Humle

Humleväxtens kottar har en central plats i ölbryggandet. I äldre tider fanns det humleodlingar på var och varannan gård i Sverige.

Hummelskörd i Forsa socken, Hälsingland, år 1935 (Uppsala, 34911).

Odlats sedan medeltiden

Kottarna på honplantorna av humle (Humulus lupulus L.) har sedan 700-talet använts som konserveringsmedel och smaktillsats i öl. Troligtvis är all humle som finns i landet förvildad från humleodlingar. Från Svarta jorden i Birka finns vårt äldsta fynd av humle, och den var antagligen importerad. I flera landskapslagar nämns humlegårdar från 1200-talets slut och 1300-talets början. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger och kraven utökades senare till 200 stänger. Odlingsplikten avskaffades 1860, men under de 400 år som gått hade humleodlingen hela tiden varierat stort mellan olika trakter, byar och enskilda gårdar.

Humleskörd illustrerad i en uppteckning från Fide socken på Gotland år 1967 (Uppsala, 26233)

Odlades i humlegårdar

Här i landet har humlen från början odlats i speciella humlegårdar. Humlens känslighet gjorde att den i vårt klimat gav mycket varierande skördar. Vissa år kunde det bli total missväxt. Norrut var placeringen av humlegården särskilt viktig för att minimera frostskadorna på våren och hösten. Den anlades ofta i lä av byggnader eller skog. Det dröjde några år innan plantorna gav full skörd. Idag anser man att en humlegård bör flyttas efter ca 25 år, men i uppteckningsmaterialet nämns 12-15 år som en lämplig tidsperiod.

Humlegårdar kunde anläggas på olika sätt. Den vanligaste typen som beskrivs i våra uppteckningar är rishumlegården, som sköttes mer extensivt. Den täcktes med ris, oftast tallris, efter att jorden grävts, rensats, gödslats och planterats. Humlesticklingarna planterades på rader med ett avstånd på ca 90 cm (tre fot). När humlen var några tum hög, slog man ner stängerna. Man kunde också lägga på sågspån, träflis eller gamla kläder. Humlegården blev något av en kompost. Pottan kunde också tömmas där.

Humlen skördades på hösten sedan blommorna gulnat, men före frosten. Stjälkarna skars av nere vid marken och stången drogs upp. Sedan kunde man antingen behålla plantorna på stången, medan kottarna skördades eller också kunde man dra ur stången innan kottarna plockades av. Humleblommorna lades i såll som ofta ställdes upp på takstängerna i stugan för torkning.

Skörd av humlekottar från en fälld humlestör. Foto: Severin Nilson/Nordiska museet

Försvann under 1900-talet

Vid den tid som våra uppteckningar berör, senare delen av 1800-talet, hade hembryggningen börjat förlora sin stora betydelse, men många odlade fortfarande humle till husbehov och på några få platser förekom odling i större skala till försäljning.

På 1900-talet fanns knappt någon hembryggning kvar ute på gårdarna. Inhemsk humleodling för avsalu hade upphört och det gamla ölet var borta. Nu var det utländska recept som användes. Sedan 2014 odlas humle åter kommersiellt i Sverige. Ett femtiotal svenska humlesorter odlas dessutom på Julita gård som en del av Programmet för odlad mångfald (POM).

Till annat än öl

En humlekotte innehåller omkring 500 olika kemiska ämnen och är ännu inte helt utforskad. Sedan långt tillbaka har man tillskrivit humlen en rad läkande egenskaper. En av de mest utbredda ordinationerna av humle genom tiderna har varit mot sömnsvårigheter.

Kottarna går att äta som ersättning för sparris, och i arkivet finns en uppteckning som berättar om att man lagrat ost i humlekottar, för att den skulle få en "amper smak". Uppteckningen är av Johanna Lundstöm i Västra Vingåker, en socken som var känd för sina omfattande humleodlingar.

Bladen på humlerankan har använts till foder åt getter och framför allt har själva stängelns fibrer använts. Några få belägg finns för att man bearbetat och spunnit fibrerna, men de har också använts till rep, mattor och enkla korgar.

Röster från arkivet

Dalarna

Umbelgard, humlegård, fanns alltid å varje gård hemma i byn, i fäbodarna torde ej humle ha planterats.

Umbelgardn, humlegården, var oftast placerad vid ladugårdens vägg. Strax utanför drupe, takdroppet och helst så att humlen skuggade för ladugårdens fönster.

Humlegårdarna varierade från ett trettiotal stänger ända upp till sextio och på någon storgård ännu fler stänger.

Humlestänger huggs på våren under savtiden, barkades och kvistades noga, grovändarna spetsades och humlestängerna restes mot en vägg för torkning.

På hösten sedan humlen skördats hackades mellan plantorna varefter man risade, dvs övertäckte med granris som fick ligga kvar till nästa vår. På våren sedan humlestånden blivit tre à fyra tum långa skulle man stånga humlen. Stängerna stuckos då ner mellan plantorna med cirka tio tums mellanrum.

