• Huvudmeny

23 november 2016

Digerdöden

Minnet av digerdöden levde kvar länge i folktraditionen. Här tittar vi närmare på sägner runt den förödande farsoten.

Illustrationerna "Pesta kommer" och "Hun soper hver krok" av Theodor Kittelsen. Foto: Nasjonalmuseet (CC BY-NC).

Sägner om pesten

Under mitten av 1300-talet och på nytt under 1400-talet nådde den svåra och ödeläggande pestepidemin Sverige. Sägner och andra former av berättelser om pesten, som i vårt land vanligen kallades digerdöden, nyssjukan, brådön, korsdöden, eller svarta döden, levde kvar i folktraditionen under lång tid. I institutets folkminnessamlingar finns hundratals berättelser om dessa omskakande farsoter. Oftast rör det sig om sägner, upptecknade under första hälften av 1900-talet.

Ett par överlever

Enligt en vida spridd sägen utrotade digerdöden nästan alla människor i bygden och endast två personer överlevde. Alfred Olsson, född 1863 i Lungsund, Värmland, berättar:

”När digerdöden var så dödde folket i massor. Di nös tre fyra gånger, så dog di. Di fick bölder. Var bara sjuka en dag. Värmland var åbefolkat. Det var bara en dräng kvar väster i Värmland, och en piga öster i Värmland, öster om Filipstad, vid Hornkullshöjden. Di ströva omkring och gjorde näverlurar och blåste. Di gick och vanka om dagera, till slut kom di så nära så di hörde di blåste i lur åt varandre. Så träffas di och gifte sig. Så lyder sägnen.”

Arkivuppteckning: IFGH 1921 s. 13

I denna sägentyp, som finns spridd från syd till norr i landet, är det ofta en pojke och en flicka som på olika håll överlevt och som sedan ger sig av på en vandring för att finna överlevande. De möter efter en tid varandra och ger upphov till ett nytt släkte på den ort där de träffas. I en del sägner används rök, kyrkklockor, lurar eller liknande för att attrahera andra överlevande. Andra förklaringar till återbefolkning kan också vara inflyttning till orten från andra bygder eller länder. I en del av institutets uppteckningar är det en förklaring till avvikande dialekter, seder och utseende hos folket.

Folkliga ortnamnsförklaringar

I samlingarna finns också många sägner med folkliga förklaringar av ortnamn. Till exempel berättade Emma Andersson, född 1870 i Skallsjö, Västergötland, hur socknen Ödenäs fick sitt namn:

”Då digerdöden var slut, fanns det inte mer än två människor i livet i Ödenäs. Den ene stod på en kulle och som han stod där, så fick han se den andre på långt avstånd. Det är genom digerdöden socknen fått namnet Ödenäs.”

Arkivuppteckning: IFGH 2100 s. 8

Det är ofta till orter som är sammansatta med ord som diger, öde, grav eller liknande vilka gett upphov till sägner om hur farsoten skördade så många offer att den ödelades. Oftast är förklaringarna införda i berättelser om överlevande och om hur orten återbefolkas.

Skydd mot digerdöden

Föreställningar om farsoter återspeglades också i vardagsmagiska ritualer. En koppling mellan digerdöden och dagens samhälle kan finnas i att vi kommenterar när någon nyser. Idag brukar vi säga ”prosit”, men Anders Löv, född 1852 i Saleby, Västergötland, berättade följande om vad som sas då någon nös, och varför: ”Vid nysning sa man: 'Gud hjälp', för annars kunde digerdöden komma…” (arkivuppteckning IFGH 1073 s.10).

För att skydda sig mot pesten användes olika botemedel. Från Västmanland beskrivs hur stora grodor kunde läggas på bölderna som botemedel, eller hur en speciell källa, kallad digerkällan, skulle bota den som drack av den. Även tjock och starkt luktande rök, exempelvis av tjära, svinhår, klövar, enris eller skifferrök, ansågs vara ett gott botemedel mot olika farsoter.

