• Huvudmeny

22 december 2017

Hur kom jultomten till Sverige?

Våra dagars jultomte är inte särskilt gammal när det kommer till jultraditioner, men hans rötter går att spåra ända till 200-talets Mindre Asien. Tommy Kuusela dyker ned i tomtens långa och brokiga historia.

Den moderna jultomten tog form runt förra sekelskiftet. Här avporträtterad av Jenny Nyström (vänster) och Carl Larsson (mitten och höger) i tidningen Jultomten år 1891, 1896 och 1920.

Jultomten – en nykomling

Varje år tänks jultomten besöka hem runt om i Sverige och dela ut julklappar. Det har han väl gjort i alla tider? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Jultomtens historia är betydligt mer invecklad och han är betydligt yngre än vad många tror. Till att börja med är jultomten en nykomling till Sverige. I institutets frågelista om Jultomten (S 35), som skickades ut 1982, visade det sig att många av de äldre personer som svarat knappt mindes någon jultomte från sin barndom, annat än att de sett bilder i reklamsammanhang och i tidningar. Nedan ska jag försöka beskriva hur jultomten förhåller sig till folktrons föreställningar om gårdstomten och hur de glidit samman. Det görs med breda penseldrag, då varje steg i princip skulle kunna utvecklas till en längre artikel. Vi lämnar det kalla Norden och börjar vår resa och jakt efter jultomten i ett betydligt varmare land.

Helgonet Nikolaus

Sankt Nikolaus.

Jultomten sägs vara ett helgon från Mindre Asien, men om honom vet vi inte mycket. Sankt Nikolaus är idag ett skyddshelgon för flera länder och yrkesgrupper inom den ortodoxa och katolska kyrkan. Enligt de äldsta biografiska notiserna var Nikolaus verksam under slutet av 200-talet och början av 300-talet. Nikolauskulten spred sig och blev populär ett par hundra år efter hans död. Om hans liv och gärningar berättas således många legender. Nikolaus attribut i konsten är tre kulor som enligt en legend symboliserar tre mördade studenter som han genom ett mirakel sägs ha uppväckt till liv.

Enligt legenden föddes Nikolaus i Patara och valdes till biskop i Myra (båda i dagens Turkiet). På grund av omfattande religionsförföljelser under romerskt styre blev han fängslad tillsammans med andra kristna. Han frisläpptes av kejsaren Konstantin och kunde återvända till Myra, en plats där han sedermera kom att dö och bli begraven. Den legend om Nikolaus som troligen är mest känd berättar att när hans rika och kyska föräldrar avlidit, funderade han på hur han kan prisa Gud med den rikedom han ärvt. Det berättas vidare om tre jungfrur vars far förlorat sin förmögenhet. Fadern hade inte råd med döttrarnas hemgift och ville i desperation sälja dem till en bordell. Då Nikolaus hörde detta, gick han nattetid till huset och kastade anonymt in en säck med guld genom fönstret. Detta upprepade han vid tre tillfällen. Tredje gången, då guldklimpen blivit dubbelt så stor, sprang fadern ut på gatan och kände igen sin välgörare. Han ville tacka honom, men Nikolaus uppmanade honom strängt att tiga och inte berätta om välgärningen så länge han var i livet. Här kan vi alltså se hur osjälvisk givmildhet skulle komma att passa in i idéer om julefriden.

Amerika

Helgonet är något annat än bilden av den rödklädde, skäggiga jultomten. För att förklara hur dessa sammansmälts får vi följa flera spår. Ett leder oss till porträtt av den personifierade julen, Father Christmas, som dyker upp i illustrerade böcker i 1600-talets England. Här är han ofta föreställd som en äldre man iförd pälsbrättad luva och lång rock med ett vitt skägg. Denna förkroppsligade jul kom sedan att användas mot den kritik och sedermera bannlysning av katolskt präglade julfiranden i samband med 1700-talets religionsmotsättningar i Europa. Holländare lär ha fört med sig legender om Nikolaus till Amerika. Detta skedde under 1610–1670-talen när holländarna koloniserade Nya Holland, det som idag är New York. Där ändrades Nikolaus holländska namn Sinterklaas till Santa Claus, det namn som vi idag känner från populärkulturen. Till Sverige kom denna julgubbe först under senare hälften av 1800-talet och var då en kopia av en tysk förlaga, i regel i sällskap med Rubert knekt och en kasperdocka. Han avbildades i regel som en lång, skäggig munk med en slät kåpa och en toppig skinnmössa som ofta var vit, grön eller brun, men sällan röd.

