kallades brösäd. Av den tröskade säden reserverades en viss del till utsäde. Det var av den bästa kvaliten och som man visste var grobar. Av den säden finmaldes en del till högtidsbröd och för vissa matlagningsändamål.

Till vardagsbröd fick säd av sämre kvalitet duga. Det som vid kastningen stannat närmast agnarna kallades slösäd och bestod av fröer samt av korn av ett ogräs som kallas svingel. Slösäden blandades med havre och maldes åt djuren. Det mjöl som maldes av ren säd till vardagsbröd kallades mäld. Det siktade mjölet kallades finsikt eller stålkvarnsmjöl, det användes till högtidsbröd. Till jäsmedel hade man enbart jäst jästbrö. Mjöl som ej kliet siktats ifrån kallades sammanmalet. Vid siktningen frånskilda beståndsdelar kallades kli och användes till drav åt hönsen.

Surdeg blev det av skovorna som blev kvar i baktråget. Man skrapade tråget med en kötthack eller med en liten degspade av järn. Surdegen smulades in i mjöl så att den ej skulle mögla och förvarades i lagom temperatur för att ej frysa. Man använde ej ordet ”jäst” om surdeg.

Dricksjäst togs från bryggerierna.--- Jästen och surdegen ansågs särskilt utsatt för att bli skämd under inflytande av onda makter. Man ville ej låna ut surdeg till personer som man trodde om trolldom. I forna tider gjorde man korstecknet över jästämnet och sedan över den jäsande degen under uttalande av ”Gud välsigne”. Talesätt: ”Går du bort å blir mindre ska ja ha vet (=förstånd) te hållda hemme”, sa en gumma åt surdegen, som hon lånade bort.

I ett bondehushåll deltogo två personer i arbetet, då brödämnena skulle formas till och gräddas. Pigan skulle ällte opp degen från baktråget, lägga den på bakbordet, knåda och arbeta degen så att den blev blank och fast, samt rulla ut den till en lång rulle. Matmodern skar upp och delade upp degen i lika stora kakämne. Vid utbakningen stod man vid samma bord. Sedan hjälptes matmodern, pigan eller någon av döttrarna åt att rulla och forma degbitarna så att de blev som en liten dös vilken mjölades väl på undersidan och lades på ett särskilt bord, bröbräde (man flyttade dem med bara händerna). Då alla degbitar voro formade klappade man ut dem till lagom tjocklek—

Av väl inbärgad säd gjordes tjockare kakor. Av mjöl efter säd, som råkat gro, gjordes tunnare kakor med ett hål i mitten. Hålet gjordes av ett hålmått. Sedan ställdes kakorna att jäsa, överlagda med deglakan, nära ugnen.

Av degskovorna gjorde man en skrapkaka. Resten av skovorna användes till surdeg. Då kakorna var färdigjästa naggades de med en bröpinne i trä, de tunnaste kakorna med en gaffel.

Man bakade brödet i en ugn där all glöd var utrakad (mörk ugn) Då man gräddade olika sorters bröd efter varandra, tog man rågbrödet först och vetebrödet till sist.

När limpbrödet var uppjäst rakades glöden ut ur ugnen med en ugnsraka. Glöderna lades i spisen där man lagade mat. Sedan sopades ugnen med en ugnskvast av tallris, som emellanåt doppades i vatten. Värmen i ugnen provades med litet mjöl.

Sedan naggades brödet och togs varligt från bakbrädet och sattes på gressla två kakor i taget. Pigan satte på kakorna och husmodern förde in dem i ugnen. Det fick plats för femton stora limpor på en gång. Ugnsluckan och dragstenen sköts igen.

