Hushållsskolor – förmedlare av både gammalt och nytt

Hushållsskolorna fick en stor betydelse för matkulturen i Sverige. Det skriver Gustav Berry som forskar om lanthushållsundervisningen och utbildningen av lanthushållslärarinnor i Sverige.

Elever i Uppsala hushållsskola år 1891. Foto: Heinrich Ost (CC Public Domain)

Som en del av 1800-talets revolution på det naturvetenskapliga området uppstod näringsfysiologin, vetenskapen om maten och kosthållningens betydelse för människan. De nya rönen om näringen spreds i ett första skede genom publikationer – hushållningsböcker – som presenterade dem tillsammans med mer handfasta råd om hur maten skulle tillagas. Tämligen snabbt kom dock bokfloden av hushållningslitteratur att ackompanjeras av utbildningssatsningar som på ett liknande sätt kombinerade teori och praktik. Dessa riktades primärt mot kvinnor och fann fast form i skolämnet huslig ekonomi som förmedlades i olika slags hushållsskolor. Med skolornas hjälp spreds kunskaperna på en bredare front, vilket fick genomgripande konsekvenser för matkulturen i Sverige. För att hävda näringsfysiologins och den husliga ekonomins legitimitet ifrågasattes nämligen kvinnors existerande kunskaper och praktiker inom matlagning och hushållning hårt. Konsekvensen av detta blev att ett informellt kunskapsarv som kvinnor utvecklat och förvaltat genom muntlig tradering över generationer successivt ersattes av en mer generell matkultur som vilade på vetenskaplig grund. Denna text handlar om hushållsskolornas betydelse för att åstadkomma denna förändring.

Hushållsskolornas framväxt

Hushållsskolor är ett i grunden problematiskt samlingsnamn. Dess innebörd har förändrats över tid och innefattar i själva verket en mångfald av högre och lägre skolformer samt temporära och fasta inrättningar.

De första skolorna i Sverige som kan räknas till denna kategori daterar sig till 1860-talet. Deras syfte var att utbilda kompetent tjänstefolk för de högre samhällsklasserna och de hade en begränsad verksamhet. Mot slutet av seklet dök en annorlunda typ av hushållsskolor upp, de lärarutbildande institutionerna. Utbildningen av lärare lade grunden för en vidare expansion av skolor och skoltyper vid sekelskiftet 1900. Under det nya seklets första decennier etablerades en rad privata och offentliga inrättningar för att sprida kunskap i huslig ekonomi – ambulerande skolkök, fasta skolkök i folkskolor och flickskolor, privata hushållsskolor, husmoderskurser anordnade av folkhögskolor och hushållningssällskap m.m.

På relativt kort tid växte således ett komplext och svåröverblickbart utbildningslandskap av olika slags hushållsskolor fram i Sverige. En anledning till det är att det knöts stora förhoppningar till detta kunskapsprojekt. Dels svarade det mot kvinnliga professionaliseringssträvanden, dels reproducerade det en rådande social ordning och etablerade genusrelationer. Dessutom betraktades en mer rationell hushållning som en nationalekonomisk vinst. Hushållskunskapernas många förtjänster attraherade därför en bredd av aktörer, från liberala kvinnorörelser till mer konservativa intressegrupper. En klokare hushållning vann inte minst gehör hos statsmakten som aktivt understödde och lät organisera olika slags hushållsskolor.

