Vårsådd

På våren såddes det mesta, med undantag för rågen. I de nordligaste delarna av landet var det kvinnornas uppgift att så. Det ansågs bra om det var kallt under sådden. Den som fick så med pälsen på skulle få skörda i skjortärmarna, var ett mycket spritt talesätt.

Abraham Jonsson under sådden i Hjärtum år 1908. Foto: Olof Jonsson/Vänersborgs museum (CC BY-SA)

Naturen visar vägen

Flyttfåglarnas ankomst har varit ett vanligt tecken på vårarbetets början. När fåglarna kom på våren började man med vårsysslorna. Det brukade vara tranorna som skrek (Västmanland). Sädesärlans ankomst har varit ett allmänt vårtecken och därav har hon också fått sitt namn ”såsigga”, ”såsälla”

Andra djur kunde också iakttagas. Fjorton dagar efter det att man hört grodorna kväka första gången på våren, är det lämplig tid att sätta harven i jorden (Västergötland).

Lövsprickningen var också ett viktigt såningsmärke. När bokträden började grönska, var det tid att så havre och när eklöven voro så stora som råttöron, var det tid att så korn (Skåne)

I norra delen av landet tittade man ofta på snöfläckars utseende och form.

Röster från arkivet

Dalarna

Bästa såningstiden ansåg man vara vissa datum för olika ställen, såsom 12 maj för de avlägsnaste åkerfäbodställena, t ex Flenarna, 20 maj i hemfäbodar t ex Mångberg och slutet av maj i hembyn. Andra kännemärken voro: Då man såg ”tre kor” (snöfläckar som liknande betande kor) på Gesundaberget, fick man börja såningen i Mångberg.

Om häggen blommar tidigt, skall man så sent och tvärtom.

Plats: Sollerön, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Håll Nils Mattsson (Uppsala, 2620:2)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.7 MB)

Kornet skall sås när björklövet är som musöron.

Berättat av: Erik Berg
Plats: Rättvik-Boda, Dalarna
Upptecknat: 1928 (Uppsala, 1905)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.8 MB)

Det gemensamma namnet på vårarbetet var göra våra, ty när tiden kom att åkern lät reda sig för harven, då fick allt annat arbete vara, för då skulle säden ner i jorden och börja gro. Ett ordpråk var: En dag i våren gör en vecka i skörden.

Om jorden var känslig för sådd, den låter reda sig, om det icke var känslig det är för surt, det sades: Om man sår i träcken, får man litet i säcken

När trädknopparna började svälla, och det började gröna i gläntorna, men det viktigaste var när jorden lät reda sig och grånnde i mullen efter harvningen. De gamla hade nog sina särmärken, när det började gröna i den backen, när isen gått bort ifrån den sjön osv.

När det var underharvat, skulle det sås. Såningsmannen gick tre steg ifrån kanten på åkern, tre steg ifrån renen, drog en fåra eller rit med foten i jorden runt åkern, så tre steg från förra riken, tills hela fältet var uppdelat i såfjälar, ty tre steg brett kunde man så för hand.

Såskäppan var av tunt trä, avlång som en ask och hängde i ett band över halsen, så lagom högt att man kvickt kunde ta ned med handen, ty man skulle kasta ut en hand full utsäde för vart steg man tog framåt. Det var en viss vana hos såningsmännen att kunna sprida jämnt och lagom tätt.

En del kunde blott med en hand och höll i skäppan med den andra handen, en del kunde så med båda händerna, då man jemte bandet över halsen måste ha ett band omkring midjan för att hålla såskäppan stadig. Den såningsman som hade stora händer, kunde taga fyra stegs breda såfjälar. Ty om man sådde havre, korn eller dyligt, skulle man taga full hela handen med alla fem fingararna, men när man sådde råg, som bestod av mindre korn, skulle man ta med fyra fingrar.---

När sådden var gjord, myllades utsädet ner med att man med rakpinnarven körde två snear eller ett kors, när det var utfört vältade man med slätvält för att åkern skulle bli slät.

Berättat av: Mååg Erik Eriksson
Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1931 (Uppsala, 3056)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.5 MB)

För såningstiden hade man en hel del olika märken. Man skulle dock så tre dagar före till tre dagar efter Erik. Allt som såddes före Urbanus skulle hinna mogna. När gulärlan kom flyttande borde man få brått att ta fram såskäppan. När hästen började äta gräs från åkerrenen så fick man börja så. Eller när ogräsplantorna började växa fick man börja med sådden.

Berättat av: Gunnar Strand
Plats: Venjan, Dalarna
Upptecknat: 1930 (Uppsala, 2953:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.5 MB)

Norrbotten

Det var förr mycket vanligt att sådden utfördes av kvinnfolken. Naturligtvis gjorde mannen det också utan hinder, om han kanske inte hade någon hustru, någon mor eller annan kunnig kvinna att anlita.

Vissa kvinnor blev med tiden mycket duktiga i att så jämnt och bra. Fastän såningsmaskiner så småningom kom i bruk något årtionde in på vårt århundrade, fortsatte många med handsådd, vilket ju i regel inte medförde några särskilda utgifter.

Berättat av: Egon Lundberg (född 1903)
Plats: Norrfjärden, Norrbotten
Upptecknat: 1972 av Egon Lundberg (Uppsala, 28526)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.8 MB)

Om man har haft tillgång till flera slags harvar så har man först före sådden använt rullharv samt efter pinnharv. Efter den förberedande harvningen har man för hand rensat tegen från sten samt hackat sönder torv och kokor. Detta har varit kvinnornas arbete.