Då limporna stått inne i en halv timme skulle man ömse bröt. Då togs det ur ugnen och lades på spishällen, smordes med sirapsvatten och sattes in i ugnen igen. De limpor, som stått i ugnsöppningen sattes längst in. Då åter en halvtimme gått borde limporna vara färdigbakta. Man tog då ut en limpa, knackade med handen på undersidan och lyssnade. På ljudet kunde en erfaren husmor höra om brödet var genombakt. Då togs det ut ur ugnen, smordes med sirapsvatten än en gång och lades med undersidan upp på brödbrädet. Man lade något mjukt underlag filt och brödlakan på brädet där brödet skulle ligga.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland
Upptecknat: 1964
(Uppsala, 25820)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 9.9 MB)

Fler röster från Småland

Midsommarjäst. Det var nästan vanligt att sätta till midsommarjäst. Man gick alltid till en hälsokälla midsommarnatten då vattnet blommar och drack hälsovatten före solens uppgång, och då hämtade man upp vatten i en kruka eller buteljer och tog med hem till jäst. Då man kom hem så blandades vattnet med rågmjöl, så mycket att det liknade en tunn mjölsås, sedan täcktes kärlet och fick stå i solvärme och baka sig tills det surnade (syrade) sig och kom i jäsning. Sedan tappades det på buteljer. Jag har sjelv som ung fått hämta jäst vatten åt min mor, så midsommarjäst är inte obekant. Om några signerier förekom då denna jäst tillreddes minns jag ej, men min gamla farmor som då bodde hos oss sade; Kom nu hem med vattnet innan solen går upp å låt inte sola skina på dä. Jag vill ej tro att det var häxeri, utan att jag inte skulle gå och driva med ungdomen hela natten, det vet jag ej vad hon menade med.

Berättat av: KJ Nilsson (född 1869)
Plats: Hässelby, Kråkshult, Karlstorp, Småland
Upptecknat: 1948 (
Uppsala, 19862)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.5 MB)

 

De runda brödkakorna formades så som jag skall försöka beskriva det. En lagom portion deg ältades ordentligt. Så började man forma kakan. Man roterade då kakan så den blev liksom konformig med spetsen nedåt. Sedan vändes kakan med spetsen upp, klappades till så den blev jämn och fin. Man arbetade tills alla veck och rynkor i degen var utjämnade. Så bars kakan med händerna till den plats där jäsningen skede. Skulle brödet naggas användes en gaffel eller en strumpsticka. ---

 

Bröd bereddes av råg huvudsakligast. Även förkom kornmjöl av korn, ibland havremjöl i, var dock svårt att skära, det var ”kort”. --- Kryddorna i brödet var kummin, salt, anis, fänkol, kummin vanligast. Som utdrygningsmedel till mjöl användes ibland potatis.

 

Surdeg var deg, skrapad från bottnen och kanterna av tråget. Den arbetades ihop med lite mjöl till en boll , lite salt invändigt. Även lösa degflagor, placerade i ett hörn av degtråget, lite mjöl över, begagnades. Ett degskynke över. Denna deg, väl uppblött i vatten, användes som jäsämne vid nästa bakning.

Berättat av: Elsa Mattsson
Plats: Dörby, Småland
Upptecknat: 1962 (Lund, 8024)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.3 MB)

 

Grovt bröd hete det om vardagsbrödet. För ett par generationer sedan bestod det av havrebröd eller blånnbröd av havre, råg och korn och senare sammalet rågmjöl. De här vanliga sorterna var groft bröd, grova limpor eller slaglimpor, enbärslimpor och potatislimpor.

 

Grovt bröd sattes till med ljumt, ljommit, degspad av någon sort. Jästades med surdeg och pressjäst. Fick jäsa under natten. Moster Sara, död 1929, bakade rågbrödet som ca 3 cm tjocka hålkakor, ettumskakor. Åts mjukt och var mycket gott.

 

Till grova limpor skållades mjölet med kokande vatten. Fick stå väl övertäckt en dag eller ett dygn. Måste jästas med surdeg för att bli bra, men pressjäst tillsattes också. Kryddades med kummin.

 

Till potatislimpor kokades en gryta potatis, som skalades och maldes het på träkvarn. I den heta massan knådades grovt mjöl och degen fick stå överhöljd en dag. Jästades och bakades följande dag. Blev mycket goda och hållbara limpor.

 

Till enbärslimpor var degspadet het vört av enbär, hopkokt tills den var söt (enbärssirap). Gjordes både som grova och fina limpor. Var en gammal förnämlig brödsort.---

Berättat av: Selma Karlsson
Plats: Berg, Småland, Selma Karlsson
Upptecknat: 1964 (Lund, 8387)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.3 MB)

Uppland

Man brukade baka i tre dagar hårt bröd – Så sattes brödet upp i taket efter gräddningen, och sedan det blivit kallt – på brödtenar. Det kunde vara fyra tenar och kanske flera i taket till sist. Hemma var det fyra. Så fick brödet torka. Det hängde i takvärmen någon vecka, sedan var det torrt och lades ned i tunnor och tinor, kistor med, så att inte mössen skulle komma åt det.