Förvalta traditioner och förmedla modernitet

Att hushållsskolorna vann uppskattning på så bred front vittnar om deras förmåga att svara mot en rad angelägenheter. Dessa inrättningar både förvaltade traditioner och förmedlade modernitet. Spänningen mellan dessa poler var högst påtaglig i det samhälle som under en hundraårsperiod – från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet – upplevde en lång rad av stora och genomgripande omvälvningar av såväl ekonomisk, politisk, social som kulturell art. För eftervärlden ter sig dessa förändringar gärna som tydligt epoker tydligt avgränsad av olika brott och språng. Den historiska verkligheten var förstås mer komplicerad. Långlivade strukturer, äldre mentaliteter och praktiker ömsom kolliderade, ömsom samsades och blandades med nya tankar och uppslag. Denna sammanblandning var högst uppenbar i hushållsskolorna. Samtidigt som undervisningen strävade efter att ligga i näringsfysiologisk framkant var traditionens prägel på läroplaner och skolvardag stark. Ett talande exempel på det är undervisningen i det som kallades kvinnlig slöjd. Detta ämne hade en stark ställning vid sidan av matlagningsundervisningen och i det lärdes flera traditionella hantverk som vävning, spånad och linnesömnad ut. Att lära sig bemästra dessa handarbeten värderades lika högt som tillägnandet av de teoretiska kunskaperna i näringslära. Att elever i olika former av hushållsskolor började sin utbildning med att sy sina egna dräkter eller uniformer är talande för den praktiska och traditionsbundna slöjdens ställning vid dessa institutioner.

En förändrad matkultur

Vilka följder fick då hushållsskolorna och formaliseringen av kvinnors matlagnings- och hushållningskunskaper för matkulturen? Då den informella och erfarenhetsbaserade kunskapsproduktion som framförallt kvinnor svarat för vid tiden innan 1850 flyttade in i skolor, förlorades många regionala och lokala nyanser. Spridningen av hushållslitteratur och kokböcker samt det ökade antalet läromedel, kursdeltagare och folkupplysningskampanjer medförde en standardisering. Samtidigt hittade givetvis en del av etablerade matkulturella preferenser in i de recept som tillagades i hushållsskolornas skolkök.

Förändringen var alltså inte enhetlig utan nyanserad och i någon mån motsägelsefull. Den präglades kort sagt av den förhandling mellan tradition och modernitet som utmärkte hushållsskolorna och det husliga kunskapsprojektet i stort. Det går dock att konstatera att den äldre matkulturens integrering i den moderna följde ett särskilt mönster. Den samling av elevuppsatser från Fackskolan för huslig ekonomi som förvaras på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, och som utgör en av flera utgångspunkter för matkartan, erbjuder ett unikt titthål in i arbetet med att kartlägga och vidareföra valda delar av en äldre och mer regionalt särpräglad matkultur; ett arbete som ägde rum vid en av många institutioner i den breda kategorin hushållsskolor.

Borgerligheten blev norm

Utbildningen vid hushållsskolorna var yrkesinriktad. För många var yrket som väntade husmoderns, på landet eller i staden. För en mer begränsad skara väntade lärarinneyrket. I en tid då de kvinnliga utbildnings- och yrkesvägarna var få blev hushållsläraryrket eftertraktat. Konkurrensen om de begränsade utbildningsplatserna vid de skolköks-, handarbets- och lanthushållsseminarier i Sverige som utbildade hushållslärare var knivskarp. För att komma in på någon av dessa lärarutbildningar krävdes höga skolbetyg, omfattande praktiska meriter, goda rekommendationer, hälsointyg och särskilda egenskaper. Hushållsläraryrket var således inte för alla och det var i synnerhet över- och senare medelklassens döttrar som kom att fylla dess led. Detta förstärkte en redan inbyggd logik i det husliga kunskapsprojektet – att de olika samhällsklasserna intog olika positioner och fyllde olika funktioner i spridningen av hushållskunskaper. Det fanns med andra ord tydliga sändare och mottagare i kunskapsförmedlingen. Hushållskunskapen futformades och förmedlades av över- och medelklassen, medan städernas arbetarklass och landsbygdens småbrukare var mottagare av denna kunskap. I undervisningen fostrades de att uppskatta och ta till sig de borgerliga ideal om hem, familj och arbetsdelning som låg inbäddade i hushållsläran.

Standardiseringen av hushållskunskaper hade därför inte bara en geografisk dimension i så måtto att den minskade den regionala variationen i kosthållning och hemkultur, den hade även en social dimension där borgerlighetens preferenser i mat, inredning och estetik blev normerande i de svenska hemmen under 1900-talet.

Om författaren

Gustav Berry är doktorand i utbildningssociologi vid Uppsala universitet. Han arbetar med en avhandling om lanthushållsundervisningen och utbildningen av lanthushållslärarinnor i Sverige.

Uppdaterad 18 juni 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se