Kvinnor som kulturbärare

Matens, nyttoväxternas och kreaturens historia är till största delen kvinnornas historia och en ofta förbisedd del av det förflutna. Det är delar av historien som inte har haft hög status, trots att de är grunden för vår överlevnad.

Avancerade kunskaper

Idag imponeras vi över hur starka våra anmödrar var som klarade av att ha ansvar för att föda ett hushåll under självhushållets tid. Det ligger stor kunskap bakom processer som tillverkning av mejeriprodukter, bakning av olika sorters bröd eller att sköta en köksväxtodling. Bara att få fram fungerande jäsämne och ostlöpe krävde avancerade kunskaper och ett tränat handlag. Att veta precis när det är rätt temperatur genom att känna med fingret på mjölken eller kasta in mjöl i en het ugn. Att ganska ensamma på en fäbod under flera månader ha ansvar för kreatur, smör- och osttillverkning. Och all denna handlingsburna kunskap har överförts från generation till generation av kvinnor.

Den äldre, folkliga matlagningskonsten präglades av stor uppfinningsrikedom, ofta med knappa resurser och ett fåtal råvaror. Kosten var förstås mycket säsongsbetonad och stora delar av året var man i bästa fall hänvisad till förråd av torkad mat. Men ofta var förråden tomma, det var fattigdom och nödår och det ställde särskilt stora krav på den som hade ansvaret att föda hushållet.

Ett immateriellt kulturarv

Den handlingsburna kunskapen är en del av det immateriella kulturarvet och finns därför ofta inte omskriven i historien. Men den finns väl dokumenterad i våra arkiv, som har tillkommit i en brytningstid mellan den traditionella kunskapsöverföringen och hushållsskolornas undervisning och formalisering av matlagning och recept. Ibland har det huvudsakliga syftet med insamlingen varit att dokumentera en dialekt och då benämns och beskrivs alla olika moment i arbetsprocesserna och de redskap som har använts.

Ofta är det kvinnor som är sagespersoner, de som berättar. Upptecknarna kunde också vara kvinnor, men männen dominerar. Ibland är det en kvinna som skriver ner sina egna erfarenheter, som Johanna Lundström från Västra Vingåker och Lisa Johansson i Vilhelmina.

”Kokkonsten utvecklades och fortplantades vid hemmets härd från släktled till släktled”

”Den äldre äkta allmogekvinnan har ej lärt sig laga mat efter skrivna och tryckta recept, hon bestämmer ej ingredienserna efter mål och vikt, utan efter ”handlaget” såsom hon från barndomen och under sin husliga praktiks utövning vant sig.” Så skriver Nils Keyland i sin bok ”Svensk allmogekost”, som utgavs av Nordiska museet 1919.

Keyland fortsätter: "På landsbygden funnos inga hushållsskolor, där systematisk undervisning meddelades. Kokkonsten utvecklades och fortplantades vid hemmets härd från släktled till släktled, visserligen traditionsbundet, men på samma gång med frihet för varje dess utövare att efter personligt tycke utnyttja de för handen varande möjligheterna. Kärnan i sagda konst fortlevde, men omspanns omsider med individuellt färgade tillägg efter olikheter i smak och husliga tillgångar, naturligen också i viss mån under inflytandet av modeväxlingar och tillkomsten av nya råämnen.”

Frihet och uppfinningsrikedom

Kosthållningen var traditionell och begränsad, men präglad av en personlig frihet och uppfinningsrikedom. Därför kan vi också se att recepten i våra arkiv varierar. Det finns ett stort antal beskrivningar på hur man tillagar till exempel ärtsoppa, ostkaka, sötost och pannkaka, men det finns inte två som är exakt lika. De recept som kommer från den Lundellska samlingen, insamlade av elever från Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, innehåller exakta mått. Det var med största säkerhet upptecknaren, en elev som skulle bli hushållslärare, som hjälpt till att mäta upp ingredienserna.

När Upplandsmuseet 1980 samlade in recept till boken Uppländska bröd, möttes de av samma kunskap, som satt i händerna. ”Nå´t recept har jag inte – jag tar på en hoft”, svarade många av de intervjuade kvinnorna. För att kunna lämna ett recept var de tvungna att göra ett bak och mäta upp ingredienserna. Så är det för den som har rutin och har mått, proportioner och känsla i händerna.

Konsekvensen blev att ett informellt kunskapsarv som kvinnor utvecklat och förvaltat genom muntlig tradering över generationer successivt ersattes av en mer generell matkultur som vilade på vetenskaplig grund.

Gustav Berry är doktorand i utbildningssociologi och forskar om lanthushållsundervisningen och utbildningen av lanthushållslärarinnor. Läs hans artikel om hushållsskolorna som förmedlare av både gammalt och nytt.

Uppdaterad 05 juni 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se