• Huvudmeny

De underjordiska i folktron

De underjordiska var i folktron vänliga om än lite snarstuckna väsen som levde under jorden.

I Ronja Rövardotter beskriver Astrid Lindgren något som kallas ”rumpnissar”, små komiska figurer som lever under jorden. I samma berättelse skildras de märkliga underjordiska varelserna ”grådvärgar” och de otäcka fågelkvinnorna ”vildvittror”. Dessa figurer har Astrid Lindgren hittat på helt själv, men de har en del likheter med de underjordiska i folktron.

bild från teaterföreställning, föreställande Ronja Rövardotter och grådvärgarna.

Ronja Rövardotter och grådvärgarna.

 

De underjordiska

Enligt flera uppteckningar var de underjordiska vänliga och hjälpsamma så länge de blev vänligt bemötta. Det gällde i regel att uppträda hänsynsfullt och hövligt mot dem och inte gå i deras väg. Om man retade de underjordiska kunde den som gjort detta råka ut för en olycka eller bli drabbad av en sjukdom.

Vad som menas med de underjordiska kan ibland vara svårt att avgöra. Många olika typer av väsen som troll, älvor, tomten och skogsrå kan ibland förväxlas med vad vi här kallar de underjordiska. Några skarpa skiljelinjer mellan olika folktroväsen är inte alltid att räkna med. Det var inte heller alltid lätt att veta vilket väsen man mött, eller vilka som gjort det ena eller det andra. Vad som förenar de underjordiska är dels att de tänktes bo under marken, dels att de helst ville leva ifred och för det mesta inte brydde sig om människan. De var respekterade och ansågs vara duktiga och skötsamma grannar som var skickliga i det arbete som de utförde. Deras värld var som en spegelvänd värld av vår egen (precis som trollens). I den världen bildade de familjer, där de föddes, levde, blev gamla och dog, precis som människorna.

Vittra, vättar, småknyttet, underbyggare…

Benämningar på väsen som tänktes bo under jorden varierar i hög grad i olika delar av landet. I institutets samlingar finns mängder av olika namn för dessa väsen. Där finns vittra (vitra, vitera), vitterfolk, vättar, jordvättar, jordbyggare, backapysslingar, underbyggare, småkärnan, de osynliga, råarna, småknyttet, småruskan, jordfolk och jordrådare. Av dessa är vittra typiskt för Norrland, ett ord som är besläktat med vätte och det äldre fornnordiska ordet vættr, som betyder just ”väsen”, medan man på Gotland i regel kallade dem för di sma undar jårdi (de små under jorden). På Gotland är de ofta betraktade som elaka. De underjordiska har också många likheter med liknande väsen i samisk folktro, där de kan kallas för ganij gadnih, saajve, uldat eller kadinah. För enkelhetens skull används här ”de underjordiska” som en gemensam benämning.

Utseende, klädsel och storlek

Illustration: Jørgen Bech Pedersen

De underjordiska kunde beskrivas som liknande helt vanliga människor, både till längden och till utseendet. De var därför både vackra och fula, eller så utmärkte de sig inte alls. Men mestadels var de osynliga. Andra uppteckningar beskriver istället att de underjordiska var småväxta. Då kunde man säga att man sett ”en liten gumma”, ”en liten gubbe”, ”ett litet folk” eller liknande. Det berättas också att de själva kunde ändra sin storlek, från väldigt små till samma storlek som vanligt folk. Deras klädsel verkar också ha varierat i lika hög grad som människans. Ibland var de rödklädda, ibland vitklädda, ibland gråa och färglösa, men ofta sägs att de hade glada färgstarka kläder (eller en färgstark toppluva). Hårfärg och frisyr kunde också vara varierande, men de underjordiska kvinnorna i Norrland hade i regel väldigt långt hår.

Enligt en del uppteckningar ansågs grodor ha ett samband med de underjordiska varför man behandlade dem försiktigt och till och med kunde tilltala dem. En del ansåg att de underjordiska kunde förvandla sig till grodor, myror eller små randiga maskar. Det gällde alltså att se upp och vara omtänksam mot sin omgivning.