Merry Old Santa av Thomas Nast 1881.

En mer klassisk bild av vad vi idag förknippar med jultomtens utmärkande attribut beskrivs i dikten Account of a Visit from St. Nicholas (idag mer känd som The Night Before Christmas). Dikten publicerades anonymt i en New York-baserad tidskrift år 1823. I dikten möter vi en gladlynt liten gynnare som reser runt med en vagn dragen av åtta renar (tidigare tänktes tomtens vagn dras av kameler, hästar eller bockar). Han tar sig ned för skorstenar för att fylla barnens upphängda strumpor med leksaker. Han bär en päls, röker pipa och beskrivs som liten och fetlagd, med rosiga kinder, stora smilgropar, ett stort vitt skägg och en körsbärsröd näsa. I dikten rubriceras han som en nisse eller alv (engelska: elf). Att han är liten gör det naturligt för honom att kunna ta sig ned för skorstenarna. Författaren Lyman Frank Baums barnbok The Life and Adventures of Santa Claus (1902) beskriver jultomtens lyckliga bakgrund i ett fantasiland och berättar om hur han en dag ser världens fattigdom. För att sprida lycka uppfinner han leksaker som han delar ut till sorgsna barn. Till sin hjälp har han under julnatten två renar som hoppar fram mellan hustaken.

Under 1930-talen blev jultomten föremål för både läskedrycksproducenten Coca Cola och för medie- och underhållningskoncernen The Walt Disney Company. De ville göra jultiden kommersiellt gångbar. Coca Cola anlitade konstnären Haddon Sundblom som illustratör för sina julbilder under trettio års tid, från 1931 till 1964. Han har därmed varit delaktig i att forma vår tids bild av jultomten. Intressant i sammanhanget är att Sundbloms föräldrar kom från Sverige respektive Åland och var följaktligen svensktalande. I hans konst uppträder tomten som en vänlig äldre välgörare med stor mage, vitt skägg och röd rock med vitt pälsbräm. Det var inte första gången jultomten tänktes bära röd rock, men tanken om sådana kläder – i kombination med att han betraktades som en fyllig äldre herre – blev nu tongivande. Leksaker, böcker, reklamaffischer, reklamfilmer, tidningsnotiser och så vidare förde bilden vidare och nådde ut till en bred publik världen över. Även Walt Disney producerade två kortfilmer under början av 1930-talet som kom att bli väldigt inflytelserika: Santa’s Workshop (1932) och Night Before Christmas (1933). Den första filmen visas fortfarande varje julafton i de svenska hemmen. Filmerna visar tydligt jultomten som en gåtfull välgörare som infriar önskningar och sprider julglädje och förkroppsligar därmed julens överflöd. 1939 införde den amerikanska butikskedjan Montgomery Ward i en marknadsföringskampanj en sång om Rudolf med röda mulen, som snabbt blev en succé. Alla dessa pusselbitar har gjort sitt till för att forma vår tids jultomte. Men i Norden blev de inte omedelbart givna. Bilden av den svenska jultomten skulle även formas av andra faktorer.

Äldre tomtar och julfigurer

Sedan gammalt fanns det en föreställning om en tomtegubbe som råder över bondgården. Själva ordet tomte hör samman med ordet tomt, husets och gårdens byggplats. I södra delarna av landet benämns tomtegubben även för nisse, vilket i sin tur är en biform till namnet Nikolaus. Här har alltså helgonet gett sitt namn åt tomtegubbar, vilket tros ha skett i Danmark under 1700-talet. I Sverige finns en tidning med namnet, publicerad från 1856, men den antas ha fått namn av de populära pepparkaksfigurerna Nisse och Nasse. Hur kunde den vresige, men ordningsamma gårdstomten, som vakade över flit och reda på gården, förknippas med den gladlynte jultomten? Den skandinaviska gårdstomten har ju inte mycket gemensamt med den jultomte som kortfattat beskrivits ovan. Gårdstomten var ett väsen i folktron som förväntades bli uppvaktad och belönad med mindre gåvor, inte tvärtom. Dessutom ville han ha belöningar året runt, även om julen ansågs vara en tid då han kunde få en extra fin gåva.

När det gäller tomtar så skriver redan heliga Birgitta om dem i sina uppenbarelser (6:28) på 1300-talet, dvs. under medeltiden. Hon är då förargad på att folk ställer ut mjölk till tomtar (fornsvenska: tompta gudhom) och tomtormar, men tron på dessa väsen är sannolikt ännu äldre. Även ärkebiskopen Olaus Magnus, som flydde Sverige i och med landet blev lutherskt, förargar sig över på vad han ansåg vara vidskepelse bland nordborna. På hans stora karta, Carta marina, ses små husandar (latin: spiritus familiares) som tjänar människorna i stallen. I Historia om de nordiska folken (1555) beskriver han hur dessa väsen tjänar människan och utför arbete i stall och gårdar. För honom var de djävulens anhang. Men det är tveklöst tomtegubbar han beskriver. Folktrons tomtegubbe finns beskriven i många texter, varav en del är mycket äldre än de som finns i våra folkminnesarkiv. Johannes Messenius nämner tompte gubbar i sin Dalakrönika från 1630. Drottning Christinas hovjunkare Johan Ekeblad skrev i ett brev, daterat till 1652, att ”tomtegubben [är] en övermåttan liten mänizken”. I Svebilius katekes från 1689 kan vi läsa att avgudadyrkan är att tillbedja: ”trollpackor, lövjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant”. År 1779 gavs en anonym lärohandbok för bönder ut under titeln Den wälgörande Tomtegubben i ladugården.

Illustration: Carl-Martin Bergstrand (arkivuppteckning: IFGH 6858:32)

I institutets samlingar beskrivs en annan figur som dyker upp under julen, nämligen julbocken och olika julbocksupptåg. Julbocken är känd i Norden sedan 1700- och 1800-talet. Ofta var det ungdomar som drog runt i husen i hopp om att samla in mat, dryck och pengar till julfester. En av dem var utklädd till julbock och de andra spexade och förväntades få gåvor. När julklappen introducerades i Sverige blev julbocken en julklappsutdelare, istället för den som tog emot gåvor, men den rollen blev kortvarig och togs över av jultomten under sent 1800-tal. Ordet jultomten förekommer (enligt SAOB) första gången i titeln på skämttidningen Jul-Tomten. Illustrerad Muntrations-Tidning 1864.

Tomten hos svenska författare och diktare

En blandning mellan den amerikanske jultomten och den äldre nordiska tomtegubben kan delvis förklaras genom inverkan av konstnärer och diktare. Även om det stundtals framhålls att Viktor Rydberg skapat bilden av vår svenska tomte, är ett sådant påstående något förhastat.

Redan 1824 översattes delar av Grimms sagor till svenska, även om det bara rörde sig om enskilda sagor i enkla tryck om 4-8 sidor. En av dessa sagor blev på svenska Tomtgubbarne, eller Trenne lustiga historier. Här hade man översatt tyskans Männlein med ”tomtgubbar”, något som i senare utgåvor ändrades till ”pysslingar”. 1842 skrev bokhandlaren C F Holmström en saga, inspirerad av dansken H C Andersens stil, som gavs titeln En tomtegubbes aftonberättelser för barn.

Under 1850-talet lades grunden för tomten, som då fick sitt klassiska porträtt: han satt nu och åt sin gröt och var stark och aktiv. 1851 publicerade Wilhelm Bäckman ett par samlingar sagor i vilka det fanns bilder av tomten. En av bilderna tecknades av Kilian Zoll och hans tomte ser ungefär ut som vi idag tänker oss en tomte: vadmalskostym, röd mössa, liten och stark. En av hans sagor, som ingick i samlingen Barn-sagor från Småland, hette just Tomtegubben. I romanen Tomtebo-lycka av Otto Th F von Feilitzen från 1852, beskrivs tomtens betydelse för hemmet. Andra kulturpersonligheter som skrev om tomten var Sigfrid Flodin, som under åren 1856–66 gav ut en kalender för de unga med titeln Tomtegubben, en annan var Fredrik Wilhelm Scholander som låter tomten spela en roll i sin Sceniskt skämt, och ännu en var Frans Hedberg som skrev 1857 en hel pjäs åt Svenska Theatern med titeln Tomtegubbarne. Ja, även 1860-talet var betydelsefullt. 1862 grundades exempelvis den politiska skämttidningen Söndags-Nisse som fick stor betydelse i flera decennier framåt. Här avbildade redaktören Gustaf Wahlblom sig själv och sin redaktion som ”nissar”, dvs. tomtegubbar.

