• Huvudmeny

På galgbacken

Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pettersson besöker galgbacken i Valle härad och funderar över den historia och de berättelser som finns knutna till de gamla avrättningsplatserna.

bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt

Bilder från den gamla galgbacken i Valle härad. Foto: Josefin Pettersson

Här låg Valle härads avrättningsplats

Det är sensommar. Jag befinner mig i min bil på riksväg 49 mellan Skara och Skövde. Strax efter Våmb svänger jag av till höger vid Svarvarebacken. Framför mig ligger en smal och krokig landsväg. Men jag vet inte riktigt var jag ska stanna. Jag kör en liten bit till, vänder vid första bästa tillfälle och kör sedan sakta tillbaka. Jo men visst, där finns en gammal skylt med stora bokstäver. Texten lyder ”GALGBACKE”. Vid vägen finns en informationsskylt. Jag svänger av, parkerar bilen vid vägkanten och kliver ur. En bil susar förbi och jag får vara uppmärksam på fler fordon när jag läser vad som står på skylten, undertecknad av Hembygdsföreningen Skarke-Varnhem:

Galgbacken

Här låg Valle härads avrättningsplats. Claes Förberg från Junkragården i Varnhem dömdes den 6 maj 1858 till döden för att påskafton samma år ha dränkt sin gravida fästmö Maria Andersdotter från Lerdala. Mordet skedde vid kungsbron vid Höjentorp. Förberg halshöggs här den 13 april 1859. Skarprättare var Magnus Svensson-Ferm från Göteborg och detta var sista avrättningen i Valle härad.

Föregående avrättning skedde 26 april 1820. Hans Gunnarsson från Lunnagården i Bjellum dömdes till döden för att han den 27 sept 1819 dödat sin piga Anna Andersdotter. Skarprättare var Nicklas Beckius, Göteborg.

Dödsstraff i Sverige

I Sveriges skogar kryllar det av galgbackar, kända som okända. Ibland finns bara kullen kvar, men har man tur kanske någon har satt upp ett kors eller en skylt för att berätta vad som en gång i tiden ägt rum på platsen. Kanske har du gått eller kört förbi en gammal galgbacke flera gånger utan att veta om det?

Döden som straff användes länge i Sverige för svårare brott. År 1734 lagstadgades straffet för flera olika förbrytelser. Under senare delen av 1800-talet började avrättningarna att trappas ner och det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes år 1910. Då avrättades rånmördaren Alfred Ander på Långholmens centralfängelse i Stockholm för mordet på en kassörska. Så sent som 1921 avskaffades dödsstraff ur den svenska lagstiftningen, med undantag för de då rådande krigslagarna. Men de gamla avrättningsplatserna lämnade efter sig landskap av mer eller mindre bortglömda galgbackar.

På Galgberget i Visby finns delar av den gamla galgen i sten kvar. Den är från 1200-talet men platsen användes förmodligen som avrättningsplats så sent som på mitten av 1800-talet.

Tjuvstigar och rövarstråk

I Institutet för språk och folkminnens samlingar finns tusentals uppteckningar som berättar om temat. Det gäller ämnen som: brott, straff, tjuvar, rövare, avrättningar och det dåtida rättsväsendet i allmänhet. En hel del uppteckningar finns exempelvis från Våmbstrakten kring berget Billingen vid Skövde. På Billingen fanns under större delen av 1800-talet både tjuvstigar och rövarstråk på vilka gemene man undvek att vistas i så stor utsträckning som möjligt. En plats som flera gånger nämns i uppteckningarna var ett tjuvtillhåll som kallades för Kakes eller Kakeras. Den före detta torparen C. Brandkvist, född 1869 i Säters socken, berättar följande:

’Kakeras’ var det värsta tjuvhål som fanns i hela Skövdebygden. Lerdalabarna trasslade sig hellre fram den smale och dålige vägen över Liden och Mölltorp än for ’Vallehäradsvägen’ över Varnhem.

Upptecknat: 1941 av N.Sjöholm (Göteborg, IFGH 04675 s. 46)

En stortjuv vid namn Vall finns också omnämnd i samlingarna. Om honom berättas följande av skomakaren Karl Johansson, född 1853 i Brandstorp, Våmbs socken:

På berget Billingen bodde på 1880-talet en stortjuv, som hette Vall. Hans sista bravad var att stjäla en häst i Källegården vid Skövde och fara till Stenstorp och stjäla en häst där. Han blev sedan tagen i en jordkoja vid Valls klev i Hafstena, när han åkte fångskjuts rymde han från sin vaktare på Värsåsvägen. De gick skallgång på berget men de kunde inte finna honom för han hoppade ut för stupet vid Ryds grotta, sedan fångade tre bönder honom i Berg socken i en lada. De surrade in honom som ett paket och körde honom till Skövde.

Upptecknat: 1941 av N.Sjöholm (Göteborg, IFGH04677 s.19)

En promenad eller utflykt till Billigberget idag kanske upplevs som en naturskön och avkopplande upplevelse och berget hyser ett rikt friluftsliv, och är knappast associerat med död och livsfara. Men man kan ändå föreställa sig hur rövare smög i de täta skogarna, med potentiella gömställen och tillhåll bakom varje sten. En lite längre berättelse som handlar om dessa beryktade ”Billingtjuvar”, berättad av Alexander Johansson, född 1869 i Bjurums socken, lyder:

Billingtjuvarna var riktiga busar. De levde på skogen mellan Varnhem och Skövde. Hela rövarhorder levde i skogen på Billingen. Det talade gammalt folk om. På senare tid var det en tjuv som kallades Billingkniven. Han anföll ensamma personer och rövade dem. När bönderna åkte från marknaderna, så ställde de sig så att de var flera i sällskap över Billingen. Att fara ensam var att ställa livet på spel. Åtminstone var han barskrapad på allt, innan han kom hem. Det var många, som blev rånade. Det var ännu värre för knallar att passera Billingen. Rövare passade på att röva dem. Många blev ihjälslagna och nedgrävda i skogen. Efter mörkrets inbrott var det inte tänkbart att fara eller gå ensam där. De fick vara flera. Tjuvarna gick ned till bygden om nätterna och stal det de kunde komma över och frakta med sig. Nötkreatur kom bort, kalvar, svin och till och med hästar. När folk hade slaktat, så passade Billingtjuvarna på och stal bort det på natten. Det var inte gått att komma åt dem. Folk var också rädda att göra någon vidare affär av tjuvarna. De blev bara värre. De som inte direkt var tjuvar och rövare där, hyste i alla fall sådana och höll om ryggen på dem. Det var fattigt folk på Billingen. De behövde få med av tjuveriet. På de större gårdarna var det inte gått att komma åt att stjäla, för där fanns det arga hundar, gårdvarar, som bevakade gården. De släpptes lösa om kvällen. Men bönderna hade ofta påhälsningar.

Upptecknat: 1947 av R. Nilsson (Göteborg, IFGH05179 s.22-23)

Avrättningsplatsen vid Djäknakrogarna

Det fanns ett flertal galgbackar i trakten kring Billingen. Några av dem går att lokalisera än idag. De låg på landsbygden, placerade på kullar eller högt belägna platser med inte allt för tätvuxen skog. Anledningen var att platsen skulle främja sikten för publiken. Synligheten skulle även fungera i rent avskräckande syfte. Att avrättas i galgen ansågs vara ett ovärdigt sätt att dö på. Därför var det många tjuvar som avrättades på detta sätt. En galgbacke som det i flera uppteckningar berättas om är den jag besökte, Valle härads avrättningsplats vid Djäknakrogarna i Ljungstorpstrakten, belägen vid Billingbergets sydvästra sluttning. Nedan följer ett citat av Aug. Lagerkvist, född 1852 i Våmbs socken:

Tjuvastigen hette en stig nedanför berget, den gick hemligt till ett tjuvtillhåll som kallades ’Kakes’, det gick aldrig att komma på tjuven förrän en kvinna som Kaken friade till blev rasande och förrådde vägen. Kaken hade 150 stölder på sitt samvete och hängdes vid Djäknakrogarna.

Upptecknat: 1939 av N. Sjöholm (Göteborg, IGFH 04300 s.28)

Den mest kända, och dessutom den sista, avrättning som skedde på galgbacken vid Djäknakrogarna var då en man vid namn Furberg, eller Förberg, år 1859 avrättades för mordet på sin gravida fästmö Maria Andersdotter. Det var detta skylten berättade om då jag besökte den gamla galgbacken. På platsen fanns även en sten som någon hade skrivit ”1859” på med vit färg.