Bodde invid husknuten eller i stenar och högar

De underjordiska kunde bo var som helst: nära huset, på hustomten, i skog och mark, under en stor jordfast sten, bland bergen eller på fäbodvallen, under ett stenröse eller ett gammalt träd. Deras boningar var osynliga för människan. Om en kulle kunde man säga att den under dagen såg ut som vilken kulle som helst, men att det på natten sken ett ljus från kullen eftersom dörren till de underjordiskas bostad då stod öppen. I en av institutets uppteckningar berättas om en man som vandrade i skogen och plötsligt såg en grann byggnad, men den försvann när han kom underfund med att det var något onaturligt. En annan uppteckning beskriver en man som snubblade när han var ute i skogen och hörde ett gapskratt som tycktes komma från under marken. I andra uppteckningar berättas att om man körde över marken där de underjordiskas boplats låg kunde det dåna i marken. Då sade man om vägen att den var de underjordiskas tak.

Se upp där nere!

En vanlig handling innan man hällde ut kokhett vatten var att ropa något i stil med: ”se upp där nere!” Varningen såg till att de underjordiska hann flytta på sig. Tvättvattnet efter små barn som ännu inte blivit döpta fick inte heller kastas ut hur som helst. Inte heller fick barnens kläder hänga ute på tork efter solen gått ned. Följdes inte dessa riktlinjer fanns det en risk att de underjordiska kunde ta barnet.

Platsen där de underjordiska bodde kunde vara svår att känna till. Därför kunde det hända att en ladugård var tvungen att flyttas då den byggts på en plats där de underjordiska haft sin boplats. Flera sägner berättar om hur en bonde söks upp av en mystisk figur som tog honom ned till sitt hem under ladugården och visade hur kornas eller hästarnas kiss och avföring rann rätt ned i deras säng eller på deras matbord. I det läget fanns det inget annat att göra än att flytta på djuren, eller i värsta fall på hela ladugården. Samma sak kunde gälla vid husbyggen. Denna typ av berättelse är den vanligast förekommande om de underjordiska.

Förlossningshjälp

En annan vanlig sägentyp i institutets samlingar handlar om hur en kvinna eller gumma fick rycka in som barnmorska åt de underjordiska. När kvinnan höll på med en syssla på gården, till exempel när hon mjölkade korna, kom en främmande man springande och bad med nöd i rösten henne att hjälpa hans hustru. Mannen tog kvinnan till en dörr som hon aldrig sett tidigare och de klev sedan in i ett vackert hus där en kvinna låg i ett av rummen. Hon hjälpte henne att föda och lindade in det nyfödda barnet i något av sina klädesplagg. Efter att hon gått därifrån var huset och dörren spårlöst försvunna. Morgonen därefter såg kvinnan att det låg en hög med dyrbara silverskedar på hennes bord. Det var som tack för hjälpen dagen innan. Den som ger hjälp de underjordiska och gör dem en tjänst kunde bli rikligt belönad. Bland de skatter som omnämns verkar silverskedar vara ett återkommande motiv.

De underjordiska kunde också komma till en stuga och be om husrum. När de bjudits in ställde de till med en brakfest. Hundratals personer kom och deltog i festligheterna och både mat och dryck fanns plötsligt i överflöd. När de var klara försvann alla gäster spårlöst. Andra varianter beskriver hur det istället var svårt att bli av med gästerna och att det var först när Guds namn yttrats som de försvann.

