• Huvudmeny

4 januari 2017

Det spökar på slotten!

Drottningens spökhistorier har blivit en stor nyhet men kungligheter är inte ensamma om möten med vålnader. I våra arkiv finns mängder av berättelser om gengångare som spöken, gastar och mylingar.

Drottningholms slott.

Drottningholms slott.

”Det finns spöken, det finns många”, säger drottning Silvia i ett nytt program om Drottningholms slott som sänds på SVT. Hon får medhåll av prinsessan Christina som tycker att det är en självklarhet att det spökar i alla gamla hus. Ett av de spöken som beskrivs på Drottningholms slott är en vit dam. Spökena är emellertid vänliga, meddelar kungahuset.

Även andra kända personer har sagt att de sett spöken. För ett par år sedan menade kriminologen Leif GW Persson i programmet ”Veckans brott” att det kryllade av spöken i hans hus på landet i Södermanland. Också dessa spöken, varav ett var en hushållerska, skildrades som vänliga. Sångaren Björn Skifts har berättat om hur hans fru mött ett spöke, medan skådespelaren Peter Stormare berättat om ett möte med en spökhund och en spökdam under inspelningen av programmet ”Stjärnorna på slottet”.

Insamling om spökerier

I institutets folkminnessamlingar finns det tusentals uppteckningar och inspelningar om olika typer av gengångare och spökerier. Insamlingsverksamheten om folkminnen påbörjades redan år 1914 , men i samlingarna finns också ett äldre material från landsmålsföreningarna från mitten av 1800-talet. I dessa samlingar finns uppteckningar om döden, vilket inkluderar uppgifter om hemsökta platser och olika former av gengångare som spöken, gastar och mylingar. Så sent som år 2003–2006 gjordes en förnyad insamling av att dokumentera övernaturliga upplevelser, folktro och alternativa världsåskådningar i våra dagars Sverige.

Experten om spöken och slott

"Att det knutet till en slottsmiljö förekommer spöken, inte sällan en vit dam, finns det mängder av exempel på i både svensk och internationell folklore. Den i särklass mest populära miljön för spökerier är just gamla slott och gårdar, i regel sådana med en anrik historia. Det sägs ibland att ett slott utan ett spöke inte kan betraktas som ett riktigt slott. Faktum är att det på de flesta slott sägs finnas ett eller flera spöken. Ibland är det en namngiven historisk person som bott på slottet, ibland är det en namnlös tjänare", säger Tommy Kuusela som är forskningsarkivarie i Uppsala.

Den vita damen är ett begrepp som dyker upp i spökhistorier. Vem var hon egentligen?

"Vissa inslag i spökberättelser återkommer gång på gång och finns spridda i stora delar av världen. Den vita damen sägs uppenbara sig på flera svenska slott och herrgårdar, exempelvis på det Kungliga slottet i Gamla stan i Stockholm eller på Kronobergs slott i Småland. Men hon förekommer också i spökberättelser från andra delar av Europa och världen, till exempel från Nord- och Sydamerika och Asien. En vanlig föreställning är att den vita damen – eller den grå damen som hon ibland kallas – försöker berätta något. Spökerier är ofta av en sådan natur att den som går igen gör det därför att han eller hon inte kan finna ro i sin grav på grund av att något anses ouppklarat. Det kan vara ett brott som måste redas ut, ett föremål som inte lämnats tillbaka eller ett budskap som aldrig nådde fram."

Illustration av J. W. Wallander.

Illustration av J. W. Wallander.

Kan du ge exempel på platser där det vanligen anses spöka?

"Förutom slott och herrgårdar är vanliga platser sådana där många har dött eller där de döda vilar, som kyrkogårdar, galgbackar och gamla slagfält. En död som går igen kommer nämligen alltid tillbaka till den plats som personen vistats i under livstiden, enligt sägnerna återvänder de döda i allmänhet till sina gamla hem. Exempel på en plats som ofta förenats med spökhistorier i modern tid är nedlagda mentalsjukhus."

Men vad är det som orsakar spökeri?

"Orsakerna till att en person troddes gå igen varierade. En vanlig förklaring var att den döde inte kunde finna ro på grund av att det var något som ansågs ouppklarat vilket borde ställas tillrätta innan han eller hon kunde finna ro i graven, till exempel ett löfte som måste infrias. De döda återvände alltså inte utan anledning. Andra orsaker var att liket inte lades i vigd jord, att begravningen var vanhedrande, att gengångaren ville visa de efterlevande vart den gömt något av värde, eller att den döde ville sona en ond gärning eller rent av hämnas en oförrätt."

Illustration av Jenny Nyström.

Illustration av Jenny Nyström.

Hur beskrivs spöken och andra gengångare?

"I institutets folkminnes-uppteckningar visar sig en gengångare sällan, istället var det vanligare att man kunde höra dem eller känna deras närvaro. När de väl beskrivs har de ofta en mänsklig skepnad och ser i princip ut som de gjorde när de var vid liv. I andra fall kunde en gengångare visa upp sig i mer kuslig form. Den kanske saknade ett huvud, vilket förklarades av att huvudet var sätet för själen och livet. Andra ruskiga former var att den såg ut som ett skelett eller att den var som personen såg ut när den låg död och gick igen iförd sin liksvepning. Den döde kunde också beskrivas som en rullande hösäck eller som en siluett av en person som i nattmörkret kunde växa på höjden och nå upp till trädkronorna. Andra beskriver att de döda visade sig för ett kort ögonblick i drömmar eller som vita eller svarta skepnader utan egentlig form. De var som en rök som delade sig och gick
upp i en dimma. Skildringar av gengångare kan också innehålla en beskrivning av deras bleka och kalla händer. De sägs sprida kyla och liklukt omkring sig och kunde inte tala klart; en döds stämma ansågs vara underligt torr och matt. Dessutom talade de ofta på vers."

Hur har spökhistorier uppkommit?

"Överlag har tro och sed knuten till död och begravning alltid fascinerat och tilldragit sig människans intresse. Kring platser med en dramatisk eller intressant historia berättas om vad som skett på platsen tidigare, om särskilda lokalt kända personer, som sedan kan ge upphov till rykten och sägner om spöken, både namngivna spöken och sådana som är av en mer anonym natur. I alla tider har särskilda och utmärkande platser utpekats som egendomliga av den anledningen att de tros ruva på en hemsk eller sällsam historia. I och med det har de ofta blivit en grogrund för spökhistorier."

Spökhistorier är något som ständigt nyskapas. Drottningholms spöke beskrivs som vänligt, beskrivs spöken i äldre folkminnesmaterial på liknande sätt?

"Nej, de är sällan beskrivna som vänliga. En särskilt svår grupp var självspillingar, alltså de som hade begått självmord. Denna grupp av gengångare beskrivs i källorna som riktigt besvärliga. Men även andra gengångare hämnades på personer som gjort dem något ont när de levde eller som inte visade dem vördnad. De kunde fördärva de levande på olika sätt och i värsta fall orsaka död. Det berättas i många uppteckningar att den som råkat ut för en gengångare riskerade att bli gastkramad, det vill säga att de utsattes för en svår sjukdom. Vissa gengångare beskrivs som oerhört våldsamma. De angrep de levande rent fysiskt. Överlag är gengångarens fysiska kropp, i motsats till det immateriella spöket, ett vanligt inslag - ett drag som för tankarna till hur de levande döda beskrevs redan i fornnordisk tradition."

 

Uppdaterad 11 januari 2017