Honungen i kosthållet

Det dröjde inpå 1900-talet innan honungsslungan gjorde skörden effektiv, och honung har därför haft ett begränsat användningsområde. Men honungsdricka är en populär dryck i våra arkiv.

Kvinna gör i ordning honungsburkar under 1940-talet. Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Våra arkiv berättar en hel del om biodling och honungens användning i äldre tid, oftast från sent 1800-tal. Eftersom de flesta fick små skördar och inte heller hade så effektiva metoder för att tillvarata honungen, har den haft ganska begränsade användningsområden. Honungsslungor, som på ett effektivt sätt får ut honungen ur vaxet, började inte användas förrän i början av 1900-talet.

Den bästa honungen, som rann ur kakorna av sig själv, har använts till husapoteket för både in- och utvärtes infektioner och på brödet istället för smör, något som kallades för kråkespeta i Dalsland. Från Gotland nämns att honung kunde blandas i senap. Där sägs också att man hade honung till nästan till allt som man ville ha god smak på. Den kunde till exempel användas till kakor och till bär, men det tycks mest ha varit i begränsad omfattning.

Honungsdricka och honungsvatten

Resten av honungen lakades ur i vattenbad och blev honungsdricka eller grötväta. Man kunde också koka lingon i honungsvatten, enligt en uppteckning från Småland. Det kallades för bimos.

Nästan alla uppteckningar berättar om honungsdricka. I honungsdrickan har man nästan alltid tillsatt jäst och ibland humle. Honung nämns också som sötningsmedel av dricka (öl).

All svensk honung kristalliseras så småningom, beroende på vilken nektar den innehåller. (Se faktaruta intill). Idag är det mycket viktigt att röra honungen medan den stelnar, så den inte blir grynig, men det verkar inte ha varit så viktigt förr. Oftast konsumerades nog honungen medan den var flytande och resten fanns kvar var i form av honungsdricka.

Honungsslungning i Sandåkra, Bäckseda 1934. Foto: Hembygdsföreningar i Vetlanda kommun (CC BY-NC-SA)

Mjöd och mölska

I arkivens uppteckningar är honungsdricka och honungsvatten den vanligaste drycken med honung. Mjöd, alltså den alkoholhaltiga dryck som framställs genom jäsning av honung i vatten, nämns också men är ibland okänt i sammanhanget. Många har uppfattningen att det var en äldre slags dryck som man inte hade någon kunskap om längre, trots att honungsdricka och mjöd verkar vara ganska identiska.

Mjöd är en uråldrig dryck som tillverkats i stora delar av världen. Det är en beteckning som återkommer i praktiskt taget alla indoeuropeiska språk. Till exempel mead (engelska), mede (holländska), medd (walesiska), med (tjeckiska), mjod (ryska), Met (tyska), mjöður (isländska), madh (hindi), máhdu (sanskrit). Ibland betecknar ordet alkoholhaltiga drycker i allmänhet.

De äldsta spåren av mjödtillverkning i Norden är från äldre bronsålder och när den grekiska geografen Pytheas (334 f Kr) seglade till länderna runt Östersjön, noterade han att folk där framställde en dryck av jäst honung och säd. Under vikingatiden var mjöd en uppskattad festdryck och har en betydande roll i fornnordisk mytologi. Efter 1500-talet blev mjöd mindre vanligt.

Idag skiljer mjödtillverkarna på mjöd, som är tillverkat enbart på honung och har vinkaraktär och mölska, som är bryggt på honung och malt och har ölkaraktär.

Fakta om honung

Honung är en sockerlösning som honungsbin producerar av nektar. Den består av 75 procent av socker och till 20 procent av vatten. 5% är enzymer, mineralämnen, vitaminer och andra ämnen. Mn har funnit över 200 olika ämnen i honung.

Färsk honung är flytande och bärnstensfärgad, kristalliserad blir den fastare och kan skifta i färgen från vit till gråsvart. Nordisk honung består av mycket druvsocker och blir fast i konsistensen. En större andel fruktsocker gör honungen lösare.

