• Huvudmeny

10 juli 2018

Kappa – ett japanskt folktroväsen

Kappa i japansk folktro var från början ett hotfullt och olycksbådande väsen som mer och mer har tagit skepnaden av en gullig figur för att passa in i dagens japanska samhälle. Tommy Kuusela har rest runt i kappas hemland.

Kappastatyer i orten Tono, Japan. Foto: Tommy Kuusela.

I maj åkte jag på semester till Japan. Det fanns ett speciellt mål inplanerat för resan – ett besök och ett par dagar i Tono, en ort som ligger beläget i Iwate prefektur i nordöstra delen av huvudön Honshu. Anledningen, bortsett från att det är en vacker och lantlig del av Japan, var att det var där som Kunio Yanagita, känd som folkloristikens fader i Japan, samlade in muntligt berättade sagor och sägner som sedermera publicerades i boken Tono Monogatari (1910). Ett par av de tryckta berättelserna skildrar ett väsen som kallas kappa. Minnet av dessa kappasägner hålls vid liv i Tono än i dag. Faktum är att det första jag möttes av när jag klivit av tåget var en grupp om fyra skrämmande kappastatyer som stod placerade i en liten damm mitt emot tågstationen.

Kappafigurer i den offentliga miljön i Japan. Foto: Tommy Kuusela.

När jag vände mig om och blickade bakåt mot själva stationshuset såg jag på dess tak en annan staty av en kappa, en med mjukare drag som gjorde att den såg helt ofarlig ut. Jag började orientera mig i staden och lade snart märke till att bilder med söta kappafigurer var ett normalt inslag i stadsbilden. Det kunde röra sig om reklam för en festival, en cykeluthyrningsfirma, en butik, en restaurang eller ett förbud mot att skräpa ned på gatorna. Till och med brunnslocken pryddes av en bild på kappa.

I staden fanns också två museer som var relevanta, dels ett berättarmuseum som informerade om folksagor och sägner, samt ett stadsmuseum där folkliv, traditioner och insamlandet av sagor och sägner belystes.

Tommy Kuusela på ett berättarmusem i Tono. Foto: Marianne Roldan.

I stadens butiker såldes alla tänkbara föremål med kappamotiv: nyckelringar, vykort, väskor, klisterlappar, godis, pennor, mobilsmycken, nallar, tröjor, mobilskal, snidade träfigurer, kakburkar, flasköppnare, små statyer, sakéflaskor med mera. Kappa fanns bokstavligen överallt! Faktum är att kappa till och med är Tonos officiella maskot. Maskotkappa heter Karin och avbildas vanligtvis med en blåklocka, Tonos officiella blomma, i sin famn. Ibland visar han sig tillsammans med sin fru, en rosa kappa som heter Kururin.

Anmärkningsvärt är att de skrämmande figurerna jag först mötte när jag klev av tåget har mycket gemensamt med den kappa som beskrivs i japansk folktro, medan de söta figurerna – som är i en klar majoritet – visar hur uppfattningar om kappa förändrats och anpassats till dagens samhälle. Kappa är inte längre hotfull och olycksbådande, i dag är den kawaii, ett japanskt uttryck som använts om sådant som är gulligt, vackert och rart.

Sägner om kappa har berättats över hela Japan, från norr till söder. Lokala ritualer eller mindre festivaler som hedrar kappa förekommer årligen på olika håll i Japan. Förmodligen har dessa med fertilitet och näring på risfälten eller andra näringsfång att göra. Kappa är en del av den japanska föreställningsvärlden och dess popularitet tycks även ha slagit rot långt utanför nationens gränser. Därför känns det kul att skriva några rader och berätta om kappa, samtidigt som det finns relevanta fotografier att visa. Mitt mål är att sprida kunskap om kappa, inte minst då det kan vara svårt att få tag på tillförlitlig information om japansk folklore i Sverige. Bortsett från att alla egentliga källor är skrivna på japanska, är också merparten av de studier som gjorts författade på japanska. Endast en liten del har översatts eller skrivits på engelska, men har då publicerats i mer eller mindre svårtillgängliga akademiska tidskrifter, antologier eller monografier. Även om kappa är ett japanskt väsen har den blivit känd i västvärlden tack vare intresset för japansk populärkultur, vilken i sin tur sprids snabbt i en globaliserad och digitaliserad värld (se faktaruta). Japanska folkliga traditioner om kappa har en del gemensamma drag med liknande väsen från andra delar av världen, inte minst med näcken och bäckahästen (som är rikligt representerade i institutets folkminnesarkiv).

Vad är kappa?

