• Huvudmeny

Skogsrået i folktron

Folktrons skogsrå tänktes råda över skogen, djuren och alla som vistades där. För människorna kunde hon vara både farlig och hjälpsam.

"Huldran" av Theodor Kittelsen. Foto: Nasjonalmuseet (CC BY-NC)

Ett , eller en rådare, var ett väsen som rådde och hade makt över en specifik plats och som man skulle hålla sig väl med. Rået var oftast en kvinna, till exempel skogsrå, bergsrå, sjörå, gruvrå, kvarnrå. Men gårdsrået, kvarnrået och skeppsrået var istället en man som liknade tomten, både till utseendet och i klädseln.

Huldra, skogsfru, skogstippa

Skogsrået har även kallats för bland annat skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Hon har även haft smeknamn som Talle-Maja och Grankotte-Kari, och ibland mer lokala sådana som Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna. Hon har framförallt förekommit i södra och mellersta Sverige, där hon härskade över skogen, djuren och alla som vistades där. Sägner om skogsrået förekommer även norröver i landet, men glider emellanåt samman med vittran som där har kunde ha flera egenskaper som annars förknippas med skogsrået (till exempel förförisk och vacker, men med en rygg som var som murket trä.)

Oftast en kvinna

Den vanligaste bilden vi har av skogsrået idag är att hon är en vacker ung kvinna med långt hår, men när hon vänder sig om är hon ihålig baktill och ser ut som en rutten trädstam. Kanske har hon svans. Ibland berättas det att hon har stora hängande bröst som hon slänger över axeln. Hon kunde även uppträda som en ful äldre kvinna eller med händer stora som lövräfsor.

Föreställningar om ett väsen som stod på djurens sida går långt tillbaka i samhällen med starka jägartraditioner. Detta väsen har en gång varit av manlig karaktär, och har fortsatt att vara så på flera håll, bland annat hos samerna. Även i Sverige fanns det berättelser om manliga skogsrån, men här har det också skett en förändring av föreställningen – från manligt till kvinnligt. En förklaring till detta skulle kunna vara att olika former av skogsarbeten blev vanligare mot mitten av 1800-talet. Män med yrken som kolare, tjärbrännare och skogshuggare vistades ensamma under långa tider i skogen. Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået.

Illustration: Ridley Borchgrevink/Nasjonalmuseum (CC BY-NC)

Farlig för män

Skogsrået sades vara kärlekskrank och sällskapssjuk och uppvaktade gärna män som vistades i skogen. Ensamma män levde farligt då skogsrået kunde förvilla dem så att de gick vilse i skogen. En av skogsråets egenskaper var också att hon kunde ändra skepnad. När hon lockat en person tillräckligt långt in i skogen skrattade hon högljutt och försvann. Eller så vände hon ryggen till och då såg man den ihåliga ryggen. Men hon kunde också locka en man till att bilda familj med henne och på 1600-talet kunde en man bli dömd till döden om han troddes ha haft kärleksmöten med skogsrået.

Lavskrikan spanar åt skogsrået

trolsk skog

Det sades att en särskild fågel, lavskrikan, var utskickad av skogsrået. På flera håll troddes fågeln bringa otur och dess latinska namn betyder just olycksbringande pratmakare. Den är dessutom känd för att vara orädd för människor och gärna vistas på lägerplatser för att få mat. Om en jägare såg en lavskrika när han gick ut i skogen så kunde han lika gärna vända om för fågeln var ute för att spana åt skogsrået så att hon kunde varna skogens djur. Långa tider i ensamhet i den mörka skogen kunde troligtvis spela fantasin ett och annat spratt – och lavskrikans läte skulle nog under sådana omständigheter kunna uppfattas som ett hånfullt skratt. Skogens djur var också under skogsråets beskydd och hon kunde därför belöna eller straffa en jägare som vistades i hennes skog.