Olika sorters honung

Nyslungad honung
Nyskördad och flytande honung som slungats och silats men inte hunnit kristalliserats.

Standardhonung eller fullsäsongshonung
Honung som säljs i affären är blandad för att svara mot en standard satt av Sveriges biodlare. Det innebär att den smakar och luktar likartat oavsett region och blomsort.

Sorthonung
Honung av nektar från specifika blommor eller från särskild säsong eller region.

Suttungs mjöd

Suttungs mjöd, eller skaldemjödet, är i nordisk mytologi en dryck som ger skaldeförmåga. Enligt berättelsen från Snorre Sturlasson ska mjödet ha tillverkats av dvärgarna Fjalar och Galar som dräpte den vise Kvaser och blandade hans blod med honung i tre kärl. Kärlen gömde jätten Suttung i sitt berg. I skepnad av en orm tog sig sedan Oden in i berget och stal drycken.

Lästips

Alltomhonung.selänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kuusela, Tommy (2014): Öl och mjöd under vikingatid.länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster I Maltesen, nr 2-2014.

Röster från arkivet

Dalarna

Man har förr hört gamla personer tala om ”mjö” = mjöd, men på den tid detta hördes fick man ingen förklaring på saken. Mjödberedningen, som i enstaka fall tagits upp igen, har intet sammanhang med möjligen förekommande av tidigare datum.

Berättat av: Anton Segerström
Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9618)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Fler röster från Dalarna

Ordet mjöd användes endast i betydelsen ”honung som tas ur humlebon”. I betydelsen ”dryck” är ej ordet känt.

Berättat av: Anna Karlsson (född 1867)
Plats: Siljansnäs, Dalarna
Upptecknat: 1937 av Håll Nils Mattsson (Uppsala, 10608)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.9 MB)

 

Mjöd förekom endast som ett uttryck för något som var mycket sött och gott; det smakar som mjöd.

Plats: Mora, Dalarna
Upptecknat: 1935 av Filip Rombo (Uppsala, 8962)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.4 MB)

Dalsland

Honung användes i kaffet och på smörgås samt på bröd istället för smör. Vidare till att brygga mjöd, mjö. Man vattnade ur vaxkakorna, sedan man framställt vaxet. Det söta vattnet fick stå och blev med och utan jäst mjöd. Det var nästan bäst utan jäst; sådan mjöd surnar inte så lätt. Det bryggdes huvudsakligen på hösten; det som möjligen gjordes till julen blev inte så gott.

Man strök rågmjöl och honung på stora finnar. Då mognade och läktes de fortare. På vanliga sår användes ej honung, däremot mot hosta och förkylning. Fordom var het kärnmjölk och honung det bästa som kunde tas vid förkylning. Vatten och mjölk, kokt, och honung var också bra.

Honungen förvarades i stora kopparflaskor, grytor och stenburkar, däremot inte i träkärl, som honungen tränger igenom.-- Några åtgärder för att honungen inte skulle försockras, vidtogs inte.

Berättat av: Abdon Svensson (född 1851)
Plats: Ödskölt, Dalsland
Upptecknat: 1937 av Carl-Otto Rosell (Uppsala, 10467)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 944.1 kB)

Fler röster från Dalsland

Mjöd tillreddes av honung som utdragits ur vaxkakorna när man ”slaktat” bin. När bina ihjälrökats och man kramat ur honungen ur ”skotten” (så kallades vaxkakorna), lades dessa i vatten som fick stå och ”dra” något dygn. Så silades det och kokades och skummades det väl när det svalnat lagas det vid med jäst. Något malt har inte förkommit i detta mjöd här och inte heller humle vad jag vet.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1943 (Uppsala, 16140)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.1 MB)


Honungen användes istället för smör till brödet samt till grötdopp. Den användes också vid sjukdomar hosta och förkylning då den blandades i kokande vatten som dracks varmt. Den användes ock på sår för att rensa och dra ut var.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1943 (Uppsala, 19063)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.3 MB)

 

Honungen användes mycket istället för smör på bröd eller också, vid god tillgång, tillsammans med smör på smörgås. Ett stycke bröd med honung på kallades kråkespeta.