I Nihonshoki, en av de äldsta mer detaljerade texterna om japansk historia, beskrivs något som har antagits vara en föregångare till kappa. Texten beskriver för år 379 hur en vattenorm (midzuchi) i Kahasihma-floden i Kibiprovinsen injagar skräck hos folket. Den sprutar etter och angriper passerande, men besegras efter en tid av en vakt. Om denna orm är en föregångare till kappa eller inte är svårt att avgöra. Huvuddelen av de berättelser som beskriver kappa härstammar från Edoperioden (ca 1600–1867) eller Meijiperioden (1868–1912). Berättelserna skildrar en grotesk varelse med märkliga vanor och ett egendomligt beteendemönster. Den äldsta uttryckliga beskrivningen av kappa härstammar från Edoperioden. Där kallas detta väsen för kawataro och beskrivs i storlek som ett tioårigt barn, vilken går på två ben och talar som en människa. Den har kort hår och sparsam kroppsbehåring. Toppen av dess huvud är välvt som en kupa och fyllt med en vätska.

Tidig illustration av kappa. (CC-PD)

En tidig illustration av kappa påträffas i Toriyama Sekiens Gazu hyakkiyago från 1776. Texten intill illustrationen noterar: ”kappa, även känd som kawataro”. Om begreppen ska tolkas som varianter av ett och samma väsen, eller om det rör sig om olika väsen som kombinerats, är oklart. Föreställningarna om kappa är minst sagt komplexa. Den kanske mest berömda idén om vad kappa är för något kommer från det material som samlades in av folklorister och andra insamlare under tidigt 1900-tal. Kappa förekommer i olika typer av berättelsegenrer, från den folkliga religionen till trossägner, sägner, memorat, folksagor, gåtor, ordstäv eller andra former av berättande. Vanligtvis sägs den hålla till i floder, dammar eller mindre sjöar. Stundtals berättas om kappa i samband med saltvatten, eller att den vid vissa tidpunkter levde bland bergen.

Vad betyder kappa?

Kappa är känd över hela Japan, från den nordligaste prefekturen Hokkaido, till den sydligaste prefekturen Okinawa. Den stora spridningen har också gjort att föreställningar om kappa fått en stor variation. Totalt finns det över åttio olika regionala och dialektala benämningar, t.ex. kawataro, kawappa, gawappa, gamishiro, kawako, kogo, mizushi, midzuchi, enko, kawaso, suiko, suitengu, komahiki eller dangame. Flera av namnen tycks höra samman med en föreställd fysisk form. Vanligast är att namnen hör samman med barn, men ett par av dem pekar mot djur som uttrar, apor (dvs. makaker), vattenormar eller lädersköldpaddor. Andra anspelar på kappas karaktärsdrag, t.ex. ”den som drar ned hästar (i vattnet)”.

Ordet kappa var ursprungligen en regional beteckning från östra Japan, från Kantoregionen till Tohoku. Det betyder ungefär ”flodens barn”, av kawa ”flod”, och wappa som är en variant av warawa (warabe) “barn”. Denna beteckning är idag ett samlingsnamn som används för att beskriva kappa i akademisk litteratur, i populärkulturen och bland allmänheten. Om det låter märkligt kan vi jämföra med skandinavisk folklore. Det är exempelvis vanligt att tala om skogsrå som en typ av väsen, även om dialektala och regionala begrepp uppger andra namn och beteckningar. I strävan efter en enhetlig klassifikation, kan ett samlingsnamn, som skogsrå, användas på grund av att man anser att det finns tillräckligt många likheter mellan olika beskrivningar för att göra så. Därmed skjuts olikheter eller inkonsekvenser – som egentligen är minst lika intressanta – åt sidan.

Hur ser kappa ut?

Illustrationer av kappa från 1850-talet. (CC-PD)

En normal beskrivning av kappa är att den är liten, ungefär som ett tre till fyra år gammalt barn. I ett par beskrivningar är den stor som en tioåring. Det berättas ofta att den luktar som en fisk. Kappas kropp kan vara täckt av hår, medan andra beskrivningar istället uppger att den saknar kroppsbehåring. I ett par är dess hud täckt av fjäll. En typisk beskrivning av kappa är att den är grönaktig till färgen och påminner om en människoliknande groda, sköldpadda eller apa. Färgen kan förvisso variera. I äldre texter är den ofta blå-gul med blå-svart ansikte, medan andra istället låter den vara rödaktig. Dess rygg täcks vanligtvis av en ryggsköld, ungefär som hos en sköldpadda. Dess ansikte har ofta skarpa drag med en näbbliknande mun. Mellan fingrarna och tårna har den simhud. På hjässan har kappa ofta en skålformad hålighet (sara), fylld med vatten eller en speciell vätska. Torkar vätskan ut, eller om den spills ut, förlorar kappa sin kraft eller kan till och med mista livet.

Kappas ursprung

Jag mötte en man i Tono som var uppvuxen med berättelser om kappa. Han berättade att han hade en egen teori om kappas ursprung. I en del sägner beskrivs kappa som röd och han menade att det var dess ursprungliga färg. Anledningen var, enligt honom, att det var oönskade barn som tagits bort i förtid och kastats i vattendrag eller sjöar. Dessa omvandlades till kappa och den röda färgen hörde samman med att fostret var blodigt. Men det finns väldigt många teorier om kappas ursprung. Jag nämner ett par av dem här.

En teori menar att kappa från början var en speciell flod- eller vattengudomlighet (suijin) som en gång hade stor betydelse och åtnjöt kult över stora delar av landet. En annan utgår istället från att det är mördade spädbarn som slängts i floder som i folkfantasin förvandlats till kappa (dvs. en liknande förklaringsmodell som den jag hörde i Tono). En tredje menar att det var portugisiska munkar som kom på 1500-talet, vars tonsur (avrakat, cirkelformat hårparti mitt på hjässan) och kåpor med luvor tolkades som en huvudskål och sköldpaddskal. En fjärde utgår från att det var apor som gav upphov till föreställningar om kappa; det kunde röra sig om riktiga apor, medan andra istället anser att det var mytiska eller buddhistiska berättelser om apor som förts in från den asiatiska kontinenten och omgestaltats i Japan. En femte teori menar att kappas ursprung kan spåras till traditioner och berättelser från Japans urbefolkning, ainufolket. En sjätte avser istället att kappa ursprungligen var en så kallad tricksterfigur som bringar tur på land och otur i vatten. En sjunde utgår från att kappa kan spåras till folkliga föreställningar och upplevelser av den japanska jättesalamandern. En åttonde avser föreställningar om kappa går tillbaka på intryck av den numera utdöda japanska uttern (se mitt tidigare blogginlägg om uttrar). Vi sätter punkt för ursprungsteorier där.

Något säkert ursprung kan vi aldrig få reda på, om detta går det bara att spekulera med mer eller mindre rimliga hypoteser. Det gäller lika lite för japanska väsen som för de skandinaviska. Tänkvärt är snarare vad berättelserna säger om de människor som berättat om dem och vad vi kan lära oss om den tid i vilken de traderats. Folktron kan beskrivas som en slags folklig förklaringsmodell för det som ligger utanför eller mellan det som den etablerade religionen och vetenskapen lär, även om gränserna är suddiga och förklaringarna lätt kan glida in i det ena eller andra fältet. Det gäller inte minst för ett land som Japan, där de största trosinriktningarna är shintoism och olika tolkningar av buddhism, dvs. trossystem där naturen tänks vara besjälat av andar och gudar. Berättelser om övernaturliga väsen uppstår inte ur ett tomrum. De är viktiga komponenter för att förstå människors tankevärldar om allt från naturens mysterier till moral, rädslor och förhoppningar.

Sägner om kappa

Kappa uppträder endera i grupp eller som ett ensamväsen. Ibland berättas det att kappa har armar som är sammanväxta och elastiska. I många sägner förlorar kappa sin arm. Den har av olika anledningar dragits eller ryckts bort. En förklaring till att armarna är lätta att dra loss är sägnen om en snickare som är i behov av hjälp. Han tillverkar därför ett par halmdockor som han blåser liv i och får dem att arbeta för honom. När han är färdig med sitt bygge är han inte längre i behov av hjälp. Då gör han sig av med dockorna genom att kasta dem i en flod. Där förvandlas de till kappa. Armen som är lätt att dra loss liknas vid halmdockans tillverkning, där armen görs av ett knippe halm eller bambu som träs igenom dockans kropp från höger till vänster.

I flera sägner, särskilt från norra delarna av Japan, försöker kappa dra ned en häst i vattnet, men misslyckas. Kappas arm slits då av och hästen springer hem till sitt stall eller sin hage. I sitt eländiga tillstånd är kappa öppen för kontakt med människan och erbjuder tjänster eller belöningar i utbyte mot sin förlorade arm. Armen kunde nämligen läka fast igen efter ett par dagar. Kappa lova att inte trakassera omgivningen, erbjuda sina tjänster på risfältet, eller något annat. Ett motiv som ofta förekommer är att den sägs kunna lära människan läkedom och folkmedicin. Den ansågs nämligen kunnig i att läka brutna ben. I en sägen, som citeras av den amerikanska folkloristen Michael Dylan Foster, kan vi läsa följande (här kallas kappa för enko):

  • ”För länge sen, gick pigan (ur en doktors hushåll) till uthuset sent på natten. Ur avträdet sträcktes en hårig hand – kanske en människas, kanske en apas; hon visste inte vad – och strök hennes stjärt. Hon blev rädd och berättade för doktorn. När han hörde detta tog doktorn sitt svärd och utbrast: ”Jag går dit och besegrar den!” Sedan gick han till uthuset. Och mycket riktigt, när en hand sträcktes upp ur avträdet tog doktorn tag i den och högg av armen med sitt svärd. Han tog med sig armen in i huset och lade det i sitt patientrum. Nästa kväll hördes en knackning på dörren. Doktorn utgick från att det var en patient. Han gick ut och upptäckte då att det var den enko (kappa) vars arm han huggit av dagen innan. ”Doktor”, sa enko, ”Snälla, ge mig min arm. Om jag inte styrker på medicin och sätter tillbaka den snart, kommer jag inte kunna fästa den igen. Jag kommer inte att göra något mer ont”, ursäktade den sig, ”så var snäll och ge mig min arm igen”. När doktorn först vägrade, skrev enko ned ett löfte där han lovade att lära doktorn hemlig kunskap och hur han kunde göra en medicin för att läka ben. Då gav doktorn honom armen. Efter det, sägs det, hade doktorn stor framgång som en specialist i konsten att läka ben”. (Dylan Foster 2015: 161–2).

Tommy Kuusela framför två kappastatyer vid Mt Fuji. Foto: Marianne Roldan.

Den som vinner kappas favör eller binder den med ett kontrakt kan dra olika fördelar av detta. Något annat som ansågs lyckosamt var att kappa årligen kom med fisk eller något annat av värde. I skandinavisk folktro är det inte ovanligt att ett övernaturligt väsen kan vara till nytta för den som behandlar den välvilligt eller som har slutit ett avtal med den.

En annan vanlig sägentyp är att kappa utmanar personer till sumobrottning. Det knep som då gäller för att skydda sig mot kappa är helt enkelt att bemöta den hövligt genom att buga. Då är kappa tvungen att buga tillbaka och när den gör det spiller den ut vätskan ur sin huvudskål, vilket gör att den förlorar sin kraft. Antingen retirerar den, eller så ges ett gyllene tillfälle att springa iväg. Enligt en sägen från Okayama leker några barn vid vattnet när ett främmande barn kommer till dem och utmanar dem på sumobrottning. Barnen ser, när det främmande barnet är nära, att det är en kappa. Då skakar barnen på sina huvuden. Kappa imiterar, varpå vätskan ur dess huvud spills ut. Berövad sin styrka flyr kappa tillbaka till vattnet.

I dag framställs ofta kappa som en gullig och älskvärd figur men det är på många sätt raka motsatsen till hur kappa beskrivs i äldre berättelser. Många sägner beskriver hur kappa försöker dra ned och dränka människor – oftast barn, men även vuxna – i vattendrag. I flera varianter försöker den även dra ned hästar eller boskap. Det finns också sägner som berättelser hur kappa försöker stjäla levern från människan (eller djuret). Det gör den genom att sträcka upp armen genom offrets anus för att nå det åtrådda organet. En förklaring är att drunknade personer kan ha en gapande ändtarmsöppning, vilket ser ut som och tolkas följaktligen som om att något avlägsnats. I en del sägner sägs det att det finns ett organ, en form av kula, vilket finns inne i anus eller vid dess öppning. Enligt en förklaring innehåller denna människans livsessens (eller själ). När kappa tar den dör den drabbade medan kappas livslängd förlängs. Kappas hotfulla natur framträder i många sägner. Ett motiv är att kappa sträcker upp en hand ur toaletten när en kvinna utför sina behov och tar på hennes stjärt. Även i andra versioner förgriper sig kappa på kvinnor. Överlag verkar just bakdelar vara något som gång på gång förknippas med kappa. Om kappa sägs det att den i tid och otid släpper sig. Det finns ett talesätt om något som är okomplicerat, motsvarande vårt ”lätt som en plätt”, det är då lika lätt som det är för en kappa att fisa.

Kappa tycker om gurkor

Kappa associeras ofta med gurkor. Det sägs att gurka är dess favoritmat. Barn kunde varnas för att simma när de ätit gurka eftersom det fanns en risk att de skulle angripas av kappa. Från en del områden berättas det motsatta – att äta en gurka innan simning ansågs skydda mot kappa. På en del platser lämnas gurka som ett offer vid en helgedom, eller intill vattendrag för att blidka kappa. I Japan och på många andra håll i världen har sushirullar som består av gurka, ris och sjögräs namngivits efter kappa och kallas kappa maki. Varför just gurkan skulle vara en favoriträtt har jag inte funnit något bra svar på. Den består till stor del av vatten och har en fallisk form, vilket troligen har en viss betydelse. I illustrationer av kappa är det vanligt att låta den hålla i en gurka. I en del berättelser är det något annat som sägs vara kappas favoritmat: meloner och pumpor, naso (japansk äggplanta), natto (jästa sojabönor) eller soba (bovetenudlar). Även om kappa älskar gurkor, sägs den avsky hyotan, som är en japansk kalebass (en hårdskalig, ihålig och torr gurkväxt). Något annat som kappa inte tycker om – förvisso inte en maträtt – är järn. Här har vi en direkt parallell till skandinavisk folktro och till föreställningar om väsen runt om i världen som skyr järn och stål.

