• Huvudmeny

Jätten i folktron

Folktrons jätte var ett jättestort väsen som ofta ägnade sig åt att kasta stora stenar och lämna jättelika spår i naturen.

illustration av jätte som kastar en sten mot en kyrka

Illustration: Robin Kuusela

Har du någon gång funderat över varför ett stenblock ligger mitt ute på en åker? Om ett sådant stenblock ligger nära en kyrka, är det kanske inte av en slump? Bland bergen finns också underliga former som ser ut som fotsulor och gropar som ser ut som kittlar, samtidigt som en del sjöar och stenhögar har märkliga former. Kan det verkligen vara en slump?

Dessa är några av de frågor som människor kunde ställa sig förr i tiden. Då kunde svaret vara att det en gång i tiden levt jättar som på olika sätt förändrat landskapet. Idag är jättar vanlig förekommande i allt från skönlitteratur till tv-spel, film, konst och rollspel. Några kända jättar är halvjätten Hagrid från böckerna och filmerna om Harry Potter, jätten Goliat från Bibeln, jättarna i fornnordisk mytologi, jätten i sagan om Jack och bönstjälken eller sagan om ”Pojken som åt ikapp med jätten”.

Ett uråldrigt folk

tecknad jätte med påk i handen

Illustration: Jørgen Bech Pedersen

Jättar troddes förr vara ett folk som levt för väldigt länge sedan. En vanlig förklaring till att de inte längre fanns kvar var att de flesta jättar flydde från landet när kristendomen kom. Men i institutets samlingar finns flera berättelser om jättar som levde kvar i landet fram till förhållandevis modern tid. Det var inte ovanligt att en del personer tänktes vara ättlingar till en jätte och en människa. Det förklarade varför de var stora eller starka.

Tron på jättar är på inget sätt unikt för Sverige eller Norden, utan liknande föreställningar finns från praktiskt taget hela världen. I exempelvis Bibeln och Koranen berättas om jättar. I dessa heliga skrifter är jättar ett uråldrigt folk som levde innan syndafloden. De gick under på grund av sina synder mot Gud. Varelser som påminner om jättar beskrivs också i olika religioner och i folktro från bland annat Asien, Afrika och Syd- och Nordamerika.

Digerrörskäringen, Hobergsgubben, Skalle, Vrål…

Ordet jätte kommer av ett gammalt germanskt verb som betyder ”äta”, vilket kan tolkas som att jättar äter väldigt mycket. Kanske är det därför de är så stora och starka?

Ordet jätte används över olika delar av vårt land, men kan uttalas lite olika beroende på dialekt. Ibland används istället ordet rese, inte minst då tänktes vara ”resliga”, de var alltså väldigt stora. Många jättar har fått korta personnamn som Boll, Graim, Finn, Kettil, Kinn, Labb, Lönn, Skalle, Stut, Tatte eller Vrål. Andra jättar förknippades med lokala platser, ofta till oliks berg, till exempel Svantåsagubben, Gamselegubben, Digerrörskäringen, Hundhuvudgubben, eller Hobergsgubben. Ibland talas det allmänt om bergsfolket, om en bergasmed, en bergsgubbe eller en bergsgumma, men då är det oklart om det är jättar, troll eller någon annan typ av bergväsen. Gränsen mellan de olika väsendena var inte självklar.

Jättestora jättar

Foto: Nasjonalmuseet (CC BY-NC)

När vi säger att något är jättestort tänker vi på storleken, alltså att något helt enkelt har enorma proportioner. Samma sak gäller sammansättningar av ord där jätte- används. Till exempel jättemycket, då är det väldigt mycket av något, känner sig någon jättearg och jätteglad, då är personen otroligt arg eller otroligt glad. Folktrons jättar var ofta väldigt stora. I en del uppteckningar sägs det att jätten var så stor att när den vandrade över skogen mejades den ned eftersom träden var som högt gräs för jätten. I andra av institutets uppteckningar berättas om hur en jättegubbe klagade över något som fastnat i ögat och när hans hustru plockade ut det var det en grankotte som fastnat där. När jättar talade om sina hundar kunde de i själva verket vara väldiga björnar. En uppteckning beskriver hur en jättegubbe var ute på jakt men att han klagade över att han endast fick en mus, vilket egentligen var en björn.