Viktor Rydberg och Jenny Nyström

De som särskilt bidragit till att popularisera tomten är Jenny Nyströms målningar till Viktor Rydbergs novell Lille Viggs äfventyr på Julafton (publicerad i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 23 december 1874) och hans dikt Tomten (först publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881). De har tillsammans bidragit till att föreställningen om tomten som sysselsatt under julen fått ett starkt fäste och att det reproducerats oräkneliga gånger, även om gårdstomten enligt folktron var verksam året runt. Rydberg hade skrivit om tomtar tidigare, eller egentligen om pepparkaksgubbarna Nisse och Nasse. Det gjorde han tillsammans med J Philipsson när de gav ut den politiska skämttidningen Tomtebissen 1857, vilken återkom året efter som en kalender för unga och därefter 1859 som en humoristisk kalender: ”utgiven av Nisse, Nasse, Puck, med flera glada och trefliga bissar”. Med bissar menas gårdstomtar, då bisse är en av många dialektala varianter för honom. I tidningar från den här tiden var nissarnas julklapp etablerade och bestod av satiriska verser till bemärkta personer eller andra tidningar. De var alltså helt i linje med äldre tiders julgåvor som oftast var hånfulla och skämtsamt illvilliga mot mottagaren.

Jenny Nyströms enorma produktion av bildkonst har prytt jultidningar, omslagspapper, julbonader, julkort och julböcker i drygt 150 års tid. Rydberg var själv inte nöjd med hennes tidiga illustrationer som han tyckte var för fula och grova, samt visade liten förståelse för hans verk. Här är det kanske viktigt att påpeka att hennes sätt att avbilda tomtar förändrades märkbart med tiden: från grova till milda och vänliga tomtar. Att Nyström därför varit en faktor till tomtegubben som en gladlynt, förtrolig julklappsutdelare är högst sannolikt. Hennes vänliga tomtar skiljer sig från hennes lärare Fredrik Wohlfahrts målningar av skägglösa och vresiga tomtar – eller tomtebissetavlor som de kallades – vilka han vunnit en viss berömmelse för.

Idag är det nog många som läst Astrid Lindgrens bearbetade version av Rydbergs dikt Tomten som publicerades 1960. Den gjordes om till en lättare vers och de filosofiska grubblerierna tonades ned. Det är också den versionen som översatts till många språk runt om i världen. Lindgrens bearbetade dikt illustrerades av Harald Wiberg som också gjort sig berömd som en tomteillustratör av rang, inte minst på vykort.

August Strindberg och Selma Lagerlöf

Andra framstående svenska författare har också skrivit om tomten. Till denna skara bör August Strindberg räknas. I hans Lycko-Pers resa (1882) spelar tomtegubben en nyckelroll. Redan i pjäsens inledning ställer en kyrkvaktmästare ett fat med julgröt på golvet i belöning till tomten. Men två råttor hinner fram till fatet och äter upp gröten. Tomten finner bara ett tomt fat varpå han blir vred och hämnas. Efter en tid inser tomten sitt misstag och rättar till sitt misstag. Selma Lagerlöf har också skrivit om tomten i Nils Holgerssons underbara resa (1906). I romanens inledning berättas om Nils som en söndagsmorgon inte vill gå till sockenkyrkan och stannar hemma. Där möter han en liten tomte som han fångar i en flughåv. Tomten ber om att bli frisläppt och erbjuder dyrbarheter, men när Nils tror att han kan få ännu större belöningar straffas han av en osynlig örfil som slår honom medvetslös. När han vaknar har han förvandlats och blivit pytteliten. Lagerlöfs tomte är inte av klassiskt snitt, utan är klädd som en aristokrat från ett tidigare sekel.