Utflykt till Kappabuchi

Kappa-komainu. Foto: Tommy Kuusela.

När vi var i Tono bestämde vi oss för att cykla ut från staden till en liten bäck som kallas Kappabuchi. Området var behagligt och angränsade till det vackra templet Jokenkji. På tempelområdet stod två stenstatyer av lejonliknande väktare. Liknande statyer finns annars överallt vid tempel och helgedomar i Japan och kallas för komainu. Det som var unikt med just de som vi såg vid Jokenkji var att toppen på deras huvuden såg något urgröpta ut, ungefär som om de var behållare för vatten. Just dessa kallas därför för kappa-komainu.

Foto: Tommy Kuusela.

Förbindelsen med området och kappa blev desto mer påfallande vid bäcken. Innan vi svängde av från vägen och följde en liten grusväg utefter ett vattendrag till Kappabuchi, fanns en träskylt med kappamotiv.

Där var också en bro och vid den satt en docka, ungefär lika stor som en liten människa, och fiskade. Även på asfalten på huvudvägen fanns små målade fotavtryck som ledde ned i grönskan till den grusväg som tog oss till kappabäcken. Väl på plats upptäckte vi statyer

Helgedom med kappaföremål. Foto: Tommy Kuusela.

av kappa och en liten helgedom fylld med kappaföremål. I den lilla helgedomen, som kantades av två vackra och handmålade kappastatyer, fanns en liten gästbok. Jag öppnade gästboken och såg att den var full av hälsningar, nästan uteslutande från japanska besökare.

En rolig detalj var att många valt att rita en liten illustration av kappa, där just den gulliga formen var mest populär. Självfallet ritade vi också varsin liten bild på kappa och skrev hälsningar från Sverige. Nära den lilla helgedomen stod en rad med fiskespön. Tanken här var att man skulle fästa en medhavd gurka i linan och sedan sätta sig ned och ”fiska” efter kappa. Vem som helst kunde göra det, men helst skulle man ha köpt ett

Tommy Kuusela prövar fiskelyckan. Foto: Marianne Roldan.

kappacertifikat av turistbyrån i Tono. Med ett sådant blev man en certifierad ”kappajägare”. Tydligen är detta ett unikt fenomen för Tono och något som många besökare gärna gör, inte minst för att det är festligt. Detta certifikat pryds naturligtvis av ett sött kappamotiv. Vi prövade vår fiskelycka, men dessvärre fick ingen av oss napp. Kappa ville inte visa sig. Kanske hade lyckan blivit bättre om vi köpt det där certifikatet? Lycka är kanske att ta i, eftersom det ju förutsätter en trevlig och gullig kappa, inte den typ som omnämns i sägnerna.

Kappabashi, eller ”Kappas bro”

När jag ändå skriver om kappa och gurkor vill jag passa på att berätta om en annan händelse. För ett par år sedan sökte jag upp ett speciellt område i Tokyo, närmare bestämt

Gurkoffer till kappa. Foto: Tommy Kuusela.

kvarteret Kappabashi, ett namn som bokstavligen betyder ”Kappas bro”. Där finns nämligen en speciell helgedom, Sogenji eller Kappa-dera, som är tillägnat kappa. På statyer och altaret låg gurkor på hög som lagts där för att behaga kappa. Det kändes spännande att se detta fenomen med egna ögon. En kappakult hör med andra ord inte enbart till en svunnen tid, utan påträffas än idag mitt i en megastad som Tokyo. Helgedomen var spännande av flera anledningar, här fanns nämligen gamla skrifter som beskriver eller omnämner kappa. Men det mest iögonfallande var den relik som förvarades inlåst inne i själva helgedomen. Det var en mumifierad arm som sades komma från en kappa!

Kappas arm. Foto: Tommy Kuusela.

Hela kvarteret runt templet är fyllt med bilder, statyer och föremål som har en direkt anknytning till kappa, från söta till mer skrämmande figurer. Det påminner med om vad vi såg i Tono, men i mindre skala. Enligt sägnen (som står nedskriven på ett plakat i området) skulle en köpman som sålde regnkappor vid namn Kihachi, någon gång under tidigt 1800-tal, fått hjälp av en kappa som levde i Sumidafloden. Med kappas hjälp blomstrade hans affärer. Med den förmögenhet han samlat på sig lät han konstruera en bro över floden som gick igenom området (men en sådan bro finns med på gamla kartor redan från 1671 och förstördes sedermera år 1933). Enligt en annan sägen plågades området för länge sedan av en grupp kappa. För att få frid i området byggdes en helgedom tillägnad kappa. Idag är Kappabashi känt för något helt annat. Det är få turister som tar sig hit för kappa, skulle jag tro. Området är nämligen berömt för att sälja köksredskap: kastruller, knivar, silikonmodeller av mat, tallrikar med mera. Men den som håller ögonen öppna går knappast miste om kappas närvaro i området.

