Skörd

Under 1700-talet ersatte lien skäran som skörderedskap. Säden fälldes med lie och bands i kärvar som fick torka på en stör. Det var mycket folktro runt just spannmålsskörden.

I början av 1700-talet användes huvudsakligen skära som skörderedskap. Den användes av både män och kvinnor, men tycks ibland ha betraktats som ett kvinnligt redskap. Med skäran blir det mindre spillsäd än med lien, som fick ett genombrott under 1700-talet. Lien blev mannens redskap. När säden mejades med lie behövs någon som tar upp och binder kärvar, eller nekar. Det blev kvinnornas arbete. Ett antal kärvar sattes upp på en stör och torkades, säden skylades eller krakades till en skyl eller rök eller snes.

Det fanns många olika tecken som visade när det var dags att börja skörden. När skörden var klar brukade man i ädre tid tala om det, så alla grannar skulle höra. Antingen genom att hurra, sjunga, blåsa i ett horn eller skjuta med bössa.

Höstskörd i Gustafsberg 1891. Foto: Per Gustaf Bergin/Bohusläns museum (CC Public Domain)

Röster från arkivet

Jämtland

När du ser första kornaxet skall du gå åstad och slå, och ser du två, skall du springa (Norrbotten)

När havren börjar skria, ska en gå ut med lia (Västergötland)

När havren får höra lien slipas går han i ax (Småland)

En metod för att undersöka sädens mognad var, att man tog tre rågax från åkern och skakade dem över handen. Kunde man då skaka ur tre korn, var det tid att börja rågskörden (Dalarna)

Sista kärven plägade man reservera till julkärve.

Berättat av: Per Persson (född 1861)
Plats: Revsund, Jämtland
Upptecknat: 1947 (Uppsala, 19044)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 138.4 kB)

Småland

När havren på hösten började gulna, prövade man om den var mogen. Detta tillgick på så sätt, att bonden tog hatten i handen och slog en gång över havreaxen. Var havren mogen och färdig att skördas skulle minst fem korn lossna och falla i hatten. Om mindre antal korn föll, var den inte mogen, utan borde stå kvar på åkern någon dag.

Vid sädesskörden fördelade sig karlars och kvinnors göromål så, att karlen mejade och kvinnan tog upp säden och band dem i kärvar. Sedan var det karlarnas göra att ”kraka” (=sättta upp) säden, medan det hörde till kvinnornas åligganden att ”räfsa stubb” med handräfsor.

Längre tillbaka, när säden skars med skäror, hjälptes både karlar och fruntimmer åt med att skära.

Under torkåret 1847, var havren bara två tum lång, varför man då ryckte upp den med roten. Ett sängtäcke lades på åkern och på detta lades havren, för att intet korn skulle gå till spillo.

Vid sädesskördens slut hade man olika seder och bruk. För att låta grannarna veta att man slutat meja brukade man i första hand hurra ljudligt på åkern. Vid hemkomsten tog husbonden fram ett avsågat oxhorn, i vilket han blåste som i en basun, så att alla i den vidsträckta byn hörde det. Så snart det andra byalaget fick höra det skrällande ljudet visste man vad det betydde. I detta horn blåstes det efter varje avslutat arbete. Det var ej alla bönder som använde sig av ett sådant horn, men en och annan av de äldsta bönderna gjorde det tills omkring 1890, då denna sed kom ur bruk.

Att gå upp på gårdens högsta punkt och hurra samt avlossa ett par bösseskott var också brukligt.

Då skörden var inbärgad hölls det skördegille. Då vankades det kål och kött och potatis på träfat. Dessutom fick var och en ett fat med risgrynsgröt. Hembryggt maltöl och enbärsdricka samt brännvin vankades i rikligt mått.

På skördegillet förkom olika slags lekar och kraftprov såsom ”ta livtag” mfl.

