• Huvudmeny

15 september 2017

Uttern Ludde

Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing, tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditioner.

utter som simmar på rygg

Mötet med uttern på Unst

Jag minns den exakta tidpunkten och den plats där mitt intresse för uttrar väcktes till liv. Det var en småkylig vårdag, den 25:e mars, för tre år sedan. Jag befann mig ute på en stenbrygga på den avlägsna och förhållandevis folktomma ön Unst, den nordligaste av Shetlandsöarna. Egentligen såg jag två uttrar, men då uttern är ett väldigt kvickt djur hann jag bara se ett streck av den ena, som tydligen anat min närvaro och därför valt att hastigt retirera under bryggan. Den andra uttern var modigare.

Den modiga uttern på Unst. Foto: Tommy Kuusela

Den tittade anklagande mot mig och pep ilsket, liksom för att förklara att jag inte hade där att göra. Sedan dök den ned i vattnet och försvann lika spårlöst som den första. Jag blickade ut över vattnet och blev varse hur en säl stuckit upp sitt huvud över vattenytan och stirrade på mig. Sälen blev nog lika överraskad som jag själv. Det lever runt 700 människor på den drygt 120 kvadratkilometer stora ön Unst, vilket kanske förklarar varför djuren inte lärt sig vilken fara människan kan innebära för dem.

Anledningen till att jag rest till Shetland var inte för att uppleva öarnas djurliv. Istället var ändamålet att hålla en föreläsning om en svensk folktradition på en konferens om folklore och litteratur. Konferensen resulterade i en antologi som jag var med och redigerade. Även om konferensen på alla sätt var inspirerande och trevlig med spännande föredrag, glada skratt, uppvisningar av folkdans och sång, samt exkursioner och möten med lokala traditionsbärare, var det särskilt denna händelse som kom att etsa sig fast i minnet – mötet med de vilda uttrarna.

Uttern i folklore och religion

Väl hemma i Sverige funderade jag över varför uttrarna gjort ett sådant intryck. En sak som slog mig var att uttern är ett djur som de flesta känner till men få vet något om. Eftersom uttern är ett gammalt djur som funnits i Sverige sedan lång tid tillbaka, funderade jag över om ändå inte människans relation till uttern lämnat några spår. I en fornnordisk saga, Völsungasagan, berättas om hur Loke dräper en utter och tar dess skinn. I själva verket var uttern en person som hette Otter och som hade förmågan att förvandla sig till en utter. Otters släkt lät fängsla gudarna och tvingade dem att betala för dråpet genom att fylla utterskinnet med skatter. Detta kallas i sagan för uttergäld. Motivet finns faktiskt avbildat på runstenar. Mycket mer om uttrar från svensk eller nordisk tradition kände jag inte till, men jag hade hört talas om ett helgon som förknippades med uttrar, Cuthbert av Lindisfarne. Enligt legenden spionerade en munk på Cuthbert för att få se vad han hade för sig när han lämnade klostret om nätterna. Munken såg hur helgonet vadade ut i vattnet, bad till Gud och sträckte sina händer mot skyn. När han gick upp mot stranden igen följde ett par uttrar honom och gjorde vad de kunde för att hålla hans fötter varma. Ja, motivet finns till och med avbildat på ikoner.

Jag började studera uttern i folklore och i olika religiösa traditioner. Här fanns det gott om stoff att ta del av, även om inte all läsning var angenäm. En stor del av utterns historia är blodig och tragisk och redogör för hur den jagats för sin päls eller där den bekämpats som ett skadedjur. Vad jag var särskilt intresserad av var utterns symboliska funktioner. Vad tänktes den representera? För urbefolkningen i Nord- och Sydamerika, för ainufolket i Japan eller för inuiter har uttern ett religiöst värde. Som ett led i mina efterforskningar höll jag två föreläsningar, en inom ramarna för ”Husdjurs- och sällskapsdjursgruppen” i Uppsala och en för nätverket ”Human Animal Studies” vid Stockholms universitet.

I am otterly in love with you

uttrar som håller hand medan de ligger på rygg i vattnet

Foto: Joe Robertson (CC BY-NC-ND)

Något som är intressant med uttern är att utterbilder idag konkurrerar med katter i popularitet på nätet, ofta genom så kallade ”memer”. Vad memerna visar är uttrar i olika positioner, ofta unga uttrar eller uttrar som håller varandra i hand. Till bilderna har texter införts med budskap som: ”otterly adorable”, ”I am otterly in love with you”, ”my significant otter”, ”you are otterly amazing” och så vidare. En utter är till och med maskot för ett amerikanskt fotbollslag och andra uttrar figurerar i olika reklamsammanhang, till exempel för ett par hantverksbryggerier. Uttern har också spelat huvudrollen i litteratur, inte minst i böckerna Tarka the Otter (1927) och Ring of Bright Water (1960). Båda har dessutom filmatiserats, 1974 respektive 1969. Att uttern på senare tid ökat i popularitet syns också i stora filmproduktioner som den animerade Zootopia (2016), där en utterfamilj spelar en viss roll i filmen.

Men varför är uttern populär? Är det för att uttern betraktas som söt och kan gestikulera med sina små händer? Är det för att den med sina uttryck påminner oss om oss själva? Ja, det var den teori som jag utgick från. Genom att betrakta uttern betraktar vi oss själva.

Berättelsen om Ludde

I mina studier kom jag tidigt i kontakt med våra folkminnesarkiv. Det visade sig snabbt att det fanns en hel del berättelser om uttrar i arkiven. De flesta berättar om utterjakt, men inte alla. Den text som fascinerande mig mest finns i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Den handlar om en liten öländsk utter, en utter som hade ett namn – han hette Ludde.

