Om spannmål och spannmålsodling

Råg, korn och havre är de spannmål som dominerat i Sverige de senaste tusen åren. Ända fram till 1910-talet odlades främst lokala varianter av grödorna, det vi idag kallar lantsorter.

Kornhässjning i Burträsk augusti 1953. Foto: Folke Hedblom (Uppsala, 22939)

Förhistoriska spannmål

Fynd från bondestenåldern (ca 3000 f.Kr.) visar att det förutom korn fanns åtminstone tre olika vetesorter: emmer, spelt och enkorn. Spannmålet användes troligtvis främst till ölframställning, bröd började förmodligen inte bakas förrän på 200-talet e Kr.

Under bronsåldern blev klimatet varmare och odlingen ökade med bla havre och hirs. Det är från denna tid man har hittat de äldsta bröden i Sverige. Det är kornbröd från 400-talet (läs mer om det brödet här).

Under järnåldern blir klimatet kallare, man slutar odla hirs och rågen börjar istället bli vanlig. Handkvarnarna börjar bli vanliga och man kan mala större mängder av mjöl. Bröd är fortfarande en ganska exklusiv färskvara och bakades för direkt konsumtion.

Med tiden kom de tre sädesslagen råg, korn och havre att dominera i olika delar av landet.

svartvitt fotografi av två kvinnor som slår kärvar mot vägg i lada

Väggslåning av råg år 1912. Foto: Nils Keyland/Nordiska museet (CC Public Domain)

Spannmålsodling i äldre tid

Fram till 1910-talet var spannmålsodlingen fortfarande helt central i landet och arbetsåret var indelat efter den. En stor andel av den spannmål som odlades var fodersäd, och av den spannmål som användes i kosthållet blev endast en mindre andel brödsäd. Som ett exempel användes i Uppland under senare delen av 1800-talet cirka 25 procent av spannmålen i kostållet till brödbak. Återstående 75 procent användes till ölbrygd, gröt, pannkaka, palt etc. Det var oftast den sämre spannmålen som användes till bröd, medan den bästa blev utsäde nästa år.

Länge odlades lokala varianter av råg, korn, havre och vete. Idag kallas de för lantsorter. Detta var innan växtförädlingen slagit igenom helt. Men i takt med mekaniseringen av jordbruket slog också de nya, standardiserade sorterna igenom. De passar helt enkelt bättre för maskiner. De äldre sorterna var anpassade efter lokala förhållanden och genom sin variation i höjd och storlek bidrog de till den riskspridning som förr var vägledande för jordbruket.

Korn i norr

Korn var under en lång period det dominerande sädesslaget i många trakter, men framför allt i norra Sverige, där klimatet kräver ett härdigt sädesslag som hinner mogna i tid.

I Norrland odlades främst det sexradiga kornet som mognar fort. Det kunde ändå vara svårt att få kornet att mogna i tid innan frosten, men de stora kornhässjorna hjälpte till att få det att eftermogna. Fram på 1800-talet dominerade nakenkornet, kallat ”himmelskorn”. Tvåradigt korn kom att dominera i de södra delarna av landet. Det äldsta belägget för tvåradigt korn är från 1638, men det har troligtvis odlats längre tillbaka.

Kornskylar i Burträsk augusti 1953. Foto: Folke Hedblom (Uppsala, 22939)

Råg i söder och öster

Rågens dominans i de södra och östra delarna av landet, visar på kulturförbindelser mot länderna runt Östersjön. Rågen dominerar nästan helt inom mer utpräglade jordbrukslandskap där man praktiserat två- eller tresäde, dvs åkern låg i träda vart annat eller vart tredje år.

Havre i väst

Havre har framför allt odlats i Västsverige, i områden med särskilt karg jordmån, som inte lämpat sig för råg eller korn. Havre kom att långt fram i tiden odlas som brödsäd främst av skogsbygdernas torpare och nybyggare.

Vete – länge ovanligt i Sverige

Vete har visserligen använts sedan forntiden, men blev aldrig ett sädesslag för folkligt vardagsbröd. Inte förrän det industriellt bakade brödet slår igenom under senare delen av 1900-talet, blir vetebrödet ett vardagsbröd.

Eftertraktade lantsorter

Idag finns en ökad efterfrågan på lantsorter. Gamla spannmålssorter har generellt högre näringsvärden och en annan smak än moderna.

Några exempel på lantsorter:

  • Enkorn, det egentliga urvetet, som började odlas för ca 12 000 år sedan i Mellanöstern.
  • Naketkorn odlades i Sverige redan under bronsåldern och har visat sig innehålla betaglukaner, som sänker kolesterolvärdet. Skalet är inte sammanvuxet med kärnan, utan sitter löst.
  • Dinkel/speltvete är en ca 5 000 år gammal sort som kontinuerligt odlats på vissa platser i landet, men på senare tid blivit vanligare.
  • Emmer är också ett vete, som härstammar från en korsning mellan enkorn och vildgräs och började odlas för ca 8 000 år sedan.
  • Nakenhavre är en äldre oförädlad havresort. Nakenhavrens skal, som inte är sammanvuxet med kärnan, släpper under tröskningen och ger nakna kärnor. Nakenhavre innehåller mer näring och energi än vanlig havre.

Läs mer

Jordbruket och maten

Jordbrukets historiaöppnas i nytt fönster

Jordbruksåret

Olika sorters bröd

Om kvarnar och mjöl

Programmet för odlad mångfald, Pom

Lästips

Wiking Leino, Matti (2017)Spannmål. Svenska lantsorter. Stockholm: Nordiska museets förlag.

På Jordbruksverkets webbplats Smaka Sverigelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster kan du läsa mer om våra vanligaste spannmålsgrödor:

Röster från arkivet

Gotland

Råg, ”rygg”, var här å norra Gotland huvudsädet. Det var en höstråg som i senare tid kallas ”gammel gotlandsråg”. Den är vinterhärdig, strået mjukt, vilket å kraftig jordmån lätt vållar liggsäd, men strået brytes ej så lätt. Sås tidigt, mognar tidigt, är småkornig.

Vete, ”vaite” odlades i gamla tider (1860-t) i ringa utsträckning och ännu på 1880-90-talet torde vetearealen endast utgöra 1/5 av höstsädet. De gamla sade då: ”På vaite dä kan man så si tiggare, men på havre ti adelsman”. (På vete kan man så sig till tiggare, men på havre till adelman)

Det var en småkornig gul vete som man i senare tid kallat ”gamle sortens vaite”. Den lämnade ett gult och smakligt mjöl, var anspråkslösare på jord och övervintrade bättre än nyare sorter, men torde väl knappast nu finnas kvar här.

Vårvete och vårråg synes man ej här odlat i nämnvärd utsträckning.

Berättat av: Carl Franzén (född 1881)
Plats: Guldrupe, Hellvi och Rute, Gotland
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 10035)

Jämtland

De sädesslag som av gammalt i orten brukade beredas till bröd äro korn och ärter samt dessutom i ringa utsträckning råg för ”kokubakning”. - - - Mjöl av säd som icke alls eller endast i otillräcklig mängd odlades på ön, fick man genom handelsresorna till Sundsvall och Norge eller sedan Östersund blivit till genom köp där. Redan i en hårdarsvisa från ön, skriven något före eller något efter 1820 talas det om att ”stulta till stan efter rågmjölspund för att därav till julen tillreda.” Var man först gjorde bekantskap med bröd bakat av det sädesslag som förr alls icke odlades på orten, nämligen vete, är nu ej bekant.

Plats: Norderön, Jämtland
Upptecknat av:
1939 av KO Andrén (Uppsala,
2773)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 25.5 MB)

Kommentar: Med hårarsvisa avses troligen en visa om hårdår, dvs nödår.