Berättat av: C. J. Abrahamsson (född 1851)
Plats: Forserum, Småland
Upptecknat: 1934 av Eva Danielsson (Uppsala, 7992a)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.1 MB)

Västergötland

Men för att inte låta rätta tiden gå sig ur händer, började man arbetet en fredag, hurudan väderleken än var. Om våren kunde man tex börja lite vackert i kåltäppan. Man gjorde några kast, och därmed var vårarbetet påbörjat. Sedan kunde man fortsätta vilken dag som helst.

När slåttertiden var inne, bar gubbarna sina liar och brynen till ängen på en fredag även om det regnade. – Ja, vi sa bara se um lia biter å hur pass gräser förslår, hette det. Och så slog de så pass stor fläck att de kunde sätta sig ner och bryna lien på den. Sen stack de liarna i en buske och gick hem. Nu var arbetet emellertid påbörjat, och de kunde fortsätta vilken dag som helst utan att oroa sig för att de inte begynt arbetet på rätter dag. Och likadant gick det till i skörden. Men som sagt, hände aldrig att de började ett så viktigt företag på annan dag än en fredag, om säden också stod så hon gapade.

Berättat av: Adolf Gustafsson (född 1863), Verner Karlsson (född 1870), Johan Björkegren (född 1870), Emil Svensson (född 1871), Alfred Karlsson (född 1863), Emil Andersson (född 1859), Georg Olsson (född 1886), Kristina Johansson (född 1851), Levin Gustafsson (född 1859)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1939 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 12404)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1 MB)

Östergötland

Karlarna mejade och fruntimren tog upp förstås

Översättning

KI: … räfsa och mjölka och allt möjligt sånt där.
Int: Jaså. Viket är trevligast då?
KI: Jahaa. På den tiden man orkade, då var det väl trevligt alltihop, men nu orkar man ju inte gå på gärdena och ta upp säd ((vid skörd med lie)).
Int: Nej, jag förstår det (---)
KI: Och det behöver man ju inte nu heller …
Int: (---)
KI: för att nu har de ju maskiner.
Int: Javisst.
KI: Jaa. Då kunde man ju få hålla på en åtta dagar i taget med att ta upp säd för var dag …
Int: Jaha.
KI: kanhända.
Int: Hur många var ni som arbetade tillsammans då? När ni tog upp säd.
KI: Ja, då lejde de nog så vi var en tre fyra par kanhända.
Int: Jaså.
KI: Jaa.
Int: Så de andra de mejade då?
KI: Ja, karlarna mejade och fruntimren tog upp förstås.
Int: Jaha.
KI: Om det var någon pojke med som tog upp, det kan ju hända.
Int: Jaha.
KI: Ja. Det räckte nog till.
Int: Ja, det förstår jag.
KI: Javars.
Int: Nå, hur satte de upp säden då?
KI: Ja, på den tiden då var det inte sån här krakning ((uppsättning av kärvar på stör)) som det är nu, tycker jag, utan då satte man i öppen-rök ((kärvar resta mot varandra, utan stör och utan regnskydd upptill)) som man kallade det, och ibland satte man hatt-rökar ((kärvar utan stör, med regnskydd upptill)), satte ihop si så här runt om och sedan satte om band si så här ett par, uppi vartefter.
Int: Jaså.
KI: Jaa. Men nu, nu har de ju krakar, störar …
Int: Jaa.
KI: och sätter ikring och sedan hänger på ett par tre …
Int: Jaha.
KI: uppepå.
Int: Det hade de inte då?
KI: Nää.
Int: Nå, men hur många kärvar hade de?
KI: Ja, då satte man tio par i de där rökarna …
Int: Jasså.
KI: man satte i öppen-rök si så där …
Int: Jaha.
KI: då satte man tio par.
Int: Jaha.
KI: Det vart tjugo kärvar det.
Int: Jaha.
KI: Det gjorde det.
Int: Hur många sätter de i en krake då?
KI: Ja de sätter en sju, åtta ikring ((på marken omkring stören)), brukar de göra här, för de brukar inte sätta så hemskt stora, för att de säger att de torkar inte så bra.
Int: Nähä.
KI: och sen hänger – en tre necker brukar de hänga på, eller fyra och så där.
Int: Är det bättre med såna här krakar?
KI: Ja, det är bättre förstås. Det är bättre …
Int: Varför det då?
KI: de torkar bättre.
Int: Jaså.
KI: Torkar bättre på dem.
Int: Jaha.
KI: De krakar ju höet med nu.
Int: Jaha.
KI: Förr i världen då satte man ju såtar eller vålmar, som de kallade det, hövålmar, och såtar kallade de det.
Int: Jaha.
KI: Då hade man ju ingen krake att eller stake att hänga på, utan då satte man ihop högar bara.
Int: Jaha.
KI: Jaa då.