Mjöd har man framställt i orten sedan gammalt. Detta tillverkades på så sätt, att vaxsmulorna lades i kallt vatten och fick stå å dra ungefär ett dygn, varefter det silades och kokades. Tillsattes med jäst och humle.

Berättat av: Erik Gustafson (född 1904)
Plats: Ärtemark, Dalsland
Upptecknat: 1945 (Uppsala, 17482)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 918 kB)

Gotland

Honungen fick man ur kakorna mest genom stötning och kramning. Till sist bryggde man mjöd på honungskakor.

Vaxet användes till mycket, till ljus, skomakarevax, ympvax och mycket annat.

Kunde vaxet användas till många goda ting, så var honungen ännu mer eftertraktad av folk i gamla tiden.

I riktigt gamla tider var honung det enda och goda äkta sötningsmedlet vid matlagning. Man hade honung nästan till allt som man ville ha god smak på. Istället för smör på bröd var mycket vanligt, det var riktigt högtid att få en sådan hånningssmörgås.

Vid sötning av brygd hade man honung. Min mormors mor född 1826, bryggde alltid mjöd som var så uppskattat och omtalat. Sedan efter hennes dagar vet jag ej om någon som har bryggt mjöd efter den gamla gotländska metoden. Mjödet var mycket finare i smak och godare än det allra bästa öl och blev därför oerhört uppskattat.

När knallar kom och sålde, då bjöd hon dem på mjöd. Då fick hon köpa för gott pris, billigare. Jag har ännu ett västgötatäcke som hon tack vare det goda mjödet köpte billigt av en västgöte.

När honung användes på sår var det för att få såret rent och därtill trodde man att den goda varan gjorde att såret läktes fortare. Vaxet hade man också för att skydda sår med.

Det absolut bästa man ansåg honung bra för, det var när förkylning och sjukdom härjade.

Mycket vanligt var att dricka honungsvatten.

Det allra bästa var skirad honung. Det gick så till att man lade kall honung i en blecksked och höll den över glöd, ljus och allra bäst över ett lampglas när det i senare tider blev lampor med glas. Man åt även kall honung. Till gröt hade man honung.

Senap till kokt kött blandades alltid med honung när man ej hade socker.

Honung blev därför en vara som alla rejäla hus ville ha, så bigård var det i prästgårdar och skeppargårdar där det var ordning och reda. Men det fanns även andra som hade bigårdar och sålde eller hade honung som bytesvara.

Berättat av: Josef Hjorter (född 1913)
Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1969 (Uppsala, 27696)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 918 kB)

Fler röster från Gotland

Mjöd; det är levande i folkmålet. Den allra äldsta mjödberedningen är antagligen bortglömd. De som är ägare till större bigårdar brygger fortfarande mjöd. Honungskakor som gått sönder samt rester av honung som blivit över vid slungning lägges i kallt vatten och får stå och dra. Silas, kokas och skummas, sedan ilägges humlen i det kokande honungsvattnet. När det kallnat ilägges jäst, sedan får det stå och jäsa. Färdigjäst hälles det på flaskor och lagras.

Berättat av: Helny Ahlqvist
Plats: Garda, Gotland
Upptecknat: 1948 av Alma Nyström (Uppsala, 19246)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.4 MB)

 

Mjöd var en sorts god dricka som bryggdes på hånning , det var starkt och kunde till och med vara berusande.--- Jag har pratat med en människa som hade reda på hur de bryggde öl i gamla tider. Till tre liter vatten tog de ett kilo honungskakor som de kokade i vattnet när de blev urkokta skiljdes vaxet ifrån och honungsvattnet tappades å en kutting och jäst tillsattes när det kallnade mot handleden, då var det lagom grader varmt för att lägga i jästen. De hade väl ingen annan termometer (gradstuck) på den tiden, men de skulle inte ha någon humle och ingen malt till mjöd, men det blev starkt likväl, men det kunde stå i månader och år och starkare blev det.

