• Huvudmeny

7 december 2018

Skillnaden mellan språkvård och språkpoliseri

Avvikelser från våra standardrekommendationer kan faktiskt göra texterna bättre och det vore närmast tjänstefel av en språkvårdare att beskriva sådana uttryck som ”språkfel”. Det skriver Språkrådets Maria Bylin apropå debatten om språkpoliser och språkvårdens eventuella mesighet.

Under den senaste veckan har det varit en debatt om språkpoliser och språkvård på DN, med artiklar av Lisa Magnusson, Jesper Högström och Patrik Hadenius. På fredagen skrev Maria Bylin, språkvårdare i svenska på Språkrådet, ett inlägg om språkvårdens uppdrag och om skillnaden mellan språkvård och språkpoliseri:

 

En demokratisk språkvård bör vara föremål för diskussion, och äntligen ser vi lite språkvårdsdebatt! Många verkar tänka på språkvårdare som en sorts beskäftiga wannabespråkpoliser utan befogenheter, som håller upp mesiga skyltar med prima svenska ord. Jesper Högström skriver om ”språkvårdare som vägrar att vårda språket”länk till annan webbplats, Patrik Hadenius att ”Allt språkvårdare kan göra, med sitt svaga lagutrymme för våldsanvändning, är att sätta upp skyltar som varnar”länk till annan webbplats. Det är stilistiskt snyggt, och skrivet med gott debatthumör. Men för att ta det hela på en mer seriös bog, så är det uppdrag språkvården har betydligt större än så. Jag arbetar som språkvårdare i svenska på Språkrådet, och har såklart en annan bild av vår verksamhet.

Språkvårdarnas varningsskyltar och rekommendationer om enskilda ord och uttryck då? Vår mesighet, vår irriterande vägran att beskriva språklig variation i termer av rätt och fel? Vår oförmåga att straffa språkbrottslingarna? Det svenska språket är fullt av uttryck från olika sammanhang, men Språkrådets rekommendationer utarbetas främst med tanke på det skriftspråk man använder som medborgare och i arbetslivet, det vill säga för att skriva informerande texter, mötesprotokoll, brev till och från myndigheter etc. Vi kallar det skriftspråket standardsvenska, och för det har språkvården utarbetat resurser som ”Svenska skrivregler”, ”Handbok i svenska som andraspråk” och Frågelådan. Standardsvenskan gör det möjligt att skriva utan att det behöver framgå om man är stockholmare eller värmlänning, kvinna eller man, ung eller gammal.

Utanför standardsvenskan väljer alla fritt från det regionala och sociala smörgåsbordet: rullebör eller skottkärra, tröja eller tisha, fett sur eller starkt kritisk, skorna är svart eller skorna är svarta. Sådant passar i en mängd texter som skrivs med ett mer personligt uttryck: bloggar, brev och mejl till vänner, sms eller litterära texter. Där kan avvikelser från våra standardrekommendationer faktiskt göra texterna bättre genom att göra dem mer personliga. Därför vore det närmast tjänstefel av en språkvårdare att beskriva sådana uttryck som ”språkfel”. Språkvårdarens uppdrag är snarare att ge upplysningar om det som faller utanför standardnormen, för att skribenter ska kunna välja ett uttryck som ger den avsedda effekten – standardform eller ej.

Vår idé om språkvård är också att på språkvetenskaplig grund medvetandegöra språkliga attityder och diskutera dem. Det språksociologin ständigt finner i vetenskapliga studier är att generella omdömen om språk har ett samband med hur man ser på de människor som använder språket. Jesper Högström använder ett citat av Martin Amis för att visa på ett sådant samband: ”låt oss se ner på dem som använder språket utan att respektera det.”

Men språket är som en verktygslåda. Varje text, talad eller skriven, består av ett urval former ur den lådan. De formerna kan bedömas som bättre eller sämre i sitt sammanhang, men knappast bättre eller sämre i sig. Ingen språkvårdare förnekar att det finns bättre och sämre texter, eller bättre och sämre skribenter. Det språkvården, liksom Patrik Hadenius och Lisa Magnussonlänk till annan webbplats, på god vetenskaplig grund förnekar är att det skulle finnas något samband mellan att vara en dålig skribent och att vara en dålig människa eller inkompetent i sitt yrke.

Att bedriva språkvård på vetenskaplig grund innefattar också att förmedla forskningsresultat till beslutsfattare, så att de i sin tur kan fatta välgrundade beslut om allt från insatser för enklare myndighetsspråk till språkstöd i svenska för inlärare. Därför tar vi fram forskningsöversikter, så att arbetet kan utgå från de resultat som forskningsfältet är överens om – snarare än från enstaka studier. Vi utarbetar en handbok för att stötta kommunikationen mellan första- och andraspråkstalare, baserad på solida resultat från andraspråksforskningen. Det är också språkvård.

En hörnsten i vår demokrati är möjligheten att få uttrycka sig som man vill, men det innebär samtidigt en inskränkning i möjligheten att påverka hur andra uttrycker sig. De har ju samma rättighet. Alla har makt över sitt eget språk, och alla kan introducera nyheter i språket genom att använda dem. Det är svårare att påverka andras språkbruk. Endast de som har som arbetsuppgift att vägleda i hur språk används kan utöva den makten: lärare bör ha konstruktiva synpunkter på sina elevers språkanvändning, och redaktörer ska korrigera sina skribenters texter. Men i andra sammanhang kan kommentarer på språk uppfattas som ovälkommen censur, eller försök att utöva social kontroll.

Sverige har en statlig språkvårdsmyndighet, Språkrådet, som är en del av Institutet för språk och folkminnen. Det är, som alla myndigheter, en politiskt styrd organisation, vars uppdrag medborgarna har all rätt att framföra synpunkter på. En del vill att Språkrådet ska styra hur författare eller journalister uttrycker sig. Som språkvårdare är vi på Språkrådet dock glada att få arbeta i ett samhälle där medierna granskar hur myndigheterna uttrycker sig och inte tvärtom.

Källa: Dagens Nyheter 7 december 2018.

Uppdaterad 14 december 2018