• Huvudmeny

9 maj 2019

Om hälsande

Hälsningar pågår runtom oss hela tiden. Hur många gånger hälsar du varje dag? Har du någonsin tänkt på hur du hälsar och när? Jenny Nilsson tittar närmare på hur vårt vardagliga hälsande egentligen går till.

Tätbefolkad gata i sommarväder.

Tänk dig att du ska på konsert och står och väntar på att få köpa biljetter i biljettkassan. Nu är det din tur. Du och kassapersonalen säger hej till varandra, snabbt och smidigt, innan du berättar vilken konsert du vill se. Men hur vet du egentligen när du ska hälsa? Och att det är just hej du ska säga?

De flesta möten med andra människor, oavsett om vi känner dem eller inte, inleds med någon form av hälsning. I svenskan är det i särklass vanligaste att säga just hej, även om en rad andra typer av hälsningar såklart också förekommer, till exempel tja, tjena, goddagens, hejsan och god afton. Själva hälsandet fyller funktionen att sätta igång samtalet – genom att vi hälsar på varandra har vi gjort klart och tydligt att vi sett varandra och att vi är redo att fortsätta prata. Hälsandet är som ett slags gränssnitt mellan att inte samtala med någon och att göra det.

Förutom att öppna samtalet kan den hälsning vi väljer signalera vem vi är, och hur vi uppfattar den vi hälsar på. Till exempel använder män oftare tjena än andra grupper. Dessutom är det vanligt att män säger tjena till just andra män. Ålder kan också spela in – tonåringar använder inte goddag lika ofta som äldre personer. Hälsningen kan även anpassas efter hur man uppfattar den man hälsar på. Om vi till exempel tror att äldre uppskattar att bli hälsade på med goddag kanske vi väljer den formen när vi tilltalar någon vi upplever som äldre. Människor är språkliga kameleonter. Därför är det inte ovanligt att vi använder samma hälsningsform som den som vi pratar med. Att vi anpassar oss språkligt beror delvis på att det gör samtalet smidigare, men också att det är ett sätt att visa att vi känner samhörighet med den vi talar med. Det är helt enkelt ett sätt att vara trevlig på.

Hur vet vi då egentligen när vi ska säga hej? Det är faktiskt så att vi ganska sällan hälsar i mun på varandra, utan i allmänhet görs det i tur och ordning. Detta löser vi genom att läsa av vår samtalspartners kroppshållning och blick.

Om vi möter en bekant avvaktar vi inte med hälsningen lika länge, utan ger oss till känna på längre håll.

 I biljettkassan avvaktar både kunden och personalen ett tillfälle då båda är tillgängliga för att inleda samtalet. Ofta initierar personalen hälsningen genom att vända sig mot kunden och söka ögonkontakt, och när kunden möter blicken är det dags att hälsa. Den som först sökte ögonkontakt är ofta den som hälsar först. Dessutom nickar vi kanske åt varandra, och ler lite. Om vi möter en bekant avvaktar vi inte med hälsningen lika länge, utan ger oss till känna på längre håll. På samma sätt som det vore märkligt att komma in till en biljettkassa och ropa hej och vinka till personalen innan det är vår tur, kan det verka lite konstigt att inte hälsa på en vän vid första tillfälle som ges. Ser vi en vän på andra sidan gatan ropar vi därför antagligen hej, eller vinkar, men medan vi tar stegen fram mot varandra vänder vi bort blicken. En del forskare tror att det beror på att det kan verka hotfullt och aggressivt att stirra. Först när vi närmar oss varandra tittar vi upp och hälsar igen, kanske med en kram eller handskakning, ackompanjerat av flera verbala hälsningar. Tajmingen för hälsandet bestäms alltså av den sociala situationen, vårt kroppsspråk och när våra blickar möts. Och den hälsningsfras vi väljer beror både på vilka vi är och hur vi uppfattar den vi ska prata med.

Lästips!

Forskningen som den här texten baseras på har bedrivits inom ett stort forskningsprogram, Interaktion och variation i pluricentriska språklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster (språk som har nationell status i mer än ett land), som undersöker skillnader och likheter i samtalsmönster mellan finlandssvenska och sverigesvenska.

Den som vill läsa mer om vilka hälsningsfraser vi använder på svenska rekommenderas Lars-Gunnar Anderssons artikel Hej, hej, hemskt mycket hej från 1996, eller Jenny Nilsson och Catrin Norrbys uppföljare Hej, hej, hemskt mycket hej 2.0länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster från 2017. Den som vill läsa mer om hur hälsandet går till, och hur vi människor beter oss i mötet med andra, rekommenderas Adam Kendons Conducting interaction. Patterns of behaviour in focused encounters från 1990.

Uppdaterad 21 maj 2019

Om skribenten

Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och verksam vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg. Hon forskar om talspråk ur olika perspektiv, både om hur Sveriges dialekter varierar och förändras och om hur samtalande går till.

Jenny Nilsson är en av projektledarna för forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk.