• Huvudmeny

18 oktober 2016

"Clownskräcken är inget nytt fenomen"

Rädslan för clowner som nu sprider sig i landet påminner om vandringssägner. Men det finns några viktiga skillnader, berättar institutets Tommy Kuusela.

”Den clownskräck som nu sveper över Sverige är på sätt och vis inget nytt fenomen”, säger Tommy Kuusela, forskningsarkivarie på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

”Vad som skiljer den mot ryktesspridning och vandringssägner är att nyheter och rykten numera kan spridas blixtsnabbt med hjälp av sociala medier och att de tyvärr levs ut och iscensätts fysiskt för att uppnå en maximal skrämseleffekt, vilket kan få tragiska konsekvenser. Det senare kallas med en folkloristisk term för ostension, en term som lånats av semiotiken.”

Clownskräck även på 80-talet

Under 1980-talet spred sig en fruktan för mördarclowner över delar av USA och Storbritannien. Enligt den ryktesspridning som florerade då påstods clowner med olika kostymeringar fara runt i färgglada skåpbilar, beväpnade med svärd, knivar och pistoler. Ofta var det barn som ansågs hotade av clownerna, något som delvis påminner om vandringssägner om ”den vita skåpbilen”. I dessa berättelser vilseleds barn in i en mystisk skåpbil av en skrämmande främling. Denna typ av vandringssägner har från svenskt område samlats in av folkloristen Bengt af Klintberg i flera böcker, där den mest kända är Råttan i pizzan (1986). Hans böcker har också gjort att vandringssägner i Sverige ibland kallas för just ”klintbergare”.

"Det" bidrog till rädslan

Även Stephen Kings roman Det, och filmatiseringen av den, ledde till en ny våg av filmer där mördarclowner figurerade, vilka i sin tur spädde på en befintlig äldre rädsla. Rykten och fruktan för clowner kan dessvärre också spåras till tragiska reella händelser. Under 1970-talet härjade en seriemördare i USA, John Wayne Gacey. I media beskrevs han som ”Killer Clown” eftersom han dels var besatt av att teckna clowner dels uppträdde i clowndräkt under namnet ”Pogo the Clown”.

Gott om skrämmande figurer i arkiven

Rädslor för olika gestalter har funnits i alla tider. I våra folkminnesarkiv finns det mängder av beskrivningar om skrämmande figurer. Det kunde vara rädslor för vissa yrken som ansågs ha en låg status, till exempel rackare, bödlar, eller personer som ansågs trolldomskunniga, alternativt en fasa för övernaturliga väsen som skogsrået, djävulen eller spöken. Den hastighet som rädslor sprids med idag har dock inga motsvarigheter i äldre tid då berättelser främst förmedlades muntligt från person till person eller genom tryckta texter.

Läs mer

Unt.se: Experterna: Därför skräms vi av clownenlänk till annan webbplats (19 oktober 2016)

Lästips

Linda Dégh & Andrew Vázsonyi. 1983. Does the Word "Dog" Bite? Ostensive Action: A Means of Legend-Telling. I: Journal of Folklore Research Vol. 20, No. 1. S. 5-34.

Bill Ellis. 1989. “Death by Folklore: Ostension, Contemporary Legend, and Murder”. I: Western Folklore Vol. 48, No. 3. S. 201-220.

Bengt af Klintberg. 1999. Sägner som modeller för handlande. I: Saga och Sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok. S. 15-26.

Tommy Kuusela. 2016. An American Werewolf in Trelleborg: Representation of the Werewolf in Swedish Folk Belief and Popular Culture. I: The Supernatural Revamped: From Timeworn Legends to Twenty-First-Century Chic. Red. Barbara Brodman & James E. Doan. Fairleigh Dickinson University Press. S. 83-96.

Urban legends. A Collection of International Tall Tales and Terrors. 2007. Red. Gillian Bennet & Paul Smith. Greenwood Press: London.

Uppdaterad 03 november 2016