• Huvudmeny

Från jättestora till goda grannar och gudarnas jämlikar

”Är jättarna verkligen så kaotiska som de beskrivs i folkloren och mytologin?”, inleder Tommy Kuusela sitt föredrag på Stadsbiblioteket i Uppsala. Nej, bilden av jättarna är mer komplex än så, menar forskningsarkivarien som snöat in på våra föreställningar om väsen.

porträtt med bokhylla i bakgrunden

Till Stadsbiblioteket i Uppsala har en intresserad åhörarskara tagit sig en tisdagskväll i mars för att lyssna på Tommy Kuuselas föredrag om jättar i myt och folktro. De ställer frågor om allt från etymologin bakom namnet jätte till föreställningen om jättar som korkade och fula.

Att sprida kunskap i form av till exempel publika föredrag är en viktig del av arbetet som forskningsarkivarie på Institutet för språk och folkminnen och Tommy Kuusela värdesätter dialogen med människor som, ofta utan direkta förkunskaper, är intresserade och vill veta mer om ett av institutets alla ämnen – i detta fall jätten.

”Vår fascination för jätten har inte försvunnit, utan är högst aktuell”, säger han och refererar till jättarna som vi ser i populärkulturen i dag, till exempel halvjätten Hagrid i Harry Potter, jättarna i den populära tv-serien Game of Thrones, Roald Dahls bok Stora vänliga jätten, som sedermera filmatiserats, och den kritikerrosade svenska filmen Jätten som hade premiär för ett par år sedan.

Vad är det då med jätten som fascinerar? Tommy Kuusela tror att det kan ha med den påstådda storleken att göra, vilket är något av en paradox eftersom jättarna i den fornnordiska mytologin inte tycks vara proportionsmässigt större än gudarna.

Jättarna i fornnordisk mytologi

”I forskningssammanhang har det funnits en inställning om att jättar är kaosväsen – stora, elaka, primitiva och fula – men det finns inte mycket som tyder på det. Snarare är de jämlika gudarna vad gäller storlek, utseende och levnadsförhållanden. De är en konkurrerande grupp om herraväldet över kosmos”, menar Tommy Kuusela som under 2017 disputerade med en avhandling om interaktionen mellan jättar och gudar i den fornnordiska hallmiljön.

Oden och jättinnan Gunnlöd tolkad av Lorenz Frölich (1820-1908)

Jättarna i mytologin tycks liksom gudarna leva i en aristokratisk hallmiljö med egna följen och familjer, och i egna riken där vissa jättar till och med beskrivs som furstar och bildar allianser med gudarna.

”Man har nog sett jättarna enbart som fiender, och ställt gudarna i fokus, men jag är mer intresserad av helheten och hur gudar och jättar interagerar med varandra”.

Jättarna verkar även följa mycket av de normer och regler som gäller för övriga grupper i mytologin. I hallmiljöerna, som var fokus i arbetet med avhandlingen, är det snarare gudarna som tycks vara mer benägna att handla omoraliskt.

”Nästan varenda myt om Tor innehåller jättar. I materialet är det sällan jättarna som tar sig till Tors hall utan det är han som reser till jättarnas hall där han tas emot som en gäst. Där uppstår ofta en konflikt som avslutas med att Tor dräper alla jättar och tycks bränna upp eller krossa hallen”, säger han och förklarar att ödeläggandet av hallmiljön handlar om att gudarna vill visa sin makt genom att fullkomligt förnedra jättarna.

Tor och jättarna tolkad av Louis Moe (1857-1947)

Jättens skepnad i olika genrer

Det finns många ord för jättar men om man går till ursprungsbetydelsen betyder jätte ätare och har inget direkt att göra med storleken på detta väsen. En som äter mycket kan däremot uppfattas som kraftfull vilket kanske kan vara en anledning till att jättar i folktron har ansetts vara proportionsmässigt stora.

Det är viktigt att göra skillnad på de olika genrerna när man pratar om hur väsen porträtteras, menar Tommy Kuusela. I den fornnordiska mytologin är jättarna inte proportionsmässigt större än gudarna. De olika grupperna använder också samma föremål, äktar varandra och har sexuella relationer.

I folksagorna och skaldediktningen däremot, som har berättats främst i underhållande syfte, blir jätten ofta utpekad som fiende och beskrivs som ful, ond och bestialisk i förhållande till människan och hjälten i sagan som då framstår som extra god och heroisk.