Jättens rumpa

Något som är typiskt för berättelser om jättar är att det fanns spår efter dem överallt i naturen. I folktron möts vi ibland av tanken om att bergen för väldigt länge sedan var mjuka och att de stelnat allt eftersom tiden gått. Om det fanns urgröpningar i bergen som låg två och två, kunde de beskrivas som märken efter en jättes rumpa. Tanken var då att jätten suttit där när bergen var mjuka och att de därför format sig efter jättens bakdel. Stora stenrösen, som vi idag vet var uppförda av människor under främst bronsåldern, tänktes vara högar som jättar samlat när de krigat och kastat sten mot varandra. Hålor i berget och stora gropar kunde också betraktas som grytor som jättarna använt när de kokat mat. Dessa kallades jättegrytor. På en del håll finns avlånga gropar vid sjöar eller på annat håll i naturen vilka förklarades vara orsakade av att en jätte stått där. Ja, ibland har till och med märken efter dess tår pekats ut. Hela sjön, om den hade märkliga konturer som efter en kropp, kunde förklaras med att det en gång i tiden varit en jättes sovplats.

Jättekast

På åkrar lite här och var ligger stora stenblock, trots att närmaste berg ligger långt bort. En förklaring var att det var jättar som kastat dit dem. Därför kallas sådana stenblock för jättekast. Denna föreställning är spridd över hela vårt land, från Skåne i söder till Norrbotten i norr.

Varför skulle jättarna ha kastat klippblock? När de ligger i närheten av kyrkor tänkte man sig att det var jättar som en gång i tiden kastat dem mot kyrkorna på grund av att de inte stod ut med klangen från kyrkklockorna. Men de var inte särskilt duktiga på att kasta, eftersom jättarna alltid missade, eller så orkade de inte kasta stenarna hela vägen.

illustration av jätte som kastar sten samt ett fotografi på en stor sten

Illustrationen och fotografiet av William Eriksson är från boken Berättelser vid ett träd, band II (arkivuppteckning ULMA 32204:2) och föreställer sten som enligt sägnen kastats dit av Storbergsjätten

Det finns också sägner om en jättekvinna som fyller sitt förkläde med sten. Hennes avsikt var att kasta stenarna på eller hälla dem över en kyrka, men när hon hörde klockorna ringa tog hon till flykten under det att stenarna ramlade ut och bildade stenrösen, eller spreds ut på marken där hon sprang. Att jättar inte tålde klang från kyrkklockor har de gemensamt med trollen och är en av anledningarna till att de med tiden valde att flytta bort.

Byggmästare

Jättarna hade inte mycket till övers för kristendomen, men det hindrade dem inte från att faktiskt hjälpa till med att bygga kyrkor – om de bara lovades en tillräckligt stor belöning.

En berömd sägen som återberättats från många håll i vårt land handlar om hur en jätte, eller ett troll, anlitas för att bygga en kyrka. De var ju oerhört starka och kunde därför mot att de erbjöds en omöjlig belöning, som solen, månen eller prästens liv, övertalas att hjälpa till. Det gällde dock att se upp eftersom jättarna arbetade väldigt snabbt. Om de inte hejdades kunde de hinna bygga klart inom avtalad tid och därmed få rätt till sin lön. Det skulle bli en katastrof! En värld utan sol, måne eller en präst var inte att tänka på.

Ett sätt att stoppa jätten var genom att ta reda på dennes riktiga namn. Enligt flera sägner så fick en människa som var ute och gick höra röster inifrån ett berg. Ibland var det en vaggvisa som sjöngs och ibland hördes jättarna prata med varandra i berget. Genom detta avslöjades jättens riktiga namn. När sedan jätten lade de sista stenarna på plats, om det så bara var att fästa korset på kyrktornet, gällde det att snabbt uttala namnet. Då var jätten tvungen att lyda och försvinna från platsen. Denna sägen är spridd över hela Norden. I Sverige är den framför allt förknippad med jätten Finn som sägs ha byggt domkyrkan i Lund.

Illustration: Dag Andre Ivarsøy/Nasjonalmuseet (CC-BY-NC)

Jättens starka dotter

Många jättar levde ensamma men det finns också beskrivningar av jättar som levde i familj. I både sagor och sägner berättas om en vacker jättedotter som en bondson förälskar sig i. Det berättas om hur en pojke eller en ung man vallade boskap i närheten av bergen när han fick syn på henne. Genom att kasta något av stål mellan sig och jättinnan fick han makt över henne och gifte sig. Att män fantiserade om kvinnor som de kunde få makt över kan också jämföras med en del sägner om skogsrået eller maran. I en del uppteckningar finns en moralisk påminnelse om att inte bete sig illa mot sin hustru. En dag visade hon sin styrka genom att räta ut en hästsko utan större ansträngning. Mannen blev förskräckt och frågade varför hon låtit honom behandla henne illa under alla år. Hon svarade att hennes mor lärt henne goda vanor, men det hade inte hans mor gjort. Från den dagen slog han henne aldrig mer.

