Människan och mjölkdjuren

I tusentals år har mjölken från kor, får, getter och renar bidragit med mjölk till kosthållet. Mjölkhushållningen har dominerat i stora delar av landet där naturen har lämpat sig bättre för bete än för odling.

Människor, kor och getter på väg till fäbodarna i Myssjö socken, Jämtland. Bilden tagen runt förra sekelskiftet. Foto: Nordiska museet (CC Public Domain)

Mjölkdjur genom tiderna

I Sverige har nötboskap haft störst betydelse. Tamkorna härstammar från uroxarna, och infördes med det första jordbruket för 3 500–4 000 år sedan. Får har funnits här lika länge, och det är troligt att mjölken nyttjades i förhistorisk tid, men under de senaste århundradena har fårmjölken haft en obetydlig roll. Det har främst varit ullen, skinnet och köttet som eftertraktats. Getter har ofta varit betydelsefulla i fattigare hushåll, eftersom de klarar sig på enkelt bete. Renar har hållits som husdjur av samer i tusentals år.

Mjölkning i Kursujärvi, Lappland, juli år 1946. Foto: Israel Ruong (Uppsala, 18610)

Djurhållning och betesmarker

Hur djurhållningen har sett ut har varierat över tid, geografiskt och socialt, men en grundförutsättning är att djuren måste få foder och vatten året om. Tillgången till betesmark ser olika ut på olika ställen i landet och människorna har anpassat sin djurhållning därefter. I slättbygderna i Sveriges södra delar dominerade åkerbruket produktionen. Det lämnade inte så mycket utrymme över för betesmark åt djuren, vilket periodvis gjorde mjölk till bristvara i dessa trakter. I övriga delar av landet har byarna haft mer utmarker, som lämpat sig bra för bete. Oftast var det skogen som var betesmark, men det kunde också vara hedmark eller fjäll.

Under medeltiden var det vanligt att gårdar med gott om betesmark skaffade många kor för att utnyttja marken. Det skapade problem att få fram tillräckligt med foder under vintern, vilket ledde till att djuren systematiskt svältföddes under vinterhalvåret. Under perioden mellan 1500- och 1700-talet förbättrades förhållandena, boskapsskötseln effektiviserades och mängden nötkreatur i Sverige ökade. I alla tider har dock vinterfodringen av djuren inneburit en utmaning, särskilt för fattiga hushåll.

Viktiga för försörjningen

Antalet kor har varierat stort. Förutom skillnader mellan besuttna jordägare och jordlösa, har också de naturliga förutsättningarna spelat stor roll. För fattiga, jordlösa var det avgörande att ha en ko, som producerade mjölk, kött, gödsel, nya kalvar. Hantverkare, indelta soldater, alla som hade möjlighet höll en ko eller kanske två. Bönder hade i allmänhet något fler kor. I trakter med dålig tillgång till naturbete, var besättningarna oftast mycket små, med två kor per gård. I delar av landet med god tillgång till bete och möjlighet till fäboddrift, var antalet betesdjur också större och man kunde producera smör och kanske ost för avsalu.

Husdjuren var mycket viktiga för föda och försörjning även i liten skala, och de flesta månade så gott de kunde om att djuren skulle ha det bra. Året om var djurens skötsel en del av det dagliga arbetet. För kornas del handlade det om mjölkning, utfodring, vattning och att ta hand om gödseln. Mest tidskrävande var arbetet med insamling, beredning och fördelning av foder. Det gällde att lägga upp ett förråd av hö under sommarsäsongen, och under vintern drygade man ut djurfodret med vad som fanns att tillgå, till exempel löv, kvistar, sly och bark. Även restprodukter från människornas föda samlades åt djuren. Vatten bars från brunnen till fähusen, oftast av kvinnorna, och under vinterdagarna kunde djuren också föras ut för komma till vatten.

Kvinna fotograferad i Sundborn, Dalarna, omkring år 1910 (Uppsala, 28936).

Sommarbete och vinterfodring

Djurens magraste tid var slutet av våren innan de kunde släppas ut på sommarbete, vilket i många fall skedde så tidigt som möjligt. Att tidigt släppa djuren på bete kunde ses som tecken på fattigdom, att man inte fick fodret att räcka. Vinterfodringen började som tidigast i slutet av september, men djuren kunde ibland gå ute tills det kom snö och frost. En stor betesresurs utgjordes av utmarken, den mark som låg utanför gårdarnas odlingsmark och som före laga skifte var byns gemensamma. Den kunde bestå av skog, vara bevuxen med ris och buskar eller helt öppen. Alla i en bygemenskap var beroende av betet och fodret och vårdade gemensamt marken, bland annat genom svedjebruk för att skapa öppna platser och stimulera tillväxt. Utmarken saknade i regel stängsel, till skillnad från hagarna, som var inhägnade. Vallhjon – ofta barn – skulle leda djuren till platser med gott bete och förhindra att de råkade ut för olyckor, villade bort sig eller anfölls av rovdjur. Djuren fick inte heller komma åt de odlade grödorna. Efter slåttern respektive skörden kunde även ängar och åkrar utnyttjas som betesmark.

Från norra Värmland och Uppland och uppåt (dock inte allra längst norrut), utvecklades den speciella fäbodkulturen, ett sk utmarksbruk.