På hösten sedan blommorna gulnat men före höstfrosten skördades humlen, detta tillgick så: Humlestjälkarna skuros av nere vid marken och stången lyftes upp och drogs ut ur de påvirade humlerankorna. Sedan nuppade, plockade, man av blomställningarna och bladen. Stjälkarna, från varje stång för sig, härvades upp mellan tumgreppet och armbågen, med toppändarna knöts sedan härvan samman på mitten, så härvan ofta fick formen av en åtta.

Humleblommorna lades i såll som sedan ställdes upp på takstängerna i stugan för torkning. Lövet tillvaratogs och användes till foder för getter, detta arbete utfördes ofta av kvinnorna. Dock kunde man någon gång få se en gammal gubbe sitta på en mjölkpall och plocka humlen.

När humlegården skulle anläggas odlade man upp en lämplig bit, tillförde matjord och gödsel och planterade några humlerötter. Detta skedde helst på hösten.

Så länge marken var bar och ej alltför frusen, gödslades med pissbyttun. En bytta vari man hade spånor och hackat granris. Denna bytta hade man placerad inne i stugan vid dörrposten mellan de två dörrar varav den ena ledde ut till förstugan och den andra till kammaren. Byttan tjänade som uppsamlingskärl för urin.

Humlen förvarades i glesa säckar och hängdes opp på stänger i härbrä.

Det säges att förr, humle använts för garn eller trådberedning, men ingen minnes nu tillvägagångssättet. Här torde ej hava förekommit någon humleodling för avsalu. Men prästens tionde utgick även i humle. Överskottet av såväl humle som andra naturprodukter försåldes av prästen huvudsakligast i Falun.

Berättat av: Anna Svensson (född 1859)
Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1935 av Johan Frost (Uppsala, 8736)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.9 MB)

Fler röster från Dalarna

Alla gårdar i byn hade en humlegård, i en del gårdar kunde man ha två humlegårdar om man hade trångt om utrymmet så att man inte kunde sätta tillräckligt med humle på ett ställe. En del gårdar hade en humlegård även i hemfäbodarna.

 

Humlegården hade sin plats var som helst vid något uthus, vanligen mot söder, där man inte just kunde ha något annat. Storleken på humlegården varierade efter detta områdes storlek. Det var inte säkert att en förmögen gård hade den största humlegården, eller att den fattigare gården hade den mindre humlegården.

 

Man behövde inte sätta humlen där marken var uppodlad, vanligen sattes humlen på odlad mark. Hacka upp grästorven och lägga ner humlerötterna (som man fått i någon gård där man hade humlegård) och lägga över tallkvistar på vilka barret sedan lossnade och föll av när solen sken på dem. Barret utgjorde så att säga gödseln, och så förhindrade barret att det bildades ny gräsmatta igen.

 

När humleskotten voro cirka 6 tum höga sattes humlestängerna ner. Där marken var stenbunden måste man härvid använda järnspettet för at göra hål för stängerna. Stängerna höggos av smal, lång och jämn gran. Om de skulle bli motståndskraftiga mot röta skulle de huggas vid Andersmäss-nedan. Varje vår skulle man risa humlegården på nytt, annars började gräset växa.---

 

Vanligen fick man ta ner humlen i början av skärningstiden, såvida sommaren var normal. När man tog ner humlen hade man en humleskära med vilken man skar av tågorna nere vid roten. Skäran var tillverkad av en gammal lie och liknade en rågskära, men användes endast när man tog ner humlen. När man skurit av humlerankorna nere vid marken tog man upp stången, humlen fick sitta kvar på stången medan den plockades av. Man lade stången i horisontalläge på ett par lagom höga bockar där man bekvämt kunde plocka av humlen. Den finaste humlen plockades av först. Man började därför plockningen i toppen på stången. Den humle som man plockade av kallades plockhumle. Denna plockade man i en foderkorg. När denna blev full tömdes den på en på marken i solen utbredd filt, där den fick ligga och torka. När solen började gå ner, bar man in filten med humlen på på trösklogen för att den inte skulle bli utsatt för dagg eller regn under natten. Nästa dag bars den ut igen. De som inte hade så mycket humle brukade torka den i såll. Om dagarna rörde man om i sållen ibland. På kvällen bar man in dem i ladan.

När man plockat av den finaste humlen, ungefär en tredjedel av tångens längd, skar man av rankorna där. Dessa fingo sedan sitta ihop så långt ner som det växte någon humlekotte. Där skar man av rankorna igen. Man fick alltså en sammanhängande ranka på stångens mitt, på vilken det fanns ett sämre slags humle, men som inte plockades av, utan fick torka på rankorna. Man rullade ihop rankorna till en ring som knöts till med en ranka. Ringarna träddes upp på en stång som sedan sattes upp på en vägg under tak, t ex vid ladan eller härbret. Stången sattes fast genom att man satte in dess ena ända mellan två knutar. Denna stång fick vara ute både natt och dag. Ringarna kallades ummbölring, humleringar.