Berättat av: Magda Thomsson
Plats: När, Gotland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19942)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.9 MB)

Småland

Honungens användning var mångfaldig. Som sötningsmedel vid matlagning har den genom tiderna haft den allra största betydelse – särskilt vid tillagning av sk bimos, som bestod av lingon och rågmjöl, och nästan dagligen användes i hushållet till efterrätt.

Istället för smör på bröd har också honung använts. I mitt föräldrahem förekom oftast en skål med honung på kvällsmatbordet och man använde då icke smör på brödet. Ävenså sattes det ibland fram honungskakor på en tallrik, och var och en fick då taga för sig efter behag. Man fick då taga ett stycke på gaffeln samt suga honungen ur kakan. Men dessa kakor bestod av prima honung och måste vara helt fria från biyngel. Om någon först tog smör på brödet och bredde honung därpå, sade man i gammal tid, att han ”tvesovlade” och det ansågs glupet och ofint – ja nästan syndigt, ty endast ettdera borde det vara.

Vid brygd av sk bidricka med jäst, användes honung som huvudingrediens. Fru Ekholm omtalar, att man då tog det som var kvar i den tygpåse, man haft att skira honungen igenom. Hela påsen lades i vatten att ”dra ur”. Sedan kokades vattnet och skummades väl. När det var ljummet, lade man i jäst och lät så brygden stå och jäsa i 8 à 14 dagar. Bidricka förekom alltid som dryck vid tröskningen och det ansågs ”rensa halsen” efter allt logdamm. David omtalar att detta dricka kunde vara så starkt, att de tröskande mången gång blev ostadiga på benen. Det var måhända en reminiscens av vikingarnas mjöd. Direkt mjödbrygd har väl knappast förekommit på hundratals år – i varje fall inte i mannaminne. Valborgsmässoafton drack man förr ”märg i benen” med bidricka.

Berättat av: David Ekholm ("bikung")
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1961 av Gunnar Skogsmark (Uppsala, 24656)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10 MB)

Fler röster från Småland

Drycker som ej bestod av malt voro mjöd, som bestod av vatten och honung. Kokade länge och skummades och lades litet humle på och slogs i en tunna. Då det var ljumt lades jäst i, då kärlet överbands tills följande dag, då det hälldes av jästen och slogs på ankare.

Plats: Höreda, Småland
Upptecknat: 1950 av Ebba Bååge (Uppsala, 20560)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.9 MB)

 

I äldre tid skildes honungen från kakorna genom att man täckte av vaxet från cellerna och sedan hängde upp kakorna i en linnepåse vid spisen där honungen fick självrinna; självrunnen honung.

 

Att stöta sönder kakorna, uppvärma och pressa massan genom linneduk, därtill användes en bräda och en kavel; handpressad honung.

 

Honungsslungor kom ej i bruk förrän på 1930-talet. Detta kallades att slunga honung.

Kakorna sorterades. De kakor som innehöll tomma celler lade man till vaxet. Man kunde utvinna mer honung av de kramade och pressade kakorna genom att lägga dem i kallt vatten. Efter något dygn kunde man sila ifrån vaxmassan och använda honungsvattnet till bimos, honungsdricka mm.

 

Då man gjorde bimos lades lingon i det kokande honungsvattnet tills det blev lagom syrligt, sedan avreddes det med potatismjöl. Bimosen åts till potatis, men kunde också användas som soppa till efterrätt.

 

Honungsvattnet kunde användas som dricka till maten. Man satte till så mycket vatten att det blev lagom sött. Litet jäst lades i det något ljumma honungsvattnet och lät det stå ett dygn. Drickat tömdes på buteljer och korkades.---

 

Honungens användning

Som sötningsmedel vid matlagning av fruktkräm, lingonmos, dricka.

Istället för smör på bröd, honingsgås.