Något som är tydligt för de äldre berättelserna är att kappa delvis skulle kunna benämnas som ett skrämselväsen (se mitt tidigare blogginlägg om skrämselväsen), dvs. fiktiva väsen som använts för att injaga fruktan hos barn, av en typ som inom forskningen ofta benämns fikt. Jag citerar mig själv från mitt tidigare blogginlägg: ”Även om just dessa väsen fyllde en funktion för vuxna och var levande i den folkliga föreställningsvärlden, var de särskilt effektiva i berättelser riktade till barn för att få dem att undvika farliga vattendrag”. I just detta citat avsåg jag näcken och bäckahästen, men det är tydligt att samma associationer är relevanta för en del av föreställningarna om kappa.

Vad menas med yokai?

Jag har i den här texten kallat kappa för ett väsen, men i själva verket är det inte helt rätt. Kappa betecknas som yokai, en definition som delvis överensstämmer med vad vi tillskriver ett begrepp som väsen. Yokai är något mystiskt, det som är annorlunda eller avviker från det normala. Det kan vara ett föremål, en händelse, en förnimmelse, en närvaro och så vidare. Det kan vara något övernaturligt, men behöver inte syfta på ett väsen. Ett spöke betraktas exempelvis oftast inte som yokai, det kallas istället för yurei. Jättelika monster är inte heller yokai, de kallas istället för kaiju. Stundtals övergår eller glider även yokai in i föreställningen om kami, som är en benämning för en gudomlig makt. Men frågan är komplicerad.

Yokai är något som inte riktigt går att greppa och förstå med ord eller förklaras med naturlagarna. Många yokai från japansk folklore är i dag kända över stora delar av världen. Mycket tack vare den japanska populärkulturen. Några berömda yokai är: oni, tengu, kappa, tanuki och kitsune. Alla har de drag som delas av väsen i andra kulturer, samtidigt som de har unika drag för Japan. Därför anser jag att det blir enklast om jag även kallar kappa för ett väsen. Den uppvisar trots allt tillräckligt många drag som vi känner igen från de väsen som beskrivs i våra folkminnesarkiv.

Avslutning

Kappa är ett mångfacetterat och komplicerat väsen. Med det här blogginlägget har jag bara skrapat på ytan. I äldre berättelser tycks kappa ha fungerat som en metafor för naturens våldsamma och farliga potential, men föreställningarna har gradvis förändrats och transformerats, något som skett gradvis över tid, i flera steg. Den har gått från något hotfullt, skrämmande och lantligt till något gulligt, rogivande, där den fungerar lika väl i en lantlig som en urban miljö. Om äldre föreställningar om kappa symboliserade naturens och särskilt vattnets farlighet och opålitlighet, har den i dagens samhälle istället blivit en symbol för oförstörd natur. Den söta och gulliga kappa har i

En kappa som numera bor i Uppsala. Foto: Tommy Kuusela.

dagens Japan ironiskt nog blivit en nostalgisk symbol för det förflutna och lantliga, det vill säga för en tid då kappa betraktades som allt annat än gullig. Kappa är på många sätt en kommersiell symbol som används av allt från företag, butiker, restauranger och märken till maskotar och turistattraktioner.

Den dragningskraft kappa har i dag och det sätt på vilket den ”gullifierats” kan tyckas egendomligt. I dag kan en onsen (varmvattenkälla) försöka locka besökare med en gullig bild av en kappa, men detta hade knappast varit tänkbart under 1800-talet då kappa väckte helt andra associationer. Kan vi tänka oss något liknande för farliga eller skrämmande figurer ur skandinavisk folklore? Ja, det tycker jag. Tänker vi på trollen, gårdstomten eller mörksuggan, för att nämna ett par exempel, har de ju alla använts i mer eller mindre kommersiella situationer där de omtolkats och avbildats med ett ofarligt och gulligt utseende.

Japansk populärkultur utövar ett kraftigt inflytande på populärkultur över stora delar av världen. När jag som barn växte upp i en förort till Stockholm under 1980-talet var ninjor, geishor, samurajer, animefilmer, eller spelfilmer med gigantiska monster som Godzilla eller Gamera, naturliga inslag i uppväxten. När det blev populärt med tv-spel var japanska Sega eller Nintendo självklara val för många hushåll (idag är japanska Playstation en av marknadens mest framgångsrika spelkonsoller). Vi bekantade oss tidigt med rörmokaren Super Mario, igelkotten Sonic och prinsessan Zelda, för att nämna ett par exempel. Under 1990-talet kom Pokémon till Nintendos Gameboy, en spelserie som snart tog världen med storm (Ja, Pokémons popularitet tycks bara öka tack vare nya spel, filmer och serier).

