• Huvudmeny

Vadmalstillverkning

Stampning eller valkning av ylletyg

Att stampa ett ylletyg är att mekaniskt bearbeta tyget så att fibrerna i tygets trådar hakar i varandra. Tyget krymper, blir tjockare och motståndskraftigt mot vind och väta. Ordet stampning kommer från att man tidigare bearbetade tyget med fötterna. Sedan 1600-talet och framåt har man i Sverige stampat tyger i vattendrivna stampar.

Kategori: Hantverk

Namn: Vadmalstillverkning. Stampning eller valkning av ylletyg

Geografiskt läge: Hela landet

Beskrivning

Stampa eller valka är två olika namn på bearbetning av ylletyger. Valkning är dock ett vidare begrepp som även används om hela plagg. Filtning är den övergripande termen som även används vid tovning av lösa fiber.

På ullfibern sitter epidermisfjäll, små fjäll som reser sig vid värme. Vid den mekaniska bearbetningen kommer fibrerna haka i varandra och tyget krymper ihop. Ibland får man tillsätta valkvätska, som såpa, för att underlätta valkningen.

Valka kan man göra på olika sätt, till exempel genom att stampa tyget med fötterna eller med hjälp av en valkbräda. Ett annat sätt är stampning där stockar, formade som stampar, bearbetar tyget. Krympningen av tyget påverkas av olika faktorer: ullen, spinningen, tätheten, vävningen, pH-värdet, vattentemperaturen och hur bearbetningen går till.

Vadmal är ett hårt valkat ylletyg. Vadmalens utseende, vilket garn och vilka metoder som använts har varierat under olika perioder och på olika platser.

I en vattendriven stamp drivs en stock runt med hjälp av ett vattenhjul. Drivstocken lyfter i sin tur upp de stampstockar som sedan bearbetar tyget, när de av tyngdkraften faller ner i trågen.

Tygerna blötläggs och placeras i trätrågen, som är omkring 30 x 60 centimeter och rymmer 20–30 meter tyg. Ofta är det flera tråg bredvid varandra. Stampstockarna bearbetar tyget, genom att dels slå, dels knuffa undan tyget så att det rör sig i tråget. Vid stampningen kan man använda mycket eller lite vatten.

Två kvinnor i gammalmodiga kläder med kjol, förkläde och huckle står och spänner upp grått vadmalstyg på en träställning.

Vadmalstillverkning på Skansen. Klicka på bilden för att se hela filmen.

Läs mer:
Vadmalstillverkning –
så går det till

Hur går det till att stampa ett ylletyg till vadmal? Det här är ett exempel på tillvägagångsätt:

  1. Det vävda tyget ses över, knutar tas upp och lösa trådar fästs. För att kunna jämföra resultatet efter stampningen, bör tygets bredd och längd mätas.
  2. Tyget blötläggs i en balja, detta för att ullfibrerna i lugn och ro ska dra åt sig vattnet. Oftast används kallt eller ljummet vatten.
  3. Tyget veckas som ett dragspel och läggs ner i trätråget.
  4. Vatten hälls på och stampen får gå en stund. Genom att tillsätta varmt vatten öppnas epidermisfjällen och det gör att fibrerna lättare hakar i varandra under den mekaniska bearbetningen. Om man använder varmt vatten eller tillsätter ett ämne som är alkaliskt, förstärks effekten och snabbas på, men kallt vatten, rörelse och mycket tid är fullt tillräckligt för att få vadmal.
  5. Det är viktigt att det är en lagom mängd med tyg i trätråget, så tyget flyttar runt av sig själv. Det beror på att tråget inte är helt runt och att stampstockarna är formade som en trappstege. Ibland behöver det också tillsättas vatten för att tyget lättare ska gå runt. Ibland hjälper stamparen till och petar på tyget med en pinne, om det har fastnat.
  6. Efter 30–60 minuter kan det vara bra att stanna och se att tygerna ligger rätt och att inga oönskade veck har bildats.
  7. Tygerna läggs tillbaka och stampen får gå i flera timmar. Går det runt av sig själv, finns det ingen anledning att stanna stampen i onödan. Antalet timmar styrs av hur snabbt stampstockarna arbetar, hur fuktigt trämaterialet är (friktionen trä mot trä), vilka ylletyger man har tillsammans, hur varmt det är, pH värdet på vattnet och vad tyget ska användas till.
  8. När tyget är klart rullas det upp på en trärulle samtidigt som det sträcks.
  9. Sträckningen är ett viktigt moment som i allra högsta grad påverkar det färdiga tyget. Exempel på metoder som används idag är att rulla upp tyget på en trärulle, som antingen har en annan trärulle som motstånd eller en träställning där tyget får gå över ett antal träribbor.
  10. Innan tyget är klart bör det fixeras och det görs med värme. På 1800-talet användes stora träpressar, där tyget lades mellan varma plåtar och sedan pressades ihop. Tyget både sträcktes och fixerades. Tyget dampades/ångades även av skräddaren för att försäkra att det inte skulle förändras vid sömnad och pressning. Det finns även berättelser om hur man stoppat in trärullar med ylletyg i bakugnen för att fixera det. I dag är det oftast ångpressning eller dampning som används.

