• Huvudmeny

Varulven i folktron

Folktrons varulv var en människa som förvandlats till en varg, björn eller hund.

närbild på vargögon

I våra dagar är den kuslige varulvsfiguren mest känd från filmer, serietidningar, dataspel och romaner. Oftast berättas om hur en man eller kvinna smittats av ett bett från en varulv och att personen under fullmånens ljus genomgår en förvandling till en blodtörstig vargmänniska. Det enda sättet att bekämpa varulven är med hjälp av silvervapen. Men denna typ av varulv har inte mycket gemensamt med de varulvar som beskrivs i våra folkminnesarkiv.

Föreställningen om att en person av olika anledningar kan förvandla sig till ett rovdjur är mycket gammal och förekommer i många länder runt om i världen. I exempelvis Gilgamesheposet, en av världens äldsta berättelser, omtalas personer som förvandlas till vilda djur. Från antikens Grekland berättas om hur guden Zeus straffar en grupp människor vid berget Lykaon genom att förvandla dem till vargar. I de isländska sagorna beskrivs flera människor som av olika anledningar kan förvandla sig till en varg eller björn.

Varg, björn och hund

Ordet varulv betyder ordagrant 'manulv', där ulv är ett äldre ord för varg. I våra folkminnessamlingar är det inte bara förvandlingar till varg som beskrivs, vilket vi också kan se i de olika namnen som användes för detta väsen. Nedan används ”varulv” som ett övergripande ord för förvandling till djur.

Föreställningen om att människor kunde förvandlas till vargar var vanligast i mellersta Sverige, särskilt i de västra delarna, medan man i norra Sverige också kunde genomgå förvandling till björn och i de södra delarna av landet till hund. Förenklat kan man säga att det djur som människor tänktes kunna förvandlas till styrdes av vilka rovdjur som normalt förekom i området. I enstaka fall talas om förvandling till andra djur som grävling, gris och huggorm eller till ett odjur utan direkt anknytning till ett särskilt djur. Några exempel på dialektala benämningar är: hamnvarg, hamnbjörn, fähusbjörn, knivskedsbjörn, lappbjörn, manulv, mankuse, marulv och vittvarg.

Tyskt träsnitt från 1700-talet.

Vem blev varulv?

Enligt de sägner som finns upptecknade kunde orsaken till förvandlingen skilja sig åt. Det vanligaste var att det var ett resultat av trolldom, antingen frivilligt eller genom en förbannelse. Den som av fri vilja valt att bli varulv använde sig av ett magiskt föremål som ett bälte, en djurhud eller en salva. Det berättas att sådana personer var särskilt ilskna, eller att de ville hämnas på någon. Den som drabbats av en förbannelse blev det, enligt flera uppteckningar, ofta av en gubbe eller gumma som tänktes komma utifrån, inte från den egna bygden. En rädsla för främlingar kunde alltså ligga bakom sådana sätt att tänka.

Från södra Sverige berättas att en gravid kvinna, som ville slippa lida vid födseln, kunde använda sig av olika knep. Hon kunde krypa under en märr, föda barnet på en plats där en märr vältrat sig eller krypa genom en uppspänd fosterhinna från ett föl. Anledningen var att man tyckte att hästen hade lätt för att föda, en egenskap som därför tänktes bli överförd på modern. Dessvärre ledde detta till att barnet tog skada – blev det en pojke blev han varulv och blev det en flicka blev hon en mara. Men det kunde också räcka med att en katt stirrat på krubban där ett nyfött barn låg, eller att den gick under en likkista och sedan under moderns säng när hon skulle föda, för att barnet skulle bli en varulv.

Illustration: Robin Kuusela

Sprang på tre ben

I institutets uppteckningar beskrivs varulven på olika sätt, ofta som ett stort och lurvigt djur med eldröda ögon som springer på tre ben. Att den har tre ben förklaras på följande sätt: när en människa förvandlas blir ena armen ett ben, den andra armen en svans, medan huvudet spetsades till formen av ett varghuvud. Det berättas också att varulvens ylande var hemskare och mer ihåligt än hos hundar och vargar. I folktron uppstår ofta förklaringar till det som avviker från det normala. Det betyder i förhållande till varulven att den på något vis ser annorlunda ut och kan urskiljas från andra djur, oavsett om den förvandlas till en varg, en hund eller en björn.