I forna tider bryggdes mjöd av honung och humle. Det blev starkt.---

 

Honungen förvarades i stenkrukor. För att hindra att försockras rörde man om i den (med ett par dagars mellanrum) med en träslev. Då det gått en tid kanderade (=stelnade) honungen utan att ha försockrats.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland
Upptecknat: 1960 (Uppsala, 24534)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.9 MB)

 

Man använder honung när man är sjuk, och man breder på bröd som på smörgåsar. Är någon förkyld, tar man varmt vatten, honung och konjak om man har, Man förvarar honungen i glasburkar, helst i sådana med glaspropp ovanpå. Honungen brukar bli lite grynig, men den tar ingen skada och blir inte sämre därav.

Plats: Hälleberga, Småland
Upptecknat: 1930 av Lars Danius (Uppsala, 2856:3)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.7 MB)

 

Honung har varit och är ännu ett husligt ämne som är till god nytta i ett hushåll i flera former, dessa kan användas för all sötning i brist å socker, den används ofta i ersättning för smör på brödet och till söta soppor och i kokad mjölk mot förkylning.

Berättat av: K J Nilsson (född 1869)
Plats: Kråkshult, Hässelby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 20345)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.1 MB)

 

Honungen användes som sötmedel i mjölk, fruktsoppa, öl (dricka), men vid matlagning minnas icke gamla personer att honung användes utom i äppelsoppa. Istället för smör på bröd åts förr rätt mycken honung och på smörgåsar bredde man ock honung (honingssmörgås). Vid ölbrygd nyttjades ingen honung. Mjöd har man ej framställt här i mannaminne.---

 

Honung förvarades i glaserade lerkrukor, i förtenta kopparkärl eller i glasburkar, om man hade några sådana. För att honung inte alltför snart skulle försockras, brukade man röra om den allt ibland med en träslev e dyl några dagar, innan de hälldes på förvaringskärl.

Berättat av: M L Willstrand (född 1865)
Plats: Villstad, Småland
Upptecknat: 1932 (Uppsala, 5077)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.8 MB)

Södermanland

Slungning är en tämligen ny metod i Stora Malms socken (omkr 20 år). Förr skilde man honungen från vaxet genom att stöta sönder kakorna och låta dem självrinna genom en linneduk som placerades i närheten av spiselden. De rester som fanns kvar i duken, lades i litet uppvärmt vatten, där återstående honungen fullständigt sköljdes av vaxet. Sedan vaxet silats från honungsvattnet, tillsattes detta med jäst, humle och andra kryddor. Detta mjöd, som kallades honungsdricka, framställdes allmänt för omkr 20 år sedan och även någon gång nu för tiden. Det ansågs mycket närande och hälsosamt. Man drack också av det för att ”dricka märg i bena”, dvs för att bliva stark. Vaxet koktes i vatten och silades hett, då det ju är lättflytande. Vaxet användes till ljus, skomakarvax osv, honungen till sötningsmedel vid matlagning och bak. Under krigstiden användes den istället för socker i kaffet och istället för smör på brödet. Honung ansågs vara bra mot förkylning och hosta. Man värmde honung och vatten och drack detta varmt tillsammans med brännvin. Honungen förvarades på ett kallt ställe i en glasburk överbunden med papper. Då honungen försockrades värmde man den, varvid den återtog sin ursprungliga form.

Berättat av: A Fogelström (född 1871), P J Åkerman (född 1847) och Carl Persson (född 1855)
Plats: St Malm, Södermanland
Upptecknat: 1931 av Karl Åkerman (Uppsala, 3287)

Fler röster från Södermanland

Di repa enbär och sålde, de var allmänt. Så gjorde di också honingsdricka, de sålde di ve Vingåkers marken ve väga.

