”Päran ska solas så ruttnä dom int”

I en uppteckning från 1948 berättar lantbrukaren Erik Jonas Lindberg (född 1905) om potatisodling i Ragunda socken i Jämtland.

Bära av – taga av sättpotatisen. Bära härleder sig från att man bar ut den blivande sättpotatisen ut källaren. Någon bestämd dag hade man ej här i orten för detta arbete. ”Årgången”, sva tidpunkten för vårens inbrott var här avgörande, tidig vår, tidig sättpotatis. På de flesta gårdar här i orten hade man sina ”specialmärken” man rättade sig efter när rätta tiden var inne för detta vårbruksförberedande.

I mitt hem fanns det en grop på gårdsplanen, vari vårens smält- och regnvatten samlades. De flesta gårdar hade liknande ”märken”. Så länge det nu fanns vatten i gropen företogs inget fröpotatis ordnande, men då gropens vatten försvunnit, igångsattes sysslan.

Man ska inte bära av potatis till frö medan det är tjäle i marken, gör man så blir det för lång grodd, som brytes av och då går växtkraften bortur potatisen till ny brodd och det blir mindre av potatis = lägre skördeutbyte, var förr en allmän åsikt. Det är allra lagomast när brodden är en tum lång. I regel utfördes detta arbete med potatisen under maj månads första hälvt.

Några dagar i förväg bar man ut ”mältlavan” lådor om vanligast tre tunnors rymd, ca 280-290 liter för att ”vädräss” luftas ordentligt. Dock ställdes de alltid, så de ej blevo fuktiga av event. kommande nederbörd. ”surä lavar jä surpäran” – sura lådor giva ruttnande potatis. Lådorna vore i regel gjorda av 2 tum tjocka plankor, i och för sig tunga. Inte undra på att man måste vara minst fyra man för att orka med inbärandet av dessa då de fyllts med omnämnda mängd potatis.

Om möjligheterna så medgav utfördes potatisavtagandet en solig dag.--- Förgrodd potatis ansågs giva 3 veckors tidigare skörd än då ogrodd potatis nyttjades. Till en välrensad gräsbeväxt plats bar man så ut potatisen från källaren, tömde ut den i tunna lager, ”päran ska solas så ruttnä dom int” ---

Efter denna torkning sorterades potatisen. Skadad eller rötangripen plockades ut, bars till ladugården där den nyttjades till utfodring av företrädesvis svin, höns och kalvar.

Som regel hade man flera sorter på varje gård. ”Tilepäran” tidigt mognande, vanligaste sorten här förr var ”amerikapäran” = tidigt röda, ”Vitpäran” vit, med fast gult mjöligt kött, platta, äggformiga. En numera, tyvärr, försvunnen sort, dess rätta namn är obekant, som brunrötan tog rubb och stubb under 1920-talets första hälvt.

Så hade man ”krypan” mandelpotatis. ”bjånpäran”, björnpotatis, blåskaliga, plattovala, gult mycket mjöligt kött, dessutom ovanligt lagringståliga, verkligt delikata in i juli-augusti således finfina närapå 12 månader efter skörden. Gullöga och Rosenpotatis odlades också. Ovannämnda sorter var de vanligaste här i orten.---

När så potatisen var uppsorterad och fått ligga ute, först på marken, sedan i lådorna, och det led mot kvällen, bar man in dem i ladugården, där det uppställdes och kringbyggdes så, att event. lösa djur ej kunde komma åt att äta av den. I ladugårdsvärmen skedde förgroningen rätt snabbt i de ovanpå varandra staplade lådorna, mellan varje låda – likaså på golvet lades ribbor – Potatisen skall ha luftigt.

”Pärlännä”, potatislandet, reddes med mycket stor omsorg. Först fick det en grundlig gödsling med hästgödsel. De som till äventyrs saknade häst, brukade byta till sig sådan mot kreatursgödsel. En sak som för oss sentida kan förefalla hart när löjlig, men för dåtida i självhushållningens tidevarv, var gödsel en dyrbarhet, handelsgödsel fanns inte. Inte utan att gödseln kallades för ”bonngullä”, bonde-guldet.---

Harvningen av det blivande potatislandet skedde ytterst noggrant, myllan skulle vara finkornig, väl blandad med stallgödseln, tillika så djup som möjligt var, utan att torven revs upp. Fem, sex grundliga harvningar var det mest vanliga, mellan varje harvning sladdades det, genom sistnämnda förfaringssätt gnuggades lerklumparna sönder. Efter sista harvningen skedde en grundlig sladdning. Om nu möjligheterna det så medgav, valdes plats med lättlera, ”mjäla” eller sandblandad jord till potatisland, dylik jordmån gav ju bästa skördeutbytet.---

Potatisåkern är färdigredd, dagen för ”pärsätninga”, potatissättningen, är inne. I god tid på morgonen anländer de lejda ”pärsätaran”, gamlingar och ungdomar, som regel medförande ”pärtjäräla”, potatiskärl = kärl vari man lade potatisen när man skulle sätta den. Mat och kaffeordningen var lika som vid potatisupptagandet.