Historik

Första gången som begreppet vadmal nämns i skrift i Sverige är 1292 då biskop Lars fick ett kvitto på 110 mark vadmal från ärkebiskopen Sune i Linköping. Ordet vadmal betyder 'en bit tyg av ull', och bildas från orden wede 'våd eller tyg' och mal som är ett mått.

Vadmal är ett valkat ylletyg, spunnet av ull och därefter vävt och valkat. Det kunde på medeltiden även användas som betalningsmedel. Det fanns flera metoder att valka tyget, exempelvis genom att stampa med fötterna på tyget eller använda en valk/tövmangel. Den hemproducerade vadmalen brukade jämföras med importerade tyger, vävda på manufakturer, av finull eller merinoull. Dessa tyger ansågs finare och kunde vara både stampade och överskurna. Exempel på ett sådant tyg är kläde.

Bevarade ylletyger från medeltiden är ofta grövre och vävda med entrådiga garner, ofta med en hård snodd på varpgarnet och lösare snodd på inslaget. På Varbergs fästning visas Bockstensmannens kläder från 1300-talet. De brukar ibland användas som ett exempel på hur medeltida vadmal kunde se ut.

Porträtt i färg på man med rödblont yvigt hår och tröja med brun huva som skymtar i nederkant. Till vänster ett svartvit fotografi av en glasmonter med gamla klädesplagg, till exempel mantel och hosor.

Bockstensmannen och hans bevarande kläder. Kollage med två olika bilder, något beskurna i ytterkant. Foto: Hallands kulturhistoriska museum (CC BY-NC-ND).

Under 1500-talet uppmuntrade Gustav Vasa till uppstart av inhemska manufakturer i syfte att väva och bereda ylletyger för tillverkning av kläder.

Efter hand blev vattendrivna stampar allt vanligare. Här kunde man lämna in tyger för beredning och stampning istället för att göra det själv. Ville man ha tygerna färgade så gjordes det efteråt. När man lämnade in sitt tyg kunde man välja om man ville ha det berett i hel, halv eller kvartsberedning, vilket syftar på hur mycket tyget ska krympa. En förutsättning för att man skulle kunna stampa var att det fanns tillräckligt med vatten. Detta medförde att vissa stampar endast kunde användas några veckor om året.

Att väva sin egen vadmal var en del av självhushållningen ända in på 1900-talet i vissa delar av landet. I Västerbotten vävdes vadmal in på 1950-talet för att det var ett bra tyg till arbetsplagg för dem som arbetade i skogen.

Parallellt med de vattendrivna stamparna startade under senare delen av 1800-talet maskinella beredningsverk. Då lämnades ofta hemvävda kostymtyger i ull in på beredning. I början på 1900-talet blev filtar (bomullsvarp, inslagsförstärkt bindning och ullinslag) en populär produkt, och senare under 1900-talet blir plädar allt mer populära. Dessa lämnades bort för valkning och ruggning. I dag har flera stampar ersatt vattenkraften med elkraft. På Sätergläntan Institutet för slöjd och hantverk finns även en mindre eldriven stamp, bygd i plåt. Det finns fortfarande företag som bereder ylletyger.

