• Huvudmeny

Tomtegubben i folktron

Tomtegubben är den mest populära av våra folktroväsen. Men han ska inte förväxlas med jultomten.

illustration akvarell med man som kommer med matfat till tomtegubbe och djur i ladugården

Julmat till alla slags husdjur samt till tomten. Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:86).

Tomtebisse, tömtvittra, goanisse

Tomtegubben tänktes ofta vara en liten figur som höll till på gården, hjälpte till med det dagliga arbetet och skötte om gårdens folk och djur. Liknande figurer finns i alla våra nordiska grannländer och från flera håll i världen. Tomten ska inte förväxlas med jultomten, som inte har mycket med vår gamla folktro att göra, utan är ett nyare tillskott till våra folkliga traditioner. I våra folkminnesarkiv finns det över tusen berättelser om tomtar från olika landskap. Han hade många namn, han kunde exempelvis kallas för tomtebisse, tömtvittra, nisse, goanisse, lillnisse, tomtpyssel, tussen eller tomtebese. Redan på 1300-talet, under den svenska medeltiden, berättar den heliga Birgitta om tomtar, men tron på dessa små väsen är sannolikt äldre än så.

Tomten var liten

Tomten var oftast osynlig, men när han väl sågs till beskrevs han som liten – ibland inte mer än en decimeter hög – men vanligast var att han beskrevs stor som ett tre till sju år gammalt barn.

Trots sin storlek var han snabb som en vessla och stark som en oxe. Ofta beskrivs han se ut som en liten gubbe och var ofta klädd i grova arbetskläder med en liten röd eller grå toppluva eller hatt. Hans ansikte var rynkigt som hos en äldre man och han kunde ha ett stort vitt eller grått skägg, men alla tomtar hade inte skägg.

I ett par uppteckningar berättas att tomten bara hade ett enda öga som satt mitt i pannan. Andra menar istället att tomtens ögon är gröna och att de ser ut all lysa i mörkret, ungefär som hos katter. Till skillnad från andra väsen som kunde leva i familj, till exempel troll eller de underjordiska, levde tomten oftast ensam. Det är väldigt ovanligt med beskrivningar av tomtegummor eller tomtebarn.

Hjälpte till på gården

Tomtens främsta uppgift var att sköta om gården. Eftersom tomten, enligt många uppteckningar, tänktes vara en gammal man tyckte han inte om nymodigheter, utan älskade det som var gammalt och invant. Maskiner och förändringar kunde få honom att bli sur eller flytta från gården. Bland tomtens uppgifter var att han kunde hjälpa till med att sikta mjöl, sopa, slå hö, bära halm, sköta om djuren. Han skapade med sin närvaro trygghet i det dagliga arbetet och var därför en garant för gårdens välfärd. Han tyckte särskilt om att fläta hästens man och hade sina favoritdjur på gården som ingen fick vara elak mot – då kunde han ge de som var dumma en rejäl örfil. Dessutom såg tomten till att ingen arbetade eller misskötte sig på nätterna, då var det hans tid att arbeta och han ville inte bli störd. Föreställningar om tomten kunde användas för att ange orsaken till när något underligt hände på gården: när saker försvann, olyckor inträffade, eller helt enkelt för att förklara varför det gick bra för en bondgård och dåligt för en annan. Tomten kan ses som en moralens väktare som värnar om ordning och reda.

Kunde bli arg

Det gällde att inte göra tomten arg. En vanlig föreställning är att tomten var lättretad och att han kunde bli riktigt ilsken och hämndlysten om han inte respekterades. Om gården missköttes eller om tomten retades eller försummades kunde han svara med en rejäl örfil eller en spark i ändan. Han kunde också släppa ut hästarna, slå ihjäl en ko eller förstöra arbetet på gården på andra sätt. Det var bäst att respektera och hålla sig väl med tomten, annars kunde det gå illa. Behandlades tomten däremot väl så kunde han belöna gården och vara till god hjälp.

Tomtegröt

Ett sätt att belöna tomten för hans hårda arbete var att ställa ut gröt åt honom. Ibland sägs att han fick en grötgåva varje kväll. Helst skulle det vara en klick smör på gröten så att tomten förstod att han var omtyckt och uppskattad. Under julen ville tomten gärna ha en del av julbordets godsaker. I ett par berättelser sägs att smöret på gröten sjunkit till botten på fatet. Då blev tomten arg och slog ihjäl en ko. När han sedan åt upp gröten såg han smöret på botten och ångrade sig. Han bar den döda kon till en granngård och bytte den mot en fin ny ko som han släpade med sig tillbaka.

Bilden är en illustration av Carl Thomsen och kommer från boken Julrosor. Skandinaviskt julblad (1887).

