• Huvudmeny

20 december 2016

Regnbågen

Regnbågen har fascinerat oss i alla tider. I svensk folktro finns många föreställningar om det färgglada naturfenomenet.

regnbåge mot mörk himmel

För ett par år sedan spreds ett klipp på Youtubelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster vilket visade en amerikansk man som i hänryckt tillstånd och med bävande stämma exalterades över en dubbel regnbåge. Klippet blev snabbt viralt och är ett fantastiskt exempel på hur vi fascineras över och överväldigas av naturfenomen, där just regnbågen är ett gott exempel.

regnbågsflaggan mot blå himmel

Regnbågen fortsätter att väcka uppmärksamhet, inte minst då regnbågens färger har valts för att pryda Prideflaggan. Alltsedan 1970-talet har den stått för mångfald, respekt och tolerans och fungerar därmed som en symbol för HBTQ-rörelsen. Regnbågen ingår också i namnet Rainbow Warrior, organisationen Greenpeaces mest berömda fartyg. Det första skeppet med ett sådant namn sänktes år 1985.

Det är nog inte ett djärvt påstående att alla har någon form av förhållande till eller en uppfattning om regnbågen. Oavsett om den ses som en politisk symbol, en religiös symbol eller som en sinnebild för ett sockersött sagolandskap i en barnbok, väcker den associationer. Nedan presenteras några vanliga föreställningar om regnbågen i svensk folktro med utgångspunkt i de samlingar som finns i institutets folkminnesarkiv i Uppsala. Det rör sig om många olika uppteckningar – dels svar på en frågelista om regnbågen, dels ett femtiotal fria uppteckningar om fenomenet.

Surbåge, ringbåge, himmelsbåge…

Regnbågen har benämnts med många olika namn. Vanligast är regnbåge, men i uppteckningarna finns även andra namn som ringbåge, himlabåg, himmelsbåge, skurbåge, väderbåge, vattenbåge, Guds båge, och möjligen även solbåge. I ett par fall förekommer en sammansättning med ordet sur med samma betydelse av ordet som idag, det vill säga: obehaglig, vedervärdig, besvärlig, obehaglig eller liknande. Från Härjedalen finns en uppteckning där det sägs att ”när endast en del av regnbågen synes, kallas denna del e Surkäring” (ULMA 7347). Från Småland finns följande uppgift:

”benämningen surbåge (eller liknande) var en skämtsam benämning, eller ett slags öknamn, på den dunkla, stundom liksom trasiga regnbåge som syntes oftast i rötmånaden”

Arkivuppteckning: ULMA 10952

Fornnordisk gudavärld

Regnbågen kallas för Bifrǫst (”den bävande vägen”, alternativt ”vägen med många färger”) i den fornnordiska mytologin. I fornnordiska myttraditioner är den en bro till den andra världen som förbinder människornas och gudarnas värld. Andra namn för bron är Gjallarbrú eller Ásbrú. Änden når till Himinbjǫrg, guden Heimdalls boning, där han står vakt och ser till att inga jättar tränger in i Valhall. Men vid Ragnarök, den slutliga striden, kommer bron att brista och jorden gå under.

En uppteckning från Norsjö socken i Västerbotten beskriver regnbågen som en bro uppförd av de gamla gudarna, medan en uppteckning från Locknevi socken i Småland menar att det var en bro som guden Tor for fram på med sin häst.

"För gammalt hörde jag talas om, att regnbågen var en bro, som gammelgudarna byggt, fast det var ju bara ett talesätt. Dom satte upp regnbågen när de skulle ut och ria"

Arkivuppteckning: ULMA 3042: 5

"Regnbågen var e bro som Tor for på mä häste brukte di å säje förr”

Arkivuppteckning: ULMA 4083

Det är inte särskilt sannolikt att myter om den gamla gudavärlden traderats i obruten form från forntiden, utan det rör sig snarare om ett nyvaknat intresse som var en följd av ny kunskap om den fornnordiska mytologin genom böcker, tidningar, dikter och berättelser. Intressant är dock att den småländske sagesmannen menade att Tor red på en häst, vilket går stick i stäv med hur guden vanligen framställs i de fornnordiska källorna, där han antingen färdas till fots eller i en vagn dragen av två getter.

Regnbågens uppkomst

tavla föreställande bibelscen med regnbåge i bakgrunden

Tavla av den österrikiske konstnären Joseph Anton Koch (1768-1839).

Den dominerande förklaringen till regnbågens uppkomst i arkivmaterialet baseras på Bibeln. I första Moseboken, kapitel 9, berättas att Gud sade följande:

Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.

I ett par av uppteckningarna refereras direkt till denna bibeltext. Då anges upphovet till regnbågen som ett tecken på ett förbund mellan Gud och människan och att det var därför som många äldre personer fortfarande hyser vördnad för den. Möjligtvis ligger detta bakom föreställningen om ett botemedel mot ryggskott som var att rulla sig i gräset när regnbågen syntes.

