”Om man, enligt gamla märken, såg att det skulle bli en regnig sommar, grävde man djupare fåror och tvärtom”

I en uppteckning från 1948 berättar Johan Holmbom från Kvikkjokk i Lappland om potatisodling i Njunjes. Till uppteckningen finns flera fina bilder.

Under Isaks Holmboms och hans söners tid användes alltid spade vid potatislandsupptagning och vid vändande av jorden å dessa land. Isak hade sina potatisland där västra gården nu ligger, i själva backslänten som sluttar mot söder. Man satte alltid ner så mycket potatissäd i jorden så att dess avkastning, sedan man tagit undan kommande års säd, skulle räcka till nästa potatisskörd. Man avyttrade aldrig sina potatisar utan använde dessa alltid endast för husbehovet.

Då man skulle sätta potatissäden, vilket skedde i slutet av andra veckan av juni, vände man först jorden, på vilken anbringats rikligt med gödsel från ladugården. Därefter grävde man fåror, vilka löpte oppifrån och ner, allteftersom landet lutade. Mellan fårorna löpte så de meterbreda sk bänkarna.

Fårorna som kunde vara ca 2 dm djupa, användes som gångar att gå i, vid sättningen, och tjänade även det ändamålet att verka som vattenrännor vid ihållande regn. För mycket regn och väta gjorde att ogräset ville frodas alltför fort. Om man, enligt gamla märken, såg att det skulle bli en regnig sommar, grävde man djupare fåror och tvärtom.

Då fårorna voro färdiggrävda och med dessa bänkarna, skedde så själva sättningen, i det man stack ner potatisen i tre rader längs bänkarna och med ca 25 cm mellanrum mellan varje nedstick.

Sedan satte man upp stängsel runt landet, mot kreaturen.

I början av juli plockade man bort all det ogräs som börjat spira opp vitplister mm och grävde också omkring potatisstånden, vars blast vid denna tid kunde vara omkring 2 dm hög.

Andra och sista gången man rensade potatislandet var sista veckan av juli. Därefter fick landen vara i fred och ro till dess upptagningen skedde omkring den 10 à 15:e september. På den tiden fanns ej potatisgrevar av järn, varför man använde sådana av i synnerhet granträ. Potatisen förvarades sedan i källare under köksgolvet.

Vanligtvis i början av juni, sedan tjälen gått ut marken sker potatissättningen.

Långt i förväg, redan i mars, väljer man, i sin potatiskällare, ut lämplig sättpotatis och lägger ner, för sådden lämplig mängd potatis, i låda och kartonger i vilka potatisen får spricka eller som man säger ”ligga i melt”, till tiden för sättningen i jord är inne. Man förvarar då potatislådorna i källaren där det är mörkt, då man anser att potatisen spricker gynnsammast.

På sista snön har man kört ut erforderlig kogödsel på potatislandet, vilken gödsel sedan hackas sönder med spade och bredes ut.

Därefter vidtager spadningen av landet, vilket sker så att man med spaden vänder jorden så att gödsel kommer under och färsk jord ovanpå.

På bilden synes Erik Holmbom arbeta med spadning eller vändning av jorden i potatislandet. I bakgrunden synes bostaden till vänster och ladugård (fähus) till höger.

Under arbetet med spadningen har Erik Holmbom hittat en del till en gammal spinnrock, den sk snållen. Den beräknas till ca 100 år gammal. Erik vet att berätta att denna snåll tillhört en gammal spinnrock som ägdes av Stina Kajsa, som var dotter till Olof Holmbom. Spinnrocken ärvdes av en dotter till Stina Kajsa och hennes man Nils Erik Jakobsson, vid namn Anna, som blev gift i Kvikkojokk med en inflyttad sörlänning vid namn Sjöberg. Erik förvärvade så genom köp denna spinnrock av Anna Sjöberg. Spinnrocken blev med tiden bristfällig, varför denna snåll småningom hamnat i potatislandet tillsammans med gödseln.

Sedan spadningen (vändningen) av jorden är klar, vidtager oppgrävning av fåror, så att bänkar bildas mellan dessa fåror. Dessa bänkar äro ca 1 meter breda, och löpa över potatislandet, från norr till söder.

Fårorna tjäna dels till gångar för dom som sätter potatisen, och dels som vattenavlopp, särskilt vid regniga somrar.

På bilden synes själva sättningen i gång. Man använder sig av en jordhacka med vilken man hugger opp gropar i jorden (myllan) vari den andra personen lägger ner potatisen. Som bilden visar lägges potatisen radvis, i 3 rader på varje jordbänk.

Så snart tjälen gått ur jorden, det kan vara i allmänhet första veckan av juni eller om det varit kallt, andra veckan av denna månad.