Från åtminstone 1980-talet började den japanska populärkulturen fira sitt segertåg över världen. En uppsjö av figurer och serier åtnjuter idag en närmast världsomspännande berömdhet: Hello Kitty, Pokemon, Zelda och Link, Super Mario, Sailor Moon, Transformers, Dragon Ball, Robotech, Astro Boy, Doraemon, Sonic the Hedgehog, Totoro, One Piece, Naruto, Detective Conan, Fruits Basket, Beyblade, Gudetama, Digimon, Aggretsuko, Yu-Gi-Oh, Kirby, Tamagotchi, Godzilla, Gamera med flera. Inte minst har filmer från Studio Ghibli varit betydelsefulla. När de lanserats i västvärlden har de också fört med sig en ökad medvetenhet för japansk folklore och mytologi. Studions film Spirited Away (2001), i regi av Hayao Miyazaki, är fylld med referenser till yokai, gudar och spöken, kända från japansk folklore. Den vann också en Oscar för bästa animerade film 2003.

Bland denna ström av japanska figurer, fiktiva eller inspirerade av folkliga berättelser, som sällat sig till en västerländsk beundrarskara, finns kappa. Mitt blogginlägg är bara ett av många uttryck för detta. Olika tankevärldar, från skilda delar av världen förenas och genererar nya uttryck och former. Kappa är här för att stanna, åtminstone den söta och kommersiellt gångbara kappafiguren.

Lär dig mer om kappa i populärkulturen

Kappa är inte längre begränsad till japansk kultur, utan den är numera känd i västvärlden, inte minst tack vare ett ständigt växande intresse för japanska filmer, serier, spel och litteratur.

  • Bland spelfilmer där kappa figurerar är följande titlar ett par exempel: Kappa (1994), Yokai daisenso ”The Great Yokai War” (2005), Desu Kappa “Death Kappa” (2010) och Onno no Kappa “Underwater Love” (2011).
  • Japanska seriealbum, manga, har också blivit mer och mer populära i västvärlden. I serierna finns det kappakaraktärer, exempelvis i Arakawa Andā za Burijji “Arakawa Under the Bridge” (2005–15), Kappa no Kaikata ”How to Breed Kappas” (2004–5), Natsume Yuujinchou ”Natsume's Book of Friends” (2008), eller Nurarihyon no Mago ”Nura: Rise of the Yokai Clan” (2008–12). Mangaserien Kappa no Sanpei ”Sanpei the Kappa”, av den berömde illustratören Shigeru Mizuki, publicerades i en första omgång om åtta volymer mellan 1961–62 (1966, 1968–69, samt 1993–9 kom fler delar om kappan Sanpei).
  • Mangan av Shigeru Mizuki gav upphov till en tecknad långfilm (1993) med samma namn och delar av berättelserna har införlivats i flera tecknade tv-serier. En annan tecknad långfilm med en kappa i huvudrollen är Kappa no Kū to NatsuyasumiSummer Days with Coo” (2007).
  • Det populära varumärket (spel, manga, anime, leksaker m.m.) Yo-Kai Watch (2013–) innehåller också referenser till kappa, bland annat en figur som heter Nogappa ”Walkappa”.
  • Kappa förekommer naturligtvis även i tv-spel. Ett spel som fanns på den japanska marknaden till Playstation 2 var Kappa no Kaikata. I spelserien Animal Crossing är en karaktärerna en kappa (i senare versioner är det en hel kappafamilj), även om den benämns som en sköldpadda i de engelska versionerna. I Super Mario World finns det ett område som kallas Kappa Mountain. En idé som cirkulerar på nätet är att spelets sköldpaddor, Koopas, designats för att påminna om kappa. I spelet Muramasa: The Demon Blade är kappa en av många motståndare. Kappa finns också med i Final Fantasy VI som en guide. I spelet Smite är karaktären Kuzenbo, som även benämns King Kappa, klart inspirerad av kappa. I de omåttligt populära Pokémon-spelen tycks flera figurer tagit intryck av kappa: Golduck, Ludicolo, Lotad, och Lombre.
  • Kappa finns också i rollspel och i kortspel. I det amerikanska rollspelet Dungeons & Dragons introducerades kappa i expansionen Oriental Adventures till spelvärlden Forgotten Realms, så tidigt som 1985 (samt i senare utgåvor). Den förekommer också i kortspelen Magic the Gathering och Yu-Gi-Oh!
  • En berömd novell av författaren Akutagawa Ryunosuke från 1927 handlar om kappa och finns översatt till flera språk. Titeln för novellen är kort och gott Kappa.
  • Även J. K. Rowling nämner kappa tre gånger i böckerna om Harry Potter (två gånger i Harry Potter och fången från Azkaban och en gång i Harry Potter och den flammande bägaren). Kappa beskrivs också i Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2001). I Harry Potter och fången från Azkaban (1999) kan vi i åttonde kapitlet läsa följande:

    ”Hans [professor Lupin] följande lektioner var precis lika intressanta som den första. Efter boggartar studerade de rödhuvor, otäcka små tomteliknande varelser som lurade på ställen där det hade förekommit blodsutgjutelse, i slottshålor och i gropar på övergivna slagfält, där de bara satt och väntade på att få slå ner folk som gått vilse. Från rödhuvor övergick de till kvarror, kusliga vattenvarelser som liknade fjälliga apor med simhud mellan tårna och fingrarna. Deras högsta nöje var att kväva oskyldiga vadare i dammarna där de höll till.”

    Kappa nämns inte i den svenska översättningen av Lena Fries-Gedin, men det var för att hon tyckte att ordet skulle bli svårt att böja och ge fel associationer. Som alternativ hittade hon på ett eget ord, ”kvarror”. I engelska texten har J. K. Rowling faktiskt skrivit kappas. Senare i samma bok, efter att klassen gjort ett prov på Mörkrets varelser, säger professor Snape att kvarror (kappa) finns i Mongoliet. Som vi sett ovan, stämmer det inte. Vi får därför lov att ge Snape underkänt.

Läs mer

När jag skrev den här texten har jag till stor del dragit nytta av tidigare studier och översättningar eftersom jag inte läser japanska. Nedan listas användbara texter och studier, uppdelat i lättläst respektive akademisk litteratur.

Lättläst

Litteratur

  • Ancient Tales in Modern Japan. An Anthology of Japanese Folktales. Utgiven av Fanny Hagin Mayer (1985).
  • Casai, U. A. “The Kappa”. I: Transactions of the Asiastic Society of Japan Vol. 8 (1964).
  • Christy, Alan. A Discipline on Foot: Inventing Japanese Native Ethnography 1910–45 (2012).
  • Dylan Foster, Michael. The Book of Yokai. Mysterious Creatures of Japanese Folklore (2015).
  • Dylan Foster, Michael. “The Metamorphosis of the Kappa. Transformation of Folklore to Folklorism in Japan”. I: Asian Folklore Studies Vol. 57 (1998).
  • Figal, Gerald. Civilization and Monsters: Spirits of Modernity in Meiji Japan (1999).
  • Ikeda Hiroko. The Type and Motif Index of Japanese Folk-Literature (1971).
  • Ishida Eiichiro. “The Kappa Legend: A Comparative Ethnological Study on the Japanese Water Spirit Kappa and its Habit of Trying to Lure Horses into Water”. I: Folklore Studies Vol. 9 (1950).
  • Japandemonium Illustrated: The Yokai Encyclopedias of Toriyama Sekien. Utgiven av Matt Alt & Hiroko Yoda (2017).
  • Meyer, Matthew. The Night Parade of One Hundred Demons: A Field Guide to Japanese Yokai (2015).
  • Papp, Zília. Traditional Monster Imagery in Manga, Anime and Japanese Cinema (2010).
  • Yanagita Kunio and the Folklore Movement: The Search for Japan's National Character and Distinctiveness. Red. Ronald A. Morse (1990).

Mer från bloggen

  • 15 december 2017
    Julbröd med magisk kraft
    Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta up...
  • 23 november 2017
    Skrämselväsen i äldre tid
    Förr i tiden, och kanske även i dag, var det vanligt att vuxna tog till påhittade skräckgestalter för att skrämma barn till lydnad eller för att skydd...
  • 30 oktober 2017
    Häxhatten
    Medan påskens häxor bär huckle, har halloweenhäxan en hög, spetsig hatt. Fredrik Skott tittar närmare på häxhattens historia och dess roll i vårt mode...
  • bildkollage med bilder från gammal galgbacke. Visar skylt med texten Galgbacke samt informationsskylt och sten med årtal målat i vitt 6 oktober 2017
    På galgbacken
    Ett drygt sekel har gått sedan det sista dödsstraffet i Sverige verkställdes, men fortfarande syns spår efter avrättningarna i landskapet. Josefin Pet...
  • utter som simmar på rygg 14 september 2017
    Uttern Ludde
    Det går inte att få nog av uttrar – de är otterly amazing , tycker institutets Tommy Kuusela som studerat utterns roll i folklore och religiösa traditi...
Uppdaterad 20 juli 2018