"Junker granner, han sej dammer..."

Tomten fick inte heller få för mycket presenter – då kunde han bli mallig. Om han fick nya fina kläder ville han inte längre arbeta och kunde överge gården och bege sig ut på äventyr.

illustration i akvarell av tomtegubbe som fått nya kläder och lämnar arbetsredskapen

"Tomten som fick nya kläder som julklapp sa: 'Junker granner, han sej dammer, han siktar aldrig mjöl mer'. Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:32)

Tomten släpar på ett halmstrå

En spridd sägen som finns från många håll i landet är den om tomten som drar på ett ax eller ett halmstrå. Medan han drar den pustar och suckar han som man gör när arbetet är tungt. Gårdens bonde ser tomten och hånar honom för att han flåsar så mycket när han släpar på så lite. Tomten blir arg och svarar bonden att om han pustar lika mycket från tomten, som han pustat till honom, så kommer han inte kunna skryta mer. Från den stunden blev bonden urfattig. I själva verket hade alltså tomten släpat på stora lass till gården, men för människan syns det inte.

illustration i akvarell av man som skrattar åt tomtegubbe med halmstrå

Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:31)

Olika typer av tomtar

Ofta bodde tomten i gårdens stall eller ladugården men alla tomtar bodde inte på gården. Det fanns också tomtar som tänktes bo i kvarnen, smedjan, bränneriet, gruvan, på ett skepp eller till och med inne i själva bostadshuset. Bodde han inne i huset kunde han bo bakom spisen, på vinden eller en annan lite undanskymd plats.

Exempel på uppteckningar

Här hittar du några exempel på uppteckningar med berättelser om tomtar som finns i våra arkiv. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Tomtegröt

”Jag vet en gård, där de ha en tomte. Varje torsdagskväll sätter husmor ut gröt och mjölk till honom på logen. Ofta får man se tomten gå och bära halm mellan ladan och ladugården, och varje höst är han uppe på vinden och räknar ostarna.”

Upptecknat av Werner Karlsson 1930 i Lenhovda socken, Småland (arkivuppteckning: ULMA 2496:1)

handskriven arkivuppteckning

Naturligtvis fanns det tomtegubbar

 

”Naturligtvis fanns det tomtegubbar. Inte på alla gårdar, men här och där. Oftast på ensligt liggande gårdar o torp – men även på storgårdar mitt i bygden. De voro fruktade. Tomten var granntyckt, hämndlysten och straffade hårt om folket på gården ej skötte sig, som tomten ville. Mor Kerstin på Nytomta, Kortlanda, nu 79 år, har berättat, att om gårdsfolket bullrade och hamrade efter skymningen, så retades tomten därav. Han hämnades genom att sedan själv bulta och hamra till långt fram på natten.

Somliga ”tomtegubbar” tyckte ej om kortspel i huset. En annan mor Kerstin, 70 årig och född i Håvilsrud Eda, har berättat, att tomtegubben ryckte stolarna under spelarna, så de ramlade i golvet.

Han var god mot kreaturen. En del hästar tyckte han illa om. Man trodde det berodde på färgen. Svarta hästar kammades, flätades och borstades samt hade hö i häcken och åt ständigt.

På ett torp på Älgå finnskogar bodde en gång två kolkörare. Deras hästar behandlades mycket olika av tomten. Den svarta var väl skött, och om drängen hade kört henne hårt om dagen, fick han örfilar av tomten, så ”det lyste eld för öga, på’n”. Den bruna hästen blev ofta utledd ur stallet och stod ute på gården på morgonen.

Kor och kalvar fingo ofta hjälp av tomten. Ibland kalvade kon någon natt, när husfolket minst trodde på det, så de passade ej på. Men på morgonen, när moran kom till ladugården, var allt i ordning: kalven var i kätten och dörren till den påkrokad. Tomten hade gjort det.

Tomten visade sig ej för vem som helst. Blott någon ”synal”* såg honom. Mötte en sådan person tomten på en väg, var bäst att vika åt sidan. Tomten vek inte. Människorna hade respekt för den osynlige. De kände hans närvaro, liksom förnam honom i vissa oförklarliga händelser på gården. Men de ville ej gärna tala om honom, och något ”umgänge” med ”tomtefolket” hörde jag ej talas om.”

Upptecknat av Mathilda Olson 18 okt 1929
(arkivuppteckning: ULMA 2286:1)

*synal är ett dialektalt ord från Värmland som betyder att en person är synsk, dvs. att personen tros kunna se det övernaturliga (och väsen som annars är osynliga).

 

handskriven arkivuppteckning


handskriven arkivuppteckning


handskriven arkivuppteckning
Uppdaterad 21 juni 2017