• Huvudmeny

23 november 2017

Skrämselväsen i äldre tid

Förr i tiden, och kanske även i dag, var det vanligt att vuxna tog till påhittade skräckgestalter för att skrämma barn till lydnad eller för att skydda dem från farliga platser. Tommy Kuusela har grottat ner sig i bäckahästen, brunnsgubben och andra vanliga skrämselväsen.

Tommy Kuusela och Grýla på Fossafún, Island 2015. Foto: Jonas Eriksson

Tommy Kuusela och Grýla på Island. Foto: Jonas Eriksson.

Under en resa till Island fascinerades jag över att det under julen såldes många små figurer och föremål som föreställde en kvinnlig trollfigur – Grýla. Enligt de berättelser som jag hörde hämtade hon olydiga barn i en stor säck för att sedan i sällskap med sin stora svarta julkatt äta upp dem. Här skulle alltså barnen skrämmas till lydnad. Är du inte snäll äter Grýla och julkatten upp dig!

Även om Grýlas namn är gammalt och finns nedtecknat i en medeltida namnlista till Snorre Sturlassons Edda, är det inte rimligt att hon alltid haft samma funktion och mening. I dag påminner hon om en grymmare variant av jultomten, där den senare ger olydiga barn mindre julklappar istället för att äta upp dem. Liknande föreställningar finns från olika håll i världen, vi kan exempelvis erinra oss äldre föreställningar om julbocken i Sverige. Det här blogginlägget beskriver en särskild form av skräckgestalter – skrämselväsen som skapats av vuxna för att skrämma barn till lydnad eller för att då dem att undvika farliga platser.

Om rädslor

Det finns många väsen, personer, varelser eller fiktiva figurer som kan ge oss kalla kårar. Det må vara clowner, varulvar, förrymda mördare, djävulen, spöken och gengångare, Slender man eller svarta damen. Ruggiga figurer kan förekomma i ryktesspridning mellan person och person, i media eller på internet. Dessa gestalter skrämmer både unga och gamla.

För barn finns det dessutom specifika figurer som injagar fruktan och som saknar större betydelse för äldre barn eller vuxna. Kanske rör det sig om ett monster i garderoben eller under sängen? Kanske är det något annat som en läskig hund, ett monster som setts på tv eller en speciell person i närområdet? Inte alla figurer är övernaturliga och många hålls vid liv eller skapas av barnen själva. En stor del av bondesamhällets skrämselväsen är mer eller mindre bortglömda i dag, men uppteckningar i våra arkiv vittnar om att de var vanliga i äldre tid.

Rädslor för olika gestalter har funnits i alla tider och ofta säger de något om sin samtid. Det kan vara rädslor för vissa yrken som ansågs ha en låg status, till exempel rackare, bödlar, eller personer som betraktades som främmande och trolldomskunniga, alternativt en fruktan för övernaturliga väsen som skogsrået, häxan, maran, gengångaren eller varulven. Den gestalt som saknar konkurrens när det gäller att ingjuta skräck i omgivningen (som också kunde användas för att upprätthålla moral och ordning) är Djävulen. Många av de nyss nämnda figurerna fruktades av både vuxna och barn.

Skrämselväsen

Näcken eller bäckahästen skrämde bort barnen från olika vattendrag.

I folkminnesarkivet i Uppsala finns ett insamlat material om skrämselväsen. Dels ett par kortfrågelistor, dels fria uppteckningar. Men vad menas egentligen med skrämselväsen? Kort sagt är det ett övernaturligt väsen som man skrämde barnen med. Detta väsen var i sin tur inspirerat av vad man ville skydda barnen från. Det kanske kändaste exemplet är näcken och bäckahästen som var farliga om man gick för nära sjön eller vattendrag. Även om just dessa väsen även fyllde en funktion för vuxna och var levande i den folkliga föreställningsvärlden, var de särskilt effektiva i berättelser riktade till barn för att få dem att undvika farliga vattendrag.

Det har även funnits gott om rent fiktiva väsen som använts för att injaga fruktan hos barn. Ett populärt sådant skrämselväsen var brunnsgubben. Berättelser om honom gjorde att barnen undvek att leka vid och på brunnen. Även om det kan tyckas grymt att skrämma barnen på det här sättet bör vi utgå från att detta faktiskt räddat många barn från att drunkna eller råka ut för allvarliga olyckor. Trillade ett barn ned i brunnen kunde det gå riktigt illa.