Folksagornas jättar

De jättar som vi läser om i folksagorna påminner inte mycket om folktrons jättar. I sagorna är de ofta ondskefulla och dumma men väldigt kraftfulla på ett närmast enformigt sätt. Där är jättarnas främsta uppgift att fungera som farliga motståndare för sagans hjältar. När en förskräcklig jätte besegrats blir hjältens seger desto mer glänsande och hans tapperhet kan lovsjungas. I sagans värld belönas ofta hjälten med en prinsessa efter att han besegrat sin motståndare.

Röster från arkivet

Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Det skulle ha bott en jätte i ett berg nära Zetterströms gård. En gång var två små barn ute och gick i skogen. De råkade gå vilse och lade sig att sova vid berget. Man saknade dem och trodde, att de blivit bergtagna. Slutligen hittade modern dem. Detta var i sista stunden, för det var säkert jättens mening att ta dem, så snart solen gått ned.* Samme jätte slungade en väldig sten mot By kyrktorn. Stenen kallades sedan jättestenen. Den klövs och fördes bort i samband med en reparation av kyrkan.

Jakob Zetterström, född 1852, i By, Värmland
Arkivuppteckning: IFGH 711 (upptecknad 1926)

*I denna uppteckning ser vi tydligt hur lätt föreställningar om troll och jättar kunde förväxlas.

F. Hedlund, född 1863, i Håbol, Dalsland
Arkivuppteckning: ULMA 26925: 2 (upptecknad 1932)

Skara domkyrka är byggd av en jätte som hette Vivlock, vilken ej ville ha sitt namn känt. En person hade dock lyckats lista ut namnet på så sätt, att han uppehållit sig i närheten av jättens boning och därvid hört jättens hustru nämna namnet i en vaggvisa. Mannen gick ut till kyrkan, där jätten höll på med sitt arbete, och kallade honom vid namn. Häröver blev jätten så förbittrad, att han kastade sin hammare och lovade att kyrkan aldrig skulle bli färdig. Där hammaren föll uppstod en källa, som ännu finns under golvet till höger, då man kommer in i vapenhuset.

Kommentar till vänster: ”Enligt en annan version av sägnen hette jätten Påblak. Han uppförde kyrkan åt en biskop och fordrade som ersättning dennes huvud, förutsatt att biskopen ej kunde säga hans namn. I denna sägen nämns dock intet om källan”

Upptecknad av Assar Blomberg i Kinne-Kleva, Västergötland
Arkivuppteckning: 1447:9 (upptecknad 1927)

Magdalena Pettersson, Gillanda, Dalsland
Arkivuppteckning ULMA 24047 s. 3 (upptecknad 1953)

Jättebron mellan Rök och Skogen vid Östra Silen

Två jättar skulle bygga en bro mellan Rök och Skogen. Den jätten som kom från Skogen hade en udde att utgå ifrån och kom på detta sätt redan från början ett gott stycke ut i sjön. Den jätten som kom från Rök hade däremot rak strandlinje, men till gengäld för att jätten vid Skogen fått udden på sin sida hade jätten vid Rök fått så mycket bättre om sten som byggnadsmaterial och kom därför så mycket fortare åstad med byggandet. Emellertid blev jättarna osams och slutade av den anledning upp med brobyggandet, och jättebron mellan Rök och Skogen står därför ännu i dag som påbörjat men ofullbordat verk. Den ligger strax nedanför skolhuset i Rök, och skolbarnen bruka nu om somrarna springa ut på bron och bada.

Viliam Johansson, född 1901, Årjäng, Värmland.
Arkivuppteckning: ULMA 19787 (upptecknad 1948)

Uppdaterad 21 juni 2017

Jätten Vist och Visingsö

Om du kör E4:an norrut och passerar Huskvarna kan du till höger se en stor träfigur som står och blickar ut över sjön Vättern. Det är Jätten Vist och i famnen håller han en stor tuva. Det berättas att Jätten Vist och hans fru var på väg hem till Vista kulle från en fest i Västergötland, men Vättern var för bred för frun och Jätten Vist ordnade något för henne att gå på så att hon inte skulle bli blöt om fötterna. Han kastade ut en stor tuva i sjön och den tuvan är idag Visingsö.

Jätten Vist uppfördes 1969 av skulptören Calle Örnemark (1933–2015).