Geten – en trogen följeslagare

"Mjölka geten. Den mjölkande står baklänges gränsle över geten". Illustration av Anders Nygård i en uppteckning från Leksands socken i Dalarna (Uppsala, 2174:1)

Geten har följt människan i ca 10 000 år, då den blev det tredje tamdjuret efter hunden och renen. Här i Skandinavien har getter funnits i ca 4 000 år. De dominerar under bronsåldern, men under järnåldern blir nötboskapen vanligare. Den svenska eller skandinaviska lantrasgeten är en utpräglad mjölkras. En get ger idag mellan tre och tio liter mjölk per dag. Det är lika mycket som en ko mjölkade för 200 år sedan. Getost och getmese har alltid varit uppskattade och idag är de eftertraktade delikatesser som tillverkas på mindre gårdsmejerier. Fram till 1990-talet främst i det traditionella fäbodområdet, men nu har getostmejerier etablerats i hela landet.

I våra samlingar finns en hel del beskrivningar av tillverkningsmetoder och recept på getmjölksprodukter.

Från 1571 uppskattas att det fanns 130 000 tamgetter i dåvarande Sverige. Linné skrev 1734 att det fanns fler getter i Dalarna än i något annat landskap. Det skedde en viss ökning av antalet getter under 1800-talet då alltfler människor blev jordlösa. Trots det, finns inga belägg i våra arkiv för att geten har kallats ”fattigmans ko”, något som ofta hörs idag. Det är ett sentida uttryck som kan härledas från Danmark.

Under 1800-talet var getter vanligast i skogstrakter, fäbodområden, skärgårdar och bland samer och nybyggare i Sápmi. Många samer hade börjat hålla mjölkgetter vid sidan av de renar man mjölkade och så småningom gick man helt över till att mjölka enbart getter. Under vintern stallades getterna in hos nybyggarfamiljer.

1875 fanns i landet 126 000 getter, 1900 hade antalet sjunkit till 80 000, men det fördubblades under första världskriget. 2013 fanns endast 2 600 registrerade lantrasgetter i landet. Till de svenska lantraserna hör också allmogegeten: Jämtget (525 st), Göingeget (347 st) och Lappget (198 st) år 2013

På vissa håll har man hållit getter tillsammans med korna på fäbodarna under sommaren. De båda kompletterar varandra som betesdjur. Geten livnär sig i första hand på småträd, ris och buskar, vilket gynnar tillväxten av kornas bete, som främst är gräs och örter. I senare tid växte en mer negativ syn på gethållning fram, eftersom långvarigt getbete ansågs resultera i skador på träd och buskar.

Förr var myr- eller skogsslåtter ett tidskrävande arbete långt hemifrån, med övernattning i slogbodar. Då var det vanligt att ta med sig några av de getter som var på fäboden så slåtterfolket kunde få eftertraktad sötmjölk.

Lästips

Geten i Sverige – kulturhistoriska och samtida perspektiv” utg av Katharina Leibring och Ingvar Svanberg 2017.

Smaka Sverige: Fårlänk till annan webbplats

Smaka Sverige: Getlänk till annan webbplats

Smaka Sverige: Nötkreaturlänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Bohuslän

När min far ägde ko, så skötte han den på följande sätt. Hö och havrehalm skar han tillsammans. Ibland fick kon bara hö, detta kallades hon fick en vannel hö. Klockan 6 fick kon första fodret, samtidigt fick hon en spann vatten med salt i eller slask ifrån köket och en näve mjöl i. de gamla va måna att korna skulle dricka mycket vatten för då påstod de att korna mjölka mycket bättre. Nästa foder efter mjölkningen kl 7. Sedan fick hon inget förrän kl 12. Nästa foder kl 4 och sista kl 8 kvällen. Emellan dessa mål hade hon tid att idissla (dröppja). Var det så att inte grädden ville skära sig fort, så det tog lång tid att få smör när man kärna, så gav man korna tjära och svavel. Det blev mycket värre att få smör när kon var mycket med kalv, var grädden för kall blev det inget smör heller. När kon hade kalvat blev det råmjölk, då gjordes råmjölkspannkaka. Att hava gris i ladugården tillsammans med ko var inte bra för då tog sig inte kon med kalv. För att skydda kon för att ridas av maran var en gammal lie uppsatt över kon upp i taket. I krubban låg alltid en saltsten, som kon fick slicka på för hon skulle dricka och få matlust. Ibland fick hon en hel salt sill. Varje dag skulle kon ryktas med skrapa och rotborste. Ibland klipptes hon med kosax när hon var långhårig. När klövarna växte tillsammans eller blevo för långa som klor, skulle de avklippas, det gjordes bäst med en hovtång. Ibland fick kon ohyra, kolus, då smörjdes hon med tran eller bomolja, då åt lusen så mycket att de föråt sig och dog. På sommarn släpptes korna ut på bete i skogar eller vallades på betesvallar hemma eller tjudrades vid påle. En del kor hade mani att tugga på gamla skor eller kläder. Det var inte lönt att hänga ut kläder när en sådan ko var i närheten. När hösten kom och potatiskålen var mogen eller börja att vissna så slog man utav den med lie och gav korna att äta. Färsk klöver var farligt att släppa korna på, då föråt dom sig så de fick slakta ner dem. (vannel, vanna=tråg, bomolja=olivolja, potatiskål=blast)

Berättat av: Man född 1881
Plats: Västerlanda, Bohuslän
Upptecknat: 1928 (Göteborg, nr VFF1733:28-30)

Uppdaterad 03 juli 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se