 

Den finaste humlen såldes till en handelsbod. Den sämre, ringtorkade humlen, användes i hushållet vid brygd. Man kokade en hel sådan ring som den befanns, med blad, rankor och allt. De avplockade humlerankorna gav man till korna. Man brukade då hacka sönder dem fint och blanda dem i foderhackelset och överhälla det med hett vatten. Även den urkokta humlen och rankorna gav man åt korna på samma sätt. Humle ansågs vara nyttigt för korna, särskilt före kalvningen.

 

Att ta ner och plocka av humlen var kvinnornas och barnens arbete. Den noppade och torkade humlen förvarades i ett kar, en tunna eller annat lämpligt kärl. Den i ringar torkade humlen förvarades å samma stång varpå den torkats, också i härbret. Den humle som man inte själv använde såldes i Mora eller användes som bytesvara.

Plats: Orsa, Dalarna
Upptecknat: 1938 av Filip Rombo (Uppsala, 11386)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 9 MB)

 

Humlegården var vanligtvis anlagd bakom ladugården, som så gott som alltid låg i riktningen öst-väst med ingång från nordsidan. På sydsidan funnos därför de bästa betingelserna för lyckad humleodling. Storleken bestämdes av fäjsets längd, som även blev humlegårdens. Bredden var högst ½ av längden, men översteg gärna en famn. Till stänger tog man helst smala, unga tätvuxna tallar. De hemtogos och barkades den tid på våren då skaren bar att gå på och så fingo de stå och torka tills vidare.

 

På hösten breddes tall- eller granris över humlegården. Den hackades eller omsköttes på något annat sätt så gott som aldrig. På våren kunde man väl riva undan litet ogräs med händerna. Till god omvårdnad av densamma hörde att kasta dit allt avfall, som där fick ruttna. Ruttnande stickor och sågspån ur vedbon, utslitna skor och kläder mm hamnade alltid på humlegården ”Ä lagom tä ha på hummälgåln” = är lagom att kasta på humlegården, var ett vanligt uttryck om totalt utslitna saker, som ej kunde brukas att ens lappa något annat gammalt plagg med.

Plats: Ål, Dalarna
Upptecknat: 1936 av Anton Segerström (Uppsala, 9618)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.6 MB)

Dalsland

Humlegård fanns vid nästan varje stuga. Numera är den i allmänhet försvunnen, men ännu finnes vid gamla gårdar den gamla humlegården kvar. Dess storlek och skötsel berodde mest på husmoderns intresse. På våren sattes långa smala störar ”humlestänger” i marken. Kring dessa slingrade sig ”humlevisarne”, så kallades de små nyuppkomna skotten, och växte snart upp till långa revor. Fruktställningarna kallades koppor, ”humlekoppor”. När de voro mogna togs stängerna ner och kopporna plockades av och förvarades i tunna påsar som upphängdes på vinden.

Humlen användes mest i det egna hushållet men bönderna hade också humle med till staden och bytte sig till salt eller andra förnödenheter.

Riset, eller humlerevorna, användes inte här i trakten utan de bröts sönder och lades över humlerötterna.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1943 (Uppsala, 16140)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.1 MB)

Gotland

Humlefrukterna kallades alltid humlä-kuppar. ”det är kuppar så stora som tallkunningar (kottar).” den nya stora böhmiska sorten, som jag hade, kunde det sägas att det var kuppar så stora som grankottar. Jag hade även av den gamla Gotländska, som var små som fingertoppen eller i bästa fall, när den var riktigt välgödad, som tummen. Det var väl den storleken de gamla kallade ”stor som tallkunningar”.- -

På en rätt stor eller en mindre men ordningsfull och välskött gård med intresse för trädgårdsodling, fanns i regel en humlegård i gammal tid. Dock var det många gårdar som hade fruktträd men ej någon humlegård. Det var ej heller behövligt, för om en gård skötte sin humlegård bra, så kunde det bli så god skörd vissa år, så att det räckt både till att ge bort och även att sälja. Det var nog viktigt att det var en skyddad och solig plats där humlegården skulle läggas.---

Min mors morfar var intresserad av sådant och hade därför anlagt en humlegård.--- Han skötte den efter den tidens sed men mycket noggrant och omsorgsfullt och fick i gengäld riklig skörd varje år. På den tiden ansågs att humlegården skulle läggas om vart femtonde år. Då grävde mors morfar upp alla humlerötter, bar hem dem på gården och la dem i brunnen. På hösten, medan humlegårdsjorden arbetades om och gödslades grundligt, varefter ”örter”, eller rötterna, åter lades i jorden för att nästkommande vår åter vara en ny och givande humlegård.

Det vanliga den tiden var att ”mara” humlen. Det gjordes i mars eller så. Då kördes det hem grönt tallris och breddes i ett tjockt lager över hela humlegården. Det gjordes varje år.