Farligt att peka mot regnbågen

”Om en pekar på regnbågen så skulle fingret ruttna på en”

Upptecknad av Ellen Lagergren i Hidinge i Närke 1933
Arkivuppteckning: ULMA 6052

I folktron ansågs det ofta vara farligt att peka på naturfenomen som regnbågen, solen, månen eller blixten. Detta tycks också gå tillbaks på ett bibelstycke. Den här gången ur Ordspråksboken 6:12f.

En ond människa, en illasinnad man, talar med kluven tunga, blinkar med ögonen, skrapar med foten, gör tecken med fingrarna.

Men vad kunde egentligen hända den som trots allt pekade på regnbågen? Den vanligaste förklaringen är att fingrarna ruttnar eller att personen som pekar får värk i fingret eller fingrarna. En del enstaka fall menar att den som pekar blir blind, sjuk, att fingret kroknar, att handen får vårtor eller liknande. Den i särklass vanligaste förklaringen är alltså att det finger som personen pekar med kommer att ruttna bort. I tysk folktro finns liknande förklaringar, fingret på den som pekar på regnbågen ruttnar bort, eller blir angripet av maskar.

Ur ett bibliskt perspektiv är det inte särskilt konstigt då handlingen att peka fördöms, samtidigt som regnbågen ansågs vara ett heligt tecken från Gud. Från Rytterne socken i Västmanland sägs:

"En ska allri peka på regnbågen för då vi gjorde detta som barn sa allti mor te oss: 'Näj, peka inte på regnbågen för då ruttnar fingret'"

Arkivuppteckning: ULMA 1835:3

Det ansågs dessutom farligt att skjuta mot regnbågen, då kunde den som gjorde det bli blind. Den som kastade sitt metspö mot regnbågen kunde bli av med sin fiskelycka. Det finns också en uppteckning som beskriver att en liten tös som skrek eller stojade när regnbågen visade sig riskerade att förvandlas till en pojke (ULMA 10952). I en mindre dramatisk redogörelse sägs istället att man inte skulle skrika eller hålla oväsen när regnbågen visade sig, för då blev änglarna och de små barn som nyss kommit till himlen ledsna (ULMA 23272).

Ett illvilligt törstande väsen

Det är först efter regn som regnbågen visar sig vilket har lett till tron att den var ett slags kraftfullt väsen som drack och fordrade stora mängder av vatten. I en del uppteckningar betraktas den personifierade regnbågen som ett illvilligt väsen. Detta väsen kunde ställa sig i en sjö, i en å eller i en källa och dricka av dess vatten. Det gällde att akta sig för den plats där vatten drogs upp till skyn, för det fanns en risk att man blev uppdragen. En förklaring till att det på sina håll regnar fiskar var att det är regnbågen som orsakar detta när han med glupande törst suger i sig vatten och att fiskarna således ramlar ur de strömmar som sugs upp.

Farligt att blanda färger

Från Nora i Uppland finns en uppteckning som förklarar faran med att blanda färger vid vävning:

"Då man vävde, skulle en passa säj att randa efter regnbågen å sätta ihop färgerna så de kom lika som färgerna i regnbågen, för då skulle den som gjorde hä’ snart bli dö"

Arkivuppteckning: ULMA 9587

Denna form av tabuföreställning kan nog bäst förklaras med att det ansågs farligt att efterlikna det som var heligt.

I ett par uppteckningar sägs att den som trots allt gör detta riskerar att bli förhäxad eller att regnbågens färger kunde bildas kring halsen på den som väver. Ett sätt att skydda sig från att av misstag råka väva regnbågsränder i färgglada trasmattor var att bryta färgerna med mörkare inslag. Faran av att imitera regnbågen visar sig också i berättelser om hur den som räknar regnbågens färger kunde bli glömsk eller färgblind.

”Det var en käring, som fick se regnbågen. Då tänkte hon, att hon skulle väva likadant tyg. Men allteftersom hon vävde, fick hon regnbågen om halsen. Hon fick likadana ringar och färger om halsen”

Upptecknad av Ivar Dahlberg i Främmestad i Västergötland 1931
Arkivuppteckning: ULMA 3299:2

Regnbågsdrake

I folktron fanns det olika sorters drakar, varav en särskild sort kunde kallas för malmdrake. Drakens kropp var markerad med olika färger och därför liknade den en regnbåge. I en uppteckning som samlades in år 1926 från Hjulsjö i Västmanland beskrivs malmdrakar på följande vis:

"Jo, dä ha ja sitt, där sir ut som en rängenbåge som kommer opp på dä ena ställe å går ner på dä andra, å malmer ä dä på båa ställena, dä ä draker"

Arkivuppteckning: ULMA 7439

Här närmar vi oss en mer utbredd föreställning om att regnbågen hade något med en skattgömma att göra.

En skatt vid regnbågens slut

tecknad bild av regnbåge och gryta full med guldpengar

Att det skulle finnas en skatt vid regnbågens slut verkar vara den vanligaste och mest spridda föreställningen. Den har också många motsvarigheter från andra håll runt om i världen. Givetvis har tanken om en skatt vid regnbågens slut gett upphov till flera skattsökarsägner, även om resultatet i dessa i regel är fruktlöst. Men det hände att folk grävde ned skatter under orostider, vilket säkert kunde innebära att någon verkligen funnit en skatt och att berättelser om detta sedan förenats med föreställningen om regnbågen och dess skatter.