Tidningen Jultomten

Även tidningar använde sig från sent 1800-tal av tomten i sina julnummer. 1891 kom tidningen Jultomten ut med ett heltäckande omslag av en leende och hjärtlig tomtegubbe, illustrerad av Jenny Nyström. Nu drog tomten på en vagn och delade ut presenter. Detta överensstämde med tidens julkortsillustratörer som också lät tomten förvandlas från en vresig hustomte till en glad och vänlig julklappsutdelare. Tidningen Jultomtens redaktörer, Emil och Amalia Hammarlund, lät bearbeta utländska sagor och anlitade svenska författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och Per Hallström till att skriva svenska julsagor, riktade till barn och familjer. Tidningen, som hade sin blomstringstid mellan 1895 och 1910 med en årlig upplaga i omkring 200 000 exemplar, sysselsatte många av tidens största svenska konstnärer. Bland andra Carl Larsson, Johan Tirén, August Malmström och Albert Engström. Den lanserade också konstnärer som John Bauer och den norska konstnären Louis Moe för en svensk publik. Tomten fanns alltid på tidningens omslag och var således dess huvudfigur. Med i tidningen fanns också sagor som handlade om bland annat tomtar. Dessa samlades ihop och gavs ut som böcker i serien Barnbiblioteket Saga, vilka publicerats i många upplagor. Tidningen var väldigt betydande och utövade ett stort inflytande över svenskarnas föreställning om jultomten. Det fanns också en uppsjö av andra tidningar som anspelade på tomtens namn, särskilt populära under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Tomten idag

Efterhand som gårdstomtens popularitet blev större ökade avståndet mellan honom och den traditionella gårdstomten. Jultomteföreställningen emanerar från stadsmiljön, inte landsbygden. Folktrons vresige och stundtals farliga tomtegubbe trängdes undan och omgestaltades till en ny litterär och konstnärlig symbol. Det betyder inte att tron på gårdstomten försvunnit överallt, men bland borgare i stadens elektriska ljus och förtätade och jäktiga miljö trivdes han inte i sin traditionella roll. Istället blev tomten en symbol som kunde användas i olika syften, från reklamsammanhang till underhållning.

När jag här slutar mitt sökande efter jultomtens rötter känns det ändå som om jag bara skrapat på ytan. För jultomtens historia fortsätter att berättas och ges ständigt nya drag. Ett gott exempel är Elsa Beskows tomtar, eller varför inte de orter som konkurrerar om att vara jultomtens hemort: Rovaniemi i Finland, Nordpolen, Grönland, Drøbak i Norge eller Gesundaberget utanför Mora i Sverige. Postnord tar också hand om brev till jultomten, även om postterminalen i Tomteboda är nedlagd. Tidigare fanns också en jultomteverksamhet i posthuset på Skansen i Stockholm. Det finns flera stigar vi knappt satt vår fot på: vi har inte pratat om julmustens jultomte, som inte ens Coca Colas jultomte rått på, inte heller om tomten i andra svenska reklamsammanhang, t.ex. Pellerins margarinfabrik, Fabriken Tomtens tomtebloss eller Lagermans tomtetvålar. Jag har inte nämnt de välgörenhetsorganisationer som delat ut julklappar till behövande och nödlidande barn, som Sällskapet Julgubbarne (grundat 1858) eller Sällskapet Jultomtarna (grundat 1870). Visst har även julvisor om tomtar också haft en betydelse, inte minst när ”Hej, morsgrisar” blev till ”Hej, tomtegubbar” under mitten av 1800-talet. Spårar vi jultomtarnas fotspår lämnar de många avtryck på en slingrig och krokig stig som leder både till och från Sverige. De är inte alltid lätta, eller ens självklara att följa. En sak är dock säker och det är att jultomten idag, liksom när han lanserades under mitten av 1800-talet, fortsätter att vara till glädje för många.

Röster från arkivet

”Vi hade två hästar o både far och morfar körde. De hade en vargskinnspäls o en hundskinnspäls långa. Från Norge, morfar köpte hästar där, hade morfar med en röd luva. Av spinkel från skinnsömnaden blev det skägg till tomten.”

Berättat av: Anna-Britta Nordén (född 1912)
Plats: Dalarna, Floda
Arkivnummer: ULMA 36020

”Någon jultomte nämndes ej i min barndom. Kan ej minnas någon tomte. Inte heller på jul.”

Berättat av: Stina Eurenius (född 1899)
Plats: Härjedalen, Överhogdal
Arkivnummer: ULMA 31383

”Genom att jag är född på ensam gård 7 km från Stugubyn, kom det aldrig någon tomte. Har ej heller något minne att [det] talas om jultomten […] Träffade Lina Lundström (f. 1900) från Brynjegård. Dit kom tomten […] Jultomten kommer varje julafton ofta klädd i hundskinnspäls och tomtemask.”