Berättat av: Erik Eriksson (född 1857)
Plats: Västra Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1937 av Imber Nordin-Grip (Uppsala, 11555)

Uppland

När dom skattade bina, grävdes en grop och bekläddes med linnedukar, doppade i svavel och sattes på pinnar och sattes i gropen. Så tände dom eld på det och satte kupan över och alla bin dödades. Sen lades kakorna upp i tunna linnedukar och dessa knöts på käppar. Härigenom fick honungen rinna i kärl, som sattes under. Därefter slogs vatten på kakorna och frånsilades. Vaxen skirades och filtrerades. Man bryggde härligt honungsdricka med humle. Vaxen användes av skräddare att vaxa tråden med och att göra vaxstaplar (ljus) till julgranen.

Plats: Skepptuna, Uppland
Upptecknat: 1930 av Waldemar Palmblad (Uppsala, 2566:5)

Värmland

Honungen skildes från kakorna genom att man lade kakorna i en tunn handduk, vilken man hängde upp över ett kärl. Man hängde handduken så nära spisen som möjligt. Innan kakorna lades i handduken tog man en tunnkniv och skrapade av locken på kakorna. Honungen fick så rinna. När den mesta honungen hade runnit ur, klämde man ur resten. Den honungen man klämde ur betraktades som sämre än den som fått rinna fritt och skildes från denna. Kakorna lades i vatten till urvattning. Det vattnet användes att brygga dricka av.---

Honungen användes istället för smör på brödet vid förkylning, då man blandade den i hett vatten.---

Det var ganska vanligt att ett par grannar hade bikuporna ihop. Det skulle ge bättre tur. Och en del hade större tur med bin än andra. Sådana kallades bikungar. En sådan kunde ha inte mindre än 40 el 50 samhällen.

Berättat av: Karl Lind (född 1846)
Plats: Borgvik, Värmland
Upptecknat: 1930 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 2469:5)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.8 MB)

Västergötland

Då honungen skulle skiljas från vaxet, stöttes skuta sönder, och uppvärmdes något, dock ej så mycket att vaxet började smälta. Med blotta händerna kramades sedan det vax som på så sätt gick att få ifrån. Den tunna massa som därefter blev kvar, silades sedan igenom en snuta (en stickad eller av tyg hopsydd påse, 50 cm lång och 10-15 cm i diam) som klämdes på sidorna och vreds så att mesta möjliga honung utvanns. Kallades att sila honung.

Nya kakor åts merändels utan att silas en tid efter slakten. Slungning har ej förekommit innan ramkupor började användas. Det som vid silningen blev kvar i snuta, liksom det som urkramats med händerna kallades vaxkroter och smulades sönder, varefter det lades i kallt vatten och fick stå ett par dagar, varvid kvarvarande honung upplöstes i vattnet. Detta vatten frånsilades sedan och kallades honingsvann. Detta användes att utdryga mjölken med till gröt eller till spad vid bakning.---

Honungen användes mest istället för smör. Honung upplöst i öl, vari bröd nedsmulats kallades kallskål och åts med sked, utan något annat sovel.

Vid förkylning upplöstes honung i varm mjölk eller kaffe med brännvin, honingsgök. Mot förkylning användes även honung att glögga honing å brännevin, som tillgick så: man tog något honung och brännvin på en tallrik och satte över elden, och eftersom det blev uppvärmt rörde man så att honungen smälte ihop med brännvinet, varefter man tände över tallriken då spritångan brann med en blå låga, och drack av det.

Mjöd har ej framställts här i mannaminne, men hade man råd, blev julölet särskilt kraftigt, om det tillsattes med honung.

Honungen förvarades i sk lerkrukor, eller i förtenta kopparkärl.

Plats: Älekulla, Västergötland
Upptecknat: 1933 av August Svensson (Uppsala, 5699)

Fler röster från Västergötland

Honungen skildes från skotten genom att dessa efter sortering sönderbitades i en fin sikt, som med ett par träspjälor under var ställd över t ex ett stort träfat. Efter någon dags avrinning slogs den kvarvarande massan i ett kärl med litet vatten, som därigenom blev till honungsvatten och som kunde spisas tillsammans med bröd eller med mjöl kokas till honungsgröt. Men användes som bidrag vid sötning av krösemos.