I slutet av april eller början av maj kom humletelningarna upp och då sattes humlestängerna ner. Det mest vanliga i gammal tid var unga klenväxta spiror av tall som blir i tät urskog. På såna skalades alltid barken av med ett särskilt bandjärn.--- På min tid, när jag anlagt humlegårdar, då hade jag ej annat som var mer lämpligt än askgrenar.---

Mors morfar tog upp humlestängerna på hösten, som den gängse seden varit sen urminnes tid. Man skär av rankorna en två eller tre decimeter från marken och sedan vrider, knuffar och drar man upp stängerna som är ett hårt arbete. Dock ej så oerhört tröttande och arbetsamt som att sätta ner dem på våren. Då gjorde man först hål med ett spett och det var inte lätt.--- Om stängerna var tio meter över marken, behövde de nästan ner i eller under jorden nära på en meter, för annars blåste de omkull, när det blev fullt av grönska; löv och kuppar, allt mest uppe i toppen. Och då förstår man vilken kraft vinden har med en så lång svajande stake.

När så mors morfar tagit upp stänger och vridit runt mot slingränningen av slingrande rankan, som samtidigt karas från storändan av staken till toppen, vilket heller ej är så lätt. Så bar sen mors morfar, som hade någon mer karl att hjälpa sig, de hoplindade rankorna såsom stora jättekransar på uppsträckta ramar uppe över huvudet. Det var tvunget att hålla dem så högt, så att man ej trampade på kupporna eller att de fastnade och ramlade av till förlust och ingen nytta. Så det gällde att ha bra hatt eller annat skydd, för rankorna är taggiga och snarva, som slingerväxter brukar vara. Han hade ganska långt att bära dem. --- Det var alltid en del källingar han hade som extra hjälp med plockningen. Sedan var det alltid så oerhört noga med torkningen. När han fått det färdigt och bra, hade han så de var att dela med sig till vänner och bekanta åt alla håll, men de köpte de flesta. ---

När jag anlade en humlegård så körde jag först hem jord. Vi hade så stora gamla lövhögar av alla de i tusen år skötta ängar och det hade varit sed att aldrig bränna löv, som förekommer nu; det ser ju hemskt ut hur en del ängsvårdare bär sig åt i våra dagar. Farfar sa alltid: ”För det första ser det fult ut och därtill skadar det gräset och växtligheten. Därtill var de gamlas uppfattning den, att ruttnade löven i hög, så blev det bättre gödning än av askan." ---

När jag sedan la ”örter” eller rötter, så gjorde jag en fördjupning i den nypåkörda jorden, så det blev fukt och fäste för rötterna i grunden; annars var jag rädd att det blev för torrt på sommaren. Jag fick ändock vattna häftigt när det var högsommar, så det ej stannade i växten; det var mycket viktigt. Såsom gödning la jag även på all hönsgödsel vi hade. Hela hinkar grävde jag ner vid varje rot, som jag lagt med ungefär en meter emellan åt alla håll till nästa rot.

Jag kunde ej lägga en humlegård på en gång; det tog flera år förrän jag kunde få nyutväxta rötter att utöka odlingen med. Det är mycket, väldigt mycket arbete med humle. Men det är roligt, för det finns ej bättre växt att på så kort tid växa så fort.---

Plockningen tog sin tid, om det dock var det lättaste arbetet. Mor sa alltid när vi började: ”Nu blir mina fingrar så att korna inte vill bli mjölkade, utan sparkar”. För hur noga hon än tvättade sig, så satt den beska saften av kuppskaften kvar på fingrarna och det sved och kändes obehagligt för korna, när hon tog i spenarna. Humlelukt blev det överallt, för man hade det ju med sig; så det var även märkbart när man skulle sova; då var det inte så bra.

Men sen var det torkningen som ju var så viktig. Det torkar ihop så oerhört, så vikten minskar så man ej kan tro det, om man vägen grön humle och sen får se vad det blivit när det är torrt. Jag hade alltid fin och god humle, så det gick bra att sälja, för vi kunde ej använda så mycket själva.

Plats: Fide, Gotland
Upptecknat: 1966 av Josef Hjorter (Uppsala, 26233)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 14.1 MB)

Gästrikland

Var och en odlade sitt humle. Vid smågårdarna satte man endast en tre, fyra plantor vid någon husgavel så mycket att man redde sig. Men vid de större hade man humlegårdar av varierande storlek.---

En satte några störar och ett par humleslingor och sen kom dom opp varteviga år. På hösten skulle en plocka av dom där tuppönö, det var som små kottar på rankorna. Det var fruntimmersgöra, både att störa och plocka av. Och det var ju ett lätt arbete. Ja, det var ju lite drygt innan man hade plockat ända upp i toppen. Dom var inte som vanliga kottar dom där hummöltuppönö, dom var som fludriga. Vi plockade dom i stora rissel. Sen fick dom där risslorna stå ute i solen och torka. Ibland gick man och rörde om lite. Sen när det var torrt kunde man förvara det var som helst i nån påse eller så. Det var ju ingen risk att några råttor eller några andra djur gick på det som var så galet beskt.

Berättat av: Karin Lindström (född 1864)
Plats: Valbo, Gästrikland
Upptecknat: 1940 av Vivi Wendin (Uppsala, 13687)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.9 MB)

Fler röster från Gästrikland

Humlen har odlats mycket, allmänt i Hedesunda. I en del byar har varje gård, hur liten den än har varit, odlat humle. Men det har även funnits byar, där man knappast alls har odlat humle.

 

Det har funnits riktiga små humlegårdar på en del åkrar. Men en del har haft humlegården hemma vid gården. En del har endast haft ett par stänger hemma på någon plats på gården.

