• Huvudmeny

Glashantverk

Glashantverk är konsten att tillverka föremål av glas. Hantverket har överförts mellan generationer av hantverkare, som genom tiderna successivt utvecklat kunskapen. 

Område: Hantverk

Namn: Glashantverk - ”den svenska glaskonsten”

Anmält datum: 11 december 2015

Geografiskt läge: Främst Kronobergs län men även övriga Sverige

närbild på glasmaterial i ugn

Beskrivning

Glashantverk är konsten att tillverka föremål av glas. Hantverket utgår från massan, det smälta glaset, och innefattar därför även kunskapen om att sätta samman olika ingredienser i rätt proportion som sand, soda och kalk. Glasmassan kan sedan formas till olika föremål. Detta kan ske genom flera olika tekniker som exempelvis gjutning, pressning och glasblåsning.

När man blåser glas använder man en så kallad glasblåsarpipa, ett ihåligt rör av stål försett med ett munstycke. Med hjälp av glasblåsarpipan tas glaset upp ur en ugn och formas genom att exempelvis snurra pipan i en skopa av trä eller på ett järnbleck. När glaset fått rätt form blåses det upp till önskat föremål, och slutligen knackas det loss och kyls därefter sakta ner i en så kallad kylugn till rumstemperatur. Processen med kylningen tar olika lång tid beroende på glasets tjocklek.

Glashantverket har överförts mellan generationer av hantverkare, som genom tiderna successivt utvecklat kunskapen. De olika metoderna lärs ut vid tillverkningen och under rasterna. Därför finns inga läroböcker som kan ersätta detta handlag och kunnande.

Historik

Människan har i årtusenden känt till hur man kan smälta samman olika ämnen till glas som man sedan kan forma. Fynd från gravar i Mesopotamien som är daterade till 8000 f.Kr. visar att man redan då hade kunskap om hur man kunde framställa en glasliknande glasyr. Tillverkningen av egentliga föremål i glas som amuletter och pärlor har daterats till 3500 f.Kr.

I Sverige finns belägg för att glas har använts sedan 200-talet. Vid utgrävningar på vikingatida Helgö i Mälaren gjordes rikliga fynd av pärlor och enklare föremål av glas. Arkeologiska fynd från Gamla Lödöse visar att glasmassa smältes i Sverige före år 1260. Det är det tidigaste fastställda fyndet av egentlig glastillverkning innefattande spår av glasmassa och ugnskonstruktioner.

Även om importen av glas efter hand ökade betraktades föremål av glas som en lyxvara. Ett mer allmänt användande av glas spreds efter hand i form av traditionen att ge bort små rikt dekorerade fönsterrutor, så kallade gåvofönster. Seden var främst knuten till Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och på Gotland och spreds i första hand i högre ståndskretsar men efter hand även till välbärgade borgare och bönder.

 

glasblåsare med glasmaterialet i förgrunden

I mitten av 1500-talet inleddes den första egentliga glasbruks-tillverkningen i Sverige. Invandrande glasblåsare startade under denna period sex mindre glasbruk i Mälardalen, som då var centrum för glastillverkningen, på uppdrag av Gustav Vasa och hans söner. Det var i första hand adeln och hovet som hade de resurser och kontakter som krävdes för att rekrytera kunniga glasblåsare. Vid glasbruken tillverkades bland annat pokaler och vinglas men även apoteksglas, flaskor och fönsterglas.

Under de följande hundra ökade antalet glasbruk och verksamheten spred sig efter hand söderut till Småland och Skåne. Den svenska glastillverkningen var dock hårt reglerad och det rådde en stark skråkänsla inom yrket. Mästarnas oberoende ställning gav dem dessutom stor frihet att fatta egna beslut om den fortsatta verksamheten. Samtidigt säkrades den inhemska produktionen genom ett importförbud av glas från utlandet.

Under 1700-talet startades en mängd nya glasbruk över hela Sverige och hantverket utvecklades ytterligare. På Kosta glasbruk, som tidigt blivit kunglig hovleverantör, tillverkades såväl glaskronor efter utländsk förebild som dricksglas och kärl för vardagligt bruk.

Efter 1850 fick den moderna glasindustrin sitt genombrott innefattande produktion av billigt glas som kunde konsumeras av ett bredare folklager. En ny teknik med gjutjärnsformar infördes som innebar att glaset kunde pressades till önskad form, så kallade pressglas. Tekniken, som först introducerades på Reijmyre glasbruk, möjliggjorde massproduktion av jämförelsevis billiga produkter.

