”Man plägade bära flötgröt i barnsängkost”

I en uppteckning från 1929 berättar Kristina Granberg om mjölkhushållning i Härjedalen.

Tjockmjölk

Först rengjordes den så, vari tjockmjölken skulle förvaras med kallt vatten och sedan med varm enbärslag. Man hade flere kärl eller åtminstone två, ett större och ett mindre. Det större var avsett att förvara mjölken under sommaren och det mindre mera tillfälligt, då man beredde tjockmjölken. Det större kärlet eller sån hade lock.

Tjockmjölken bereddes sålunda. Man kokade upp den skummade mjölken, rännmjölken, lät den sedan stå, tills den blivit ljum, varefter man hällde på täten. Till 15 à 20 liter skummad mjölk hällde man en liter täte, som omrördes med en slev. Efter några dagar förnyades samma procedur. Man var då synnerligen rädd att röra föregående islag. Man förnyade påfyllningen tills att sån blev full. - - - Denna mjölk användes vid hemmet om sommaren, då man skulle hugga fäbodved, slå avlägsna ängar osv.

Flötgröt

Flötgröt kokades av grädde och kornmjöl och då det skulle vara riktigt fint med grädde och vetemjöl. Man plägade bära flötgröt i barnsängkost, att bjuda främmande på vid förekommande tillfällen.

På Trettondag Knut firades alltid med dans och flötgröt, vilket tillgick så att flickorna skaffade ihop grädde och mjöl och någon gumma beställdes att koka flötgröten. Man åt då flötgröten med tunnbröd, tidningar (som det kallades). Givetvis hörde en eller flera supar till anrättningen efter dansen.

Råmjölken

Kalvdans bereddes av första målet på så sätt, att man hade i mjölken litet kanel. Vanligen hel kanel och kokade den tills man fick en ostkaka. Andra och tredje målet kunde man någon gång bereda råmjölkspannkaka. Andra målets mjölk kunde utspädas med något sötmjölk. Smeten irördes något litet mjöl och gräddades som vanligt.

Ostberedning

I Härjedalen beredes mest skummjölksost. Denna ost har ätits som bröd med messmör och smör på. Av getmjölk gjordes särskild ost och messmör.

Ostberedningen tillgick sålunda: Man värmde mjölken så att den blev ljum, varefter man hällde i käsvatten, käsen (löpen). Massan fick nu stå tills den bildade ett stycke, varunder ett skynke, ostklädet, fördes inunder, så att man kunde få med ostämnet på en gång, som lyftes upp och lades i ostformen.

Vasslan fick nu rinna av, varefter ett bräde eller en press lades på. Osten fick stå tills vasslan runnit av, varpå osten lades på ett bord eller ostbrädet, där de vändes upprepade gånger, för torkning.

Om man ville hava saltad ost, tog man sedan den torkat något och lade den i saltlake från ena dagen till andra, varefter man tog upp den och lade den, vändning och torkning på vanligt sätt. Man gjorde ofta mindre saltad ost, men däremot lagrade man ost, som fick namnet Gammelost. Den lagrades ett år och det väl och kunde bliva brun till färgen, innan den kom till användning och åts då som en verklig delikatess.

Det kan ju hava sitt intresse att veta, huru käsen och käsvattnet (löpen) bereddes. Man tog den späda kalvens mage, sedan man givit kalven minst en kanna söt mjölk på morgonen, slaktade en och undersökte kalvens mage om något grässtrå fanns däri, rensade bort sådant om sådant fanns däri. Sedan man gjort ostämnet rent, lade man kalvmagen i saltlake, lade några duktiga nävar med salt i och hängde käsen att torka på en pinne i taket, där den fick till våren vara, då man for till fäbodarne.

För att hava tillgång till käsvatten måste man under vintern hava berett flere kalvmagar på liknande sätt. Vid användandet måste man lägga käsen i kallt och rent vatten. Detta kunde upprepas några gånger, varefter man torkade kalvmagen, som ånyo kunde användas efter torkningen.

Sedan ostmassan blivit en klump eller stadgat sig, östa man ur vasslan om kitteln var för full, tog sedan en stor tvöru (kräkla) och bearbetade massan så att den sjönk till botten, varefter man tog upp i ett skynke. Man tog nu käsmusa ur massan, som kunde ätas både med och utan grädde. Då främmande kom under ostberedning, bjödos de på käsmus och grädde. När ostämnet var upptaget, hälldes vasslan åter i kitteln och bereddes till messmör.

Messmör

Nu hälles all vasslan i kitteln och kokar den till önskad fasthet. Den kan ibland avredas med något vetemjöl. Nu är messmöret färdigt och hälles i fjärdingen eller annat lämpligt kärl.

Om mjölken icke är gammal, bildas liksom ett vitt skum vid messmörskokningen. Detta kallas missufrö och ätes tillsammans med mjölk eller grädde. När vasslan vid messmörskokningen kokat någon stund, bildas liksom gryn som fastnar på sleven. Detta kallas ”skröv”.

Plats: Sveg, Härjedalen
Upptecknat: 1929 av E A Granberg (Uppsala, 2024:3)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se