 

Även vid fäbodarna har man odlat humle. En och annan har odlat så pass mycket, att han hunnit sälja, eller gett eller bytt bort. Men detta får anses som något ovanligt. En del har varit tvungna att köpa sin humle.

Berättat av: Gustav Uggla (född 1884), Olof Östlund (född 1866), Lena Frisk (född 1860), Per Nordström (född 1860), A Andersson (född 1866), E Selin (född 1863)
Plats: Hedesunda, Gästrikland
Upptecknat: 1949 av Vivi Wendin (Uppsala, 20437)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 13.1 MB)

Hälsingland

Förr hade varje gård en humlegård. I bovallarna (fäbodarna) funnos i regel inga humlegårdar. Humlegården låg inte vid någon särskild byggnad utan ett stycke från gården i en backe eller ”ätter nån kant”. Skillnaden mellan humlegården på ett förmöget och ett fattigt hemman var obetydlig.

Humlestänger skulle barkas den tid barken gick lättast av. Humlegården risades med granris. Någon halm bredde man inte ut på marken.---

Då vi tar opp störarna måste vi skära av tågorna med skära. Humlen togs ned omkring Bartolomeus den 24 aug. Ett allmänt talesätt var, att ”Bartolomeus skulle pissa på humlen innan man tog ner den.” Om man hann, brukade man ta ner den mellan slåtter och skörd. Numera är inte tiden så bestämd, utan då vi ser humlen börja på torka, måste vi ta ner den.

Berättat av: Ulrika och Erik Eriksson
Plats: Humlegården, Nansta, Forsa, Hälsingland
Upptecknat: 1938 av Britta Dalheim (Uppsala, 13006)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.6 MB)

Fler röster från Hälsingland

Växten kallas ”humla” och den odlades förr så allmänt här, att man även vid den minsta gård hade egen ”humlagål”. Den användes som tillsats vid beredning av maltdricka.

 

Ett skämtsamt ordstäv säger om Sara-dagen (19 juli): ”Om Sara väter på humlen blir den svag.”

Plats: Alfta, Hälsingland
Upptecknat: 1930 av Per Asplund (Uppsala, 2472)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.3 MB)

Jämtland

Enligt åldriga sagesmän var humleodling rätt vanligt förekommande en bit in i 1800-talets början – förekom väl inte i någon större omfattning – liten husbehovsodling torde vara den riktigaste benämningen för denna odling. I regel så brukade dylik odling oftast förekomma intill någon för långvarigt solsken utsatt vägg. /Vet att ända in i 1930-talet förekom prydnadsodling – dock flyttades den från broar och verandor - pga att de drogo med sig massor av flygfän/. Minnen från tidigare säkert större odlingar levde kvar långt in i detta sekel ty då sades rätt ofta då man påträffade rak, smäcker, långväxt skog som s a s stod hart när i rader - ”skogen står som humlestörar” = träden står som humlestörar. Ävenså ett vanligt vedernamn på ovanligt lång, mycket smal och rakryggad individ sades ”likna en humlestör”. Åldringar berättade att det var barnen i första hand /kvinnor med men inte alltid/som plockade av ”kömmran”--- när det var färdigt för skörd.

Plats: Ragunda, Jämtland
Upptecknat: 1979 av Erik Jonas Lindberg (Uppsala, 31615)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.8 MB)

Lappland

Humlegård fanns på alla välvårdade gårdar. Den odlades inte till prydnad utan till nytta. Humlegården hade sin plats mot en sydvägg så att den skulle få så mycket sol som möjligt för att hinna bli mogen i tid på höstsommaren.

När de gjorde urgrävningen för gödselrummet kastades jorden upp mot väggen för att bli en bra och tät isolering mm. Där på den uppskottade jorden planterades humlen. Där stakades upp långa störar för att humlen skulle ha ordentligt stöd. Det var strängt förbjudet att leka i humlegården så att humlerevorna tog skada och på så sätt kunde husmor få mindre skörd.

När humlen var lagom mogen gick de ut med korgar för att plocka humlen som måste skördas i solsken för att vara så torr som möjligt.

Humle var en mycket nyttig krydda. Men den var nyttig till medicin av olika sjukdomar. Var det någon som fick svåra magplågor var det lindring om man lade humle i en påse som doppades i varmt vatten och lades på det sjuka stället. Den var bra vid svår värk, då man gjorde på precis samma sätt som vid magplågor. När humlepåsen blev kall så stoppades påsen ånyo i det varma vattnet och vreds ur och lades på de sjuka ställena.

Humledricka var både gott och hälsosamt. För att få humlen skild ur vörten silades vörten genom halm i en rost. Men gjorde de maltdricka så kokades maltet först och sedan silades vörten genom halm och humle. Från halm fick man sötma, från humle en strak smak.

För att få fart på jäsning i både bröd och dricka, lade man någon näve humle i vörten. Som efter jäsningen skummades bort.