Sammanväxta ögonbryn

Enligt en del berättelser var sammanväxta (eller utstående) ögonbryn ett tecken på att en person var varulv. Ett annat tecken var att varulven saknade skugga eller att den hade avslitna eller nedslipade tänder. Detta antydde att den i sin djurform hade bitit och slitit i folks kläder. Andra tecken var ärrbildningar i ansiktet (det var sår som varulven fått i djurform). Skägglöshet och avsaknad av kroppsbehåring kunde också vara ett tecken på att någon var varulv, sägs det. Ja, även personer som sprang upp för trappor eller andra branter på alla fyra kunde bli anklagade för att vara varulvar. Personer som var trötta och dåsiga under dagtid kunde också misstänktas för att vara varulvar – de hade ju sprungit omkring hela natten, därför var de alltid så trötta!

tecknat varulvsansikte

Förvandlas under särskilda tider

Enligt många uppteckningar förvandlades en person till en varulv under särskilda tider: Varje kväll, vissa veckodagar, under en speciell månad, under jultiden, under flera års tid (vanligen sju år) eller under hela livet. Fullmånen omtalas inte i dessa berättelser, även om förvandlingen många gånger förklaras ske sent på kvällen, eller specifikt just vid midnatt.

Att bryta förtrollningen

I institutets uppteckningar beskrivs flera metoder för att bli fri från varulvsförtrollningen. Ett sätt var helt enkelt att berätta för någon att den var varulv, ett annat var att högt ropa personens dopnamn, ett tredje var att visa medlidande och kasta lite mat åt varulven. Hade förtrollningen orsakats av en som var trolldomskunnig gick det också att få den personen att bryta förtrollningen. Var det istället ett magiskt föremål (exempelvis ett varg- eller björnskinn) som låg bakom förvandlingen kunde föremålet förstöras. Grymmare varianter berättar att en varulv som ville bli kvitt sin förtrollning var tvungen att äta fostret från en gravid kvinna. I en del berättelser är det orsaken till att havande kvinnor helst inte lämnade hemmet utan att en karl följde med som skydd. Blev hon ändå överfallen kunde hon rädda sig genom att kasta klädesplagg åt varulven, då måste den riva sönder kläderna, medan hon kunde fly.

Silverkulor

En sista utväg var att skjuta varulven och det kunde göras med ett föremål av silver (gärna en vigselring) eller genom att stoppa något heligt som välsignats av kyrkan i laddningen, till exempel oblat eller sidor ur psalmböcker. Det berättas att den som förtrollat en person till att bli varulv också skyddat varulven från alla vapen genom att räkna upp vad den inte kunde skadas av, men att något glömts bort. Ett sådant (ibland helt alldagligt) föremål kunde därför döda varulven. Enligt flera uppteckningar kan i vilket fall varulvar skadas av vanliga vapen.

Arkivuppteckningar

”Det fanns sådana, som kunde göra manulvar av folk. Det var trollgubbar, och de kunde sätta’t på vem som helst. Det var en man som brukade bli manulv. Innan han skulle springa sin väg, när han kände, att det kom över honom, sa han: 'Säj bara mitt namn'. Se om de sa hans namn, skulle det ge sej – När han kom tillbaka var han alldeles fördärvad. – Jag har hört talas om att de röt på folk.”

August Larsson, född 1861, Främmestad i Västergötland
arkivuppteckning: ULMA 3299:1 (upptecknat 1931)

”Dom har talat så mycke här om en björn som härjade och som inte var en riktig björn trodde dom. T.o.m. vår far var ute och vakta för honom (vid fähuset) med då kom han inte. Men på ett ställe här väst om älven, en by som heter Långstrand, där kom han och bröt sig in i fähuset hos en som kallades Pitte och tog en kviga och for ut genom taket med henne. Gubben kom dit och fick tag i yxan och högg till och skulle hugga björn, men det tog bredvid. Lagårn stod länge kvar, och huggmärket syntes där. Han satte liar sen i taket i fähuset, så att björn inte skulle kunna komma ner. Men han kom en gång till och då hade Pitte bössan i ordning och sköt på honom, och han såg hur håret rök, men han blev inte skadad. Då trodde Pitte att kulor inte bet på den björnen, så då stöpte han en kula som det var silver i och skulle skjuta honom med, men då hade han farit.”

Systrarna Johanna (f. 1864) och Erika (f. 1866) Johansson, Transtrand i Dalarna
Arkivuppteckning: ULMA 15749 (upptecknat 1932)

”(Hon) sa att en karl däruppe blev förvandlad till varg. Och så var det en karl, som försvann i grannskapet. Han gick varg ett helt år. Men hon undrade på, att när hon gick in i boden, kom den vargen och tittade in jämt. Nån sa´, att hon då skulle ropa sin manns namn, då blev vargen människa. Men han fick rumpan kvar.”

Upptecknat i Möklinta, Västmanland 1930
Arkivuppteckning: ULMA 2542:1

”Man har i byn Rissätra berättat en sägen, att någon där i byn en gång i tiden skulle ha skjutit en kvinna, vilken 'gått i björnhamn'. Man uppdagade förhållandet, genom att den skjutna björnhonan hade hårflätor som en kvinna.”

Upptecknat 1932 i Rissätra i Dalarna
Arkivuppteckning: ULMA 11136: 12

*Att ”gå i björnhamn” betyder att personen förvandlas till en björn under en viss tid.

Uppdaterad 21 juni 2017

Läs mer

En bok från 1943 om varulven i svensk folktradition.