Mörksuggan som turistsouvenir. Foto: Tommy Kuusela.

Det fanns även många andra skrämselväsen. I Dalarna berättades det exempelvis om mörksuggan (idag presenterad som en söt beskyddande turistsouvenir). I Östsverige kunde man hota barnen med ryssen om de inte varit snälla. Även berättelser om vargar kunde användas som medel för att skrämma barnen till lydnad. På sätt och vis kan vi se dessa väsen som ett led i äldre tiders barnuppfostran.

Fikt

Den berömde folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow (far till skådespelaren Max von Sydow) myntade begreppet fikt för den här typen av berättelser. Fikt kommer av latinets fictum, ’hopdiktat’, dvs. ’påhittat’, och är ett slags påstående som till formen ser ut att ge uttryck åt ”äkta” folktro, men är i själva verket inte det. Det behöver inte enbart röra sig om skrämselväsen, utan fikten kan i sin tur, menade von Sydow, indelas i drygt tretton underkategorier. Dessa behöver vi inte fördjupa oss i här. För von Sydow hängde nämligen en invecklad folkloristisk terminologi samman med en strävan efter att förstärka folkloristikens vetenskapliga status.

Ska vi försöka jämföra och förstå fikten med dagens föreställningar finns det faktiskt ett väsen som många barn tror på och som kan bestraffa stygga barn, nämligen jultomten. Om barnen är olydiga noteras det av tomten och betyder mindre julklappar för de stygga barnen. Jultomten som i en bok noterar snälla och dumma gärningar är en fikt som många vuxna gärna använder sig av för att barnen ska sköta sig och vara snälla mot varandra. Visst kan vi se det som en del av vår tids barnuppfostran?

Mörktasse tar dig!

En insamling om skrämselväsen gjordes år 1932 och en till 1939 genom frågekortlistorna 44 och 45. Skrämselväsen finns i många former och i materialet räknas många benämningar upp: brunnsgubben, buan, busen, bysen, bö(e), bölkalven, gammellappen, hundegubben, mörkgubben, mörktasse, rackarn, skinnarbölan, skogsråa, skrömta, sotarn, spöke, stiggubben, stygga gubben, trollen, ugnsglåman, vattu-gryllan eller ändlösgubben.

Dessa är bara en handfull av exempel i en lista som kan göras betydligt längre, särskilt om vi inkluderar andra typer av insamlade uppteckningar. Skulle vi även räkna in väldigt lokalt avgränsade skrämselväsen skulle listan bli väldigt lång. Det tycks som om olika former av ”gubbar” var vanligast. Ibland var de övernaturliga. Andra gånger tycks det röra sig om en fruktan och misstänksamhet gentemot främlingar, vilket syns i uppteckningar som hotar med att ”lappen”, ”tiggaren” eller ”ryssen” tar dig. Här kan vi fråga oss om det inte är de vuxnas fördomar och rädsla för främlingar som överförs till barnen.

Ett skrämselväsen kunde faktiskt också vara en specifik gubbe (eller gumma) som fanns i bygden. Då rörde det sig vanligen om någon som utmärkte sig som ett original och som därmed ansågs obehaglig och gärna trolldomskunnig. De kunde också tjäna som pedagogiska skräckgestalter. Även djur förekommer i dessa berättelser och då är det ofta rovdjur som omtalas: varg, björn, räv, hund eller en nattaktiv rovfågel. Olydiga barn kunde alltså skrämmas med räven: ”räven tar dä”, ”mörktasse tar dig” etc. Barn som sprang ut med bart huvud i Dalarna kunde få höra att fladdermöss kunde komma och tova till deras yviga hår. I ett exempel från Hälsingland sägs det att man tog en vargfäll och gillrade upp den på farstutrappan för att skrämma barnen för mörkret. I ett annat exempel, även det från Hälsingland, kan vi läsa följande:

”Man skrämde ofta barn med vargar. På en gård var det en piga som skrämde barnen med en vargfäll och dom vart så rädda, så en börja stöta [grina]”

Hälsingland

För att få barnen att hålla sig hemma efter mörkrets inbrott brukade man i Järna i Dalarna skrämma dem med skrymt (väsen). På Gotland skrämde man barnen med berättelser om bysen (ett övernaturligt väsen), eller tiggargubben som kunde komma och ta barnen i en påse (jämför med Grýla och hennes säck). I Värmland talas det på sina håll om värbusen (väderbusen). Han var i barnens föreställningsvärld den som spelade i fönstren när det blåste. Kanske är väderbusen skapad av barnen själva, även om vi inte kan utesluta att äldre barn eller vuxna kunde uppmuntra berättelser om den.