Berättat av: Lisa Johansson (född 1897)
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1944 (Uppsala, 17187)

Södermanland

Di har haft humlegård ve Bisstorp, det var dagsverkarna som skötte den på våren. Den skulle risas med fårris (ris som fåren gnagt av löv och bark på), så snart de vart lent på våren. Di hade vid Gates också. Då bredde di ut undan för undan bra tätt. Det var te fri rötterna för torka /=skydda rötterna för torka/

Sen skulle en störa rätt opp i rader. Störarna skulle vara en sex alnar långa, skulle stå på en fot ifrån varandra. Sen fick humlegården vara te hösten. Då skulle di plocka humlen. Då fick di dra upp stören, raka av, rensa, från stören, plocka av paplo (humlekottarna). Det var barn och fruntimmer som plocka av humlen.---

Jag minns att en fick visst för vad di plockade. Rättarn på Bisstorp tog hand om humlen, sålde den till bryggerierna. På Gate var det humlegård. Jag rodde över sjön från Gate te Bisstorp med humlen.

Berättat av: Erik Eriksson (född 1857)
Plats: Västra Vingåker, Södermanland
Upptecknat: 1937 av Imber Nordin-Grip (Uppsala, 11555)

Uppland

Humlegård, sådan fanns i regel i varje gård (men inte i fäbodarna). Den brukade vara belägen i en backsluttning, helst med soligt läge. Till omfång brukade den vara ca fyra kv m. Vet ej om humlegårdens storlek stod i någon relation till hemmanets förmögenhetsförhållande.

Redogörelse för ortens forna humleodling. På vintern högg man och forslade hem humlestängerna; de skulle vara mycket smäckra ca 4 m långa ”lång och smal som en humlestör”, var ett vanligt uttryck om långa och gängliga fruntimmer. På våren barkades och kvistades de mycket noga, så att det skulle gå lätt att ta ner humlen. När tjälen gått ur på våren brukade man riva bort det gamla granriset och lägga ut nytt, risa humlegården, och omedelbart efter satte man ner humlestängerna ganska tätt.

Vid skörden använde man skära och skar av den eller de humlerankor som slingrat sig kring respektive stör, sedan drog man upp stören, lade den tvärs över gärdesgården och strök av humlen genom att draga stören till sig och hålla emot med handen, så att humlen måste släppa. Sedan man ställt stören på lut i ett hörn av humlegården, förfor man på samma sätt med nästa tills allesamman voro upptagna och humlen låg i en hög utanför gärdesgården.---

Att ta ner humlen var mansgöra, att nötta den (plocka kottarna) var vanligen gemensamt göra. Nertagningen skulle ske till Bartolomeidagen d 24 aug. Som humlen i allmänhet icke odlades annat än till husbehov, förekom det väl knappast att man lejde folk särskilt till humleskörden.---

Sedan humlen plockats av bredde man ut den på täcken att torka ute i solskenet om dagarna och inomhus om nätterna. Därefter packade man den i fjärdingar.

Berättat av: Simon Eriksson (född 1889)
Plats: Östervåla, Uppland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8222)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.7 MB)

Fler röster från Uppland

Hemma, minns jag, hade vi humle som växte på långa fina smala störar. Det var instängt med gärdsgård ikring och då skulle nästan alla ha humle själv. Vid brygd lade de i humle och malt.

Berättat av: Oskar Eriksson (född 1888)
Plats: Halls by, Tierp, Uppland
Upptecknat: 1973 av Wolter Ehn (Uppsala, 28996)

Värmland

Humlen växte i humlegård. En sådan humlegård bestod av långa, barkade spön sk humlestänger, som ställts en hel hop tillsammans i en ring eller kase. Efter dessa stänger fick humlen växa. Humlegård hade man vid alla de större gårdarna, åtminstone vid de gårdar, där man gjorde stor brygd till julen. De mindre gårdarna hade också ofta en liten humlegård till husbehov. Hade man inte humle själv, så fick man låna eller också fick man av dem som hade. Det var sällan någon som tog betalt för humle. Det var så starkt, att det inte behövdes mycket för små brygder, och då tyckte de inte att det var något att ta betalt för. Humlegården brukade man på många gårdar ha i närheten av gödselstaden eller ladugården, men mindre humlegårdar hade de annars var som helst vid gården och inte på någon viss plats.

På hösten då humlen var brun och mogen togs den ner.--- Man tog då ner risslorna från stängerna och plockade av ”humlekopparna”. Arbetet utfördes alltid av kvinnfolken, männen befattade sig ej med det.

Berättat av: Olov Persson (född 1872), Maria Broberg (född 1865), Kajsa Olsson (född cirka 1870)
Plats: Östmark, Värmland
Upptecknat: 1941 av Richard Broberg (Uppsala, 15304:4)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.4 MB)

Västerbotten

I gamla tider hade de näranog en liten humleodling vid var gård i byn. Denna lilla odling vid någon vägg, ofta vid ladugården, benämndes för humlegård. En humlegård fick egentligen sköta sig själv. Det enda var att se till att jorden blev frodig nog. På hösten när den var ”mata ut”, dvs mogen, klippte man ned fruktställningarna. Det var väl någon som bredde halm över marken men någon regel var det ej. Ju frodigare, bättre, fetare jorden var, ju längre störar fick man störa humlegården med. Den avplockade humlen fick sedan ligga och torka på någon hylla i köket. Då den var torr lades den i något luktfritt skrin eller i någon låda med så tättslutande lock som möjligt, och där fick den ligga till förvaring.