Efter 1850 kom den svenska glasindustrin in i en högkonjunktur. Antalet glasbruk ökade och omkring 1880 fanns ett fyrtiotal glasbruk i Sverige, varav merparten i Småland. Landskapet kom efter hand att bli ett centrum för glastillverkning med glasbruk som Orrefors och Kosta.

Parallellt med den industrialiserade tillverkningen av glas utvecklades under 1900-talets början en tillverkning av konstnärligt designat glas som byggde på en ny form av samarbete mellan konstnärer och hantverkare. Det var framförallt Svenska slöjdföreningen (numera Svensk Form) som kom att verka för att svenskt glashantverk visades i internationella utställningar i bland annat Paris, New York och Milano. Föreningens övergripande syfte var att trygga det svenska hantverkskunnandet, värna om den konstnärliga kompetensen samt främja den svenska konstindustrin. Föreningen bidrog till att en modern svensk formgivning växte fram, en formgivning som kom att få stor uppmärksamhet internationellt. Under 1920-talet myntades begreppet Swedish grace som en svensk variant av art déco. Begreppet är en samlad benämning på en Nordisk kostinriktning inom formgivning och design som även kom att innefatta glashantverk.

Efter andra världskriget var suget efter varor stort och skandinavisk design kom att stå som symbol för en modern livsstil med ursprung i hantverkskunnande och materialkännedom. Stilen som präglades av tidlösa och enkla vardagsprodukter spreds snabbt även utanför Skandinavien. Begreppet skandinavisk design myntades genom en vandringsutställning ”Design in Scandinavia” i USA och Kanada under åren 1954 – 57.

Efter hand ökade importen av billigt massproducerat glas vilket medförde att konkurrensen hårdnade och allt fler glasbruk tvingades lägga ner verksamheten. Under 1980-talet återstod endast ett tjugotal glasbruk i Sverige.

Efter 1970 startar ett antal mindre glashyttor produktion av så kallat studioglas i Sverige. Begreppet innefattade ursprungligen hantverksmässig produktion av konstglas i egen hytta där ansvar för formgivning, produktion och försäljning innehas av en eller ett fåtal utbildade konstnärer. Studioglasrörelsen utvecklades i Amerika under 1950-talet och spreds därefter till Europa. Efter hand har begreppet studioglas vidgats och innefattar numera även så kallade fria konstnärer. Kunskapen om hantverket har utvecklats vidare och i dag finns ett femtiotal fristående mindre hyttor i Sverige. Konstnärskollektiv som Blås & Knåda i Stockholm och Sintra i Göteborg har haft stor betydelse för studioglasets spridning. Föreningarna drivs gemensamt av glaskonstnärer och keramiker och utgör mötesplatser yrkesverksamma konstnärer och allmänheten.

Vidareförande

Glasblåsning som hantverk och tradition kräver överföring av kunskap från människa till människa; konsten att blåsa glas är ett livslångt lärande. Det krävs en mästare som behärskar tekniken och metoderna, och som har insikter och erfarenheter sedan lång tid om hur former och färger skapas ur den flytande glasmassan. Detta handlag och hantverk kan bara läras ut i själva processen att tillverka glas. Handlaget och konsten tränas och inlärs av gesällen i samarbete med mästaren i pågående arbete.

Möjligheterna att handskas med och lära sig glasets egenskaper och hantverk är obegränsade. Dock krävs att kunskapen och känslan för hantverket fortsätter att läras ut av de som behärskar konsten.

Svenskt och skandinaviskt glaskonsthantverk har ett helt eget uttryck, och en egen estetik som är nära förbunden med en utvecklad inlevelse i natur, plats, klimat samt med skaparlust och fantasi. Idag är den svenska glasblåsarkonsten i ett utsatt läge, bland annat på grund av ökad konkurrens av industriella tillverkningsmetoder. Dess status behöver därför uppmärksammas och tryggas.

Det finns flera olika museer som är inriktade på att vidareföra kunskap om glasblåsning/glashantverk i Sverige varav flertalet i Kronobergs län. Exempelvis finns på Sveriges glasmuseum i Växjö en av Europas största och mest kompletta samlingar av arkivhandlingar och föremål från svenska glasbruk. Samlingen består av glasföremål från ett hundratal svenska glasbruk.

