• Huvudmeny

19 januari 2017

Skatan

Skatan är en vanlig fågel i Sverige och den finns med i flera av våra folkminnesuppteckningar. I folktron har skatan förknippats med både lycka och olycka.

skata som gapar

Skatan är idag en vanlig fågel i Sverige som finns nästan överallt i landet och trivs särskilt väl i människans grannskap. Trots den svartvita skruden som för tankarna till en stilig frack är en vanlig uppfattning om skatan att den är både lömsk och tjuvaktig. En allmän föreställning är att skatan älskar det som glänser och att den inte drar sig för att stjäla värdesaker. I folktron ansågs skatan vara en olycksbringande fågel men kunde också varsla om lycka. Skatan betraktades ofta som Djävulens anhängare och ansågs vara förbunden med häxorna; en föreställning som inte stödjs av de äldsta texterna där skatan istället var en skyddad fågel med en ansenlig status. Denna dubbla natur speglar i stora drag institutets folkminnessamlingar om fågeln. Nedan presenteras en kort översikt av skatan med utgångspunkt i de hundratals uppteckningar som finns i våra samlingar.

Skjura, skävra, trollkäring…

Det latinska namnet för den europeiska skatan är Pica pica. Ordet skata antas höra samman med ordet skate ’topp, spets’ och avser dess viggformade, graderade och långa killiknande stjärt som påminner om en skate. Ordet används också som en benämning på den översta toppen av ett träd. I de svenska dialekterna finns många olika ord för fågeln bland annat skjura med olika uttal (skjora, skjåra, schura, schåra, sköra, skär). Andra ord förekommer också som skamsfugl, skävra, skvata, trollkäring, trolltjälling eller virvelvind. De senare understryker associationen mellan skatan och häxan, något vi snart ska bekanta oss närmare med.

Lycko- och olycksbringare

Skatan var en fågel som i hög grad förknippats med allehanda tydor och spådomar. Denna föreställning är gammal i Europa och har överensstämmelser med liknande uppfattningar från antikens Grekland och Rom, samt från andra delar av världen. Vanligast var att skatan tänktes sia om olycka och död. Ett möte med en skata ansågs många gånger vara olycksbådande. Synnerligen var det första mötet för dagen betydelsefullt och då bedömdes mötets omständigheter också som betydelsefullt. För exempelvis jägare eller fiskare fanns en rädsla för att möta skator när de begav sig ut på jakt och fiske, eftersom deras näring i hög grad ansågs vara beroende av den nyckfulla jakt- respektive fiskelyckan. Skatan kunde ju vara en häxa i fågelgestalt och enligt en del sägner var ju fågeln förbunden med den onde.

Sedan medeltiden har det varit vanligt att halvtama skator byggt bo i gårdens vård- eller fruktträd och uppehållit sig i närheten av gårdarna. Detta gjorde också att skatan, som ju är ett vaksamt djur, gjorde stor nytta genom att de kunde varna för kringströvande rovdjur, eller ge förebud om när det kom främmande. Ett vanligt och mycket allmänt ordspråk lyder ”Skrattar skatorna kring huset, kommer främmande”. Överlag verkar skatans läten, vilka ofta uppfattades som skratt, vara betydelsefulla och vittna om att något skulle hända. I institutets samlingar beskrivs skatan både som en lyckobringare och en olycksbringare. ”Där skatan bygger bo, har bonden ro” säger ett gammalt ordspråk. Det ansågs som om att något inte riktigt stod rätt till om skatan inte flyttade in i gårdens närhet, då fanns där kanske något menligt som skatan kunde se bättre än människan.

Uppfattningen om att skatan drar med sig olycka är dock vanligast och mest allmänt spridd. För det mesta har skatan och dess läten tolkats som olycksdigert. Det troddes kunna innebära att en död person blev osalig (att han eller hon inte fann ro i sin grav), eller att någon snart skulle dö. Det senare gällde särskilt om skatan satt på fönsterkarmen, på taket eller vid skorstenen. Ibland var det endast om fågelns skratt hördes efter mörkrets inbrott som något illavarslande troddes kunna ske. Skatan kunde alltså betraktas som en så kallad ”dårfågel”, en fågel som genom sina läten ”dårar”, det vill säga att de har en negativ inverkan på sådana som hör dess läten under fel tider.

Fågelns blotta närvaro kunde leda till otur med gårdens boskap. Hördes skatans skratt kunde det också leda till att folk ”kom i skvaller” eller råkar i träta. Enligt en uppteckning från Ölme i Värmland, insamlad år 1936, beskrivs anledningen till detta. Skatan hade nämligen ”skratta medan Jesus hang å le på korse” (ULMA 9577).

Skatan och vädret

En stor del av de uppteckningar som finns i institutets samlingar redogör för ett samband mellan skatornas byggande av bon och väderleken. En vanlig föreställning är att det ansågs bli en regnig sommar om skatorna bygger sina bon högt upp i träden och en torr sommar om de bygger bona lågt.

Andra uppteckningar, dock inte lika många, menar istället att det skulle bli en regnig sommar om skatorna bygger lågt och en torr sommar om de bygger högt. Hur skatan bygger sitt bo tänktes alltså förutspå vädret. Var skatorna märkbart oroliga under hösten kunde det tolkas som att det skulle bli en karg och hård vinter.

skata på frostigt gräs

Djävulens fågel

Från flera håll i världen betraktas skatan som ett odjur och associeras med Djävulen. Det är ett drag som skatan delar med andra djur som ormar, katter och grodor. På ett sätt kunde det också betyda att jägare inte ville skjuta skator eftersom de var rädda att det skulle ge otur och påverka deras jaktlycka.

Enligt en del uppteckningar vistades skatan under vissa tider av året hos Satan, bland annat under påskveckan. Enligt andra uppteckningar var skatan Djävulens budbärare vilket innebar att de var särskilt omtyckta av häxor. En del menade att skatorna flög i sällskap med häxorna till Blåkulla där de möttes av Fan själv. Denna föreställning kan vi skönja i nordiska kyrkors senmedeltida kalkmålningar där porträtt av skator ibland placeras i anslutning till helvetessymboler. Ibland avbildas kvinnor som antecknas av en skadeglad djävul i närheten av skatorna. En förklaring har varit att skatan fyller ett pedagogiskt syfte i kyrkorummet där den betraktades som skvalleraktig och pratsam, vilket kanske bör förstås med att de avbildade kvinnorna, på samma sätt som skatorna, stört gudstjänsten med sina samtal.

Som nämndes ovan fanns en föreställning om att skatan var i Blåkulla under påskveckan. De gav sig av under skärtorsdagen och var spelemän vid häxornas dans. Att de spelar och stundtals dansar i Blåkulla kan förklaras av betraktelser av verkliga skator. Särskilt under vintern håller skator ihop i stora flockar som kan ses utföra dansföreställningar ute på fälten.

Det finns flera uppteckningar som förknippar skator med häxor. Kommer en skata och sätter sig nära en kvinna kunde det betraktas som ett tecken på att hon var en häxa. På samma sätt var det om skator och kvinnor kom på samma gång till en gård. Flög en flock med skator över himlavalvet under långfredagen kunde den som sköt in i flocken få se att den som skottet träffat, och som ramlade ned i backen, förvandlats till en kvinna. Enligt en uppteckning berättas följande: 

”En man försökte sig en gång på att skjuta en skata som han ansåg närgången. När skottet brann av hörde han en förtvivlans skrik, och när han skyndade till fann han att han skjutit av lårbenet på en kvinna som var känd för att vara en trollkäring”

Man, Boda, Dalarna. Upptecknad 1948
Arkivförteckning: ULMA 19659

Att häxor kunde förvandla sig till en djurgestalt var en vanlig föreställning i många länder, men inte i Sverige. Skatan verkar alltså här vara ett undantag.

Skatan var trolsk

Skatan ansågs trolsk och bedömdes därmed som farlig. Enligt ett par uppteckningar kunde den påverka kreaturens välbefinnande. Det var inte tillåtet att ofreda skatan eller att röra dess bo. Då trodde man att hon kunde hämnas eller leda till att förövaren kunde drabbas av olycka. Enligt en uppteckning från 1940 i Ekeby i Närke beskrivs vad som kunde hända: ”Ty skatan sade när hon kunde tala: Om du rubbar mitt bo, ska du mista di ko, om du rör mina ungar, ska du mista di tunga.” (ULMA 13767).

Från Södermanland finns uppteckningar så sent som från mitten av 1800-talet som menar att ”Skator böra icke hatas eller ofredas, men om barn fösa dem från ett ställe till ett annat så blifva de qvicka”, ”Om skator skjutas så lider stall och hästar skada” och att ”den som förstör skatbo får skabb”. Att skjuta en skata kunde också leda till att bössan blev skämd, det vill säga den förlorade sin förmåga att döda.

Odenfågel

Skatan var en av flera fåglar som räknades till de så kallade Odenfåglarna, ett namn de fått då de förknippats med den hedniske guden Oden. Andra fåglar som ingår i gruppen är glada, kaja, korp, kråka, Odensvala (svart stork) och råka.