Ibland kunde sägner om regnbågens skatt få formen av förklaringssägner, det vill säga att de anger orsaken till hur något är eller ser ut. Följande beskrivs av en sagesman från Hjorteds socken i Småland:

"I regnbågens bägge ändar finns ett skattekäril, som ger hela bågen dess glans."

Arkivuppteckning: ULMA: 4388

Regnbågens glans kunde ju innebära att själva regnbågen innehöll rikedomar. Där den gick ned lämnade den ifrån sig en del av sina skatter. Ett sätt att få del av dess guld var att kasta upp sin tomma hatt i regnbågen, allra helst över den, för att den skall fyllas med pengar. Vilket torde vara ett ganska svårt konststycke. På samma sätt tänkte man sig att metallföremål som hästskor eller ett klocklod kunde förvandlas till rent guld om de kastades genom en regnbåge.

En sägen från Ragunda i Jämtland berättar om en man som hängt upp sina byxor i ett träd medan han tog sig ett svalkande bad. Byxorna träffades av regnbågen och när han gick upp ur badet och tog på sig byxorna upptäckte han att de var blytunga. Förklaringen var att fickorna var fyllda till brädden med guldmynt (ULMA 32882).

I svensk folktro finns inget specifikt väsen som vakar över skatten. I populärkulturen påminns vi ofta om ett irländskt väsen som kallas Leprechaun, vilken gömt sin guldskatt vid regnbågens slut. I svensk folktro var istället guldskatter förknippade med andra väsen som troll, de underjordiska eller drakar, men inga specifika kopplingar till regnbågen görs, annat än den regnbågsdrake som nämndes ovan.

Tydor och varsel

tavla föreställande landskap med regnbåge på himlen

Tavla av Johan Christian Dahl (1788-1847). Foto: Nasjonalmuseet (CC BY-NC)

Det finns ett flertal föreställningar om regnbågen och olika typer av varsel. En tolkning var att det kunde innebära lycka för en by om regnbågens ändar syntes i dess närhet. Såg man en person genom regnbågen tyddes det som ett varsel om att denne eller ett närstående snart skulle dö. Stod regnbågen över ett stall eller ett hus kunde det också innebära att döden snart skulle komma på besök. Om regnbågen gick ned i skorstenen gällde det att kvickt kasta tre nävar salt igenom skorstenen, annars kunde en brand bryta ut. Om regnbågen syntes tydligt när ett barn föddes betydde det lycka och god hälsa för den nyfödde. Visade sig regnbågen vid ett dödsfall eller en begravning var det också ett gott tecken, eftersom den avlidne då skulle få komma direkt upp till himlen.

Klicka på bilden för att se den i större format

Upptecknad av Tage Heimer i Bovallstrand i Bohuslän 1962
Arkivförteckning: ULMA 27717

Det ansågs också möjligt att tyda väderleken efter hur regnbågen visade sig: om den står högre än solen, står i öster, står lågt, står tvärs över vatten, står i väster, har en eller båda ändar i en sjö och så vidare. Uppgifter om vad som ger vad kunde skilja sig åt. Det är inte lätt att avgöra vilken föreställning som varit dominerande, de varierade sannolikt från ort till ort. Det verkar i vilket fall vara vanligt att om den klarnar så innebär det gott väder och om den mulnar bort innebär det dåligt väder. Den största delen av de tydor som beskrivs innebär att regnbågen vittnar om att det ska bli gott väder, under förutsättningen att det tidigare varit mulet eller att det regnat under en viss period.

regnbåge

Den frågelista om regnbågen som sändes ut från Landsmålsarkivet (idag: Institutet för språk och folkminnen) år 1952 inleds med följande instruktion: ”Regnbågens färgsprakande prakt och plötsliga framträdande och försvinnande har i alla tider sysselsatt människors fantasi, och detta har givit upphov till åtskilligt av folktro och sägner”. Ja, att regnbågen sysselsatt fantasin och att den på många sätt fortsätter göra det kan vi nog alla skriva under på.

/Tommy Kuusela

Mer från bloggen

  • bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt 6 oktober 2017
    På galgbacken
    Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pet...
  • utter som simmar på rygg 14 september 2017
    Uttern Ludde
    Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing , tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditi...
  • 27 februari 2017
    Brynost
    "Man tager tie kanner nymjölk och i denna röres ett halvt skålpund mjöl". Så börjar ett recept på brynost som Bengt Edqvist hittade i folkminnesarkive...
  • skata som gapar 19 januari 2017
    Skatan
    Skatan är en vanlig fågel i Sverige och den finns med i flera av våra folkminnesuppteckningar. I folktron har skatan förknippats med både lycka och ol...
  • regnbåge mot mörk himmel 20 december 2016
    Regnbågen
    Regnbågen har fascinerat oss i alla tider. I svensk folktro finns många föreställningar om det färgglada naturfenomenet.
Uppdaterad 14 september 2017

Om skribenten

Tommy Kuusela är forskningsarkivarie i folkminnen på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Kategorier