Ludde tränades och blev tam som en hund, sägs det i uppteckningen. Vid ett tillfälle anklagades Ludde för att ha tagit höns i den by där han bodde. Jag tycker att berättelsen om Luddes öden är så pass fascinerande att den förtjänar att citeras i sin helhet och tala för sig själv. Den som skickat berättelsen till vårt arkiv var den före detta lantbrukaren Gotthard Sjöman (f. 1869).

En fiskare i Mellby by av Segerstads socken för omkring 60 eller 70 år sen [dvs. mellan 1880 och 1890] fick vid ett tillfälle nere vid sjön fatt på en mycket liten utterunge som sprang och jämrade sig högljutt. Fiskaren tog vara på det lilla djuret samt släppte honom lös i sin båt, vari han tycktes befinna sig utmärkt bra. Han fick då följa med fiskaren ut på sjön då han tog upp sina sillgarn, varvid därvid fanns en rätt god fångst av sill. Detta var något riktigt kärkommet för uttern, han fick nu äta sig mätt vilket han troligen ej fått sedan han kommit ifrån modern. Sedan han ätit sig väl mätt, så kravlade han över sidan av båten, samt tog sig en försvarlig simtur under det fiskaren tog upp sina garn. Han trodde att uttern ej skulle vända tillbaka, men rätt var de var så var han längs sidan av båten igen och jämrade sig så fiskaren måste hjälpa honom in i båten igen. Så han fick följa med iland igen. Där väntade fiskarens hustru och barn för att hjälpa att plocka av sillfångsten. De hade en liten hund med sig, deras favorit. Det blev nu stora ögon åt båda håll då fiskaren tog iland uttern från båten och släppte den till hunden. Hunden gick runt uttern flera varv innan han tordes att förvissa sig om vilken sorts liten främmande varelse det var, men så småningom tog kamratskapet ut sin rätt, så allra först blev att lukta på uttern på alla sidor och platser, sedan att försöka få ett lekäventyr till stånd, vilket lyckades rätt fort så då hemresan gjordes av fiskaren och hans familj så fick uttern följa med åkande i tvåhjuldragkärran (sillkärran) hem, där han fick ett utmärkt mottagande. Då den blev större följde han folket som en trogen hund, till och med lydde då någon kallade honom vid namn. De kallade honom för Ludde på grund av sin alltid oredda päls. När det led mot sensommaren så blev en del av fiskarna av med sina höns, som genast av dem lastades på uttern. Men fiskaren ville ogärna göra av med sin utter på grund av flera orsaker, bland annat att utterns päls var värdelös tills vintertiden kom, så han beslöt att behålla uttern tills vidare. Han lärde uttern att stå bunden vid en liten koja, där den lilla hunden de hade också titt som oftast huserade samt lekte med varandra så halmstubbarna yrde lång väg ifrån dem (deras sänginredning bestod av halm). Men så ett tu tre så blev en av fiskarfamiljerna åter av med sina sex eller åtta pyllor [höns], då först fick de korn på att uttern var helt fri från denna sista bravad, ty nu kunde fiskaren med varm hand bedyra uttern var oskyldig, ty han var bunden natt som dag. Så nu fick räven ensam bära skulden för alla föregående hönsmassakrer. Dagen efter sista hönshandeln så riggade fiskaren ut en sorts fälla i det tomma hönshuset bestående av en del grova laxrevkrokar i gluggen där räven hade att grassera, vid nästa visit Mickel [räven] behagade göra. Men en sådan tur för fiskarfamiljen att Mickel blev fast för gott, samt lämna sitt skinn i vederlag för alla begångna fuffens som gjorts tidigare. Nu blev uttern rentvådd, fast det var nära att hans skinn satt rätt så löst.

Berättat av: Gotthard Sjöman, född 1869 i Ventlinge, Öland.
Inlämnat till arkivet: 1950
Arkivförteckning: ULMA 20539

Undersökningar om utterns kulturhistoria

Undersökningen av utterns kulturhistoria ledde till artikeln ”Sometimes it is Tamed to Bring Home Fish for the Kitchen': Otter Fishing in Northern Europe and Beyond”PDF (pdf, 2.5 MB), publicerad i Svenska landsmål och svenskt folkliv 2015. Artikeln skrev jag tillsammans med Ingvar Svanberg och Stanisław Cios. Jag håller på att samla material till en ny artikel som kommer att ha en annan vinkling. Det går inte att få nog av uttrar, de är ju, som man säger på internet, ”otterly amazing”.

/Tommy Kuusela

Mer från bloggen

  • 23 mars 2018
    Hemvändarkvällar i juletid
    Juldagen och annandag jul är på flera håll i landet kända som de stora ”hemvändarkvällarna” då de som har flyttat från orten, men som har familj kvar,...
  • 23 februari 2018
    Karl Gösta Gilstring – en storsamlare
    Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling innehåller tiotusentals uppteckningar insamlade under ett halvt sekel. Susanne Nylund Skog berättar om en h...
  • 16 januari 2018
    Samlarna
    Frimärken, fåglar, tekannor, sudd eller stenar – många av oss har en eller flera samlingar där hemma. Susanne Nylund Skog, som själv samlar på lergöka...
  • 22 december 2017
    Hur kom jultomten till Sverige?
    Våra dagars jultomte är inte särskilt gammal när det kommer till jultraditioner, men hans rötter går att spåra ända till 200-talets Mindre Asien. Tomm...
  • 15 december 2017
    Julbröd med magisk kraft
    Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta up...
Uppdaterad 06 oktober 2017