Så vidtog ”päruttjöringa” potatisutkörningen till ”pärlänna”, de tunga lavarna lades härvid på slädar. (mest vanliga – sällan på hjuldon, skakandet på dylika förorsakade, att potatisen kastades ur varvid åtskilliga av dem skadades). Lådorna ställdes så ut på lämpliga inbördes avstånd från varandra, dessutom var man mycket noga se till, att man satte lådorna med samma potatissort, så att hopblandning med annan sort undveks.

Med ”päraln”, hemmagjort potatisårder, ritsade man upp en tomfåra - - sedan ritsades sättfåran upp, vari potatisen sattes, såtillvida man nu ej – väl i så fall på grund av för liten areal – nyttjade dubbla fåror, dvs man satte potatisen i dubbla rader på samma ”bänk” innan nästa tomrad ritsades.

Man var synnerligen noga tillse, att man ej satte potatisen för djupt, likaså att man kupade över potatisen väl med årdern. - -Som regel var potatissättningen avklarad vid middagsdags. Efter mat och vila rengjordes lavarna väl, fingo stå ute skyddade för regn och luftas ur en tid.---

Efter ca 1 vecka körde man över potatisfårorna längsgående, med en sladd. På så sätt kapades bänkarnas ofta spetsiga toppar ner, fårorna blev jämnstrukna.---

Efter någon tid – om det nu var ogräs uppe på bänkarna – harkades (krattades) dessa med en bastant kortpinnad hemmagjord harka ”pärhärka”, potatisharkan samt kupade dem med träårdret. Minst en harkning skulle dock utföras. Kupningen tre gånger, efter det potatisen blommat företogs inget annat arbete med potatisen än om så var nödigt rev man upp långvuxet ogräs.---

1915 inköpte min far ortens första ”pärmaschin”, potatisupptagare avsedd för två dragare. - -Före potatisupptagningens mekanisering skedde potatisupptagningen med en liten kortskaftad handhacka ”pärgrävä”. Upptagningen skulle som regel gå av stapeln mikaelsmässoveckan – veckan före Mikaelisöndagen. ---

Förr var det ingen nämnvärd svårighet att ”lejja pärhackaran”, leja folk till potatisupptagningen, gamla och unga funnos många av i dåtida byar, samtliga voro ju måna om att under potatisveckan (den vecka potatisupptagningen kulminerade) få tjäna en slant plus den obligatoriska havspann (16 liter) potatis varje lejd skulle ha per arbetsdag.

I arla morgonstund samlades de lejda på den gårdsplan varifrån arbetsstyrkan skulle starta. Morgonkaffe med dopp av hembakat vetebröd inledde arbetsdagen kl 6 på morgonen. 7-7.30-tiden var det frukost, som vanligast tog ¾ timma, så arbete till 11-kaffet som serverades ute i pärlannä, potatislandet. Tilltugget bestod dels av ovan nämnda vetebröd plus flera sorter hemmabakade ”krus”, småkakor (också kallade små-bröd). Så arbete till klockan 13, då en bastant middag serverades inne i gårdens kök. Rasten var en timma, så arbete tills det var dags att dricka kaffe kl 16, varvid lika tilltugg bjöds , som då 11-kaffet serverades. Även eftermiddagskaffet serverades ute på åkern, efter denna kaffepaus arbetades till klockan 19. Då gjorde man kväll och åt ett kraftigt mål som avslutades med kornmjölsgröt kokad på vatten, åts med oskummad mjölk och lingonmos. ---

Vid potatisupptagningen var arbetsfördelningen denna: först gick, vanligen ungdom, de som ryckte upp potatisbuskarna = rev pärbuskan. Så kom en person som hackade fram potatisen. Denne medförde också tvenne hinkar, mera sällan en trälåda eller större korg. ---

I ett av kärlen plockades de större potatisarna och i ett småpotatisen och defekt potatis, som plockades samman för att nyttjas till kreatursutfodring. (grisar, höns och kalvar företrädesvis) och potatismjöls resp grynberedning, för vilka ändamål oformlig stor potatis även nyttjades.

När kärlen plockades fulla, tömdes de över, vad småpotatisen beträffar, mest i säckar, matpotatisen oftast i stjälpkärror. Två man avdelades vanligast till potatishemkörningen. På de flesta utomhus belägna potatiskällarna fanns det en trumma i källartaket vari storpäran tömdes ner. ---

Man odlade förhållandevis mycket potatis för varje hushåll 10-15 tunnor sattes (en tunna ca 130 liter).

Var potatisblasten någorlunda skonad av frosten så hässjades och torkades den och nyttjades till kreatursfoder, vilket förtärdes med stor begärlighet av korna.---

Dagen efter det potatisen var upptagen så utfördes harvning av pärlannä, varvid man plockade igen kvarbliven potatis. Denna harvning skedde i regel trenne gånger, så vidtogs plöjandet. Även då fick en person, vanligast någon minderårig följa plöjaren fåra upp och fåra ner och plocka rätt på då framrullande potatisar.

Plats: Ragunda, Jämtland
Upptecknat: 1966 (Uppsala, 26486)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se