• Huvudmeny

5 oktober 2017

Klasstillhörigheten är en förändrande omständighet

Vad skiljer egentligen ekenssnacket från tugget på Östermalm? I sin kommande bok Perspektiv på stockholmska, dissekerar Jenny Öqvist de stockholmska sociolekterna.

Reven som gick över vegen, och rekan som kekas. 'Stockholms-e:et' har för många blivit en språklig schablon av den stockholmska dialekten, och det på stabila grunder. Till skillnad från många andra uttal som förknippas med huvudstadsdialekten, är 'Stockholms-e' ett genomgående drag hos stockholmare i alla samhällsklasser födda mellan 1862 och 1946. 

Jenny Öqvist, språkforskare

Det är just denna period som Jenny Öqvistlänk till annan webbplats, språkforskare på Institutet för språk och folkminnen, tittat närmare på i sin kommande bok Perspektiv på stockholmskan. Med nästan 100 timmars arkivinspelningar att utgå ifrån, har Jenny analyserat hur stockholmare pratade förr i tiden.

Sociolekter
som klassmarkör

Med fokus på uttal har Jenny särskilt intresserat sig för de stockholmska varianterna som klassmarkör:

"Även om det fanns stor variation inom varje skikt ser man genomgående skillnader i uttal beroende på klass", säger Jenny Öqvist i en intervju med Svenska dagbladetlänk till annan webbplats.

Ett exempel på en sådan klassmarkerande uttalsskillnad finns i användandet av sje-ljud. Den övre medelklassen uttalade ofta ord som 'sjuk' med ett främre sje-ljud (ungefär som i engelskans sheep), medan de lägre samhällsklasserna uttalade sje-ljudet längre bak i munnen, närmare tyskans ach-ljud (som i Bach).

Uppdaterad 17 oktober 2017