Berättat av: Sofia Brodin (född cirka 1860), Lotta Dahlgren (född 1849)
Plats: Vännäs, Umeå, Västerbotten
Upptecknat: 1934 av Ingrid Pettersson (Uppsala, 8188)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.4 MB)

Fler röster från Västerbotten

Humle var förut ej vanlig i Norsjö. Den fanns dock bla i Sörbyn och i Bastutjärn. Från Örträsk berättas, att man köpte humle från Skellefteå. Den användes för brygd och även till tobak. Till tobak användes även torkas björnmossa och frön av ”svinsyra”, (Rumex) Att ”myrpors” (Ledum palustre) använts för brygd, känna meddelarna ej till.

Plats: Norsjö, Västerbotten
Upptecknat: 1938 av Bertil Nygren (Uppsala, 12083)

Västergötland

Humlegård fanns för omkring 80 år tillbaka vid de flesta hemmen. Den var oftast förlagd till den sida eller gavel vid visthusboden eller något annat uthus, men låg ibland i något hörn av gårdstomten. Den skulle ligga fritt emot söder, men fanns det något vindskydd från norr, så var detta fördelaktigt, ty humlen var ömtålig för nordanvinden. Likaså för lukten från avträdet, vilket ej fick stå för nära. Omfånget på de mindre kunde vara tre famnar på längden och två på bredden. Dock räknades storleken efter antalet stänger.---

Att anlägga en humlegård: Planteringen skedde sedan jorden beretts, genom att sätta humlerötter, vilket kunde göras antingen på hösten eller våren. Det berättas att man icke gödslade humlegården, men kastade ut feta ben på densamma, vilket skulle vara bra för växten. Man brukade även kasta vinterns sopor på humlegården. På hösten innan marken frös till luckrades jorden genom att hacka den. Därefter lades över halm eller granris, det senare hackades till kortare kvistar. Den sistnämnda sorten användes allmänt i dessa orter och arbetet kallades att ria eller barra humlegården.

Det var vanlig regel att humlegården skulle läggas om vart tolfte eller fjortonde år. Efter denna tidsrymd hette det att humlen var för gammal på jorden. Vid omläggningen skaffade man sig gärna nya humlerötter, som vuxit på annan jordmån. Humlestängerna, vilka voro ända till 8 alnar långa, lagades till på vintern.---

Att skörda humlen, ta ner humlen, tillgick så att revorna med en kniv skurus av ovan jorden, varefter stängerna rycktes upp. Rankorna skruvades och skötos med handen till stångens ända och lades i hög. Avplockningen av kottarna gjordes vanligtvis inomhus, i boningsstugan, varvid alla, såväl barn som äldre deltogo.

Det förkom att humlerankorna rötades i likhet med lin och fibrerna togos tillvara och användes till att slå rep och snören av. När de ej användes lades de på humlegården.

Berättat av: Johan Möller (född 1869)
Plats: Korsberga, Västergötland
Upptecknat: 1935 (Uppsala, 8151)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6 MB)

Västmanland

Humle var ett mycket känt namn i min hemsocken Kumla. Man använde ju även beteckningen brygghumle men den odlades ju huvudsakligen till detta ändamål, att lägga på dricka. En reva betecknade en ranka som linda sej om en hummelstör eller hummelstång, av vilka uttryck jag hört bägge. ”Lång som en humlestör”, sade man om en lång person eller om en lång gärdsgårdsstör. Eller han hade ”så många stänger” i sin humlegård. Han-blommiga humlen ansågs ej duga till brygd utan de gamla kallade visst den för gallhumle (ofruktsam), utan det skulle vara honblommig.---

I ett ”Oförgripeligt project angående en skatteläggning av Ransta säteri i Kumla socken”, upprättat i sept månad anno 1712, talas om att vid den gården 1 Hemman fanns en kup (kuperad) Humlegård om ½ spannland, dvs ¼ tunnland, likaså fanns vid torpet Olsbo en liten humlegård och vid torpet Carlsbo en liten humletäppa. Och enligt en gammal lag som upphävdes först 1860 ”skulle på varje helt hemman i skatte, dvs skattelagt hemman, ”finnas tuhundra stänger”, ty på den tiden gick det ju åt mera humle även till kronans behov mm. Men det var nog inte så strängt med den lagparagrafen, ty långt före 1860 fanns det gårdar som ej odlade humle mer än nätt till eget behov, och med laga skifte, lantmäteri, blev det si och så med odling av humle. - - -

Humlegården hade man noga inhägnad intill ena gaveln eller sidan av manbyggnaden i soligt läge, och väl instängd för höns, svin och andra småkräk. Den rätaste och mest kvistfria störn, som fanns, när man efter Sigfrid den 15 februari, gick åt skogen och högg, och senast i mars, skulle man enligt en gammal anteckning ”humlestänger hugga, spetsa och bränna i rotändan”, ett skydd mot förruttnelse. Och humlestänger eller stör, skulle vara ”högre än åpp i tak”, dvs gärna 6-8 alnar.