Överlista skogsrået

Berättelserna om skogsrået handlar ofta om att på något sätt överlista henne, och en man skulle aldrig avslöja sitt riktiga namn för då var han i skogsråets våld. I institutets samlingar finns till exempel flera sägner som berättar om hur en man i skogen får besök av en kvinna och när hon frågar efter hans namn så svarar han ”Själv” eller ”Ingen”. Sedan jagar han bort henne genom att till exempel bränna henne med ett vedträ från elden eller kastar glödhet tjära på henne. Då skriker hon ”Själv har bränt mig” och får till svar från inifrån skogen ”Har du bränt dig själv så får du skylla dig själv”. Likaså med Ingen: ”Har ingen bränt dig så har du ju inte bränt dig”. I dessa sägner förekommer även skogsråets man som bland annat går under namnen Hulte, Hålte eller Hunte. Det är han som svarar skogsrået inifrån skogen.

Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:87)

Det var en som stod och brände tjära i skogen. Så kom skogsråa fram och frågade vad han hette. ’Själv’ svarade han. Sedan kasta han en skopa med tjära på henne. Då skrek hon: ’Själv har bränt mej.’ Då svarade det i skogen: ’Har du själv bränt dig, får du själv ha’t.

Berättat av Hans i Åsen, Näsinge, Bohuslän
Upptecknad 1922 av Gunnar Drougge
Arkivuppteckning: VFF00407:18

Liknande motiv om ingen och själv finns i verket Odyssén från det antika Grekland (läs mer: Polyfemossägnen). En annan sägen om skogsrået är att hon tycker att alla som vistas i skogen ska vara lika långa – om hon träffade på två män så försökte hon helt enkelt att dra ut den kortare av dem och om inte det hjälpte så högg hon av den som var längre. Även detta motiv finns i den grekiska mytologin (läs mer: Prokrustessägnen).

Det var ett skogsrå, som träffade på ett par skyttar, som låg och sov i skogen. Den ene var lång och den andre var kort, och nu drog hon först i den ene och sen i den andre för att göra dem lika långa. ’Ska ja efter mi lella fila blanka, ska ja snart göra dem lika langa’ sa hon. Det var en yxa hon tänkte hämta.

Berättat av August Johansson född 1849 i Bollebygd, Västergötland
Upptecknad 1931 av Helmer Olsson
Arkivuppteckning: IFGH02379:3

Tibast och vänderot

Om en man ändå råkade berättade sitt namn för skogsrået fick hon makt över honom. Om mannen var gift kunde även hans hustru känna av detta då han var tvungen att springa till skogs så fort skogsrået kallade.

En sägen berättar om hustrun som letar reda på skogsrået och ber henne om råd om tjuren hon har där hemma och som inte håller sig till de egna korna utan springer efter grannens. Skogsrået säger att hon ska ge tjuren tibast och vänderot. Hustrun blandar växterna i maten som hon serverar sin man och därefter är förtrollningen bruten. Men skogsrået som har blivit lurad klagar: ”Tibast och vänderot, tvi vale mej som lärde dej denna bot!”

Man kunde även vända ett klädesplagg ut och in eller bak och fram för att skydda sig från att hamna i skogsråets våld.

Klicka på bilden för att se den i större format.

"Skogsrån. Di skulle ha tjurbast (tibast) å lavendelrot när de skulle fri säj frå skogsråa. Dä va en som hade umjänge mä skogsråa å fråga henne själv hur di skulle fri säj för sånt. Då sa ho att han skulle ha tjursbast å lavendelrot på säj, så hade de ingen makt. En gång kom han å åkte, å då hade han tjursbast å lavendelrot på säj, å så hade han tömmera avskurne ve tömlycka. De hade tömmera avskurne så, å en läderbit ditsatt i stället å knappar sum höll för. Då hade skogsrårna heller ingen makt, va tömmere hele, så hade de dä. (Di kan ha avskurne tömmer nu mä, di trir att di inte snor säj.)