En annan föreställning var att pesten kunde bindas eller ”läsas fast” vid ett träd, ofta en enbuske. Just samer och präster pekades ut som särskilt förenade med sådana förmågor. Träden som användes för att binda pesten fick inte huggas ned – då kunde pesten bryta ut på nytt. Följande informant, Margit Nilsson, född 1860, från Järvsö i Hälsingland är dock något skeptisk:

”Det ska vara en enbuska nånstans ve tjörsa o då vare e lapperska, som trolla fast-n, pästn, o sen varst e slut mä pästn. Dom har sagt, att dom högg ner n i fjol, men då varst dä ingen päst”

Arkivuppteckning: ULMA 12721: 18 s. 37

Några informanter berättar att det i deras ungdom var vanligt att tala om digerdöden. Den här berättelsen är insamlad från Västmanland:

”I min barndom på 1880-talet tala alla gamla allmänt om digerdöden eller nys-sjukan, som man sade, för folk nös ihjäl sig”

Arkivuppteckning: ULMA 12287

"Pesta farer landet rundt" av Kittelsen. Foto: Nasjonalmuseum (CC BY-NC)

Pesten sopar och räfsar

I en del fall förkroppsligas pesten och uppträder i form av en skrämmande man, kvinna eller barn. Pesten drar sedan, enligt sägnerna, runt i landet med en räfsa eller kvast och sopade framför sig. . Det är denna skrämmande gestalt som avbildats av den norske konstnären Theodor Kittelsens berömda illustrationer i boken Svartedauen (1900).

I en ofta förekommande variant av sägner om den personifierade pesten berättas att han eller hon förebådades av ett barn. Denna pojke eller flicka gick i gårdarna och frågade: ”Ska vi sopa eller ska vi räfsa?” Där sedan pesten räfsade lämnades enstaka överlevande, men där det sopades dog samtliga. Enligt uppteckningar från Sollerön i Dalarna ströddes dyrbarheter ut, ”smycken och grannlåt”, vilka i sin tur spred smittan. Kyrkogårdarna räckte inte till och många fick själva gräva gravar vilket gav upphov till berättelser om gravgrävare som satte sig på gravkanten och inväntade sin död, varpå de föll ned i gropen.

Människooffer

I en del sägner, främst från sydvästra Sverige (men också kända i Danmark och Tyskland), berättas om människooffer för att blidka pesten. Enligt denna sägentyp lurades ett barn ned i en grop med en smörgås. När sedan sand och jord östes i gropen, grät och klagade barnet över att smörgåsen blivit smutsig. Ibland var det en jungfru som skulle offras för att blidka digerdöden. Följande berättas av Justus Söderberg, född omkring 1864, Fryde i Småland:

”Vid en svår farsot, man säger att det var på den tiden digerdöden, den svarta pesten härjade bland folket i orten, grävde man en grop i en sandbacke på Bohults ägor, och så gav man en liten flicka en god smörgås att äta och befallde henne att stiga ner i gropen. Då man började ösa igen gropen med sand och jord blev flickan ledsen, för att de spillde sand på hennes goda smörgås. 'I sånna neä minn smörrgås' sade hon. Man fortsatte emellertid helt obarmhärtigt att ösa sand och jord över flickan och begravde henne sålunda levande”

Arkivuppteckning: ULMA 23019: 54 s. 15-16

På en del håll har denna sägen, som är en typisk vandringssägen, försökt förklara ortnamn som Jungfrukullen, Barnekullen eller Smörgåsaliden.

Traditionen gammal

Många berättelser handlar om att bebyggda och odlade marker försvunnit under digerdöden. Digerdöden har, som vi såg tidigare, lett till folketymologiska ortnamnsförklaringar och till en rad sägner, uttryck och talesätt. Sägner om digerdödens stora förödelse är belagda från åtminstone 1500-talet. Hos skrivelser som utgått från Gusav Vasa 1555 talas om svåra hemsökelser som kallas digerdöden, svarta döden eller stora döden. Pesttraditionen har både förfasat och fascinerat människan, vilket är en av förklaringarna till att den levt vidare i folkliga berättelser fram till förhållandevis modern tid.

/Tommy Kuusela och Josefin Pettersson

Mer från bloggen

  • bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt 6 oktober 2017
    På galgbacken
    Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pet...
  • utter som simmar på rygg 14 september 2017
    Uttern Ludde
    Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing , tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditi...
  • 27 februari 2017
    Brynost
    "Man tager tie kanner nymjölk och i denna röres ett halvt skålpund mjöl". Så börjar ett recept på brynost som Bengt Edqvist hittade i folkminnesarkive...
  • skata som gapar 19 januari 2017
    Skatan
    Skatan är en vanlig fågel i Sverige och den finns med i flera av våra folkminnesuppteckningar. I folktron har skatan förknippats med både lycka och ol...
  • regnbåge mot mörk himmel 20 december 2016
    Regnbågen
    Regnbågen har fascinerat oss i alla tider. I svensk folktro finns många föreställningar om det färgglada naturfenomenet.
Uppdaterad 15 september 2017

Om skribenterna

Tommy Kuusela är forskningsarkivarie i folkminnen på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Josefin Pettersson är projektassistent på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg.

Kategorier