I Institutet för språk och folkminnens samlingar finns också berättelser om just denna avrättning. Nedan följer ett exempel, även den berättad av Aug. Lagerkvist:

’Sula Kal’ Karl Hög biträdde vid Furbergs avrättning på Löten, för det fick han behålla kläder och skor som han drog av liket. För det arbetet fick han heta rackarn i hela sitt liv. Han var nog inte nykter på avrättsplatsen annars hade han nog inte rusat på det. Detta skedde 1859.

Upptecknat: 1939 av N. Sjöholm (Göteborg, IFGH04300 s.28)

Även om Förbergs avrättning förefaller vara den mest kända, har naturligtvis även andra människor fått sätta livet till på denna plats. Lagerkvist ger ännu ett exempel, där hans egen morfar var den som körde förövarna till avrättningsplatsen:

Min morfar körde Dalmännerna till avrättningsplatsen vid Djäknakrogarna på Billingen. Det var de som mördade Gammelstorparn i Husaby. Innan de steg på skjutsen gick de till nattvarden i Skövde kyrka. Då höll Dalmans Johannes ett tal i kyrkan och sade till folket, att de skulle akta sig för sådana här handlingar, som de hade gjort, 'För nu ser ni lönen. Låt detta bli som en spegel för er'

Upptecknat: 1939 av N. Sjöholm (Göteborg, IFGH04300 s.29)

Galgbacken på Hammarbyhöjden

För snart ett år sedan satt jag på tåget och lyssnade på Creepypodden, en av Sveriges Radios mest populära podcasts. Avsnittet handlade om svenska galgbackar och i det introducerades jag för en av Sveriges kanske mest kända avrättningsplatser: Galgbacken på Hammarbyhöjden i Stockholm. Berättelsen, som behandlade nutid, handlade i korthet om en kvinna som bodde i ett bostadsområde på Hammarbyhöjden. Hon var ofta ute och promenerade nattetid och fick en gång se en dam med kläder i gammeldags stil skynda genom dungen, för att sedan försvinna. Kvinnan som bodde i bostadsområdet reagerade inte så mycket över det, men blev desto mer förbryllad då händelsen upprepades flera nätter i rad. Damen i den ovanliga utstyrseln skyndande helt ljudlöst genom dungen, alltid på samma plats, och försvann alltid lika spårlöst. Inga försök till kontakt lyckades från den förbryllade kvinnans sida. Den mystiska damen verkade inte medveten om hennes existens. Senare får kvinnan reda på att hon bor alldeles bredvid en gammal avrättningsplats och att damen skymtats på den plats där galgen hade stått. En känd vandringssägen som cirkulerar och som nämns i podcasten, berättar att när husen som står vid den gamla galgbacken byggdes på 1930-talet fann byggarbetarna en del skelettdelar i marken. Om detta fynd, berättar sägnen vidare, var de tvungna att hålla hemligt för att inte avskräcka de blivande hyresgästerna.

Galgbacken på Hammarbyhöjden enligt teckning från 1856.

Innan människor började avrättas på just den kullen var Stockholms avrättningsplats lokaliserad till Stigberget på Södermalm, där den användes under 1500- och 1600-talet. Men staden växte och galgbacken flyttades under 1600-talets andra hälft till Hammarbyhöjden som då låg i Stockholms utkant. Här avrättades exempelvis Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström den 27 april 1792. En händelse som drog en stor publik. Galgbacken var både den största, men även den sista, i Stockholm och brukades ända fram till 1800-talets senare hälft. Idag minner endast ett par stenar och en informationsskylt om platsens tidigare användningsområde och lämningen klassas som ett fast fornminne.

Ett folknöje

Som jag nämnde tidigare förlades alltså galgbackarna till just en backe eller någon form av höjd för att främja möjligheten att synas av så många människor som möjligt. Dess syfte var att underhålla, men också att avskräcka. Detta gällde såväl större galgbackar som de mindre, som den vid Billingen utanför Skövde. Spektaklen var till och med ett folknöje, för att citera fru Maria Bergström, född 1870 i Våmbs socken:

Avrättningarna var ett folknöje och tjänstepersonalen förbehöll sig fridagar vid avrättningstillfällen.