Giftermål med de underjordiska

Det finns berättelser om hur ensamma flickor blev uppvaktade av de underjordiska, men det var i regel män som sades ha olika kärleksförbindelser med de underjordiska. I en del sägner närmar sig en mystisk flicka en stallpojke. Han får på något sätt makt över henne – det kunde vara så att hon kom in genom en glugg i ladugården medan han skyfflar gödsel och att stålet på skyffeln for över hennes huvud. Då blev hon fast tills han en dag råkade avslöja hur han första gången träffat henne. Då försvann hon för all framtid genom samma glugg som hon en gång kom (på liknande sätt som berättelser om maran eller skogsrået). I andra sägner beslutade de sig gemensamt för att gifta sig. Ett sådant äktenskap var lockande eftersom hennes familj ansågs förmögen och kunde betala en stor hemgift.

I sägner om skogsrået finns också berättelser om ensamma män som förförs och leds vilse av underjordiska kvinnor. Den som betedde sig illa, eller försökte ta sig ur ett sådant äktenskap, kunde råka illa ut. En sägen berättar till och med om en bonde som försökte skjuta sin älskarinna som var en av de underjordiska. Hon fångade upp kulan och skrattade. Sedan kastade hon tillbaka kulan varpå bonden dog.

Bortbytingar och jordtagning

De underjordiska kunde på samma sätt som trollen stjäla människor, ofta barn eller unga flickor, eller byta sina barn mot människobarn. Ett viktigt skydd mot detta var att döpa barnen. Ett annat var att göra korstecken över barnet, alternativt att lägga en bibel eller en psalmbok i vaggan. Andra skyddsmedel var glödande kol som kunde läggas i barnets badvatten innan det östes ut, nämna Guds namn, skydda sig med stål, spotta efter sig, eller genom örterna tibast och vändelrot (ett allmänt medel mot det övernaturliga och onda makter). Men varför vill de underjordiska stjäla människobarn? En del uppteckningar menar att det var på grund av en längtan efter att bli en del av den kristna gemenskapen. De övernaturliga var annars utestängda från himmelriket.

Vuxna kunde också bli tagna av de underjordiska. Då sades att de blivit vittertagna, jordtagna eller liknande. Ibland var det en enkel förklaring till hur en person gått vilse och varit borta en längre tid, men ibland hände det att personen förblev spårlöst försvunnen för all framtid.

Denna typ av sägner känner vi också igen om trollen och deras bergtagning av människor.

De underjordiskas vägar

När man gick efter en skogsväg skulle man akta sig för att gå mitt på vägen, eftersom där gick de underjordiska (som var osynliga) och om man tvingade dem att gå av vägen, kunde man falla i onåd hos dem. De underjordiska kunde också ha sina egna vägar som de drog fram på. Några namn för dessa är onstreck, streck och vittervägar. Om någon störde den vägen eller byggde på den, hämnades de underjordiska genom att förstöra byggnader och redskap eller genom att sätta sjukdom på den som vistades där.

Illustration av Wilh. Peters från boken Julrosor. Skandinaviskt julblad (1887).

Feta och vackra djur

Liksom trollen hade de underjordiska, särskilt i berättelser från Norrland, boskap som de lät gå på bete i skogarna eller bland bergen. Deras djur kallades trollfä, vitterkor, vittergetter, vitterhundar, trolltjur, vitteroxe, vitterhingst eller smågubbko. Även här är det tydligt att det kan vara svårt att skilja på de underjordiska och troll.

I institutets uppteckningar förekommer uttryck som ”björnarna är vittrornas grisar” eller ”älgen är deras storoxe” och så vidare. Djur, vilka av olika anledningar avvek från det normala, exempelvis kor som var kritvita eller som gav väldigt mycket mjölk, kunde förknippas med det övernaturliga. Även djur som visade sig oväntat från ingenstans ansågs tillhöra de underjordiska. Deras djur ansågs vara bättre än andra djur, de var både feta och vackra. Kastades något av stål över djuret fick man makt över det, sades det. Men det kunde leda till fiendskap med de underjordiska, så det gällde att passa sig.