Även efter kristendomens genombrott ansågs det ödesdigert att döda en sådan fågel. Därför var skatan under äldre tid en fågel som ofta åtnjöt ett visst skydd från människan. Om en katt skadade en skata skulle katten straffas, heter det exempelvis i en uppteckning. Den yngre föreställningen om att skatan förknippas med Djävulen verkar sakna belägg från medeltiden. Exempelvis skriver den heliga Birgitta att Johannes döparen liknat Gud vid en skata, människosjälen vid skatungar i en farlig värld och människans kropp vid ett skatbo.

Skator och folkmedicin

En allmän föreställning var att den som rörde vid en skata kunde drabbas av skabb. I Västergötland kallas skabb för skateklåe. Ett skydd mot den som vidrört en skata var att spotta tre gånger. Ett annat sätt att bota en sjukdom som antogs vara orsakat av en skata, var helt enkelt att använda sig av en skata som botemedel. Ett sådant sätt att betrakta tillvaron hänger ihop med den spridda föreställningen om att lika ger lika. Genom att klippa en del av den sjukes naglar och lägga dessa i ett ägg kunde de kastas till skatorna. Man tänkte sig då att skatorna åt upp detta och flög sedan iväg med sjukdomen. En annan variant var att stryka lite var från en böld på en brödbit och kasta åt skatorna. Den vars djur plågades av maran kunde spika upp en död skata i stallet eller över stalldörren som skydd mot detta hemska väsen. Ett sådant skyddsmedel ansågs också hjälpa mot häxor och påskkäringar (ULMA 18811).

Skatans blod, som ibland skulle serveras varmt, ansågs vara ett gott botemedel mot många olika sjukdomar och skavanker. Enligt en uppteckning skulle tre droppar uppmätas och intas under tre torsdagar. Även märken på kroppen trodde man sig kunna bota genom att stryka ett varmt skathjärta mot dessa. Enligt en uppteckning från Runsten på Öland sägs det ”Om ett barn hade lyte, så skulle det vara så bra att få hjärteblod av en skata å ge barnet” (ULMA 5393). Skatans kött kunde också tillredas på speciella sätt för att bota sjukdom. Även askan från ett uppeldat skatbo kunde fungera som ett botemedel mot kikhosta. Ett annat botemedel mot kikhosta var att låta barnen dricka märrmjölk som skulle vara kokat på ”skatepinnar”, det vill säga kvistar och pinnar som fallit från ett träd där skator byggt sina bon och som skatorna själva tappat. Att skatans kropp och blod användes i folkmedicin verkar vara ett yngre drag som saknar motsvarighet i medeltida folkmedicin, vilket kan förklaras av att den då var skyddad och hade ett högre anseende.

 ”Det ansågs av många som olycksbådande att bortjaga och förstöra skatornas bon när de byggde sina bon intill gården. Det ansågs mest lyckosamt att lämna dem ifred. När skatorna voro särskilt närgångna till husets trappa och hoppade upp på densamma ansågs det säkert att då kom det främmande till gården.”

Man, Ström i Jämtland, upptecknad 1948.
Arkivförteckning: ULMA 19773

”Skatan ansågs som olycksfågel. Man tyckte inte om att de byggde i träden. Deras skrattande ansågs båda olycka. Och så var de tjuvaktiga, det hittades bon som var rena skattgömmor. De tycker ju om saker som blänker. Om skatorna byggde sina bon högt antogs det bli våt sommar och om de byggde lågt blev det fin och varm sommar.”

Kvinna, Dalby, Skåne. Upptecknad 1991
Arkivförteckning: ULMA 36228

Man, Tensta, Uppland, upptecknad 1958.
Arkivförteckning: ULMA 23807

/Tommy Kuusela

Mer från bloggen

  • bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt 6 oktober 2017
    På galgbacken
    Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pet...
  • utter som simmar på rygg 14 september 2017
    Uttern Ludde
    Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing , tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditi...
  • 27 februari 2017
    Brynost
    "Man tager tie kanner nymjölk och i denna röres ett halvt skålpund mjöl". Så börjar ett recept på brynost som Bengt Edqvist hittade i folkminnesarkive...
  • skata som gapar 19 januari 2017
    Skatan
    Skatan är en vanlig fågel i Sverige och den finns med i flera av våra folkminnesuppteckningar. I folktron har skatan förknippats med både lycka och ol...
  • regnbåge mot mörk himmel 20 december 2016
    Regnbågen
    Regnbågen har fascinerat oss i alla tider. I svensk folktro finns många föreställningar om det färgglada naturfenomenet.
Uppdaterad 14 september 2017

Om skribenten

Tommy Kuusela är forskningsarkivarie i folkminnen på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Kategorier