Hur såg dessa skrämselväsen ut?

Hur menade då barnen att dessa väsen och gestalter såg ut? Den vanligaste typen höll till vid vatten och bär därför namn och drag som har med vattnet eller den mörka brunnen att göra: käll-, brunns-, ström- och sjögubben, vattendjuret eller brunnskäringen. Om brunnsgubbar berättas följande i Bohuslän:

”De hade långa armar, men annars kunde de te sig olika vid olika tillfällen, antingen i mänsklig- eller djurgestalt. Skäggig gubbe, man med ko- eller hästhuvud”

Bohuslän

Från samma landskap sa man att barnen inte ska gå till brunnen: ”för då tar brunnsgubben dig.” På Gotland sa man: ”Akta di fö brunnsgubben”. En informant från Gotland berättar hur barn kunde avskräckas:

”Man höll barnen över brunnen, så att de såg sin bild i vattnet. – Den skulle de akta sig för! Och det gjorde de!”

Gotland

Brunnsgubbe med långa armar. Teckning: Tommy Kuusela.

Om näcken berättar barnen, enligt en informant i Dalarna, att han har en hand som är stor, svart och kall. Andra menade istället att brunnsgubbar är stora, fula och försedda med horn. På Sollerön sägs de vara utrustade med mässingsögon och stålnäbb. Från Valbo i Gästrikland skräms barnen med ågubben som: ”sträcker opp näven o drar ned dig!”. Han sägs där vara en stor, hiskligt ful gubbe med meterlånga armar. I en annan sägs att han är luden och att han har horn på knäna. Han bodde under en stor sten i ån, sägs det. Ibland är det flera gubbar och då är de ofta svarta och har långa armar. I en uppteckning från Västerbotten berättas att brunnsgubbar var huvudlösa med ett skynke över sig. Från Lappland sägs det istället att brunnsgubben var en liten karl utan huvud med armar som släpade i marken. De långa armarna återkommer som ett inslag i flera berättelser och tycks vara en förklaring till hur de kunde dra ned barnen i brunnen. I Skåne ges istället en annan förklaring: brunnsgubben hade en krok som han drar barnen till sig med när de kommer för nära brunnen.

Från Närke får vi höra talas om tjällibusin (källbusen) som bodde i en källa och drog ned barn som tittade genom hålet i källbrunnen. Detta väsen kunde också ha en helt annan funktion. När barnen inte ville låta kamma bort lössen, kunde föräldrarna hota med källbusen. Och när barnen hade sår i skalpen och kamningen blev en plåga sade man att lössen snodde rep åt källbusen, som då lättare kunde dra ned barnen i brunnen. Samma informant menar också att barnen skrämdes för spöken, frimurarna och hundturken. Den senare ansågs till och med äta barnkött.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

Ett annat skrämselväsen var källargubben. Enligt en uppteckning från Västergötland berättades om honom för att hindra barn från att falla ned genom källaröppningen, vilken ofta var en lucka i golvet i köket. I Småland (och många andra landskap) berättas om sotarn, beskriven som en svart, mycket ful karl med stora vita och blänkande ögon.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

Näcken kunde beskrivas som en gammal gubbe med stort vitt skägg, men han kunde också vara täckt av sjöväxter och vara försedd med klor istället för händer. Ett barn meddelar att hästen, dvs. näcken i form av en bäckahäst, hade vingar och ett vilddjurs huvud. Det senare är kanske typiskt och visar hur ett väsen i barnens föreställningsvärld kan få drag av allt möjligt. Just bäckahästen – som är förhållandevis väldokumenterad från södra delarna av Sverige – är vanligen beskriven som en vacker häst som lockar barn att sätta sig på dess rygg. Ju fler barn som klättrar upp, ju längre blir ryggen. När alla barn satt sig på dess rygg springer hästen ut i vattnet och dränker dem. Denna fasaväckande varning har nog bidragit till att hålla nyfikna barn borta från farliga strömdrag, vilket var särskilt viktigt eftersom få personer var simkunniga.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

Svar från institutets insamling om skrämselväsen som gjordes under 1932 och 1939.