En annan genre är sägnerna vilka primärt inte har berättats som underhållning utan har varit ett sätt att förstå och beskriva oförklarliga händelser och företeelser i världen.

”Där beskrivs jättarna ofta som oerhört stora, de sägs ha levt i förfluten tid och skapat olika avvikelser och naturformationer i landskapet. Det är rationella förklaringar”.

Folktrons jättar

Folktrons jättar troddes i regel vara ett folk som levt för väldigt länge sedan. En vanlig förklaring till att de inte längre fanns kvar var att de flesta jättar flydde från landet när kristendomen kom. Men i institutets samlingar finns flera berättelser om jättar som levde kvar i landet fram till förhållandevis modern tid.

”Tron på jättar är inte unikt för Sverige eller Norden, utan liknande föreställningar finns från praktiskt taget hela världen”.

Till exempel i Bibeln och Koranen finns berättelser om jättar och även i andra religioner och i folktro från bland annat Afrika, Syd- och Nordamerika, Indien och stora delar av Asien beskrivs varelser som påminner om jättar.

Skapade märkliga naturformationer

Jättarnas närvaro bland människorna kunde man bland annat utläsa av landskapets naturformationer, till exempel stora stenblock med märkliga placeringar eller former.

”Den vanligast förekommande berättelsen är att stora stenblock i närheten av kyrkor är resultatet av att en jätte tröttnat på att höra kyrkklockorna ringa och kastat stenar mot kyrkan – men missat. Det finns också många berättelser om jättar som byggt broar mellan sund eller vattendrag, men att de under vägen blivit osams och att bron därför aldrig blivit klar”.

Interagerade med människan

I folktron var jättarna inte alltid hotfulla utan de kunde också interagera med människan och låna saker, vilket de ibland återgäldade med en belöning. I ett par fall har de nästan beskrivits som ”goda grannar” till människorna.

”Det var inte heller ovanligt att en del personer i ett samhälle utpekades som ättlingar till en jätte och en människa, vilket förklarade varför de var stora eller starka”, berättar Tommy Kuusela och hänvisar speciellt till västra Sverige, som Dalsland och Värmland, där det finns uppteckningar med berättelser om jättar som är mer närvarande i människornas liv.

Folktrons jättar beskrivs ofta med namn. Många har fått korta personnamn som Boll, Graim, Finn, Kettil, Kinn, Labb, Lönn, Skalle, Stut, Tatte eller Vrål. Andra jättar förknippades med lokala platser, ofta till olika berg, till exempel Svantåsagubben, Gamselegubben, Digerrörskäringen, Hundhuvudgubben, eller Hobergsgubben.

Intervjuad av BBC

Föredraget på Stadsbiblioteket i Uppsala är ett av Tommy Kuuselas många uppdrag inom området kunskapsspridning, som är en central del av institutets myndighetsuppdrag. Han har också intervjuats av brittiska BBC i samband med en dokumentärserie om sjukdomen gigantism, eller jätteväxt, som innebär att man inte slutar växa och därför kan bli väldigt lång och stor. Dokumentären visas senare i år.

”BBC-teamet träffade mig i Helsingfors i Finland där man nyligen har hittat ett skelett som tillhör en storväxt person. Det blev ett långt samtal om jättar i mytologin och folksagor och det ska bli spännande att se resultatet av filmen”.

Han är även aktuell med en artikel i 100-årsjubilerande Hembygden Dalsland, där han utifrån material i institutets samlingar skrivit om folktrons jättar i Dalsland.

”Det fantastiska med att jobba på institutet är att vi ha en skattkammare med berättelser om jättar i våra arkiv, där det mesta ännu är opublicerat. Det stora materialet tyder också på hur viktig och intressant jätten har varit för människan”.

Röster om jättar från arkivet

Ett urval av sägenuppteckningar om jättar. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Det skulle ha bott en jätte i ett berg nära Zetterströms gård. En gång var två små barn ute och gick i skogen. De råkade gå vilse och lade sig att sova vid berget. Man saknade dem och trodde, att de blivit bergtagna. Slutligen hittade modern dem. Detta var i sista stunden, för det var säkert jättens mening att ta dem, så snart solen gått ned.* Samme jätte slungade en väldig sten mot By kyrktorn. Stenen kallades sedan jättestenen. Den klövs och fördes bort i samband med en reparation av kyrkan.