När elden brunnit ned och glöden falnat – täsnat – sa man, var det tid att raka ut kolen och sopa rent med ugnskvasten, som var gjord av grönt tallris. Den var satt på en käpp. Nu var det tid att grädda. Först provades värmen med ett tröskat ax. Brann det hastigt upp, var det för stark värme. Axet skulle blott bli svett. Ugnen rymde 9-12 kakor. Ugnarna eller kakmåtten varierade något i storlek. Ugn efter ugn gräddades. Det stod ej på i början, förrän brödet var färdiggräddat. Det togs ut på en sk brödskuta – brödgrissla. Sattes in på den ock. Brödet lades på golvet på något underlag för att svalna. Det kunde vara ett enkom brödvepan. När flera ugnar blivit gräddade, blev det längre emellan, innan man kunde taga ut kakorna, det svalnade av något. Sedan gräddningen var färdig, skulle brödet sättas upp på brödtenar i taket. Tenarna lågo över de stänger, som sutto i krokar i stugutaket. Stängerna sutto alltid under taket och voro målade i blågrön färg.

Ebrö – hävt/jäst bröd – bakades tjockt, hade inte hål för brödtenen och var avsett att ätas upp snart. Om det var gamla i huset bakades mest för dem detta ebrö.--- När man bakade storbak eller eljest bakade hålbröd, bakade man alltid några ebröskakor på slutet. Dessa skulle bli till smakbröd för släkt och grannar. Man tog ett par ebrökakor till vart hushåll.

En brödkaka – den var av råg eller sammalen råg- eller kornsiktat mjöl, mest av ren råg – hade hål mitt på för brödtenen.--- Man tog ut kakans form med ett kakmått – vårt var av koppar – och så prickades den. Den som bar bort fick picka brödet och bära bort det, göra hål med ett horn, enkom för detta ändamål. --- Rullpick gillade man inte. Den gjorde inte hål riktigt igenom kakan, och brödet blev segare då, påstod man.

Utsäde togs undan. Men tyckte man, att man borde byta utsäde, så åts detta upp, och man köpte nytt utsäde. Mor provade flera sorters råg. Ibland köpte hon vasaråg – den var stor i kornen – nylandsråg – liten i kornen och dryg att så. Eller svenskråg. Men hon hade av vårt eget rågförråd att så också. Köpte en del alltså, sådde av eget en del. Det såddes på två tunnland åker. Man sade rågbröd av det malda mjölet. Bröd bakat av slösäd förekom hos fattiga backstusittare. Inte hos bönderna. Jo, i vissa fall bakades bröd för hästarna, då de drogo i åkern, eller för svinen. Man sade hästbröd. Hästbröd bakas än idag, då hästarna gå i åkern. --- Sådbröd kallade mor hästbrödet. Sammanmalen råg, siktad råg eller siktat korn hade man. När man for med mälden till kvarn i Norrtälje, stod på adresstickans baksida sammalet eller sikt, om det skulle vara så. I gamla tider maldes i bykvarnarna. Ja, in på detta sekel. År 1898 föll en kvarn i en storm.

Berättat av: Agnes Westerberg (född 1896)
Plats: Björkö-Arholma, Uppland
Upptecknat: 1945 (Uppsala,
17697)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Västergötland

Efter brygden kom baket, det bakades utom vanligt bröd för vinterhalvåret vörtbröd, enebärsbröd och potatisbröd, de tre sista sorterna så det skulle räcka till tjugondag jul. Den dagen skulle all kalasmat vara slut och man skulle återgå till den vanliga maten, annars fick man matalea.