På Skrufs glasmuseum visas ett urval av brukets tillverkning av bruks- och prydnadsglas. Glasmuseet sköts ideellt av hembygdsföreningen och har byggts upp med hjälp av expertis från Smålands museum i Växjö. Även Eda Glasmuseum visar en mängd föremål ur glasbrukets produktion. Bruket startade 1835 och lades ner 1953 och var kring förra sekelskiftet ett av Sveriges största glasbruk med ca 300 anställda. I Västsverige visar Glasbruksmuseet i Surte svensk glasbrukshistoria under åren 1862-1978. På bruket tillverkades främst hel- och halvbuteljer för öl, porter och vin samt under 1800-talet även mindre glas och fönsterglas.

Främjande

I Sverige finns ett fåtal utbildningar att tillgå, bland annat Kosta glascenter samt Riksglasskolan. Utbildningen vid Riksglasskolan är tvåårig och yrkesförberedande, där eleven utvecklar sin förmåga att uttrycka sig och tränar på olika hantverkstekniker. Utbildningen ger behörighet till en eftergymnasial yrkeshögskoleutbildning: Design- och konstglas, samt till fortsatta studier i glasdesign på Linnéuniversitetet. Kursen fokuserar på svenskt glas i glasbruksmiljö men även på produktionsprocesser, marknadsstrategier, historien om svenskt glas, glasteknologi och närliggande områden. Utbildningen är placerad i Pukebergs glasbruks lokaler i Nybro.

På Kosta glascenter anordnas främst sommar- och kortkurser i glashantverk.

Glasforskningsinstitutet, Glafo, har tillsammans med Linnéuniversitetet tagit fram flera utbildningar och handlett doktorander. Institutet driver ett internationellt arbete med forskning och utbildning.

I oktober 2012 öppnades glasbranschens nya utbildningscentrum i Katrineholm – Glasskolan. Hit koncentreras merparten av Glasbranschföreningens utbildningsverksamhet.

Kommentera artikeln
Vill du kommentera den här artikeln? Använd kontaktformuläret nedan.



Uppdaterad 09 mars 2017

Litteratur

Adamsson B & Backham H 1975. Glas i hus. Berlingska Boktryckeriet.

Anderbjörk, J. E., red. 1944. Glasbruksminnen berättade av svenska glasarbetare.

Anderbjörk J. E 1966. Glas och glasbygd. Bonniers förlag.

Artéus M (red.) 1992. Kosta 250 år. Kosta Boda.

Backström M 1993. Speglingar. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Danielsson M-S (red) 1995. Svenskt glas.

Flygt E 2005. Boken om glas. Glafo, Växjö.

Färdig K-G 1949. Sveriges Glasindustri. Engwall och Stråhle AB.

Herlitz-Gezelius A-M 1987. Kosta – glaset och konstnärerna.

Holkers M 2004. Oblåst. Nationalmuseum, Stockholm.

Holmér G & Ernstell M 1996. Svenskt glas under fem sekler. Smålands museum, Växjö.

Lindqvist G 1990. Bertil Vallien. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Lundkvist I 1988. När husen fick glasögon. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Löf L-O & Thor L 1986. Resan till glaset. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Nordström I 1995. Identitet i glasriket. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Person B-A 1992. Studioglas, i Glas och lera. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Persson R 1971. Glasteknik. CE Fritzes Bokförlag.

Seitz, H 1933. Glaset förr och nu.

Steenberg E & Simmingsköld B 1958. Glas. Bokförlaget Natur och kultur.

Thor L 1982. Legend i Glas, en bok om Vicke Lindstrand. Liber förlag, Stockholm.

Wickman K (red.) 1998. Orrefors. Etthundra år av svensk glaskonst. Byggförlaget, Stockholm.

Wickman K 1989. 80-talets glasboom, i Om konsthantverkare i 80-talet, Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Wickman K 1995. Hantverkets revansch 1980-88, i Svenskt Glas. W&W, Stockholm.

Wickman K 1998 (red.). Orrefors – glasbrukets historia 1898–1998.

Widman, D 1995. Form fantasi 1964, i Formens rörelse. Föreningen Svensk Form och Carlsson Bokförlag, Stockholm.

Widman, D 1975. Konsthantverk, konstindustri, design 1895–1975, i Konsten i Sverige. AWE/Geber, Stockholm.