Jakob Zetterström, född 1852, i By, Värmland
Arkivuppteckning: IFGH 711 (upptecknad 1926)

*I denna uppteckning ser vi tydligt hur lätt föreställningar om troll och jättar kunde förväxlas.

F. Hedlund, född 1863, i Håbol, Dalsland
Arkivuppteckning: ULMA 26925: 2 (upptecknad 1932)

Magdalena Pettersson, Gillanda, Dalsland
Arkivuppteckning ULMA 24047 s. 3 (upptecknad 1953)

Jättebron mellan Rök och Skogen vid Östra Silen

Två jättar skulle bygga en bro mellan Rök och Skogen. Den jätten som kom från Skogen hade en udde att utgå ifrån och kom på detta sätt redan från början ett gott stycke ut i sjön. Den jätten som kom från Rök hade däremot rak strandlinje, men till gengäld för att jätten vid Skogen fått udden på sin sida hade jätten vid Rök fått så mycket bättre om sten som byggnadsmaterial och kom därför så mycket fortare åstad med byggandet. Emellertid blev jättarna osams och slutade av den anledning upp med brobyggandet, och jättebron mellan Rök och Skogen står därför ännu i dag som påbörjat men ofullbordat verk. Den ligger strax nedanför skolhuset i Rök, och skolbarnen bruka nu om somrarna springa ut på bron och bada.

Viliam Johansson, född 1901, Årjäng, Värmland.
Arkivuppteckning: ULMA 19787 (upptecknad 1948)

Läs mer om jättar

Arkivväskan: Jätten i folktron

Arkivväskan: Väsen i populärkulturen

Kartor: Sägenkartan

Uppdaterad 08 maj 2018

Hej Tommy!

Aktuell med:

Avhandlingen "Hallen var lyst i helig frid". Krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljölänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Artikeln Folkliga föreställningar om jättar i Dalslandlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster i Hembygden Dalslandlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Artikeln Jätten Mimer som kunskapsförmedlare i fornnordisk traditionlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster i Scripta Islandica 2017 Vol. 68

Föredraget Trollhättan och folktrons troll, tillsammans med namnforskaren Elin Pihl, på Uppsala arkivcentrum den 24 april kl. 18.00

BBC-dokumentär om gigantism (kommande 2018)

Hur blev du intresserad av folktro, mytologi och övernaturliga väsen?

”Efter gymnasiet jobbade jag på posten och när jag väl skulle hitta något att läsa blev det religionshistoria. Jag har alltid tyckt att det varit spännande med mytologi och religioner, jag gick och lånade sådana böcker på biblioteket i Salem, där jag är uppväxt, och läste med stor entusiasm. Samtidigt spelade jag rollspel och fick ta del av mytologin på det sättet. Tolkien var en favorit, jag gillade att dras in i de här fantasivärldarna. När jag väl hade börjat läsa religionshistoria och skulle skriva uppsats blev det självklart för mig att välja fornnordisk mytologi”.

Tommy blev antagen som doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet och han disputerade under hösten 2017 med avhandlingen ”Hallen var lyst i helig frid”. Krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö.

Varför valde du att skriva om jättar?

”Jättar är centrala gestalter i den fornnordiska mytologin, de förekommer i nästan varje myt. Men det finns förhållandevis få studier som försöker att förstå vad jättarna haft för roll som har varit av betydelse för människor. Varför har de varit så centrala och hur ska det tolkas? Är de blott kaotiska, destruktiva krafter eller kan man läsa ut något annat ur källorna om jättarna i mytologin? Det var några av frågorna jag ville ha svar på i avhandlingen”.

I arbetet med avhandlingen är det de primära källorna som Tommy har gått till, edda- och skaldediktningen från vikingatiden, runinskrifter och Snorre Sturlassons edda från 1200-talet, vilket kräver kunskaper i både fornisländska och runologi.

”Det är oerhört viktigt med den kunskapen i originalspråket eftersom en översättning alltid är en tolkning av originalet”.

Är jätten ditt favoritväsen?

”Svårt att säga vilket som är mitt favoritväsen, kanske gloson. Men jag gillar nog de flesta väsen. Det intressanta med dem är att de säger så mycket om människan som berättar om dem – människors berättelser om väsen blir ett sätt att tolka och förstå världen”.

Läs mer från Inblicken