När någon skulle anlägga en humlegård, tog han lämpliga revor av en annan humlegård och lade ner på lagom djup, antingen i maj eller augusti, bara ”dom hann rota sej, innan det frös på hösten”. Så en stång eller stör vid var planta. Och varje höst skulle humlegården luckras upp, sen man efter plockningen gått och trampat till jorden. Men mera än 12-15 år lönade det sig inte att skörda humle från samma rot, utan då var bäst att ta upp de gamla rötterna och som förut nämnts lägga nya och så göda ibland, ty en humlegård tarvar dynga ”lite emellan”, sa de gamlesta. Om hösten tog man ner humlen, plocka ner den mogna dugliga, vilket väl egentligen var kvinnfolksgöra men nog kunde bli karlgöra med när det gällde att kliva upp på bockar och gå på höjden och ta ner från toppen.

Man talte om att ”där stod så tätt som en störa´ hummelgål”, men det måste vara avstånd mellan var stör eller stång, annars blir det dålig skörd och ingen plats att röra sig på, när man plockar ner.---

Och när humlen väl var nerplockad, lades den in på en vind eller på ett golv i tex en gammal sal i stugan. Ty det var noga med att humlen skulle bli väl torkad, ty om den blev inlagd rå, eller våt, kunde den lätt ruttna.

På Sala-marken, höstmarknaden i mitten av sept, eller ännu hellre vintermarknaden i mitten av februari, var det kommers, så man köpte och sålde humle.

Berättat av: Carl Erik Johansson (född 1866), Axel Johansson (född 1867), Frans Vesström, Vendela Johansson (född 1875), S Eriksson (född 1855)
Plats: Kumla, Västmanland
Upptecknat: 1935 av Axel Larsson (Uppsala, 8296)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Fler röster från Västmanland

Humle. Honkottarna kom till användning vid bryggning av dricka. Humlestörar med ett par plantor fanns kvar vid mitt barndomshem till omkring 1915.

Berättat av: Ragnar Svedskog (född 1906)
Plats: Medåker, Västmanland
Upptecknat: 1968 (Uppsala, 26902)

 

Vid nästan varje gård fanns en större eller mindre humlegård. Humle var en nödvändighetsvara, eftersom man alltid själv bryggde sitt dricka. Till humlegård tog man en lämplig åkerlapp utanför trädgården. Humlerevorna fingo klänga sig fast vid långa humlestänger, vartill användes barkade granstörar. Fruktställningen hos humlen kallades peppla. Det var pepplorna man skördade, när humlen om hösten var mogen. De plockades då av och torkades. De förvarades sedan i tygpåsar. Allt arbete med humlens skördande och torkning förrättades av gårdens kvinnor.

Berättat av: Lovisa Jansson (född 1853)
Plats: Fellingsbro, Västmanland
Upptecknat: 1936 av Olof Norman (Uppsala, 9962)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.1 MB)

Ångermanland

Vid varje gammalt hem fanns i min barndom här en sk hommälgård (humlegård) endast för hemmets räkning,--- Man anlade humlegården mot en södervägg i fet jord. Storlek omkring 2x5 met = 10 kvm. Humlegården anlades bakom en solig ladugårdsvägg, eller också bakom en solig bryggstuvägg (även kallad bagarstuga)--- Varje vår gödslade och hackade man kringom humleplantorna och när de växt ut så pass långa, att de behövde, störade eller störä eller stölä man humlerevan med några alnars fina stänger, hvilka förut blivit barkade. Stängerna tillspetsades med yxa, stampades fast i jorden bredvid plantorna, som hade ett mellanrum av ungefär en fot (3 dm) och lades sedan snett mot husväggen eller kanske ännu mer emot utsprånget på hustaket. Huset var ju ej så högt. Under sommaren växte humleplantorna längs stängerna och blommade för fullt (rikligt). När hösten kom, tog man ner stängerna och humlerankorna, vilka avskuros vid jorden, och sedan man lösgjort revorna ifrån störa, nappä-n lös (plockade man bort) hummel-klursän, (humlekottarna) som samlades i en korg. Både karlar och kvinnor kunde arbeta härmed.

Vår gamla farfar skötte humlegården hemma, så länge han orkade. Humle odlades ej till avsalu hos oss, utan man kunde till och med få köpa humle hos byhandlaren L-g som tog hem den tillsammans med andra varor.

En knäping humle var den humle som greps omkring med ena handen när man först tryckte handen mot den samlade humlen och sedan knäfft åt (nöp ihop).

Humlen förvarades i härbre, antingen i en större korg eller också i någon tunna, men ej hårt packad.

Av revorna gjordes ibland leksakskorgar åt barn, annars kastades de bort. Prästen hade själv humleplantering hos oss, och i prästgården bryggde man själv sin dricka.

Plats: Bjurholm, Ångermanland
Upptecknat: 1939 av Hedvig Johansson (Uppsala, 12318)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.7 MB)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se