Skogsrån kom då mannen satt å åkte, men då hade hon ingen makt över honom. 'Tjyrsbast å lavendelrot, faen i mäj sum lärde däj bot', sa ho. 'Ta i tömlycka å dra!'. Då var tömmera avskurna. Hon skulle ha barn också mä den karn.

Skogsråa kunde aldri gå över en järnväg sen de kom te, om inte nån människa jälpte henne å ledde henne över. Jorde de dä utan å fråga nånting, så ble de belönade å henne."

Berättat av Karl Vilhelm Karlsson född 1854 i Karlskoga, Värmland
Upptecknad 1932 av Maja Ericsson
Arkivuppteckning: 5227a:1

När man blev förvillad av skogsrån skulle man ta av sig klänningen och titta genom den, eller man skulle vända huvudduken så att den minsta snippen kom att ligga framåt, eller man skulle vända förklädet. En mansperson borde vända rocken eller annat plagg. Hon miste makten över människan då.

Berättat av Anna Olsson född 1869 i Bro, Värmland
Upptecknad 1931 i Borgvik, Värmland, av Ragnar Nilsson
Arkivuppteckning: IFGH02460:3

Hade egna djur

Tron på skogsrået kunde se lite olika ut i olika delar av landet. På en del ställen tänkte man sig att skogsrået hade egna kor och getter, och att man kunde höra henne kalla på dem i skogen med namn som Vila, Sommardöva, Sola och Långspena. Vargarna troddes vara skogsråets hundar, men det finns även sägner som berättar att de istället var hennes fiender och jagade henne.

Tasse ta fot. Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:38)

Skogsrån ville vara sams med karlar. De kunde inte komma ifrån henne. Då passa hon milorna åt dem och slog i kojdörra om det var något fel. En gång var det vargar efter en skogsrå, och hon rädda sig in i en skogslada. Där satte hon sig i en glugg och räckte ut benen åt vargarna och reta dem. Tasse ta fot, tasse ta fot, sa hon. Men det var en kar inne i ladan, och han rände till henne så hon ramla ner bland vargarna. Tasse ta så gott alltihop, sa han.

Berättat av Fru Johansson född 1846, Skållerud, Bohuslän
Upptecknad 1929 av Folke Linder
Arkivuppteckning: IFGH01810:1)

Kunde hjälpa människan

Var man snäll mot skogsrået så hjälpte hon en. Hon kunde se till så att en jägare aldrig missade sitt byte. Om hon träffade två jägare kunde hon ge den ene jaktlycka genom att smeka hans gevär och den andre olycka bara genom att titta i gevärspipan. Det sades att om man offrade något till skogsrået, till exempel kastade en slant över vänster axel när man gick in i skogen eller lade pengen på en stubbe, så fick man jaktlycka. Även ett bortsprunget djur kunde komma tillbaka om man gav skogsrået något.

Hon kunde väcka den sovande kolaren om hans mila började brinna. Hon varnade för olyckor och dåligt väder. Men om man var dum mot henne eller inte var henne till lags så kunde hon göra livet riktigt eländigt för en.

Jag hörde min mor berättade att man på en marknad bland andra marknadsbesökande upptäckte skogsrån. En dräng blev varse henne. Då han såg att hon hade svans sade han: ’Vill fröken vara snäll och dra in släpet’. Hon tackade för detta och bad honom se efter på stallhyllan morgon därpå; då skulle han finna belöning. Han så gjorde och fann en guldklimp.

Berättat av Edvin Kristoffersson född 1851 i Blomskog, Värmland
Upptecknad 1930 av Ragnar Nilsson
Arkivuppteckning: IFGH02045:17)

Uppdaterad 21 juni 2017

Litteratur

Gunnar Granberg 1935: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. Uppsala

Mikael Häll 2013: Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Stockholm

Carl-Herman Tillhagen 1985: Jaktskrock. Stockholm