Recept på potatisbröd: Först kokte man en gryta med skinnpotatis vilka skalades och maldes på en potatiskvarn eller stöttes till mos, sedan stöttes mjölet i medan potatisen var varm, när det kallnat hade det tunnats och då stöttes mera mjöl i, sedan fick det stå ett par dagar och under tiden surnade det, sedan arbetades i mera jäst, sirup och salt varefter limporna bakades, de blevo synnerligen goda, de var både sura och söta. Detta bröd skulle ha bra med jäst men inget vatten eller mjölk vid tillverkningen. Enebärslimpor: Man plockade mogna enebär och kokade dem samt silade ifrån spadet, sedan kokades detta ihop till hälvten varefter det togs till degen i stället för mjölk och vatten. Det dygnet som mor bakade fick vi barn ligga hur som helst på natten, då hade hon ej tid med oss, men på kvällen höll hon och far sin vanliga andaktstund med oss för de var mycket religiösa, sen fick vi häva oss var vi kunde på bänkar och soffor. Blånnebrö, det var bröd av havre- och rågmjöl ihop, bakades ej till julbrödet, utan det skulle vara rent rågmjöl.

Berättat av: Man född 1857,
Plats: Väring, Västergötland

Upptecknat: 1939 av Nils Sjöholm (Göteborg, IFGH4232)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Västmanland

Självsyrning av degen förekom vid bakning av surlimpor. Tillvägagångssättet var följande: I ett tråg stöttes med klappträ siktat rågmjöl ned i degspadet, som bestod av kokhett vatten, tills degen blev söt och mycket seg. Den skulle enligt ett talesätt vara så seg, att man skulle kunna lyfta hela tråget, om man stack ned klappträet i tråget och lyfte. Sedan ställdes tråget nära spisen, där det fick stå övertäckt med ett skynke, tills degen blev lös och sur. Detta tog vanligen en tid av 5-7 dagar, beroende på värmen. Sedan kryddades med salt, sirap, fänkål och pomeransskal, och degen bakades ut till runda eller avlånga limpor. (mycket jäst hade också tillsatts i degen före utbakningen) med vetemjöl. Dessa skulle gräddas vid svag värme. Vid rätt förfaringssätt blir dessa limpor utomordentligt goda (de läckraste upptecknaren någonsin ätit, man tycker faktiskt man förstör den härligt syrliga smaken med pålägg), varför detta gamla recept förtjänade spridning istället för glömska. Sådana limpor håller sig också mjuka längre än andra och möglar inte.

Ämnena till runda limpor rullades, så de blev nästan klotrunda, varefter de plattades något och mjölades, samt sattes bort på bakskynken. Ämnen till avlånga limpor rullades, tills de blev av lagom längd, mjölades och sattes att jäsa på bakskynken, vilka veckades upp mellan limporna, så att dessa sistnämnda vid jäsningen inte skulle fastna ihop. För att inte limporna skulle bli skorpsluppna, dvs inkråmet skulle släppa från skorpan, naggades de något med en gaffel eller träpinne. Limpor skulle både före och efter gräddningen ”smörjas” med sirapsvatten.

När ugnen var hetast, gräddades rågbrödskakorna. Därefter siktkakor och rundskorpor, sist limpor och vetelängder. Limpor gräddades flera på en gång. De sattes med grisslan direkt på ugnsbottnen och var färdiggräddade på ungefär en timme. För att pröva, när de var färdiggräddade, stack man i dem med en vispkvist. När denna inte längre blev degig, var de färdiggräddade.

Det mjuka brödet förvarades sen gammalt i sädesbingen senare i kistor i källaren.

Berättat av: Lovisa Andersson (född 1874) och Sofia Nilsson
Plats: Medåker, Västmanland

Upptecknat: 1941–42 av Ragnar Nilsson-Svedskog (Uppsala, 15368)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 13.2 MB)

Fler röster från Västmanland

Syrat eller surt bröd förekom i sk surlimpor. Den bakades till vanlig limpform. Degen tillsattes utom med jäst även med något surt ämne, sur mjölk, sur dricka e dyl. Degen fick sedan jäsa och surna ungefär ett dygn, innan brödet gräddades.

Ett annat slag av förr bruklig limpa kallades lingonlimpa. Degen till denna tillsattes med sk lingemos, krossade lingon i degspadet.

Plats: Nora, Västmanland
Upptecknat:
1932 av Erik Holmkvist
(Uppsala, 4513)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.2 MB)

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    Uppdaterad 24 maj 2018

    INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

    Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

     

    Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se