Sedan slutet av 1900-talet och framåt har Kerstin Paradis Gustafsson varit viktig för att hålla kunskaperna om stampning vid liv. Kerstin lärde sig stampa i Norge och har dessutom varit på flera resor runt om i världen. Hon har bland annat byggt en egen stamp i Skrikarhyttan i Västmanland och varit med i renoveringsarbetet av stamparna i Kvarna i Dala-Floda och i Unnaryd.

Under 2000-talet har variationen på bindningar, trådar och färger blivit större. Nu ser man ofta att det vävs vadmal med färgade garner och även randigt och rutigt.

Vidareförande

Det är i dag ett tiotal personer som till fullo behärskar tekniken. De flesta är vävare och/eller lärare som har lärt sig att stampa genom att delta i olika kurser. Därefter har de under flera år utövat tekniken på egen hand. Stampningen sker i nära samarbete med ägaren av stampen vid något eller några tillfällen per år. Eftersom stamparna är byggda av trä och väder och vind tär på materialet är det viktigt att stampen underhålls.

Kunskapsöverföring sker genom kurser, vävare emellan, samt vid demonstrationer. Det är vanligen en vävlärare eller vävare som ansvarar för stampningen.

Fotografi av fungerande stampanläggning i trä. På bilden syns vatten som forsar i en vattenledare av trä in till själva stampen som skymtas i form av en stock under ett gammalt trätak.

Stampen i Råberget, Orsa. Foto: Lotta Ståklint.

Grebbestad folkhögskola, Mora Folkhögskola och Sätergläntan - Institutet för slöjd och hantverk har kurser i beredning av ylletyger. Det kan vara enstaka kurser öppna för vem som helst eller som en del av en längre utbildning. Enstaka kurser bedrivs ibland som distansutbildningar där man väver tyget hemma och därefter stampar tygerna tillsammans. Ofta har detta skett som ett öppet arrangemang då besökare varit välkomna. Stampningen sker i nära samarbete mellan utbildningen och ägaren av stampen, vilket ofta är en hembygdsförening.

Genom forum på Facebook, Stampens vänner, har det blivit enklare för vävare att själva anordna beredningen av tygerna. Så sker exempelvis i Skrikarhyttans stamp en gång om året.

Stiftelsen Skansen använder vadmalsstampning i sin verksamhet. De väver tyg i en av gårdarna och det stampas sedan under speciella lin- och ulldagar. Även hembygdsgårdar kan ha egna arrangemang där de visar tekniken. Internet är ett annat forum för kunskapsöverföring och det finns flertalet filmer där stampning demonstreras, både från Sverige och från andra länder.

Främjande

Ull är en bra fiber ur miljöperspektiv. Ett valkat tyg ger ett funktionellt tyg med lång livslängd. Att stampa ett tyg i en stamp har idag två syften. Dels finns det kulturhistoriska värden i att få se hur redskapen fungerar och dels skapas möjlighet för enskilda vävare att följa och aktivt delta i processen med ett tyg de själva vävt. En del har även spunnit garnerna som används i tygerna. Många vet redan innan beredningen vad tyget ska användas till. Erfarenheten att själv få vara med och bereda sitt vävda tyg och lockar många. Något som visades upp på Riksvävarnas årsmöte 2018 i Borlänge.

Kommentera artikeln
Vill du kommentera den här artikeln? Använd kontaktformuläret nedan.



Uppdaterad 28 augusti 2019

Litteratur

Arnberg, Anna-Karin (2008). Arnbergs färgeri. En studie om färgerirörelsen i Floda i Dalarna 1850-1940. Uppsala Universitet: C-uppsats, Textilvetenskap.

Dahlman, Erixon, Plantin, Skiöld (red). (1939). Kulör i träff. Minnsskrift utgiven av färgargården i Norrköping. Nordisk Rotogravyr.

E-N., D.O. (1954). Att stampa vadmal som det tillgick år 1890 till sekelskiftet 1900. Ur Skansvakten.

Eldin, Pia (1987). Vadmalsstampning i Hån. Ur Hemslöjden nr 5.

Erlandsson, T. (1947). Valkkvarnen och andra valkar. Ur Gotländska kulturbilder. Nordisk Rotorgravyr.