Plats: Häggestad, Västergötland
Upptecknat: 1930 av A J Björkman (Uppsala, 2683)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 873 kB)

 

Honungens användning: Den åts vanligast stryken på bröd och kallades som sådan: honingssmörgås. Användes till sötning ”te söta krösamoset me”, även kaffe, vid bakning till honungslimpor mm. Honingsvatten enbart eller uppspädd användes vid bakning till knådvatten. I detta brukade annars bröd doppas och ätas. Vid brygd användes även honung. En ganska smaklig och kraftig dryck bereddes av vatten kokat tillsammans med ingefära och honung.

Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1928 av Johan Möller (Uppsala, 1653)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.5 MB)

 

Om hur mjödberedning tillgick har ej några minnen kunnat utletas bland allmogefolket i bygden. Men jag minnes min far berätta om häradsskrivare Gren på Kavlås, vilken levde under första delen av 1800-talet. Han var den tidens största bikung och honungsskörden på hösten brukade vara så stor, att han fyllde ett ekekar, som rymde tre tunnor. Han bryggde mjöd, vilket var hans dagliga dryck och i övrigt var honung hans mesta föda.

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8151)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6 MB)

Västmanland

Mjöd tillverka gummorna på något enda ställe i min ”gröna ungdom”, ty jag minns att 1887 talte en gammal flicka från Vad, kallad ”Kulla-Lina”, om för min mor att hon, Lina, varit till mjölnars i Vad och blivit bjuden på mjöd eller bidricka, som det även kallades. Nu hade gummorna sina gamla recept och kokböcker till denna beredning och i en sådan gammal Gustava Björklunds kokbok, utgiven 1847, står ett recept på tillagning av mjöd, men där ingår endast en ”näve humle” till en sats om ”en kanna honung” och 9 kannor vatten och fru Väsström från Västerås, inflyttad till Kumla, hade nog lärt sig konsten. ”Men i gammelsin da´r”, som en gammal gumma sade, var mjödtillverkning mera allmän, när det fanns bin i varenda gård och torp-koja i hela socknen.

Berättat av: Axel Larsson (född 1877), Axel Johansson (född 1867), Frans Vesström, Vendela Johansson (född 1875) S Eriksson (född 1855)
Plats: Kumla, Västmanland
Upptecknat: 1935 av Axel Larsson (Uppsala, 8296)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Fler röster från Västmanland

Vid honungsskörden passade man också på att göra honungsdricka, vilket ansågs vara en mycket god dryck, som endast bestods vid högtidliga tillfällen. Sedan honungen runnit ur vaxkakorna, slog man kallt vatten över dem. Vattnet fick stå och dra ett par dagar. Vätskan kokades upp i en kittel, och under kokningen tillsattes humle. Sedan innehållet i kitteln svalnat, tillsattes jäst, och drickat fick jäsa upp. Sedan jästen sjunkit till bottnen, tappades det färdiga honungsdrickat på buteljer.

Berättat av: Lovisa Jansson (född 1853)
Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1936 av Olof Norman (Uppsala, 9962)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.1 MB)

 

Dricka kunde man göra av honungsvatten. Man sköljde av honungskakorna det söta sedan mesta honungen runnit ur och hade på humle och koka samt jäste detta till dricka. Man rökte ihjäl bina förr när man skulle ha honung och den fick självrinna ur kakorna.

Berättat av: Matilda Pettersson
Plats: Fläckebo, Västmanland
Upptecknat: 1937 (Uppsala, 10841)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.3 MB)

 

Då så mycken honung som möjligt runnit ur vaxkakorna, lades de i vatten, och den återstående honungen vattnades ur. Vattnet blev så småningom som tunnsirap, och med tillsats av humle och jäst bryggde man av denna vätska ett mycket gott dricka, som tappades på buteljer och lagrades en tid.---

 

Även honungen hade en mångsidig användning och skattades högt. Framför allt användes den på bröd, dels med dels utan smör. I vissa kakdegar var den en omtyckt ingrediens.