Upptecknat: 1942 av N. Sjöholm (Göteborg, IFGH04677 s.10)

Även Aug. Lagerkvist, född 1852 i Våmbs socken, och som i den här texten bidragit med många berättelser, kommenterade människornas vallfärder till avrättningarna:

När avrättningen skedde gick de man ur huse med barnen på armen till Löten, där avrättningen skulle ske, så gårdarna stod tomma på folk. Fruntimren var värst.

Upptecknat: 1939 av N. Sjöholm (Göteborg, IFGH04300 s.29)

Bota med blod

Anledningarna till varför människor valde att bevittna en avrättning kunde vara många. En del ”kloka”, ofta trolldomskunniga äldre kvinnor och män, hade en speciell agenda – att samla in blod eller andra delar av den döda kroppen som de trodde kunde bota sjukdomar. Medeltidsmuseet i Stockholm har en utställning om de gamla galgbackarna och skriver följande på sin hemsida: ”Även kloka gummor var på plats för att om möjligt kunna samla upp blod eller skära av ett finger på den avrättade. Sådant ansågs ha en särskild magisk kraft”.

I Institutet för språk och folkminnens samlingar finns också berättelser om människor som hoppades kunna bota sjukdomar med blod från en avrättad. Följande exempel berättas av Teodor Torsson, född 1863 i Starrkärr socken:

Blod av en som avrättats skulle vara ett bra botemedel för vad sjukdom som helst, tror jag. Då Anders Segelberg avrättades, var det en käring, som kom med en bytta och skulle ta blod, men skarprättaren sparkade till byttan, så hon kom inte åt att få något.

Upptecknat: 1944 av C.M. Bergstrand (Göteborg, IFGH 04924 s.5-6)

Ännu ett exempel på detta finns också från Billingberget vid Skövde. Följande berättas av Gust. Johansson, född 1868 i Skånings-Åsaka socken:

Mormor hade varit med och sett en avrättning på Billingen. Då var det sjuka med. De hade fallandesjuka. De skulle ha blod från den avrättade. Folk sprang fram och tog blod.

Upptecknat: 1947 av R. Nilsson (Göteborg, IFGH 05216 s.39)

Ungefär 10 minuter har gått efter att jag parkerat bilen tills då jag tillslut bestämmer mig för att lämna den gamla galgbacken vid Djäknakrogarna. För den här gången i alla fall. Jag hittade hit trots allt, och jag som trodde att det kanske skulle bli svårt. Lite bilder hann jag också ta. Under mina långsamma steg tillbaka mot bilen tänker jag på alla de människor som avrättats här. De har inte bara dött, utan faktiskt avrättats. I ett Sverige där dödsstraff fortfarande var lagstadgat och under en tid då min gammelmormor fortfarande levde. Men de finns fortfarande där idag. Galgbackarna. Ja, många av dem i alla fall. Vare sig det gäller avrättningsplatser i stad eller på landsbygd, oavsett om de idag är mer eller mindre bortgrävda, överbyggda eller bortglömda, gick människor samma öden till mötes på dessa platser. Rik som fattig. Skyldig som oskyldig. Trots att galgbackarna kanske ligger gömda och överväxta eller om de fallit i glömska, upphör de sällan att fascinera dem som ändå letar sig dit. För även om synliga tecken på vad som en gång i tiden ägt rum på platsen inte längre går att finna, är både platsernas historia och berättelserna om dem fortfarande levande.

/Josefin Pettersson

Lästips

Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken Red. Titti Fendin. Östergötlands museum: Lund 2008.

Mer från bloggen

  • 30 oktober 2017
    Häxhatten
    Medan påskens häxor bär huckle, har halloweenhäxan en hög, spetsig hatt. Fredrik Skott tittar närmare på häxhattens historia och dess roll i vårt mode...
  • bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt 6 oktober 2017
    På galgbacken
    Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pet...
  • utter som simmar på rygg 14 september 2017
    Uttern Ludde
    Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing , tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditi...
  • 27 februari 2017
    Brynost
    "Man tager tie kanner nymjölk och i denna röres ett halvt skålpund mjöl". Så börjar ett recept på brynost som Bengt Edqvist hittade i folkminnesarkive...
  • skata som gapar 19 januari 2017
    Skatan
    Skatan är en vanlig fågel i Sverige och den finns med i flera av våra folkminnesuppteckningar. I folktron har skatan förknippats med både lycka och ol...
Uppdaterad 06 oktober 2017