Gamla väsen

Det berättas om vättar i de gamla isländska sagorna. I Egil Skallagrimssons saga är den hårdhänte hjälten Egil sur på den norske kungen Erik blodyx. Han uttalar därför en förbannelse där han befaller alla landvättar att fly kungens land. Eftersom vättar förknippas med landet och dess rikedom kunde resultatet av att de lämnade ett område bli att dess rikedom dör ut. I den så kallade Poetiska Eddan finns också vättar omnämnda, bland annat hjälper de till vid en förlossning. I en annan isländsk handskrift, Grágás (Grågåsen), varnas från att offra till vättar. Liknande formuleringar finns också i medeltida lagtexter, vilket tyder på att tron på vättar var allmänt spridd, men att den inte godtogs av kyrkan. Hos den landsförvisade ärkebiskopen Olaus Magnus, som skrev en historia om de nordiska folken på 1500-talet, är de andeväsen som folk tyckte sig se inget annat än djävulens bländverk.

Röster från arkivet

Klicka på bilden för att se den i större format.

Kreaturen sökte man skydda för osynliga väsen genom tibast och vändelrot som bands vid kreaturen när de gingo ute på bete. Inomhus skyddades de med stål (en kniv e.d.) över dörren, kvicksilver som borrats ned i tröskeln, en slant på hörnstenen under vardera knuten i fähuset o.s.v. En bekant gumma brukade alltid då hon flyttat med kreaturen till fäbodarna eller till hembyn, släpa yxan efter sig i en tross, tre varv motsols omkring fähuset, innan hon släppte in kreaturen. Alla dessa skyddsåtgärder gällde även om onda, trollkunniga människor. Vitlök i kornas bås ansågs även skydda mot ormar.

Upptecknad av Håll Nils Mattsson, Sollerön, Dalarna 1938
Arkivförteckning: ULMA 11669: 4

En mor hade nio barn. Det minsta blev 'vättataget'. Man hittade det under sängen längst in vid väggen. Vättarna hade tagit det med men ej skadat det.

Kerstin Karlsten, född 1856, Kvärlöv, Skåne
Arkivförteckning: ULMA 16437:1

Under det vittra grasserade i Ulvaberg, hade en man gått på dasset, som var vid fähuset, en mörk höstkväll. Bäst han satt där på dasset, kände han, att ändan fastnade i något klibbigt, som var som tjära. Han hörde samtidigt hånskratt från underjorden. Alla var säkra på, att det var vittra, som varit framme.

Upptecknad av Nils Eriksson, Vilhelmina, Lappland, 1977
Arkivförteckning: ULMA 30664 s. 154

Det var en man som bodde ogift i sin gård. Sen kom det alltid en ung vacker kvinna till honom. Men han visste aldrig varifrån hon kom någonsin och hon kom dit ofta på dagarna, men hon försvann emellanåt. Och så blev han kär i henne. Han började tala om äktenskap med henne. Och så lovade hon det, om han gjorde som hon sa åt honom. Och så sa hon, att jag är en underjordisk människa. Och så sa hon, att det har ett hål där lågt i väggen därifrån jag kommer. Men han tyckte att alltihop inte kan vara sant. Och så sa hon, att nu när jag kommer så får du äktenskap, men då skall du genast slå igen hålet, då jag kommer in. Och sedan skulle det alltid vara igen, så skulle hon stanna och vara hans hustru. Och hon var en präktig hustru åt honom, hon fick flera barn. Men vid ett tillfälle när hon var i barnsängen, så skojade han och sa: Nu ska jag ta ur den där tappen ur väggen. Hon hade ju varit där så länge så nog hölls hon nu hos honom, trodde han. Men hon hade sagt: Det skall du inte göra, för då försvinner jag för alltid. Men han skojade och trodde inte på det där. Och då han tog upp tappen så försvann hon med sitt barn från sängen, och kom aldrig mer, fastän han sörjde. Ja, så berätta de, gamlingarna. Och jag minns att vi frågade: varför kom hon inte mer? Men dom sade att hon hade sagt, att hon inte kom mer.

Upptecknad av Edin Brännström, Gällivare, Lappland 1929
Arkivförteckning: ULMA 1993:1

Uppdaterad 21 juni 2017