Berättat av: Lovisa Jansson (född 1853)
Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1931 av Olof Norman (Uppsala, 3170:3)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 939.7 kB)

Öland

Ljung, mörk honung = hösthonung, ljus honung = sommarhonung.---

Resterna av vaxet kastades bort, en del vax tvättades ur och användes tillsammans med honung till ”mjödet”.---

Honungen slogs på stenkrukor ”man måste röra om ibland så den ej skulle ”försockras”, man lade honung överst på en duk över sylten, då möglar ej sylten.

Berättat av: Theodor Gustafsson (född 1877)
Plats: Öland
Upptecknat: 1934 av I Källström (Uppsala, 7694)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 427.8 kB)

Östergötland

Skira (sila) honungen gjordes i en grover lärftspåse, som syddes som en strut, mä två starke öggler i, å därigenom va trätt en käpp, som las över två stolskarmar, inunder påsen ställdes en stenkruka, sen plocka di de klara kakorna, de mosade inte sönder, bara bröt så så kakorna spräcktes, å di öste i mä sked då som va mosigt, di öste påsen full, sen fick de stå å självrinna, så länge dä dröp å påsen, feck dä stå orört på ett ställe där de fick vare ifre. Som di skirade honungen mä dä samme, när di nyss tagit den ur kupera, rann han så lätt, var det inte tid mä dä, så fick di ställa den i spisen å värma den, då kunde han bli seg så det inte ville rinna genom påsen, dä va då te att krama. Då tog di två stickor å höll på ömse sidor om påsen, började oppifrån och drog neråt, klämde åt rejält, å så flytta di på stickerna å hämtade tag, å stör ut så mycket honung de kunde. Det var självrunnen honung---

Sen stjälptes påsen ut i en kittel, å hade di mer så öses dä i påsen. När allt var gjort undan med första skirningen, slogs ett par tre skoper vatten på dä som va i kitteln å rördes om, å skiras genom påsen. Dä va ätterhoning (efterhonung), den var tunnare och inte klar, den togs först. En halv kopp efterhonung te att doppa bröd i va en god aftonvard, te att koka in päron i va han så bra, te att söta krösamoset å om en spädde i mer vatten, kunde man doppa gröten i den, en fick skövle (slösa) mer mä ätterhonungen , än med den rejäle självrinnande honungen. Den breddes på bröd, honingssmörgås, å tog att söta med istället för socker. Å när en fick bröstvärk, då koktes honung i silversked över en ljuslåga.

Efteråt gjorde di honingsdricke. Kallt vatten slogs på dä som ha vatt mä i skirningen, å andra vaxkaker som har sett tomma ut, men som kunde ha två eller tre celler som det var honung i. Allt hävdes i en kittel och fick stå och dra å en hällde av det första vattnet å slog på mer, så länge dä va nån sötma i, sen skirades vattnet och koktes, skummades noga innan vaxflagorna smälte, sän slog di upp det i en så, när det fått svalna la di i jäst och höljde över ett bakskynke. Där fick det stå till morgonen, då såg de efter om det hade jäst, och smakade om det var någon styrka i det. Då slogs det upp i krus och kopparkrukor. Jästen som var i botten aktade de sig för att få i kruset, då jäste det så det vart starkt och surt. Det som var på botten togs som degspad.

Berättat av: Emilia Karlsson (född 1862)
Plats: Drothem, Östergötland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8311)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.8 MB)

Fler röster från Östergötland

Man bryggde honungsdricka. Honungskakor lades först i kallt vatten ett par dagar, koktes sedan upp och skummades så det vart klart och fint. När det hade svalnat något så det var ljumt lades pressjäst i. Det jäste i en plåtcylinder och skummades, slogs sedan på buteljer. Om det stod länge på buteljer blev det som sprit; ”kändes i huvet lite.” En del slogs dock upp i en kopparkruka med lock, att genast användas.

Berättat av: Agnes Karlsson (född 1882)
Plats: Kuddby, Östergötland
Upptecknat: 1955 av Herbert Gustavson (Uppsala, 23130)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.4 MB)

Uppdaterad 24 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se