Berättat av: Elma Dahl (född 1899)
Plats: Jämtland, Stugun
Arkivnummer: ULMA 33579

”Det var nog inte vanligt där vi bodde att nån klädde ut sig till tomte på 1920-30-talet. Kanske började tomtemasker att finnas då, ty jag minns andra masker som pojkar brukade skrämma oss med”

Berättat av: Mabel Fällström (född 1914)
Plats: Medelpad, Skön, Indal
Arkivnummer: ULMA 36186

”Första gången jag såg jultomten avbildad var nog när jag börjat skolan 1921. I mitt eget hem kom inte tomten in heller. Han bara ställde säcken och ringde på dörren”

Berättat av: Elsa Andersson (född 1914)
Plats: Skåne, Dalby
Arkivummer: ULMA 36091

”Jultomten såg man bara på bilder på jultidningar, julböcker och planscher som hörde julen till […] jag har ett minne av att i början av tjugotalet, att drängen vi hade då, tillverkade en mask, efter ett mönster i Allers tidning. Den var den första, med mask utstyrda tomte jag minns, det var vid jultiden 1920-22.”

Berättat av: Einar Carlsson (född 1915)
Plats: Uppland, Knutby
Arkivummer: ULMA: 33915:1

”I vårt hem förekom ingen tomte. Däremot hade en del affärer jultomtar i sin julskyltning. Det var fråga om en eller flera tomtar”

Berättat av: Seth Sehlin (född 1916)
Plats: Västergötland, Toarp; Södermanland, Eskilstuna
Arkivnummer: ULMA 36188

 ”[Jag] kan inte minnas att föräldrarna någonsin nämnde något om tomten, i varje fall inte oombedda. Det första minnet jag har av tomten är från någon jultidning. I dessa publikationer var han ganska flitigt förekommande”

Berättat av: John Andersson (född 1916)
Plats: Östergötland, Kisa
Arkivummer: ULMA 33824

Läs mer

Litteratur

Berglund, Barbro. 1957. ”Jultomtens ursprung”, I: Arv. Tidskrift för Nordisk Folkminnesforskning. S. 159-172.

Celander, Hilding. 1928. Nordisk jul. I. Julen i gammaldags bondesed. Stockholm: Hugo Gebers förlag.

Ehrensvärd, Ulla. 1979. Den svenska tomten. Stockholm: Svenska turistföreningens förlag.

Feilberg, H. N. 1919. Nissens historie: lille Niels som også kaldes Nissen og hans mange mærkelige bedrifter. Köpenhamn: Danmarks Folkeminder, 18.

Jäder, Karl och Astrid. 1976. Jenny Nyström - den folkkära: en livsskildring. Stockholm: Gummesson.

Neumüller, Anders. 1980. God jul. Svenska jultraditioner på helgkort från förr. Stockholm: Bonniers.

Schön, Ebbe. 2006. Vår svenske tomte: sägner och folktro. Andra upplagan. Stockholm: Hjalmarson & Högberg.

Swahn, Jan-Öjvind. 2016. Stora julboken. Bromma: Ordalaget.

Mer från bloggen

  • 23 februari 2018
    Karl Gösta Gilstring – en storsamlare
    Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling innehåller tiotusentals uppteckningar insamlade under ett halvt sekel. Susanne Nylund Skog berättar om en h...
  • 16 januari 2018
    Samlarna
    Frimärken, fåglar, tekannor, sudd eller stenar – många av oss har en eller flera samlingar där hemma. Susanne Nylund Skog, som själv samlar på lergöka...
  • 22 december 2017
    Hur kom jultomten till Sverige?
    Våra dagars jultomte är inte särskilt gammal när det kommer till jultraditioner, men hans rötter går att spåra ända till 200-talets Mindre Asien. Tomm...
  • 15 december 2017
    Julbröd med magisk kraft
    Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta up...
  • 23 november 2017
    Skrämselväsen i äldre tid
    Förr i tiden, och kanske även i dag, var det vanligt att vuxna tog till påhittade skräckgestalter för att skrämma barn till lydnad eller för att skydd...
Uppdaterad 22 december 2017