Då björklövet spricker ut och renarna grönska skall man så. Såningstiden har infallit mellan Erik och första veckan i juni beroende på hur tidig våren är. All sådd skedde på kvällen, helst i lugnt väder. Värdinnan skulle alltid så. Före arbetets början klädde hon sig i rena kläder, helst kyrkokläder samt huvudduk. Husbonden satt på åkerrenen, även han söndagsklädd i vita skjortärmar och åsåg värdinnans arbete. Hon sådde med en hand och så andra armen bar hon en korg med utsäde.

Berättat av: Hans-Petter Johansson, Svartbyn (född 1863,) Anders Gustav Olofsson, Alsåklubben (född 1859) och Johan Petter Jönsson, Alså (född 1866)
Plats: Överkalix, Norrbotten
Upptecknat: 1936 av Konrad Brännman (Uppsala, 9965)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

För att angiva den tidpunkt, då såningen borde börja, hade man dels en allmän och dels mera lokalt gällande regler. Man borde börja så, när ”björklövet var så stort som musöron”. I Orrbyn hade man dessutom den regeln, att sådden borde påbörjas, när snösmältningen fortskridit så långt, att snön på Pålberget såg ut som ett ”manfäl” = forspår, fotavtryck. I Rånbyn, Råneå sockens kyrkby, hade man ett liknande märke. ”När snön såg ut som en kosida på älvbacken vid tolvmansgården”, då var det tid att börja så.

Såningen skedde för hand och utfördes av kvinnor, vanl husets värdinna. Utsädet bars eller kördes till åkern, beroende på avståndet från gården.

Berättat av: Emma Kristina Fredriksson (född 11868) och JG Almqvist (född 1866)
Plats: Orrbyn, Råneå, Norrbotten
Upptecknat: 1936 av Ernst Lundbäck (Uppsala, 9696)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.5 MB)

Småland

Innan man började ett arbete, såsom sådd, slåtter och skörd, brukade man gå ut på gården tidigt på morgonen och sjunga psalmen ”Din klara sol går åter upp”. Särskilt var detta seden före vårarbetets början. Husbonden borde sjunga så att det hördes över hela byn. ”Idag ska han börja att våra”, sade då de andra, när de hörde den starka och kraftiga morgonpsalmen.

Berättat av: K. J. Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp, Kråkshult, Hässelby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19938)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.7 MB)

Västergötland

Då harven sattes i jorden på våren skulle man förpläga sig med julbröd som varit med på julbordet och då sådden började kom såkakan eller julkakan fram. För åkern fanns havrebröd som varit med på julbordet. Juldricka som blivit gömd, tog man i munnen och spottade på dragarna innan de skulle ut på jorden första gången på våren, och dermed skulle de vara skyddade mot trolldom och onda makter.

Man fick ej bära säd över sådd jord, ty det tog bort växtkraften.

Bästa vinden när man sådde var för höstsäd nord- och för vårsäd sydlig vind.

Var det under ny (nymåne) man sådde skulle det ske på förmiddagen och om det var på nedan skulle sådden göras på eftermiddagen.

Om sädes ärlorna förkomma rikligt vid jordens brukning på våren, bådade det en våt sommar och en klen årsväxt.

Om jorden var sen att torka ur på våren, betydde detta torkår och då skulle man skynda på med sådden.

När tordyveln hade lössen framtill skulle man så tidigt och baktill sent.

Flit, skit och skit gör bonden rik.

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1928 (Uppsala, 1864)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.2 MB)

Västmanland

Här i V Skedvi var det vanligt med såddens början såväl vår som höst när sädes- eller gulärlorna visade sig på fälten.

Berättat av: Carl Larsson (född 1878 ), Jakob W Sander (född 1860)
Plats: V Skedvi, Västmanland
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 13162)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.4 MB)

Ångermanland

Midsommarrågen såddes omkring midsommar. Den kunde sås på en vallbrodd eller på en tilltänkt träda. Midsommarrågen skördades första gång på eftersommaren innan den hunnit gå i ax, till grönfoder.

På en besådd teg växte kornet upp, mognade och skördades samma år. Rågen blev däremot icke färdig, gick icke i ax och stod relativt kort inne bland kornet. Den kom upp igen nästa år, mognade och skördades då. Genom denna metod fick man skördar på åkern två år i följd, innan den lades att vila.

Lämplig tid för sådden var: då åkern var torr, då björklövet var som musöron, så man började se såkusa (skalbaggar).

Kallt väder skulle vara bra i våranna. Ett ordspråk lyder: Om man sår i skinnpäls får man skörda i skjortärmarna.---

Det har sagts att det skulle vara lagomt tjockt sådd om det var (låg) sju gryn på en snusdosbotten.

Berättat av: E J Dahlberg
Plats: Högsjö, Ångermanland
Upptecknat: 1959 (Uppsala, 24191)

Som gemensamt namn för alla vårarbeten på åkern var våranna.

Det hände att man harvade och sådde medan tjälen fortfarande var kvar i jorden. Man började så vid Ersmäss, den 18 maj. Förr sades, att när snöfläckarna sör i lia, lågo stora som kor, hade man tid att gå och så, men när de blivit små som getter måste man springa. Utsädes bars i säckar till åkern. Endast män sådde; i regel husbonden på varje gård.

Berättat av: Olov Olsson (född 1879) och Jonas Forsberg (född 1868)
Plats: Hädanberg, Anundsjö, Ångermanland
Upptecknat: 1936 av Asta Hammarberg (Uppsala, 9389)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.3 MB)

Uppdaterad 24 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se