I många berättelser om skrämselväsen har de olika väsendena horn, stort skägg, horn på knäna eller långa armar och vassa klor. Delvis tycks en del förklaringar gå tillbaka på berättelser om djur, vilka glidit samman med skrämselväsen. Kanske kan vi rent utav tänka oss att bilder ur böcker på främmande djur inspirerat? Ibland beskrivs skrämselväsendet se ut som ”den onde”, det vill säga djävulen, eller att den på andra sätt var hemsk; han var ”grym”, ”hiskelig”, ”stygg” eller liknande. Typiskt är dock att det inte fanns någon utpräglad föreställning om dess utseende.

Vi blir fortfarande skrämda

En gemensam nämnare i de fall som berörts i det här korta blogginlägget är att barnens rädslor stått i centrum. Det är framförallt rädslor som de vuxna varit bidragande till att förmedla, antingen frivilligt eller ofrivilligt. Många skrämselväsen var väldigt lokala och kunde i vissa fall endast omtalas i en by, på en gård eller inom en familj. Dessa fiktiva skrämselväsen kunde användas i ett pedagogiskt och didaktiskt syfte, eller i mer illavarslande berättelser och ryktesspridning. En del av berättelserna överlappar med den folktro som även de vuxna respekterade, till exempel om näcken, häxor eller föreställningar om gloson (en övernaturlig sugga i sydsvensk folktro). Det kanske kan tyckas hjärtlöst att skrämma barnen på det här viset. Men inte alla försök att skrämma barnen till lydnad bör betraktas som något illvilligt. Det fanns en mening med att skydda barnen från att leka på farliga platser, oavsett om det gäller att få barn att undvika att klättra på multna brunnslock eller vistas vid strida strömmar. Berättelserna har med all säkerhet räddat livet på många barn genom åren, just genom att det fått dem att undvika farliga platser.

Många olika väsen och berättelser har skrämt oss genom åren. Från lokalt avgränsade fikter till mer allvarliga berättelser som orsakat panik i samhället i stort. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om de stora trolldomsprocesserna som svepte över stora delar av landet under andra hälften av 1600-talet, den svarta damen som var på mångas läppar under 1950-talet, varulvar i Trelleborg 1972 och i Stockholm 1973, Slender Man som skapades 2009 på internet och som tagit klivet ut ur den digitala världen, eller fjolårets clowner. Dessa rädslor gäller inte bara barn, utan är i allra högsta grad levande och hålls vid liv av både vuxna och barn. Det tycks som om att vi ändå finner en viss tjusning i att bli skrämda. Det kan röra sig om ryktesspridning, att läsa en roman eller se en film som är avsedd att skrämma oss, surfa på obehagliga internetsidor eller spela ett tv-spel som är designat för att göra oss rädda. Ja, det kan även vara så anspråkslöst som att vi anmäler oss till en spökvandring och tar del av den växande spökturism som blivit allt vanligare i landet och internationellt. Beskrivningar av dessa fenomen och om andra väsen, samtida som äldre, lämnas för framtida blogginlägg.

/Tommy Kuusela

Lästips

Lars Levander. 1946. Barnuppfostran på svenska landsbygden i äldre tid (Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter 4). Stockholm.

Carl Wilhelm von Sydow. 1948. ”Kategorien der Prosa-Volksdichtung”. I: Selected Papers on Folklore. Köpenhamn. S. 60-88.

Läs mer om väsen

Arkivväskan: Väsen i dag

Arkivväskan: Väsen i populärkulturen

Arkivväskan: Väsen på nätet

Länkar

Folkminnespodden, avsnitt 58: Älvgubben och andra skrämselväsenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Mer från bloggen

  • 23 februari 2018
    Karl Gösta Gilstring – en storsamlare
    Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling innehåller tiotusentals uppteckningar insamlade under ett halvt sekel. Susanne Nylund Skog berättar om en h...
  • 16 januari 2018
    Samlarna
    Frimärken, fåglar, tekannor, sudd eller stenar – många av oss har en eller flera samlingar där hemma. Susanne Nylund Skog, som själv samlar på lergöka...
  • 22 december 2017
    Hur kom jultomten till Sverige?
    Våra dagars jultomte är inte särskilt gammal när det kommer till jultraditioner, men hans rötter går att spåra ända till 200-talets Mindre Asien. Tomm...
  • 15 december 2017
    Julbröd med magisk kraft
    Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta up...
  • 23 november 2017
    Skrämselväsen i äldre tid
    Förr i tiden, och kanske även i dag, var det vanligt att vuxna tog till påhittade skräckgestalter för att skrämma barn till lydnad eller för att skydd...
Uppdaterad 23 november 2017