Transkription

KI: Räfse å mjöLke å allt möjlit sånt där
Int: jasså / vicket ä trevliast då
KI: jaha / på den tin en ôrke då va dä fäll trevLit alltihop men / nu ôrker en ju inte gå på jäLa å ta ôpp sä
Int: nej ja förstår de (---)
KI: å dä behöver en ju inte nu häller
Int: (---)
KI: för att nu har di ju masjiner
Int: javisst
KI: jaa / då kunne-n ju få hålle på en åtte da i taget å ta ôpp sä / för var da
Int: jaha
KI: kanhände
Int: hur många var ni å- såm arbetade tisammans då / när ni tog åpp sä(d)
KI: ja då lejde di nog så vi va en tre fyre par kanhände
Int: jasså
KI: jaa
Int: så di andra di mejade då
KI: ja kara mejde å fruntimmera tog ôpp förstårs
Int: jaha
KI: ôm dä va nån pôjke mä som to(g) ôpp dä kan ju hände
Int: jaha
KI: ja (..) dä Räckte nog te
Int: jaa / de förstår ja
KI: javars
Int: nå hur satte di åpp (..) säden då
KI: ja på den tin då va dä inte sån (h)är krakning som dä ä nu tycker-a / utan då satt n i yppenRök en kallde / å ibLann satt n hattRöke satt ihop si s-här (Runt ôm) å sen satt ôm bann si s-här ett par ôppi vartätter
Int: jasså
KI: jaa / men nu nu har di ju krake / stavre
Int: jaa
KI: å sätter ikring å senn hänger på ett par tre
Int: jaha
KI: ôppå
Int: det hadde di inte då
KI: nää
Int: nå men hur många necker hadde di
KI: ja då satt en tie par i di där Röka
Int: jasså
KI: en satt i yppenRök si se där
Int: jaha
KI: då satt n tie par
Int: jaha
KI: dä vart tjuge necker dä
Int: jaha
KI: dä jorde dä
Int: hur många sätter di i en krake då
KI: ja di sätter en sju åtte ikring bruker di jöre här / för di bruker int sätt så ängslit store för att di sär att di tôrker int så bra
Int: nähä
KI: å sen hänger en tre necker bruker di hänge på eller fyre å så där
Int: ä de bättre med sånna här krakar
KI: ja dä ä bättre förstårs / dä ä bättre
Int: varför de då
KI: (di) tôrker bättre
Int: jasså
KI: tôrker bättre på dôm
Int: jaha
KI: di kraker ju höt mä nu
Int: jaha
KI: föRR i värdn då satt n ju såta elle (..) vålmer di kallde hövålme å såta kallde di-t
Int: jaha
KI: då hadd n ju inge krake te eller stake te hänge på utan då satt en ihop höge bare
Int: jaha
KI: jaa då
KI: Jaa då.

Berättat av: Albertina Donn (född 1879)
Plats: Östra Ryd, Östergötland
Inspelat: 1949 (Uppsala, gr03014:b)

Uppdaterad 24 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se