Gustafsson, Kerstin (2010). Så väva vi vadmal. Ur Vävmagasinet nr 1.

Gustafsson, Kerstin Paradis (1992). Vadmal: tradition och förnyelse. Nora: Miljöpedagogik

Gustafsson, Kerstin Paradis (2017). Ull blir vadmal. [Stockholm]: GML Print On Demand

Jirlow, Ragnar. (1933). Fotarbete. Ur Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska museet.

Kjellberg, Sven T. (1943). Ull och ylle: bidrag till den svenska yllemanufakturens historia. Diss. Lund: Univ., 1943

Nilsson, Hilding. (1947). Rökärrs vadmalsstamp i Mellösa socken, Södermanland. Ur Bygdesägen och gårdsarkiv. LTs förlag

Ragnander, Orvar. (2000). Färg och textil i svunnen tid. Borås: Textilhögskolan/ Högskolan i Borås.

Ågren, Katarina. (1974). Västerbottnisk textiltradition / Vadmal. Ur Västerbotten nr 3.

Vadmalsstampar i Sverige

Vadmalsstampar har funnits över hela landet, i dag finns 13 stampar bevarade. Det är endast några av dem som används regelbundet, dvs en eller två gånger om året: Skrikarhyttan i Västmanland, Kvarna och Orsa i Dalarna samt stampen på Skansen som kommer från Härjedalen.

Stampar
i Sverige

Sorterade efter ursprungslandskap.


Dalarna

Gagnef. Fanns ursprungligen i Gagnef, men finns nu på Färgargården i Norrköping, Östergötland (där finns också Arnbergs färgeri från Dala-Floda, som ägdes stampen i Dala-Floda). Stampen är ej i brukbart skick.


Kvarna, Dala-Floda. Ursprunglig plats. Står vid Kvarna hembygdsgård. Var i bruk 1850–1940, ägdes då av Arnbergs färgeri som färgade och stampade yrkesverksamt i Västerdalarna. Sedan 1990-talet används den en gång om året av Sätergläntan Institutet för slöjd och hantverk. Drivs med vattenkraft. Mer om Stampen i Kvarnalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Rot Skans, Älvdalen. Flyttad till hembygdsgården. Ej i brukbart skick.


Råberget, Orsa. Ursprunglig plats. Byggd på 1860-talet. Drivs med vattenkraft. Mer om stampen i Råbergetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Storsäter, Grövelsjön, Särna. Finns på fjällbondegården Jotli. Originalet från 1830-talet, rekonstruerad på 2010-talet. Drivs med vattenkraft. Mer om stampen i Storsäterlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Gotland

Bungemuseet. Hämtades till museet 1919 från Slite socken på södra Gotland. Ej i brukbart skick. 


Halland

Södra Unnaryd. Byggd på 1990-talet, men det har funnits stamp på denna plats även tidigare. Den går att använda men används inte regelbundet. Är i behov av mindre restaureringar vilka kommer att göras under våren 2019. Drivs med el.

Stampen i Unnaryd har renoverats och körts två gånger i sommar men kommer att behöva justeras till ytterligare.


Härjedalen

Sveg. Flyttad till Skansen, Stockholm. Används en gång året av Skansen. Drivs med vattenkraft. På grund av liten tillgång till vatten kan den endast köras korta stunder i taget.


Vemhån. Restaurerad på ursprunglig plats. Var i bruk 1867–1942. Drivs med vattenkraft. Mer om stampen i Vemhån på sidorna Välkommern till Vemhånlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster och Svenska industriminnesföreningenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Småland

Korrö. Har haft en stamp och färgeri, oklart om det finns något kvar i dag. 


Värmland

Brunskogs, Arvika. Flyttad till Brunnskogs hembygdsgård. Används ibland för stampning. Drivs med el.


Hamra, Ekshärad. Står på ursprunglig plats. Drivs med el. Mer om Hamra Vadmalsstamplänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.


Västerbotten

Skellefteå museum. Flyttad till museet.


Mariedal, Vindeln. Rester av stamp som var i bruk 1890–1916.


Västmanland

Skrikarhyttan, Nora. Byggd på 1980-talet av Kerstin Gustafsson. Används en gång om året för stampning. Drivs med vattenkraft.