Man använde sig av metoden att medelst spade luckra upp jorden i potatislandet, ”spada opp landet” som man sade. Detta var ett rätt tungt arbete, och som det i allmänhet var varmt på dagarna denna årstid, arbetade man helst på kvällarna och tidigt i ottan innan solen hunnit värma allt för mycket.

Man ser på denna bild Erik Holmbom sysselsatt med spadning. Bredvid sitter gårds- och jakthunden Nelly.

Sedan arbetet med spadning är färdigt vidtager uppgrävning av ”fårorna”. Dessa ha till uppgift att avleda vattnet, samt tjänstgöra som ”gångar” vid potatissättningen och bortplockning av ogräs längre fram på sommaren. ”Bänkarna” mellan fårorna hade en bredd av ca 1,20 meter.

Då fårorna var färdiggrävda kunde man, om jorden hade visat sig fuktig och luften kylig, vänta med sättningen någon dag, till gynnsamma förhållanden inträtt.

I andra fall sattes potatisen i jorden omedelbart, så snart bänkarna var färdiga.

Denna bild visar potatislandets läge i förhållande till gården.

Landet ifråga var anlagt i nedre södersluttningen av den sk Lagårdsbacken. Läget här var det för ett potatisland bäst tänkbara med skyddande skog runtom. Det hände aldrig att nattfrosten svedde av blasten för tidigt på denna plats, trots att frosten tog blasten på andra mindre skyddade land här i Njunjes.

Jordmånen var liksom på övriga land för potatis mycket befrämjande. Dock gick ej mandelpotatis bra här. Den blev alltför småväxt. Det skulle vara den ljust gulaktiga runda typen.

Denna bild visar hur själva sättningen gick till: Från gården bar man ner den utspruckna sättpotatisen i lådor och hinkar. Man var alltid två då sättningen skedde. Den ene skötte jordhackan, med vilken gropar i jorden togs opp, tre och tre i bredd, medan den andre lade i sättpotatisen, för varje grop som höggs upp.

Mellanrummet mellan varje stånd skulle vara ca 25 cm. En del satte ner potatisen oregelbundet och icke i bestämda rader, men detta var icke så gynnsamt för växten liksom det då var besvärligare att rensa bort ogräset.

Bilden visar Erik Holmbom och hans hustru Olga i färd med att sätta potatis. Sättningen här sker radvis, tre rader å varje bänk.

Man brukade sätta potatis på detta sätt i 20 à 25 bänkar, vars avkastning gott räckte för vinterbehovet och kommande års sättning.

Då arbetet med sättningen är färdigt överfar man bänkarna, i det man med spadens baksida dels klappar och stryker över jorden å bänkarnas översida. Härigenom övertäckes eventuella lufthål, som leda till den nedsatta potatisen.

Ett gammalt märke var, att då man med handen tryckte på jorden (se bilden) och denna därvid kändes varm, då kunde man vara säker på att potatisen skulle ”må väl”.

En översiktsbild av potatislandet. Arbetet med sättningen pågår. Man kan tydligt se, huru de första 6 bänkarna från höger, är färdigsatta, på de längs bänkarna mörka skuggningarna.

Vidare synes det stängsel man uppsatt kring potatislandet. Det parti av stängslet, som på bilden synes vara öppet, stänges sedermera, så snart man är färdig med sättningen. Under första hälvten av juli månad, rensar man potatislandet fritt från ogräs, och andra gången kan det ske i början av augusti.

Är det en sommar med riklig nederbörd växer ogräset snabbt.

I mitten av september sker upptagningen. Detta arbete sker, liksom sättningen, för hand med användande av ”grevar” av järn. I äldre tider däremot använde man grevar av gran- eller björkträ. Man utvalde i så fall någon gren som var krokigt växt, i rät vinkel och snickrade till av detta ämne en grev.

Man passade på soligt, torrt väder då man skulle taga opp potatisen. Detta för att man skulle ha möjlighet att torka potatisen innan den fraktades ner i potatiskällaren som är inrymd under köksgolvet.

Då man alltså skulle torka potatisen, tog man först en räfsa och räfsade ett litet stycke, på vallen, fritt från gammalt löv och eventuella riskvistar, varpå man undan för undan, allteftersom man tog upp potatisen ur jorden, hällde ut denna på den renräfsade marken, där den sedan fick torka i solskenet (se bilden).

Då potatisen torkat fullständigt, tog man medelst en spade opp denna, som hälldes i lämplig säck, som man bar ner i källaren. Där hällde man så ut potatisen i en därför avsedd ”lår”.

Plats: Njunjes, Jokkmokk, Lappland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19190)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.9 MB)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Institutet för språk och folkminnen är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.

 

Gå till institutets webb: www.sprakochfolkminnen.se