Närke

Man var välbärgad om man odlade brödsäd. Mina föräldrar odlade med andakt. Det var högtidligt med den första rågskörden på det som varit vild mark. Mor gav bort nästan hela första baket som smakekakor.

Berättat av: Karl Wilhelm Östlund (född 1901)
Plats: Viby, Närke
Inspelat: 1967 av Wolter Ehn och Torsten Ordéus (Uppsala, bd1938)

Småland

De sädesslag varav bröd bereddes var: råg, korn och vete. Benämningar på bröd vari sädesslagens namn ingå som namngivande: rågbröd, vetebröd, kornbröd, havrebröd åt hästarna. Den säd som användes till bröd kallades brösäd. Av den tröskade säden reserverades en viss del till utsäde. Det var av den bästa kvaliten och som man visste var grobar. Av den säden finmaldes en del till högtidsbröd och för vissa matlagningsändamål.

Till vardagsbröd fick säd av sämre kvalitet duga. Det som vid kastningen stannat närmast agnarna kallades slösäd och bestod av fröer samt av korn av ett ogräs som kallas svindel. Slösäden blandades med havre och maldes åt djuren. Det mjöl som maldes av ren säd till vardagsbröd kallades mäld. Det siktade mjölet kallades finsikt eller stålkvarnsmjöl, det användes till högtidsbröd. Till jäsmedel hade man enbart jäst jästbrö. Mjöl som ej kliet siktats ifrån kallades sammanmalet. Vid siktningen frånskilda beståndsdelar kallades kli och användes till drav åt hönsen.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland

Upptecknat: 1964 (Uppsala, 25820)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 9.9 MB)


Kommentar: Svindel avser troligtvis växten råglosta, Bromus secalinus L, som var ett vanligt åkerogräs.

Fler röster från Småland

Av kornet finns två sorter, det ena tvåradigt och det andra sexradigt. Det tvåradiga såddes 7 de veckan och det sexradiga kunde sås i femte veckan, ty det växte fortare och mognade tidigt. Då agnarna reste ut sig så var det moget att skära.---

Berättat av: K J Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp, Kråkshult, Hässelby, Småland
Upptecknat: 1949 (Uppsala, 19938)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 1.7 MB)

 

Sexraderskornet kallades också för Norrlandskorn och denna hade snabbare utveckling än tvåradssorten, varför man kunde skörda den betydligt tidigare. Tvåradskornet skördades inte tidigare än havren.

Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1975 av Gunnar Skogmark (Uppsala, 29452)

Se hela uppteckningen

Uppland

Då man körde in råg, slogs kärvarna mot logbalken, dvs väggen mellan logkistan och loggolvet. Den säd, som därvid föll ur, kallades ”urslagningssäd” och användes i första hand till utsäde. Den ansågs vara den bäst mogna och växtdugliga. I övrigt gjordes ingen skillnad på säden med undantag av ”slösäden”, som blev till gröpe.

Berättat av: John Westin (född 1895)
Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1930 (Uppsala, 2639:2)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 20.8 MB)

Västergötland

De hade tre slags råg förr, en sort som såddes på våren, vårråg, en som såddes i augusti Larsmässeråg och en som såddes på hösten, vinterråg. Vårrågen skulle sås i slutet av april, på Ture eller Tycko, som var de rätta sådagarna. Beträffande de både andra rågsorterna tycks ej finnas någon bestämd dag. Vinterrågen skulle sås sent, den kunde sås hur sent som helst, bara den kom i jord tre dagar innan det frös till, så redde den sig. Var det blidväder, kunde den sås vid jultiden.

Utsädesrågen skulle tröskas vid dagsljus.

Berättat av: Adolf Gustafsson (född 1863), Verner Karlsson (född 1870), Kristina Johansson (född 1851), Adolf Johansson (född 1863), Carl Henriksson (född 1872)
Plats: Hudene, Västergötland
Upptecknat: 1939 av Linnar Linnarsson (Uppsala, 12584)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 627.7 kB)

Uppdaterad 05 juni 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se